JL Fantasy

Redan innan Joker släpptes var filmen kontroversiell. Jag syftar inte på att somliga menar att den uppmanar till våld, utan för att den förklarar Jokerns ursprung. I serietidningar har vi visserligen fått olika versioner av Jokerns bakgrund berättade för oss och i vissa utgåvor, till exempel den omåttligt populära "The Killing Joke", till och med fått se små stycken av den. Men ingen av dessa har dock presenterats som sann. Karaktären har alltid varit klädd i mystik och det har varit en av hans styrkor. Något som bland annat The Dark Knight tog vara på, när Heath Ledger fick presentera två olika versioner av Jokerns uppväxt.      

Sometimes I remember it one way. Sometimes another. If Im going to have a past I prefer it to be multiple choice. My point is, I went crazy. Why cant you? - The Joker, The Killing Joke, 1988.

Spoilervarning

 

Den här filmen speglar inte superskurken som jag minns från min uppväxt. Den totalt oförutsägbara, maniska och galna Jokern från serietidningarna och TV-serierna. I den här versionen får vi inte följa Batmans främsta motståndare. Men det är precis det som gör den här filmen unik. Det är den första berättelsen som dyker in i människan som finns bakom superskurken som alla älskar. Den är den hittills djupaste och mest nyanserade "superhjältefilmen" som gjorts.

Många drar sig nog för att kalla Joker för en "superhjältefilm". Den levererar inte genom att trycka ner gaspedalen. Inga stadsförstörande explosioner och inga digitala effekter. I stället levererar den med förstklassiga skådespelare, en enkel och vacker scenografi, välvald musik och genom att visa en långsam och plågsam förändring av huvudkaraktären Arthur Fleck (Joaquin Phoenix). Det är en film som handlar om en man som försöker hitta ett sätt att gilla sitt liv trots att omständigheterna inte tycks ge honom någon chans att göra det. Tematiken är mer i linje med diskbänksrealism och 70-tals-noir snarare än de superhjältefilmer vi vant oss vid under de sista årtiondena. Mer lik Taxi Driver än Venom. Jag menar dock att man bör kalla detta för en superhjältefilm. Det är som att inte kalla Astrid Lindgren för fantasy. Det faktum att serietidningar kan vara så här djupa, så här politiska, så här bra, är något som serietidningsälskare vetat om i många år. Förhoppningsvis kan fler människor nu få uppleva det.

  

I stort sett allt som kan gå fel, går fel för Arthur. Filmen börjar utan hopp och blir bara mörkare och mörkare ju mer han testas av sin omgivning. Mest slående och originellt av dessa problem är den skrattframkallande sjukdomen han lider utav. En sjukdom som han troligtvis utvecklat i ung ålder av den fysiska och mentala misshandel han fick motta av sin mor, Penny Fleck (Frances Conroy) och hennes många våldsamma pojkvänner. Arthur själv säger i en scen att han aldrig har varit glad i en minut i hela sitt liv.

"He was always such a happy little boy." - Penny Fleck, Joker.

Arthur försöker att inte låta allt det negativa i och omkring honom påverka hur han beter sig mot andra. Han tycks dyrka sin mamma och gör allt för att hon ska vara glad. Jag får en bild av en desperat liten pojke som försöker undvika misshandel. En desperation som för honom till den punkt att han till slut börjar tro på sin egen lögn. 

Arthur verkar veta att han är galen, eller åtminstone att han är på väg att bli galen av allt det dåliga som drabbar honom, men han vet inte vad han ska göra åt det. Det frigörande ögonblicket kommer när han, efter en särskilt dålig vecka, dödar två kostymklädda män i tunnelbanan i självförsvar. Omedelbart efteråt går han dock för långt, när han skjuter den tredje flyende mannen kallblodigt i ryggen. Det är svårt att veta exakt hur galen Arthur var innan det här ögonblicket. Men det är här han börjar omfamna sin nya identitet som Jokern.

"For my whole life, I didn't know if I even really existed. But I do, and people are starting to notice." - Arthur Fleck, Joker.

 

Faderlöshet är också ett bärande tema genom filmen. Arthur, som levt med sin galna och misshandlande mamma hela sitt liv, trånar efter manliga förebilder. Främst bland dessa är tv-personligheten Murray Franklin (Robert DeNiro). Men snart får Arthur även anledning att se upp till miljardären Thomas Wayne (Brett Cullen), när hans mor hävdar att Thomas Wayne är hans pappa. Detta utvecklas snart till filmens största mysterium eftersom Wayne själv menar att så inte är fallet. Oavsett vems version man väljer att tro på leder detta till att Arthur konfronterar dem alla. Penny, Wayne och Murray. Samtliga tre karaktärer mördas genom Arthurs handlingar. Något som i min åsikt även bygger upp för Jokerns fortsatta besatthet av starka, självsäkra män (hint Batman).

I mitt huvud såg jag framför mig hur detta på ett snyggt sätt knyter ihop hela den rivalitet som Jokern och Batman haft i serietidningarna genom åren på två sätt. Först genom att antyda att Bruce är Jokerns halvbror, åtminstone om man ska tro Pennys version. När Jokern nu tagit ett steg ifrån sin besatthet av Murray och Wayne blir Batman nästa steg. Jokern ser sig själv i honom precis som Arthur såg sig själv i komikern Murray och i hans "far" Wayne. För att Jokern ska kunna släppa sin undermedvetna besatthet av Batman behöver han först bryta ner honom mentalt, så att det känns rätt att döda honom.

Ett ytterligare lager av djup i filmen är hur aktuell den är i dagens samhälle. Den mest uppenbara parallellen är att Arthur är en ensam vit man som väljer att skjuta ihjäl folk. Han lär sig inte att kontrollera sig själv utan tar istället ut sin ilska på omgivningen. Därav kritiken mot filmen att den hyllar insels. En annan kritik mot dess politiska budskap är att filmen har ett tydligt klassförakt. Alla problem som Gothams människor har går på något sätt att härleda till de priviligierade och till kapitalismen. I en scen i filmen kallar Thomas Wayne till och med Gothams klagande befolkning för Jokers, vilket förde tankarna till Hillary Clinton som kallade Trums följare för "A basket of deplorables" under valkampanjen 2016. 

