JL Fantasy

Top 10 fantasyframsidor0

29 oktober 2019

Hur ser ett snyggt omslag ut? Vad är det med en framsida som lockar till läsning? Och hur viktigt är det att omslaget säger någonting om bokens handling och tematik? Här kommer min högst subjektiva topp 10-lista på fantasyframsidor.

Top 10 fantasyframsidor

Överlag har jag två kriterier för vad jag anser vara en snygg framsida.

  1. Den ska vara informativ. En bild som ger läsaren en fingervisning om bokens tematik och handling. Gärna med många små subtila detaljer som väcker läsarens intresse.
  2. Den ska vara vacker att titta på. Vackert betyder för mig att den ska ha en "konstnärlig ambition". På sätt och vis är alla framsidor ett konstverk men jag tycker ofta att det märks vilka som lagt extra tid och energi på att göra en framsida som inte bara försöker spegla bokens innehåll utan som även gjort något extra för att behaga ögat.

10. Wise Man's Fear av Patric Rothfuss

Rothfuss bästsäljande serie Kingkiller Chronicle är väldigt välskriven men för min del hade jag svårt för den på grund av huvudkaraktären. Framsidan tyckte jag dock var vacker. Jag vet inte vad det är med blommor och naturdetaljer, men något med dem tycker jag bara är väldigt vackert. Hade den tecknade bilden av huvudkaraktären Kvothe, och bakgrunden i allmänhet, varit lite mer detaljerade hade denna framsida troligtvis hamnat högre upp på listan.

The Wise Man's Fear, Patric Rothfuss, Kingkiller Chronicles

9. Ravenor av Dan Abnett

Warhammer har en särskild stil på de flesta av sina framsidor. Ravenor sticker dock ut ifrån mängden med sin avskalade och mer abstrakta framsida. Är man insatt i serien och vem Ravenor är tycker jag att framsidans budskap är väldigt ögonfallande. Men har man inte läst andra Warhammer-böcker kan jag förstå om den förefaller rätt innehållslös. Jag tyckte dock att denna framsida gav ett lager av djup till ett världsbygge som i flera av deras andra böcker blir lite väl mycket fokus på vapen och genetiska superkrigare i en dystopisk framtid. Att boken handlar om en "vanlig" rullstolsburen man i denna värld är extra intressant. 

Ravenor

8. Wheel of Time av Robert Jordan

En av mina favoritserier är Wheel of Time och jag har alltid gillat de svenska utgåvornas framsidor. En särskild förkärlek har jag för Luis Royos framsidor, dock inte lika förtjust i hans mer sexualiserade verk. Kombinationen av de detaljrika karaktärerna, valet av färger till bakgrunden, den klassiska inramningen av gott mot ont och den klassiska symbolen för Tidens Hjul bakom titeln, gör att detta fortfarande en av mina favoriter.

Farornas Väg, Robert Jordan, Eye of the World, Wheel of Time

7. King of Thorns av Mark Lawrence

Ytterligare en serie som jag inte var överdrivet förtjust i men tematiken i framsidan spelar verkligen bokens innehåll väldigt väl. Det är nog en av de mörkaste serierna jag någonsin läst och bara av en snabb överblick av framsidan så får man en tydlig bild av vad den här serien handlar om.

King of Thorns

6. First Law av Joe Abercrombie

Det här var en sådan bok som jag köpte enkom för dess framsida. Jag kommer ihåg hur jag slogs av dess enkelhet. När man tittar på den för första gången kan man tro att den inte är särskilt informativ. Men blodsdropparna, det gamla pappret, de guldfärgade runorna. Ger alla indikationer vilken typ av värld detta är. På så sätt tycker jag att den både är enkel och utmanande på samma sätt.

The Blade Itself

5. Narrens Uppdrag av Robin Hobb

Den här boken hade troligtvis kvalat in på top tre om jag gillat serien mer än vad jag gör. Jag älskar färgsättningen, de detaljerade kanterna med insprängda minibilder. Det enda jag har att klaga på är själva bilden i mitten. Jag önskar att den sagt något mer om vilken typ av handling boken har. 