I botten av allt detta ligger även det faktum att vi med säkerhet inte kan veta om något som händer i filmen är sant. Tidigt i filmen säger Arthur till sin socialarbetare att han mådde bättre när han satt på mentalsjukhuset. Vi får även se i en gastkramande scen då han går hem till Zazie Beetz (Sophie Dumond), den kvinna vi trott är hans flickvän. Hon blir förskräckt över att han är där och frågar vem han är och vad han gör där. Detta sätter hela filmen i ett helt nytt ljus vilket gör att den tål att ses en andra gång. Det finns även ytterligare en scen som kan tyda på att allt är påhittat. I slutet sitter Arthur åter igen inlåst i Arkham Asylum utan att vi fått se hur han hamnat där. Han skrattar då innerligt för första gången i hela filmen och psykiatrikern frågar vad som var så roligt, varpå han svarar att hon inte skulle förstå skämtet. Vad var det han skrattade åt? Bruce Waynes föräldrars död? Det faktum att han blivit en hjälte för många? Eller alltihop? Har hela filmen varit i hans huvud? Han sade ju i början att han trivdes bäst när han satt i mentalsjukhuset och nu är han plötsligt en hjälte för stadens utsatta.

Samtidigt som filmen förklarar exakt hur Arthur blev Jokern, lämnar den med andra ord tillräckligt många olika tolkningar för att vi med säkerhet inte kan säga mer om hans uppväxt än vad vi gjorde innan vi såg filmen och därav är Jokerns "sanna" bakgrundshistoria fortfarande dold.

 

Betyg 5 av 5

Många av mina läsare är precis som jag fantastikförfattare, jag börjar därför med den mest uppenbara frågan. Hur gör man som författare för att få en recension i en tidning som DN?

Det finns tyvärr inga genvägar till att bli recenserad i DN. Det är oerhört få böcker som ges plats trots att de både förtjänar att läsas och nagelfaras av de större tidningarna. Problemet är generellt och gäller för allmänlitteratur såväl som genrelitteratur. Men jag tror att fantastik för vuxna har det mycket svårare än fantastik för barnung. Jag själv skriver ju främst på Barn-Ungsidorna och här bevakar vi, tycker jag, en hälsosam mix av fantastik och annan litteratur. Men svensk fantastik för vuxna är ett riktigt nålsöga, särskilt egenutgivet eller böcker utgivna på små specialinriktade förlag. Konkurrensen är mördande och det gäller att synas, eller i alla fall väcka redaktörernas och kritikernas intresse. Har du dock lyckats en gång är chansen att få en andra recension mycket större. Men naturligtvis känner vi kritiker frustration över att det totala utrymmet vi har att jobba med inte räcker till.

Ren konkret skickar de flesta förlag sina böcker till DNs barnung-redaktör, Lotta Olsson, som sedan skickar ut böcker till oss i recensentgruppen. Vi har lite olika specialistområden, så en del förlag skickar även böcker direkt till oss recensenter för att kapa processen lite. Lotta får ju varje år flera hundra böcker tillskickade och en del böcker faller ju helt naturligt mellan stolarna. Vi samråder dock om bevakningen men det är Lotta Olsson som fattar besluten. Vi kritiker väljer främst böcker ur Svensk Bokhandels kataloger som kommer ut tre gånger om året. De böcker som inte finns med där har det helt klart svårare att bli valda.

Vad ska man inte göra?

Tjata funkar aldrig. Det man som förlag och författare kan göra är att synliggöra sina böcker på alla upptänkliga sätt, skapa positiv nyfikenhet. Sedan är det bara att hoppas att insatserna når fram.

Du jobbade ett tag som svensklärare och startade en fantasykurs som elevens val. Jag läste i en intervju att du gjorde detta som en slags motståndsrörelse mot vuxenvärldens fördomar mot fantasygenren. Fortsätter du den här motståndsrörelsen nu också som litteraturrecensent? Försöker du i din roll som recensent på en av Sveriges mest ansedda tidningar, att påverka riktningen för svensk fantasy på något sätt?

På den första frågan svarar jag absolut JA. Jag ser mig fortfarande som en motståndskämpe! Idag är det dock lite andra slagfält som är aktuella. Då, under 1990-talet fanns det oerhört mycket fördomar mot genrelitteratur bland de personer som hade som främsta uppgift att få unga att läsa böcker överhuvudtaget. Helt galen logik. Jag mötte dessa fördomar och verkligen aktivt motarbetandes personligen, både under min egen skoltid, på universitetet och på min arbetsplats (gymnasieskolan), så jag blev rebell. Idag handlar det om att få människor att lämna tangentborden för en stund och utmana sig själv med en bok. Jag ser fantastiken rent generellt som en slags motståndsrörelse i sig, i den större motståndsrörelsen. Ofta långa, anakronistiska, världsbyggande berättelser. Borde inte vara möjligt att hitta läsare till såna böcker idag. Men undret sker, och behovet av dessa berättelser (om de är välskrivna) tror jag kommer bli allt större. Och här tar jag aktiv ställning genom mitt uppdrag som litteraturkritiker. Man kan se liknande motståndsrörelser inom andra delar av livet just nu. Inte minst i miljöengagemanget. Miljö, mat, hälsa. Slow Food, Slow Read. Vad gäller min möjlighet att påverka svensk fantasy tror jag den är liten eller obefintlig. Jag ser mig som en person som ska vara jävligt obekväm mot författare och förlag som slarvar, tar genvägar eller ger ut dåligt skrivna böcker för barn och ungdomar. På samma sätt lyfter jag mer än gärna böcker som gör det motsatta. Oavsett genre. Men gärna svensk fantastik.

Idag är du dock inte längre lärare, utan författare och frilansskribent. Kan du berätta lite om hur den resan gick till?

Det hela började i slutet av 1990-talet då jag som gymnasielärare var på en sommarkurs i engelsk ungdomslitteratur i Oxford. Det var rätt mäktigt att bo på Merton College och sitta under Tolkiens klassiska träd och läsa två helt nya författarskap (Pullman & Rowling). En kväll på studentpuben på Merton träffade jag en svensk förlagschef på Natur & Kultur, Tia Hammarbäck. Jag berättade bland annat om min fantasykurs på gymnasiet och hon blev väldigt intresserad. Natur & Kultur var ganska bra att ge ut fantasy på den tiden (Hobb, Jordan m fl), men på läromedelssidan hade de ingen aning hur de skulle göra för att möta detta läsintresse. Och här fanns plötsligt en ”lärare” i fantasylitteratur. Hon bjöd ner mig till Stockholm ett par månader senare och när jag åkte hem hade jag två förlagskontrakt i handen. Det kom att bli de första böckerna om fantasylitteratur i Sverige som riktade in sig på skolan. Det blev en fackbok, ”En guide till fantasy” och en antologi. Båda kom ut år 2000. Dessa böcker kom de följande åren att följas av flera andra genrelitteraturantologier (Fantasy, Skräck, Science Fiction, Kärlek, Deckare). Detta arbete tillsammans med två småbarn och en heltid som lärare blev för tungt. Något måste bort. Det fick bli lärarjobbet. Jag skrev redan litteratur- och musikrecensioner i lokaltidningen och denna erfarenhet, tillsammans med mina böcker om fantasy öppnade upp möjligheten att få skriva för magasinet, Opsis Barnkultur (fast då hette det Opsis Kalopsis!). Och där skrev jag bland annat en stor artikel om Lemony Snickets bokserie om syskonen Baudelaire vilket gjorde att Lotta Olsson på DN upptäckte mig. Jag fick göra ett provjobb som jag uppfattade det. Den finlandssvenska fantastikförfattaren Irmelin Sandman Lilius skulle ges ut igen i Sverige och vi uppmärksammade det stort i DN på ett helt uppslag. Alla, inklusive författaren blev väldigt nöjda, så sedan dess, tolv år nu, har jag skrivit för DN. Främst om fantastik, men verkligen inte bara. Vid sidan av detta har jag skrivit artiklar om musik, litteratur, resor, mat och vin åt en mängd olika magasin och tidskrifter. Även ett flertal böcker. Men DN-skrivandet har varit det centrala nervsystemet i mitt kreativa nav under dessa år.

  

En fras som återkommer i dina recensioner är "otäckt aktuell". Hur viktigt tycker du att det är att fantasyböcker har ett budskap som säger något om den värld vi lever i idag?

Haha, ja jag kanske upprepar mig för mycket. Jag tycker verkligen INTE att det är något viktigt eller något att sträva efter som författare. Det finns redan för många författare och böcker som hela tiden ängsligt spanar efter samtida frågor eller trender. Det jag menar och det jag däremot tycker om är när berättelser blir allmängiltiga och angelägna. När en berättelse kan beröra mig som läsare även om huvudpersonen är en orch eller om den utspelar sig i en galax långt borta och för länge sedan. Att horder av ungdomsböcker de närmaste åren kommer handla om miljöaktivism eller miljökatastrofer är ju en no-brainer, men såna böcker kommer inte kallas ”otäckt aktuell” av mig. Snarare tendensiös. Jag älskar fantasy av just den anledningen - när den är som bäst befriar den mig som läsare. Att ALLT verkligen kan vara möjligt och trovärdigt samtidigt. Det handlar om (för att citera Tolkien) fångens flykt snarare än desertörens. Att förklä samtidens frågor i en lätt genomskinlig fantasydräkt gör mig illamående. Det blir dålig samtidskritik (varför dölja den överhuvudtaget?) och värdelös fantasy (för den är ju förklädd och inte på riktigt!).

En vanlig bild som jag och andra fantasyförfattare har av de större svenska förlagen är att de främst ger ut urban fantasy, och till viss del portal fantasy, som riktas till unga läsare. Medan fantasy som riktar sig till unga vuxna och vuxna saknas i stor utsträckning. Delar du den bilden?

Man måste komma ihåg att förlagen är först och främst en vinstdrivande verksamhet (hur mkt man än må beklaga detta) och följer trender lika aktivt som modelejonen i MOOD-gallerian. Just nu är urban fantasy, dystopier och liknande för unga vuxna på modet. Delvis för att många av dessa böcker är singletons eller maximalt (ganska fristående) trilogier. Dessutom så följer bokvärldens fantastikutgivning mycket av det som kommer som populära filmer och tv-serier. Och urban fantasy går fint på film. Inte lika mycket alver och orcher. För yngre barn är min bild att utgivningen är bredare. De yngre läsarna har ännu inte fastnat i någon tydlig smakfåra och dessutom är böckerna kortare och förlagen tar därmed mindre risker. Ett bra undantag är ju PAX-serien. Urban skräckfantasy med nordiska väsen…ganska nyskapande som helhet fast med igenkännbara komponenter. Jag tror dock att författare som skriver klassisk sekundärvärldsfantasy kommer ha det svårt att nå fram till de stora förlagen under överskådlig tid. Det betyder inte att man inte ska skriva såna böcker just nu. Tvärtom. Men böcker som speglar samhällsengagemanget och den monumentala krisen i världen (flyktingar, klimatet, krigen) kommer efterfrågas mest av de stora förlagen och där funkar urban fantasy bättre som spelplan.

Hur önskar du att genren ska utvecklas i Sverige under de närmaste årtiondena?

Ingen lätt fråga…men jag tycker att Sverige efter våra stora svenskspråkiga giganter i genren, Astrid Lindgren, Irmelin Sandman Lilius och Tove Jansson (och kanske någon glömd) som skrev originellt och med stor konstnärlig höjd på 1950-1970-talen, så började svensk fantastik titta FÖR mycket på de anglosaxiska bästsäljarna. Här tappar svensk fantasy momentum och blir i stor utsträckning mest epigoneri. Och blir därmed också ganska ointressant. Den svenska fantasyscenen hämtade åter igen kraft i de små specialiserade förlagen, fanzinen och senare på nätet. Genren i Sverige lider fortfarande lite av den här kollapsen. Men det ser faktiskt ljusare ut. Originaliteten kommer åter och vissa verk bryter igenom isen (blir omskrivna, köpta och lästa) och bygger nytt förtroende för fantastik generellt. Och så önskar jag ju att framtiden ska få fortsätta. Mindre ängsligt blickande åt höger och vänster, meningslösa diskussioner på genreortodoxi och istället mer fokus på berättarlust och en riktigt bra story. Jag skulle gärna uppmuntra till att bryta regler och kliva över mentala barriärer vad gäller genren. Se vad som händer. Kanske finns det en tråd där som kan leda till något spännande.