Narrens Uppdrag, Den Gyllene Mannen Del 1, Robin Hobb

4. Odinsbarn av Siri Pettersen

En avhuggen svans mot en vit bakgrund. Enkelt, smakfullt och eggande. Tittar man lite närmare ser man en slags runa runt svansen, blodkärl och till och med lätt behåring. Den gjorde mig direkt nyfiken på att få veta mer om denna värld. Den fick mig att tänka på en skrivregel som Brandon Sanderson ofta nämner i sina skrivkurser. Välj ut en aspekt av din värld och dyk djupt in i den snarare än att dutta lite på ytan på flera olika aspekter. Precis det har Siri gjort med den här framsidan. 

Odinsbarn

3. Ondvinter av Anders Björkelid

Här är den boken som kanske allra mest speglar mina två kriterier. Den ska visa något av bokens innehåll. De två tvillingarna står där i mitten av vintern. De ser ensamma och utelämnade ut. Nästan lite rädda. Vilket speglade bokens innehåll väl. Men den har även en smakfull färgsättning och massor av detaljer som fick mig att omedelbart bli sugen på att läsa mer. 

Ondvinter

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Nästan alla Rowlings framsidor hade kunnat platsa in på den här listan. Men av de sju böckerna tycker jag nog ändå att det är den första boken, De Vises Sten, som har den allra snyggaste framsidan. Det är ett konstverk jag tittar på, nästan mer så än vad det är en bokframsida och jag älskar det. Färgerna, livfullheten, detaljerna och hur väl tematiken speglar den ton som själva boken ger ifrån sig när man läser den.

Harry Potter: De Vises Sten

1. The Hero of Ages av Brandon Sanderson

Vacker, smakfull, det annorlunda perspektivet, känslan av att den speglar en viktig scen direkt ur boken gillar jag mycket. De subtila detaljerna av staden i bakgrunden. Den klassiska känslan av gott mot ont finns med. Extra snyggt tycker jag det är att konstnären valt att ha med fötterna på den femte obligatorn längst uppe till höger på sidan. Jag gillar också nyanserna av pastell vilket gör att även färgsättningen sticker ut från många andra fantasyböcker. Att det sedan också är en av framsidorna till vad jag anser vara en av de bästa fantasytrilogierna någonsin gör detta till ett självklart val för mig.

The Hero of Ages

Är det någon särskild fantasyframsida som du saknar på listan? Vilka är dina kriterier för att en framsida ska få dig att köpa en bok direkt utan att veta mer om författare eller handing?


Can't Hurt Me - Recension0

23 mars 2019

David Goggins kallas för världens hårdaste man och efter att ha läst hans bok är jag benägen att hålla med. Han möter alla problem utan att tveka och hans hårda men enkla budskap skär igenom alla ursäkter. Berättelserna och läxorna som Goggins delger i Can't Hurt Me har gjort att jag orkar och vågar utmana mig själv till saker jag tidigare drog mig för att ens försöka.

Can't Hurt Me

Varför recenserar du självhjälpsböcker Josef? Är inte det här en blogg om fantasy? Jo, det är det men det är också en blogg om min personliga skrivresa och insikter som hjälper mig att utvecklas. Can't Hurt Me passar in i den kategorin mer än någon annan bok jag läst. 

David Goggins påpekar gång på gång att han inte är speciell på något sätt. Han hade inte någon medfödd talang, han var inte smart eller ens särskilt uthållig som liten. Han fuskade sig igenom skolan, skyllde sina problem på andra och hade svårt att knyta meningsfulla kontakter med omvärlden. Men genom några särskilda principer som han över tid satte upp för sig själv har han lyckats åstadkomma saker som de flesta skulle anse vara galenskap. I denna självbiografi/självhjälpsbok redogör han för de viktigaste händelserna i hans liv och de lärdomar han tagit med sig av dessa händelser. 

Boken börjar med hans hårda uppväxt med en far som misshandlade honom mentalt och fysiskt och med berättelser om hur klasskamraterna sprejade nigger på sidan av bilen. Goggins var bitter, arg och ansåg att världen var emot honom. Sedan bestämmer han sig för att ändra sin världsbild och sakta men säkert börjar saker hända. Från överviktig skolkare till att bli den enda personen i historien att genomföra tre Hell Weeks (Navy Seal-träning) och Ranger-träning. Utöver det har han även tagit förstaplatsen i några av världens tuffaste ultramaratonlopp och satt världsrekord i antal pull-ups på 24 timmar: 4025 stycken. Berättelserna om dessa bravader är intressanta, men det som gör denna ljudbok unik är att Goggins och uppläsaren diskuterar händelserna mellan kapitlen och ger handfasta tips och råd för vad du som lyssnare kan göra i ditt liv för att nå dina mål, oavsett vad de är. 