Vad tror du krävs för att den ska gå i den riktningen?

Det är kanske svårt att driva denna utveckling, men det handlar mycket om mognad. Sedan måste man förstå som författare av fantastik att genren i sig skrämmer en del läsare och förläggare. Och med det sagt har den en uppförsbacke redan innan någon har läst en rad. De stora förlagen är kommersiella varelser som inte längre letar efter ”den bästa boken med den högsta kvaliteten och de djupaste tankarna”, utan snarare vilken bok som kan sälja mest, vilken författares utseende man kan kapitalisera på främst. Pengar alltså. Och vill man som författare dansa med de här elefanterna så måste man tänka på detta. Det finns ingen rättvisa och tur och tajming spelar alltid roll i detta såväl som i så mycket annat. Men det korta svaret är nog att skriva den bästa bok man bara kan och sedan hålla tummarna att någon annan också fattar hur bra den är. Världens största bibliotek är ju det som är fyllt med alla böcker som bara planerades men aldrig blev skrivna. Den bok som faktiskt är skriven har störst chans att bli publicerad. Oavsett genre.

Som avslutning måste jag även fråga dig. Vilka svenska fantasyböcker skulle du rekommendera att man som fantasynörd tar sig an?

Är man redan fantasynörd så har man säkert läst det mesta av det bästa. Och dessutom har man säkert en tydlig smak för vilken fantasy man föredrar, så den här frågan får nog bli obesvarad tror jag. Men, ok då. Varför inte prova Ola Wikander, Madeleine Bäck, Åsa Schwarz och Mats Söderlund. Fast bäst i Norden är ju Siri Pettersen, men hon är ju norska.

  

Vill ni veta mer om Steven, till exempel om VM-guldet han vann 2018 och om hans böcker, kan ni gå in på hans hemsida.

Vad är ränta på ränta?     

Compound interest is the eighth wonder of the world. He who understands it, earns it ... he who doesn't ... pays it. - Albert Einstein

Konceptet räntad tid har växt fram ur den ekonomiska termen Compound Interest (Ränta på ränta). Det är ett ganska simpelt koncept som får stora effekter över lång tid.

Alla vet nog vad ränta är. Om du sparar pengar på en del bankkonton kan du få ränta på dem. Om du lånade ut hundra kr med en vanlig ränta (simple interest) på 10 % kommer du att få tillbaka dina hundra kronor och 10 kr till. Pengarna växer i en jämn och stadig takt. Inga konstigheter.

Ränta på ränta betyder att pengarna du lånar ut fortsätter att växa. Dina 100 kr har blivit 110 kronor men om du fortsätter att låna ut pengarna får du ränta på de redan "räntade" pengarna. Med samma ränta får du med andra ord nu tillbaka 11 kr och kan lägga de till dina tidigare 110 kr = 121 kr. Räntan på räntan skapar en exponentiell kurva som gör att ju längre du sparar desto mer pengar får du tillbaka. 

Ekonomiska rådgivare säger ofta att det är viktigt att börja spara pengar så tidigt som möjligt i ditt liv på grund av ränta-på-ränta-principen. Bilden nedan förklarar varför.  

Vad har det här att göra med skrivande? 

Gång på gång får man som aspirerande författare höra att det enda som kommer att ta dig framåt är att sätta dig ner och skriva. För det är endast genom att skriva som man kan bli bättre på att skriva. Detta är en sanning med modifikation. Det finns en rad olika sätt att utveckla sin skrivteknik men att sitta ner och skriva varje dag är onekligen det främsta bland dem. Men det finns en rad andra områden, förutom själva skrivandet, som du också bör utveckla om du vill kunna försörja dig på ditt författande.

Många gånger har jag även läst i sociala medier att man bör satsa stort. "Jag sa upp mig från jobbet. Jag hoppade av skolan. Jag hade gett allt och var utblottad." Dessa historier sticker ut från mängden vilket gör det lätt att skriva om i medier. Men många av de mest lyckade personerna i vår tid började inte så. Elon Musk sålde ägg från dörr till dörr. Warren Buffet var cykelbud. De började smått och staplade upp den ena lilla vinsten efter den andra. Deras bankkonton kanske inte växte särskilt mycket i början men deras färdigheter, erfarenheter och relationer gjorde det. De satsade inte allt de hade på ett osäkert kort. Genom att istället samla på sig erfarenheter och färdigheter över en lång tidsperiod försåg de sig själva med resurser som längre fram kunde kombineras till något större.

Ränta på ränta fungerar inte bara i ekonomiska situationer utan kan även appliceras inom andra områden, till exempel på ens karriär. Det kanske inte kommer som någon direkt överraskning att många av världens främsta artister och författare oftast är äldre än den genomsnittliga kreatören. De har helt enkelt haft längre tid att låta sina arbeten ränta av sig.

Aktiviteter som ger ränta över tid 

Här är några exempel på aktiviteter som skapar en ränta på ränta-effekt. 

1. Läs böcker

Varje ny sak du lär dig blir till en krok i din hjärna som gör att du lättare kan ta till dig ny information. Man kanske tror att man ska "bli trött" av att läsa hela tiden och därför inte kunna orka skriva eller ta in mer information, men det är precis tvärtom. Ju mer du lär dig, ju fler krokar skapar du som gör att ny information fastnar snabbare. Ju mer du läser desto mer kommer du att komma ihåg, och desto lättare kommer du ha att lära dig nya saker.