Här är några av Goggins lärdomar:

  

1. Inställning trumfar motivation

Goggis tror inte på motivation. Det första han säger i boken är "Motivation is crap". Det är lätt att vara motiverad så länge livet omkring oss är bra. Din partner mår bra, barnen mår bra, det går bra på jobbet, solen skiner. Vid dessa tillfällen är det lätt att dra på sig löparskorna. Men när jobbet suger, när familjen har lämnat dig, när det spöregnar ute, då är det svårt att hålla motivationen uppe. Din inställning (purpose) är allt. Det är människor som har en annan inställning än de flesta andra som orkar fortsätta, som sätter på sig skorna och regnkläderna i alla fall. De når sina mål när andra bara kommer halvvägs. Andra kanske kommer att tycka att du är konstig, Goggins säger att han har blivit kallad galen fler gånger än han kan räkna, men han ser det som ett bevis på att han har en inställning som kommer att ta honom dit han vill.

  

2. Var ärlig mot dig själv

Goggins anser att vårt samhälle är för snällt. Vi får lära oss att vi är bra som vi är, att det viktigaste är att försöka, att alla är speciella. Vi får massor av råd från vänner och samhället, råd som gör att vi ger upp på vägen. Han menar att dessa råd lär oss att skylla på allt utom oss själva. Endast genom att vara brutalt ärlig med dig själv, identifiera dina brister och åtgärda dem kan du utvecklas till att bli mer än vad du är idag. Ställ dig framför spegeln och säg som det är. Om du är fet, säg det då. Jag är fet. Om du spelar för mycket tv-spel, säg det då. Jag är en lat jävel som spelar för mycket tv-spel. Jag är inte bra som jag är. Det viktiga är inte att försöka och ge upp när det blir jobbigt. Titta dig i spegeln och säg i stället till dig själv: Jag kan bättre. Jag orkar mer. Jag vågar mer. Självkritik och ärlighet mot dig själv och din omgivning kommer kanske inte göra dig till den mest populära personen, men det kommer att hålla dig på rätt väg.

  

3. Regeln om 40 % 

Ett koncept som Goggins återkommer till flera gånger är regeln om våra 40 %. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när han berättar om hur han lärde känna entreprenören Jesse Itzler. Itzler hade sett Goggins springa ett maraton på brutna ben och var helt hänförd av hans förmåga att ta sig förbi den smärttröskel som vanligtvis stoppar andra. Efteråt bad Itzler Goggins att träna honom och kort därefter flyttade han in hos Itzler i en månad. Den första dagen sade Goggins åt honom att göra 100 pull-ups. Efter att ha gjort 14 stycken var Itzler helt slut och förklarade att han inte orkade fler. Goggins sade åt honom att göra en till, vila lite och göra en till. Efter några timmar hade han gjort hundra stycken.  

Goggins visade mig, där och då, att vi är kapabla till så mycket mer än vad vi tror. När din hjärna säger åt dig att du är slut, då har du bara nått ungefär 40 % av din egentliga förmåga. - Jesse Itzler, Living with a Seal

  

4. Kakburken

Goggins har en särskilt förmåga att vända alla motgångar och svagheter till energi för framtida framgångar. Han presenterar flera övningar för hur du kan se tillbaka på ditt liv och finna styrka i det du tidigare gjort, oavsett vilket slags liv du levt. En av dessa övningar handlade om att minnas de gånger du har lyckats. När saker och ting blir jobbiga behöver vi finna styrka i de prestationer vi utfört tidigare. Han ber dig att skriva ner alla de saker du är stolt över. Oavsett om det är fysiska prestationer, arbetsprestationer, sociala eller mentala prestationer. Skriv ner dem på en lapp och lägg dem i en burk. När du känner dig nere, tar du fram burken och påminns om hur bra du kan vara. Enkelt, men betydelsefullt.

  

5. Valka ditt sinne

Goggins huvudsakliga budskap är relativt enkelt. Våga lida lite mer. När saker och ting blir jobbiga, när din hjärna säger åt dig att sluta – det är då utvecklingen är som störst. Han är väldigt noggrann med att påpeka att din egen hjärna är din värsta fiende. Den vet om alla dina rädslor, alla dina svagheter och den är skapad för att hjälpa dig att undvika problem. Den gör det för att skydda dig från de hemska sakerna som finns överallt omkring oss. Men alla som har tränat i sitt liv vet att det är där det börjar bli jobbigt som den största utvecklingspotentialen finns. Detta gäller för fysisk träning men även för mental träning. Din hjärna är elastisk på samma sätt som dina muskler är. Genom att göra saker som du tycker är jobbigt, tränar du dig själv att bli bättre på de sakerna. Hitta dina svagheter, leta rätt på det du är rädd för och ta kontroll över det. Se det inte som hinder att undvika, se det som områden där du har störst utvecklingspotential. Om du tycker att du är dålig på att läsa, läs böcker. Om du tycker att du är dålig på att skriva, sätt dig ner och skriv. Han menar att vi lever i den mest bortskämda tidsperioden någonsin. Samhället säger åt oss att hitta den enkla vägen, att utnyttja våra styrkor i stället för att stärka våra brister. Självklart går det att hitta genvägar och hjälpmedel på vägen men oavsett vilka tips och tricks du använder dig av kommer du aldrig komma runt det faktum att du måste spendera den tiden och energin som krävs för att du ska kunna utvecklas. Hur jobbigt det än må vara. På samma sätt som dina händer valkas om du lyfter vikter på gymmet behöver du också valka ditt sinne inför de problem du onekligen kommer möta genom ditt liv. Gör du det kommer du ha ett försprång på alla andra omkring dig. Ett försprång på de som ständigt undviker de jobbiga sakerna för att de tror att det snabbare kommer leda dem till ett lyckligare liv.

  

Den här boken hjälpte mig att se mina brister som mina styrkor. Den hjälpte mig att hitta sätt att prata med mig själv för att kunna utstå obehag och därigenom nå mina mål. Hans tips är dock inte för alla. Språket är väldigt grabbigt och bitvis rätt rått och om du inte gillar att pusha dig själv, att göra saker som du inte gillar att att göra kommer de flesta av hans budskap att kännas meningslösa. För mig skapade boken dock motsatt känsla. Det råa språket förhöjde känslan av allvar och jag har ofta fått höra att jag har en vinnarskalle som ibland hjälper mig framåt men som ibland också stöter mig mot min omgivning. Har du ett tydligt mål framför dig som du strävar mot, ett mål som du är villig att lida lite extra för att nå – då är det här boken för dig.

  

Betyg: 5 av 5


Top 10: Överskattade fantasysserier0

01 september 2018

Detta är min högst subjektiva åsikt om vilka som är de 10 mest överskattade fantasyserierna.

Överskattade fantasyserier

Vad menar jag med att ett verk är överskattat? Detta är inte en lista där till exempel Farseer-böckerna eller The Broken Empire-trilogin är med för att de är för långsamma eller för dystra. Det är de författarnas respektive stil. Man kan ogilla stilen, men ändå se att båda är välskrivna verk.

När jag menar överskattad gör jag det dels utifrån vad jag fick höra om serien innan jag läste den och hur det skar sig mot min läsupplevelse. Dels slog också alla dessa serier igenom stort när de gavs ut, men om man granskar dem lite närmare är många rätt mediokra. Detta betyder inte att jag anser att dessa böcker är dåliga och det betyder inte heller att jag vill ni ska undvika dem. Tvärtom! Läs dem, men gör det med en rimlig förväntan. Kanske kommer ni då att uppskatta dem mer.