Bli expert på din genre men stanna inte där, läs andra genrer med. Läs inte bara skönlitterärt, läs för att lära. Läs om de saker i ditt liv som du kämpar med. Läs om filosofi, biografier, fysik - allt som intresserar dig. Kolla på youtubevideos och lyssna på podcasts som lär dig nya saker.

Ju fler annorlunda krokar du skapar desto snabbare växer ditt informationsnät. Du vet aldrig vilka av dessa böcker som på förväg kommer vara de som ger dig din nästa idé. Dina nya erfarenheter blir till trappsteg som tar dig till nästa nivå, som öppnar nya dörrar till möjligheter du i förväg inte visste fanns.

2. Nätverka

Nätverkande består av två delar. Skapa kontakt och upprätthålla kontakten.

När man hör termen nätverkande ser en del av er kanske framför er att ni ska gå på affärsmöten eller mässor med en massa visitkort och dela ut dem till folk, och övertyga dem om att just du kommer att slå igenom. Det är ett, ineffektivt, sätt att skapa kontakter.

Andra tänker att de först ska skriva färdigt sin bok, få ett bokkontrakt och sedan kan de börja skapa kontakter. Det är ett annat, ineffektivt, sätt att använda kontakter.

Det kan vara bra att fokusera på en sak i taget. Men det du missar är att du inte har dina kontakter när du verkligen behöver dem. När du behöver testläsare, när du ska göra en framsida, när du söker lektörer och redaktörer, när du ska söka förlag och agent. Kontaktskapande tar tid. Tiden du spenderar med din kontakt är en väsentlig del av nätverkandet. Sök kontakter nu. Gör det medvetet och gör det kontinuerligt. Du måste gräva brunnen innan du blir törstig.

Det finns massor med olika sätt att nätverka på. Till exempel starta en blogg, podd eller youtubekanal där du pratar om dina intressen och om det du lär dig under din skrivresa. Saker som hjälpt dig och som kanske kan hjälpa andra. Ha läsaren i åtanke, vad vill de läsa? Hur kan det du skapar hjälpa dem? Dela det du skapat i olika sociala forum och interagera med dem som kommenterar på dina inlägg. Kommentera gärna även på det andra skriver och hjälp dem när du får en chans. Läs deras utkast, para ihop dem med kontakter som du själv skapat. Hjälp dem, peppa dem och förvänta dig inget tillbaka. Det enda du är ute efter är kontakten. Du vet aldrig när den kan komma till användning. 

Satsa på kvalité istället för kvantitet och ge det tid. I och med att det du skapar har kvalité och förhoppningsvis kan ha värde längre än några veckor kan du återanvända materialet gång på gång. Förvänta dig inte något omedelbart resultat. Början kan kännas väldigt långsam men när du väl får upp ett momentum kommer kontakterna nästan skapa sig själva.

Vill du veta mer om nätverkande rekommenderar jag The Jordan Harbinger podcast eller om du vill ha det i ett mer kompakt format, intervjun med honom i programmet Impact Theory.

3. Mindfulness

Det finns mycket fördomar kring meditation. Om jag ska nämna en enda sak som har påverkat mitt välmående till det bättre är det mindfulness. Det första som kanske måste nämnas är att det finns en rad olika sätt att meditera. En del av dem är religiösa till sin natur men de allra flesta är ateistiska. Den formen som jag rekommenderar är mindfulness. Det är en variant som är enkel att komma igång med men som tar en livstid att bemästra. Dess huvudsakliga syfte är att träna dig själv att vara medveten på vad du tänker. 

Vi kan alla se när en person är riktigt duktig på en idrott. Ta en hockeyspelare som exempel. Även om du inte vet någonting alls om ishockey kan du ändå se skillnad på en som har tränat i 5 år av sitt liv och en som har tränat i 25 år av sitt liv. Skillnaden är uppenbar.

Men när det kommer till mediation är det inte lika enkelt. Eftersom mindfulness är en intern process, och inte har någon yttre effekt annat än att du blir lugnare och har lättare att kontrollera dina känslor, är det mycket svårare att se. Men i praktiken är det ingen större skillnad mellan att gå till gymmet och träna kroppen, än vad det är att sätta sig ner på en stol och träna din hjärna. 

Hjärnan brukar ibland liknas vid en djungel och dina tankar är de små stigarna som leder fram genom den. Med tid, om du tänker en viss typ av tanke om och om igen, till exempel jag kan inte skriva, blir de små stigarna till slut en stor bilväg och tankarna kan då enklare ta sig fram i ditt sinne. Mindfulness hjälper dig att dra om dessa vägar och forma helt nya stigar genom djungeln. 

På kort sikt märker man ingen större skillnad. Det kan till och med kännas rätt jobbigt att sitta still i 5, 10 eller 20 minuter varje dag. Meningslöst mumbo jumbo. 

Över tid kommer du dock vänja dig med känslan och över tid kommer du märka hur det smittar över på resten av din dag. Även de stunder då du inte mediterar kommer du att vara mer medveten om vad du tänker och varför du tänker det. Vilket gör det betydligt svårare att vara arg, deprimerad eller ledsen under längre stunder. Du kommer även bli bättre på att fokusera på den uppgift du vill genomföra och inte störas lika mycket av det som händer runt omkring dig.

Vill du testa mindfulness rekommenderar jag Waking Up appen som är skapad av hjärnforskaren Sam Harris.

4. Skriv dagbok

En fysisk dagbok kan hjälpa dig att reflektera över vad du gjort under veckan, reda ut knutar som blockerar din väg och hjälpa dig att bättre komma ihåg det du lärt dig. Den kan även hjälpa till att skapa ett tydligt momentum åt den riktning du vill gå.

Det finns en rad olika sätt att skriva dagbok. Exempelvis affirmationsdagbok, reflektionsdagbok, visualiseringsdagbok eller tacksamhetsdagbok. Forskning visar att människor som skriver dagbok är bättre på att minnas saker och har ett jämnare humör.

I en studie där forskare följde personer som varit med om traumatiska upplevelser skapade forskarna två grupper. En som inte gjorde något särskilt för att bearbeta händelsen och en grupp som fick skriva ner sina tankar och känslor varje kväll. Bara några enstaka rader. Det behövde inte vara kopplat till den traumatiska händelsen. På kort tid såg forskarna att de som skrev dagbok mådde sämre. Troligtvis rörde reflektionerna upp såren från den traumatiska händelsen. Men redan efter en vecka jämnades gruppernas mående ut och efter ytterligare några veckor såg man hur måendet på de som skrev dagbok stadigt blev bättre. Ränta på ränta.

Efter att ha skrivit om sina tankar, planer eller erfarenheter känns det ofta som att man är lite mer avslappnad, lite mer fokuserad. Forskare kallar detta för "att skriva för att lära". Dagbok hjälper till att reda ut våra erfarenheter och sortera fram vad som är viktigt. På sikt hjälper det oss till och med att tänka mer komplexa tankar. Det som inom skolan kallas metakognitivt tänkande - att lära sig själv att lära.

Sammantaget

I inlägget har jag förklarat vad räntad tid är och jag har gått igenom några exempel på sysslor som räntar över tid.

Överväg gärna att börja med någon av aktiviteterna ovan under några veckor. Om du märker att det fungerar, börja då med en till, eller om du har möjlighet, alla ovanstående sysslor. Det behöver inte ta allt för mycket av din tid. Effekten av dina konsekventa ansträngningar kommer med tid att växa av sig självt.

Ett tips är att avsätta lite tid varje dag. Kanske på morgonen innan du äter frukost eller på kvällen efter att barnen lagt sig när du oftast inte gör något särskilt produktivt. Jag har valt att kliva upp en timme tidigare varje morgon (läs: gå och lägga sig en timme tidigare) och göra alla aktiviteterna på en gång.

Du kommer säkert att tveka och tycka att det är jobbigt. Särskilt under de första veckorna. Det är en ny vana som kroppen måste acklimatisera sig med. Men när du väl är över på andra sidan kommer du inte ångra dig.

“Knowledge and productivity are like compound interest.” Given two people of approximately the same ability and one person who works ten percent more than the other, the latter will more than twice outproduce the former. The more you know, the more you learn; the more you learn, the more you can do; the more you can do, the more the opportunity — it is very much like compound interest. I don’t want to give you a rate, but it is a very high rate. Given two people with exactly the same ability, the one person who manages day in and day out to get in one more hour of thinking will be tremendously more productive over a lifetime. -   The Art of Doing Science and Engineering, Bode.

Blodfadern

Familjen har varit på resande fot under större delen av sommaren men trots det har skrivandet tuffat på. Andrummet som jag fått efter att ha beslutat att inte skriva ett blogginlägg varje vecka har varit välbehövligt. Under några veckor tog jag även ett uppehåll från redigerandet av Devans Dans och färdigställde istället en novell som jag kallar Blodfadern.

Under en tid har jag haft en idé att bygga upp en ny highfantasyvärld som är större och mer komplex än mina två tidigare. Innan jag börjar skriva på en serie som utspelar sig i den världen har jag dock tänk skriva en rad noveller som utspelar sig där. Blodfadern är den första av de novellerna och handlar om en orch som är på väg att föda barn. Här har ni ett litet utdrag från inledningen.

Jag har skickat in den till Club Cosmos, som gett ut flera svenska fantasyförfattares noveller, och håller nu tummarna för att jag ska få bli nästa.

Det var väldigt lärorikt att efter sex år av skrivande äntligen få färdigställa något. Tidigare har jag bara skrivit romaner som aldrig blivit helt klara. Att gå från idé till färdigredigerad produkt är en ny upplevelse som gett mig blodad tand.

  

Flytt till Bjästa

Det största som håller på att hända i mitt liv just nu är att vi håller på att sälja vårt hus i Umeå och flytta hem till mitt föräldrahem i Bjästa, två mil söder om Örnsköldsvik. Det är ett beslut som jag och min fru diskuterat fram och tillbaka i flera år och som nu till slut blir av. I december blir vi Bjästabor.

På grund av de händelser som utspelade sig på mitt förra jobb i våras tog jag beslutet att söka jobb i Örnsköldsvik och efter lite fram och tillbaka blev det ett SO-lärarjobb i just Bjästa. Det innebär att jag just nu pendlar fyra timmar till Bjästa under hösten. Många verkar förvånade hur jag orkar pendla så mycket, men på väg ner till Ö-vik får jag ungefär en timmes skrivtid vilket är bra. Jag har försökt skriva på väg hem men än så länge har jag varit för trött av allt det nya för att orka med ytterligare ett skrivpass.

På sikt hoppas jag att flytten till Bjästa ska innebära bättre ekonomi för familjen, närmare till släkt (läs barnvakt), en dedikerad författarlya där framtida mästerverk ska skapas och mycket mer. 

Vi blir femte generationen Lindell att flytta in i huset i Bjästa

  

Medan jag spänt väntar på svar från Club Cosmos forsätter jag att planera framtida blogginlägg och redigeringen av Devans Dans tuffar på. Jag hoppas kunna skriva 1-2 blogginlägg och redigera lika många kapitel varje månad under hösten. Men jag är nöjd med att ha slutat att sätta upp deadlines för mig själv då dessa främst lett till stress som gått ut över mig och mig familj.

Vad gör egentligen en systemarkitekt Mattias?

Systemarkitekter gör olika saker på olika företag. Oftast handlar det om att hantera mjukvaruarkitektur (hur mjukvaran är strukturerad ur ett helikopterperspektiv) men på företaget jag arbetar på så handlar det om produktutveckling med en blandning av hårdvara och mjukvara, med tät kontakt med många parter, oftast både tekniska specialister (ofta från vitt skilda områden) såväl som kunder och produkt/projektledning.

Okej, jag ser framför mig hur du överser utvecklingen av AI och domedagsrobotar. Du har även doktorerat i kärnfusion och skriver fantasyböcker om gudar som försöker ödelägga städer och om världar som sönderfallit ... Hur orolig bör jag vara?