  

10. American Gods av Niel Gaiman

Jag kommer ihåg när jag blev rekommenderad den här boken. Den skulle vara det mest häpnadsväckande som skrivits sedan Tolkien. Gaiman, som jag då aldrig hade hört talas om, skulle vara den mest briljanta fantasyförfattaren som levde. Jag hade minst sagt höga förhoppningar på detta verk innan jag läste den. Gaimans stil är som många kanske vet något säregen. Har ni inte läst något av honom så rekommenderar jag starkt att ni plockar upp något av hans verk för ta del av en annorlunda stil. Om ni väljer American Gods bör ni dock vara medveten om dess största problem enligt mig: huvudkaraktären som ska bära serien är intetsägande. Att hans namn är Shadow är väldigt passande för han har inget karaktäristiskt drag över huvud taget, förutom att han gillar mynttrick, och när han omges av gudar försvinner han likt en skugga. På grund av det och en del andra brister blev boken aldrig så intressant som dess upplägg – att vi människor skapar gudar genom vår tro, byggde upp för.

American Gods

  

9. A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin

ASOIAF eller som serien nu är mer känd: Game of Thrones, är på många sätt ett mästerverk. Redan innan tv-serien släpptes var ASOIAF en relativt välläst fantasyserie, men den hade inte i närheten av den hype som den har nu. Den har fantastiska twister, otrolig karaktärsutveckling och massor av minnesvärda scener. Men precis som flera andra böcker på den här listan är den inte värd den stora hype som den fått. Ett problem som många författare hamnar i är att de inte kan begränsa sin berättelse och denna fälla faller även Martin i. För många perspektivkaraktärer som gör ointressanta saker gör att serien i sin helhet inte är så bra som hypen antyder. Särskilt bok fyra är bland det tråkigare jag läst.

A Game of Thrones

  

8. Shannara Chronicles av Terry Brooks

Den här skulle utan problem kunna hamna högre upp på listan men den är redan allmänt ansedd som en dålig kopia av Sagan om Ringen. När den släpptes var dock hypen kring Shanarra omfattande. Även här kommer jag ihåg hur flera vänner pratade om hur cool serien var. Det är den inte. Vill ni läsa mer om de problem jag har med Shanarra kan jag rekommendera att ni läser en artikel där Mythcreants analyserar första kapitlet av Sword of Shanarra. Den summerar allt som är fel och överhypat med boken och Brooks stil.

Sword of Shannara  

7. Silmarillion av J.R.R Tolkien och Christopher Tolkien 

Gillade du Sagan om Ringen? Då kommer du älska Silmarillion, den är ännu bättre än Sagan om Ringen. Så presenterades Silmarillion för mig för många år sedan. Vad personen glömde att informera om är att Silmarillion inte är en roman över huvud taget. Det är mer som att läsa en samling av myter eller en historiebok. Delvis intressant men samtidigt extremt torr. Läs Silmarillion om du vill veta mer om hur Middle Earth fungerar men läs den inte om du vill ha en bra berättelse, för det är den inte. Den är inte ens menad att vara en berättelse. 

The Silmarillion

  

6. Wheel of Time av Robert Jordan 

Wheel of Time är en av mina favoritserier men jag skulle aldrig någonsin rekommendera någon att läsa den om jag inte först varnade dem om dess brister. Likt George R.R. Martin faller även Jordan i fällan att inte kunna begränsa sin berättelse. Det finns över 2000 karaktärer i Drakens återkomst, 129 perspektivkaraktärer och 22 huvudkaraktärer. Detta gör att större delen av serien blir oerhört långsam och ibland går det hela böcker utan att något intressant händer. Jag jublar inombords när jag inser att detta kapitel faktiskt handlar om Rand och till och med i hans eget perspektiv. Om du skulle jämföra WoT med liknande verk idag, som har en betydligt mer krävande marknad att kämpa sig igenom, märks kvalitetsskillnaden snabbt. 

Farornas Väg

  

5. Kingkiller Chronicles av Patrick Rothfuss

I Vindens Namn var en rätt bra fantasybok där vi får följa den unga pojken Kvothe och hans resa till att bli en kungadräpande magiker. Den berättas av Kvothe själv och hoppar i perspektiv från den gamla bittra Kvote som ser tillbaka på sitt liv och de val han gjort. Många hyllar boken för dess vackra prosa men hur bra är själva handlingen, hur intressant är världsbygget och hur medryckande är karaktärerna? Det är sällan någon som pratar om det.