(skratt) Kul sätt att formulera det. Jag är optimist. Och realist. Och ja – det går att kombinera. Jag har en stor tro på den mänskliga förmågan. Tyvärr har jag även en stor tro på den mänskliga dumheten, men jag tror att vår intelligens är större än vår dumhet. Jag tror i grund och botten att chanserna och potentialen att hjälpa människan med AI är större än riskerna, och jag vill inte tro att det första en artificiell intelligens skulle vilja göra är att utrota människan, det verkar inte så intelligent i min mening, men ändå i likhet med Hawkings (Korta svar på stora frågor) så finns det kanske fog för viss försiktighet. Better safe than sorry, som engelsmännen säger. Det finns mycket oro i världen, alltför mycket. En del är befogad och gör nytta, men mycket av oron leder tyvärr inte till något positivt. Hans Roslings Factfulness är en bok som jag önskade att alla läste. Vi behöver se att världen faktiskt blir bättre, inte bara höra om alla stundande katastrofer. Mänsklighetens problem måste vi arbeta metodiskt, medvetet och långsiktigt kring, och ta beslut baserat på fakta och inte vad som råkar vara flavor of the week. Vad det gäller mina böcker … Ja det är en annan femma. Där kan det absolut bli mörkt och jag ger inga garantier. Om man tänker på min roman Skärvor av en brusten värld, så är det ofrånkomligt som författare att delar av samtidens stora frågor spiller över när man skriver, även om det handlar om fantasy. Det finns också vissa perspektiv i boken som är aktivt valda med paralleller till aktuella frågor i vår värld, men vill inte gå djupare in på det innan hela serien är publicerad. Generellt gillar jag att ge perspektiv snarare än svar och i vilket fall som helst, i grund och botten handlar det ändå om ett fritt fantasyverk och bör först och främst ses som det.    

Jag har läst att du inte började skriva på allvar förrän i 30-årsåldern. Nu har det gått lite drygt 10 år och under den tiden har du fortsatt jobba heltid, gett ut en bok via Mörkersdottir förlag och fyra böcker via Ragnarök förlag, som du själv startat, samtidigt som du också gift dig och skaffat tre barn.  Hur har ditt liv förändrats av ditt skrivande? 

Det är kanske i viss mån klart att i jämförelse med att ha gift sig och skaffat tre barn så har skrivandet varit den mindre förändringen i mitt liv det senaste decenniet, men samtidigt har den inte varit oviktig. Idag så identifierar jag mig som författare på ett helt annat sätt än efter min första roman. Jag har också lärt känna massvis med nya trevliga personer under åren, både läsare och författarkollegor. Författandet har också inneburit mindre tid för andra intressen. Förr om åren såg jag mer på film och spelade datorspel i en större utsträckning än jag har tid för idag. Samma sak med en rad andra områden. I takt med att jag lagt mer tid på skrivandet har jag också märkt att jag läser på ett annat, ofta mer observant sätt, än tidigare. Jag kan stanna upp och smutta på en extra vacker mening, miljö- eller personbeskrivning eller häftig dialog på ett sätt som jag inte gjorde förr om åren.

Hur ser dina skrivrutiner ut och hur har de förändrats över tid?

I början handlade det om att hitta en timme här och där om kvällarna. När jag var föräldraledig använde jag en del av tiden som barnen sov till att skriva. På senare år har jag även tagit en del tjänstledigt för att kunna få mer fart på skrivandet. Helst av allt skriver jag en liten stund varje dag, en halvtimme till en timme. Ibland, men inte ofta, blir det tid till mer. Som förälder till tre barn och med heltidsjobb vid sidan om så handlar det mycket om att ta vara på den tid som finns och om prioriteringar. Det finns en hel del som jag prioriterat bort, i synnerhet tv. Sett över tid lägger jag ner mycket mer tid på mitt skrivande nu än för säg fem år sedan. Jag tror även att jag är rätt effektiv när jag väl sitter ner för att skriva. Visst händer det att man fastnar, men jag har liksom inte råd att fastna länge. Det är säkert både bra och dåligt, men huvudsakligen så är det något som jag lärt mig att uppskatta.    

Vilket är det svåraste skeendet i skrivprocessen för dig?

För mig är nog det svåraste, eller i alla fall mest tålamodsprövande, omskrivningarna och redigeringarna. Det är så lätt att bli perfektionist och aldrig bli färdig utan bara fila och fila, och ändra och ändra. Efter ett antal omskrivningar kan det till slut vara så att jag knappt vet om allt hänger ihop längre eller om jag oavsiktligt trasat sönder något med alla ändringar. I sådana fall är testläsare ovärderliga.  Ett annat stundtals svårt (men också spännande) moment är när den tänkta storyn krockar med hur det känns att karaktärerna borde vilja bete sig. Som om man lyssnar på berättelsen och den säger att den inte alls vill gå i riktningen man ursprungligen tänkt sig. Det kan vara både härligt men också orsaka rejäla problem.  

Du skriver i blandade genrer: skräck, sci-fi, urban fantasy, steampunk, episk fantasy och humoristisk fantasy. Det verkar som att du ständigt vill utmana dig själv inom nya områden. Har du någon genre som du känner att du trivs extra mycket inom?

Stämmer. Jag har provat på en hel del, och fortsätter att göra det. Dessutom gillar jag cross-overs. Om jag verkligen var tvungen att välja (tur att jag inte måste) så skulle jag kanske säga humoristisk fantasy. Det lättsamma formatet kan kännas som en befrielse efter att ha arbetat en längre tid med tyngre litteratur. Samtidigt så har jag en dragning till det episka som också kan få mitt hjärta att bulta extra hårt. 

Din humoristiska "lektions"-serie heter Den ofrivillige hjältens handbok. Intressant titel. Vad var tanken bakom den?

Det är en blandning av Äventyrsspels Drakar och Demoners ”handboksserie”, och då i synnerhet Hjältarnas Handbok som gavs ut 1994 och Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren. Och så passar namnet utmärkt på de karaktärer som jag porträtterar. De är inte alls sugna på att vara hjältar (I alla fall om man räknar bort ”Oxen”). Jag spelade en hel del rollspel när jag var yngre (händer att jag fortfarande spelar då och då) så titeln kändes helt rätt. Lustigt nog finns det inget samband alls med titeln på den populära Superhjältarnas Handbok (har läst alla för mina barn) som kom ut efter första delen av Den ofrivillige hjältens handbok.