Man kan tycka att en värld med flera intressanta magisystem och en karaktär som går i skola för att bli magiker skulle innebära att berättelsen skulle innehålla en del magi. Förväntar du dig detta kommer du att bli besviken. Förvänta dig i stället mängder av kapitel där Kvothe kämpar för att få ihop tillräckligt med pengar för att betala skolavgiften, förvänta dig mängder av beskrivningar om hur mycket han älskar musik, och oändligt mycket kärleksbekymmer.

Jag vet inte om det är medvetet från författarens håll, det får vi se om den tredje och avslutande delen av serien blir färdig någon gång, men hela berättelsen är uppbyggd så att Kvothe ska framstå som den coolaste karaktären genom alla tider. Om det presenteras på ett rimligt vis har jag inga större problem med det, men när anledningar till hur fantastisk Kvothe är staplas på hög blir det till slut för mycket. I en scen får vi till och med se hur den här unga pojken charmerar en slags uråldrig sexgudinna som bokstavligen lär honom att bli bra på sex. I vanliga fall dödar denna gudinna alla män hon möter men inte Kvothe, han lyckas behaga henne på ett sätt som ingen annan man tidigare gjort. 

The name of the wind

  

4. Belgariaden av David och Leigh Eddings

Detta var den första fantasyserien jag läste och jag fullkomligen älskade den. Men om man skulle läsa dessa böcker idag och om man har läst några fantasyböcker tidigare märker man att de är väldigt klichéartade. Jag har till och med hört talas att Eddings skulle ha skrivit böckerna på detta sätt helt medvetet. Att han aktivt alltså skulle ha tagit så många troper som möjligt för att "maximera" fantasyberättelsen. Jag vet inte om det är sant men det skulle förklara varför böckerna är uppbyggda som de är. Likt flera andra böcker på listan tror jag att folk rekommenderar denna serie av nostalgiska skäl.

Stenens Väktare

  

3. Sword of Truth av Terry Goodkind

Den första boken i Sword of Truth-serien är helt okej om dock också något klichéartad. Men om du fortsätter läsa kommer du ganska snart att märka att serien blir sämre och sämre. Troligtvis eftersom huvudpersonen Richard snabbt blir den bästa svärdsmannen och den bästa magikern i hela världen – för att utmana honom måste Goodkind hela tiden skapa nya, helt orimliga, skurkar och problem att kasta åt hans håll. Att dessa böcker blivit till TV-serie och än idag har miljontals fans är helt bortom mig.

Wizards First Rule

  

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Harry Potter är en välskriven bokserie, men förtjänar den verkligen att vara den mest säljande bokserien genom alla tider? Harry Potter är den ultimata överskattade fantasyserien. Jag skulle kunna diskutera problemen med Harry Potter-serien hela dagen men det motverkar hela syftet. I det stora hela är böckerna väldigt bra, de åstadkommer precis det man förväntar sig att de ska göra, men det finns mycket annan fantasy där ute som gör ett bättre jobb än vad Rowling gör med Harry Potter.

De Vises Sten

  

1. Eragon av Christopher Paolini

Paolini var bara 15 år när han började skriva denna bokserie, och med det i åtanke är Eragon en bra bok. Men att den hamnade på bästsäljarlistor världen över och att den idag har sålt över 35 miljoner exemplar är helt häpnadsväckande. Det gör mig arg bara jag börjar tänka på det. Boken har i stort sett alla fel som en fantasybok bör undvika. Dålig prosa, tråkiga karaktärer och en förutsägbar handling är bara några av dess problem. En trolig förklaring till att den här boken fick så stort genomslag var att Paolinis föräldrar jobbade inom förlagsbranschen och visste hur den skulle marknadsföras.

Eragon

  

Håller du med om listan? Är det något verk som du tycker saknas? 


Sins of Empire - Recension0

19 augusti 2018

Fatrasta är en komplicerad nation. En utpost för nybyggare, lyckosökare och magiker som söker gömda artefakter från förr. Endast kanslerns järnhårda vilja och hennes hemliga polisstyrka håller nationen samman. Nu hotar ett uppror att blåsa upp bland förtryckta minoriteter och ett uråldrigt imperium verkar på något sätt vara kopplad till upproret. En legoknekt, en spion och en gammal krigshjälte dras in i konflikten och de inser alla tre snart att under ytan döljer sig krafter som hotar mer än bara Fatrasta.

Sins of Empire

Sins of Empire släpptes 2017 och är den första boken i trilogin Gods of Blood and Powder. Denna trilogi är en uppföljning till Brian McClellans prisbelönta debut – Power Mage-trilogin. Genren för båda serierna är militär fantasy, har en lättläst prosa, är fylld av dolda intriger, magisystem, levande gudar och karaktärer som inte drar sig från att lämna ett långt blodspår efter sig. 

Jag har velat lyssna på Powder Mage-trilogin under en lång tid, främst för att den var starkt rekommenderad av Brandon Sanderson. Den första boken Promise of Blood finns dock av rättsliga skäl inte tillgänglig i Sverige. När jag hörde att en uppföljande trilogi var påbörjad var jag skeptisk till en början. Att hoppa in i mitten av en berättelse är aldrig optimalt, men flera personer övertygade mig om att Sins of Empire gick att läsa fristående. Med facit i hand är jag fortfarande lite kluven. Jag hade inga problem att följa med i handlingen, men eftersom en av de tre perspektivkaraktärerna (Vlora) hade ett förflutet som inte förklarades i den utsträckning jag hade önskat gjorde det att jag inte blev så fäst vid henne som jag kanske blivit om jag läst Powder Mage-trilogin, där hon också är en perspektivkaraktär.

För min del var det därför de två nya perspektivkaraktärerna som var de mest intressanta. Miguel Bravis pratar med sig själv för att hantera de konflikter som spionlivet medför. Hans interna monologer var stundtals lite röriga att följa och hans fega personlighet var inte så inspirerande, men han var ändå tillräckligt annorlunda för att jag skulle uppskatta hans kapitel. De många twister som hans handling utsattes för var också väldigt välgjorda. Min personliga favoritkaraktär var Mad Ben Styke som suttit fängslad i ett arbetsläger i tio år efter att ha vägrat lyda order i det förra kriget. En klassisk handlingarnas man som vill bli lämnad i fred men som på grund av sitt legendariska rykte ständigt rycks in i intriger som han inte vill ta del av. 

Sins of Empire är annorlunda från mycket annan fantasy på grund av att den utspelar sig i ett fiktivt 1700-tal, till skillnad från medeltiden som de flesta andra high fantasy-världar gör. De vanligaste vapnen är därför musköter och kanoner men det finns även en hel del svärds- och magiska strider. I denna värld finns tre separata magisystem. Dels har du klassiska magiker som kan tämja elementen, dessa kallas Privileges. Men du har även så kallade Powder Mages som kan sniffa krut och därmed bli fysiskt starkare, snabbare och bättre på alla sätt och vis samtidigt som de också kan detonera krut på avstånd. En praktisk färdighet i en värld full av kanoner och musköter. Den tredje sortens magi är den mest mystiska. Dess utövare kallas Bone Eyes och de verkar kunna använda blodsmagi för att påverka människors sinnen på olika sätt. Dessa är ovanliga och ses ner på av samhället. Utöver dessa tre system finns det även individer med "Knacks", en medfödd talang som gör att de till exempel kan lukta sig till magi eller leva utan att behöva sova. Med så många olika magisystem har magi därför en framstående roll i samhället. Olika fraktioner ser på dessa magier på olika sätt vilket skapar massor av politiska konflikter och intriger som verkar sträcka sig flera hundra år tillbaka i historien. 

Handlingen tar vid tio år efter händelserna i den första trilogin och utspelar sig på en helt annan kontinent. Den unga nationen Fatrasta håller på att växa fram till att bli en ekonomisk stormakt, men den möts också av en del problem. Händelseförloppet rycker med en redan från det allra första kapitlet och bygger snabbt upp en fartfylld berättelse fylld av twister och episka strider. Boken har tre perspektivkaraktärer: Stykes, Vloras och Miguel. Alla tre blir omedelbart inblandade i den kommande revolutionen. Allt eftersom utvecklas handlingen till något helt annat genom en rad välgjorda twister vilket leder oss fram till bokens storslagna avslutning. Jag upplevde att handlingen tog fart direkt, men i jämförelse med det dramatiska slutet så känns början som blek i jämförelse. De tre perspektivkaraktärernas handling kompletterar varandra väl för att de är så tätt sammanvävda. Även om alla tre karaktärerna inte stöter på varandra inledningsvis påverkar deras val de andra i stor utsträckning. Handlingen kändes aldrig långsam utan höll mig intresserad från början ändra fram till det dramatiska slutet. 