Första boken heter Konsten att rädda sitt skinn. Den sätter igång när Raork, ödets och de usla tärningsslagens gud, kastar ner en banan på staden Troglund i ett försök att ödelägga den. Vilken stil och stämning skulle du säga det är du försöker få till i din humor?

Ett avslappnat leende. Lyckas jag locka fram ett eller ett par skratt också så är det pluspoäng. Stämningen är ett steg iväg från det seriösa. Världen är en plats där nästan vad som helst kan hända, där gudarna aktivt (i synnerhet i En hjälte kommer sällan ensam) lägger sig i människornas liv, och det hela mynnar ut i en sorts galen blandning av industrialism, medeltid med magi och stänk från vår värld och/eller steampunk. Planerna som hjältarna kommer med är ofta rätt idiotiska och ogenomtänkta. Det finns ett mått av karaktärsutveckling med i bokserien men inte i närheten lika mycket som i episk fantasy. Det förekommer att de brottas med inre problem men oftast är problemen yttre och av rätt uppenbar karaktär (lönnmördare, onda trollkarlar, mafiosos, kannibaler, spring för livet …). Jag gillar också att dra in anakronistiska detaljer och samhällsfunktioner från vår egen värld, gärna lätt förklädda för att ändå ytligt passa in. När man lägger ifrån sig en bok i serien hoppas jag att man är något gladare än innan man började, men inte nödvändigtvis mycket klokare.     

Böckerna i serien är fristående men de utspelar sig, än så länge, i kronologisk ordning och med delvis samma karaktärer. Detta påminner mycket om en annan humoristisk författare. Vilka författare förutom Pratchett skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Pratchett som du nämner är naturligtvis en stor inspirationskälla. När jag får den här frågan (kring mina inspirationskällor för just humorserien) så brukar jag också även nämna Robert Asprins Myth-serie och Douglas Adams Liftarens guide-serie. Men inspiration har även småplockats från lite varstans, lite som det funkar med inspiration (Som exempel: En bikaraktär i En hjälte kommer sällan ensam heter Sir Robin Modig. Namnet är en icke-subtil ledtråd på inspirationskällan för honom). Gissar att jag även plockat upp inspiration och situationskomik från sit-coms som Fawlty Towers, Friends, Seinfeld och Black Adder för att bara nämna några. En del inspiration har även tagits som motreaktion mot den stundtals lite väl pampiga och hjälteglorifierande vanliga fantasyn (Visst kan jag älska det och gör det också ofta, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda…). Som exempel minns jag ett PS2 spel som hette The Bards Tale. I en scen kommer hjälten in i ett fängelse och alla fängslade skriker att de är ”The chosen one”. Det tyckte jag var skitkul och valde att också driva med ”chosen one”-konceptet i Konsten att rädda sitt skinn. Avslutningsvis vill jag också lyfta fram Fritz Leibers Fafhrd och Gråkatt-serie, som agerat inspirationskälla för både huvudkaraktärerna såväl som bitar av världen.

Jag har läst att du aldrig haft någon större passion för det linjära och förutsägbara och att du vill skriva berättelser där det alltid finns något gömt. Stämmer det överens med ditt liv i övrigt eller skiljer sig ditt personliga jag från ditt författarjag? 

Kul fråga. Det stämmer att jag sagt så, och det stämmer att jag försöker undvika det uppenbara när jag skriver. Vad det gäller mig som person så är nog svaret att det både stämmer och inte stämmer. När mitt liv blir för schemalagt kan jag få panikkänslor, det måste finnas handlingsutrymme och möjlighet för spontanitet. Samtidigt så pallar jag inte heller med när allt blir kaos. Även i arbetet pendlar jag mellan det kreativa icke-linjära och det strikt logiskt deterministiska. Ibland det ena ibland det andra. Så du har absolut en poäng.     

Hur ser du på livsglöden och kvalitén i den svenska fantastiken för tillfället?

Som jag ser det är det inget fel på livsglöden. Ofta brukar det sägas att det är svårt för svensk science fiction och fantasy att nå ut till den större publiken, ofta med en gliring till att våra största förlag inte vågar satsa på sådan litteratur, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog ändå att det kommit ut en del. Kanske huvudsakligen skräck och ungdomsfantasy/urban fantasy men jag hoppas på en uppåtgående trend. Och bland de mindre förlagen och egenutgivarna så finns det en stor flora att välja bland. Gällande kvalité så tycker jag att det finns mycket som är bra. Bland de böcker som jag läst den senaste tiden lyfter jag gärna fram Stjärnklart av Lars Wilderäng, Svenska Kulter av Anders Fager, Stockholms Drottning av Oskar Källner, Femte Dagen av Ulrika Amador, In Nomine Patris av Ola Wassvik, Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg, Luna Olympia av Ulrika Fjellborg och Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Listan hade lätt kunna göras längre och det finns också mycket som jag ännu inte hunnit sätta tänderna i. Huruvida det finns några trender inom kvalitén överlämnar jag till läsarna och kulturskribenterna/recensenterna att tycka till om.

Vilka mål har du med ditt skrivande? 

Ursprungligen började jag skriva mer eller mindre för att infria ett barndomslöfte till mig själv. Senare så har jag tänkt mycket i termer av att jag vill berika läsares liv. Böcker har varit centrala i hur jag själv formades en gång, och om det jag skriver får vara med och underhålla, påverka eller leda till eftertanke (i någon form av positiv bemärkelse) i andra människors liv, så är jag nöjd. Jag har en gång sagt att jag vill ge tillbaka vad jag kan till en genre som gett så mycket till mig. Det är nog ett mål som jag fortfarande står fast vid. Drömmar bortom det … Svårt att säga. Tar det i steg. Det är onödigt att ta i så att man knäcker sig.

  

Mer information om Mattias kan ni hitta på hans hemsida och hans böcker kan ni köpa via Bokus.