En kritik som jag har mot boken är att den delvis saknar konsekvenser - ett vanligt problem med böcker som förlitar sig för mycket på magi och den här världen har tre magisystem. Det finns näst intill ingenting som magi inte kan lösa. Karaktärer blir sårade och hamnar i situationer där allt ser ut att vara kört men gång på gång räddar magi karaktärerna.

Sammantaget är Sins of Empire en klassisk fantasyberättelse med massor av magi, intriger och en handling som överraskar. Samtidigt är den också annorlunda mot mycket fantasy där ute eftersom den utspelar sig i ett slags fiktivt 1700-tal med musköter och kanoner istället för i en medeltida miljö. Den går att läsa självständigt men jag rekommenderar ändå att först läsa Powder Mage trilogin som utspelar sig 10 år före händelserna i Sin of Empire. 

     

Betyg 4 av 5.

    

Vill du läsa fler liknande recensioner?

Best served Cold

Emperor's Blades

Blood Song


The Girl With all the Gifts - Recension0

05 augusti 2018

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till sina lektioner. När de kommer håller sergeant Parks sin pistol mot henne medan två andra soldater spänner fast henne i en rullstol. Hon tror att de inte gillar henne. Hon skämtar att hon inte kommer att bita dem, men de skrattar inte.

The Girl With all the Gifts

De senaste åren har vi sett fler zombieadaptioner än någonsin förut. The Walking Dead, 28 Days Later, World War Z, I Am Legend, Pride and Prejudice and Zombies och The Last Of Us (som The Girl With all the Gifts påminner en hel del om) bara för att nämna några få. Är det inte dags att lugna ner oss lite med alla zombieberättelser? Eller har vi bara sett början på nya innovativa kombinationer i genren? Att döma från The Girl With all the Gifts är det rätta svaret det senare. 

Jag lyssnade på Mike Carey på Swecon. Där pratade han om hur skapandet av The Girl With all the Gifts tog fram en helt ny sida ur honom – en mjukare sida som han menade att hans tidigare verk saknat. Jag har inte läst Mikes andra böcker men jag är benägen att hålla med honom ändå. Jag hade inte kunnat föreställa mig att en bok som handlar om zombieapokalypsen kunde vara så poetiskt skriven.

Vi får följa Melanie som är smart, nyfiken, går i skolan, har kompisar och älskar böcker men som samtidigt bor under marken i en armébas och har varit inlåst i en cell så länge att hon inte vet om något annat sätt att leva. Hur hon behandlas är helt normalt och precis som det ska vara för henne. Hon vet inte att världen sedan länge är översvärmad av zombies (a.k.a. hungries). Mänskligheten är utdöende och på något sätt är Melanie och hennes vänner kopplade till dessa hungries.

Boken handlar inte om själva zombieutbrottet eller ens vad som är kvar av mänskligheten utan fokuserar istället på Melanie och hennes omgivning. Hennes snälla lärare som lär henne om t.ex. grekiska myter, hennes fångvaktare som inte verkar gilla henne, om chefen för armébasen som verkar vara obehagligt nyfiken på allt som Melanie säger och gör. Boken är mer en berättelse om ett kärlekstörstande barn än vad det är en skräckberättelse.

Särskilt den första halvan av boken är bland det bästa jag läst då jag som läsare ständigt kände ett sug efter att få veta mer om dessa intressanta barn och omständigheterna som skapat dem. Jag fick snabbt en stark känslomässig koppling både till Melanie och till de som omger henne redan efter deras respektive första kapitel. Det var länge sedan jag läste en bok där jag så snabbt kom in i huvudet på alla. Hade karaktärsperspektiven inte varit så starka tror jag dock att handlingen inte hade hållit mig intresserad hela vägen fram. I bokens andra halva tappar den fart och blir stundtals något av en transportsträcka till slutet, som också kändes något plötsligt. Men trots det var slutet ändå tillfredsställande och poetiskt.

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Best Served Cold av Joe Abercrombie.

Uprooted av Naomi Novik

The Hundered Thousand Kingdom av N.K Jemisin