JL Fantasy

The Northman - Spoilerfri recension0

22 april 2022

Vacker, brutal och poetisk. Som en blandning av en verklig Conan och Hamlet på LSD.

Kort spoilerfri recension

Vacker, brutal och poetisk. Som en blandning av en verklig Conan och Hamlet på LSD. Påminner också om klassikern Korpen Flyger men med en tydligare Hollywood och action-stämpel.


Var helt begaistrad av filmen från början till slutet. Tänkte flera gånger medan jag såg den "Fy fan va coolt det här är" samtidigt som jag också undrade "Vad är det som händer?!". 

Den går flera gånger rätt djupt in i nordisk mytologi så har man inte koll på varför man hade shamaniska ritualer, vad en valkyria och norna är så kan delar av filmen framstå som väldigt udda för den stannar inte upp och förklarar alla delar.
 
Skarsgård är ett monster i den här filmen, känner knappt igenom honom när han stormar fram och ödelägger allt i sin väg. Kan vara hans bästa framträdande. Birollerna är också alla helt fantastiska - Ethan Hawke, Claes Bang, Anya Taylor-Joy och Willem Dafoe. Men särskilt Nicole Kidman tyckte jag stod ut och närmast tog över hela filmen vid några tillfällen.
 
Har inte sett några av regissören, Robert Eggers, tidigare filmer men blev mycket imponerad av hans förmåga att balansera action, brutalitet, känslor och fantasyelement.
 
Se den på bio medan ni har chans, ljudet och sceneografin är som gjord för en stor skärm.

Betyg 5/5

Den djupare meningen med Fantasy0

03 november 2021

I detta inlägg tar jag mig an den kanske djupaste frågan som jag hittills berört på bloggen. Vilken plats har fantasy i vårt kollektiva medvetande och vad är egentligen meningen med fantasy?

Den djupare meningen med fantasy

Förra veckan lyssnade jag på ett samtal mellan David Fuller och Damien Walter. Samtalet handlade om Dune-serien och om sci fi-genrens djupare mening. Walter menade att sci fi-genren är en symbol för mänsklighetens utåtriktade och framåtsyftande medvetande. Genren speglar den bild vårt samhälle har av framtiden - huruvida den är på väg att bli utopisk eller dystopisk. Om det skrivs mycket dystopier kan det med andra ord vara ett tecken på att något är fel, i en kollektiv bemärkelse, i vår egen samtid. Han menade vidare att genren även speglar mänsklighetens ständiga kamp mot dess närmiljö, mot den teknologiska utvecklingen och mot tidens påverkan. Den ställer frågor om vad miljön och tekniken gör med oss och vad det betyder att vara människa när omgivningen förändras.

En fråga som slog mig var: om detta är meningen bakom sci-fi, vad är då den djupare meningen bakom fantasy? Vilken roll har fantasy som genre för oss? 

Jag tror inte att jag kan ge ett lika djupgående svar på frågan som Walter, men detta är mina tankar.

Sigurd slaying Fafnir

Sigurt Fafnesbane dräper draken Fafner (Från ca år 1000)

  

Fantasy är en sekulär ersättning av den religiösa myten

Vad är fantasy? Det vanligaste svaret man brukar få är att fantasy är en genre som innehåller magi, andra övernaturliga ting och som ofta utspelas i helt fiktiva världar. Detta till skillnad från sci-fi, och så gott som alla andra genrer, som oftast tar avstamp i vår egen historia och som utspelar sig i en framtida värld som skulle kunna vara vår. Denna inramande beskrivning av fantasy är förvisso helt rätt, men den berör inte vilka typer av frågor som genren vanligtvis ställer och den tydliggör inte heller att fantasy som en genre är mer än bara dess inramning. 

På grund av att genren har möjligheten att visa övernaturliga ting blir fantasy ofta en genre som kretsar kring myter. Berättelser som vi ofta inte helt kan greppa, då det inte helt och hållet vilar på rationalitet, men som betyder något för oss på ett djupare plan, ungefär som religioner. Religiösa myter har dock en stor del av västvärldens befolkning lämnat bakom sig, på gott och ont. I och med att fantasygenren och religion rör sig inom liknande ramar fyller den också till viss del det gud-formade vakuum som sekulariseringen av vårt samhälle har skapat för många.

Fantasy berör därför som en genre både omedvetet och medvetet religiösa teman oftare än andra genrer. Detta tar sig uttryck genom att bland annat måla upp det goda och det onda, det ljusa och det mörka, de strukturfrämjande och de kaosartade krafterna. Men även genom att brottas med frågan om vad det egentligen innebär att vara en god moralisk människa. Precis som religioner gör. Hur överkommer vi våra skuggsidor och blir den bästa versionen av oss själva? Hur lever vi meningsfulla liv där vi tar ansvar för oss själva och för vår värld? Vad är godhet och vad är ondska? Fantasy är en genre som ställer stora frågor. I förlängningen ställer den därför också stora krav på författare och deras förmåga att förmedla komplexa bilder och frågor på ett tillgängligt och engagerande vis.

Beowulf dör efter att ha besegrat draken

Beowulf dör efter att ha besegrat draken (Från ca år 700). Målning av John Henry Frederick Bacon

  

Fantasy vänder sig inåt med hjälp av sina övernaturliga ramar

Fantasy blickar inåt och tillbaka på vårt förflutna, även om det ofta är i en fiktiv sekundärvärld snarare än i en verklig historisk form. Den ger oss också i bästa fall en bild av vad vi gjort fel och vad vi kan göra annorlunda för att vara mer moraliska. Den belyser, med hjälp av vidsynta miljöbeskrivningar, udda kulturer och magiska krafter, vad en människa är och kan vara - även om dess omgivning är uppseendeväckande eller rubbad. 

Genren ställer ofta omgivningen på sin spets och gör med magins hjälp en människa till en protagonist som kan förändra hela världen. Fantasy har därmed i grunden ett positivt budskap för hela mänskligheten, men också för varje given individ. För även en liten hobbit eller en vanlig bondpojke kan göra skillnad. Fantasy visar att det finns en önskan djupt inom varje människa - ett hopp om att varje individ ska kunna utvecklas och förvandlas till det bästa han eller hon kan vara. Den säger att kraften finns där inom oss, redo att slunga oss framåt mot det som behöver göras för att världen ska bli bättre. Ingen annan genre visar så tydligt resan från vad det är att vara ung till vad det är att bli vuxen. 

Genren belyser även att människor ständigt letar efter hjältar som kliver fram och gör det som behöver göras. Att vi ser upp till människor som tar steget från att enbart glida med till att ta ansvar. Människor som vågar göra skillnad även när vägen framåt inte alltid är tydlig.

Jag vill också sträcka mig så långt att säga att ingen annan genre har i sin natur överlag en så positiv syn på världen och på vad det innebär att vara människa. (Joe Abercrombie, Mark Lawrence och Robert E. Howard skulle dock kanske inte hålla med om detta). Vi kan alla bli hjältar som rider ut och gör världen till en bättre plats - vad kan vara ett mer positivt budskap än det?

Tiamat

Marduk slåss mot draken Tiamat (Från Babylonien ca 1800 f.kr.)



Shadow & Bone - Recension0

17 maj 2021

Ny påkostad fantasyserie från Netflix som inledningsvis såg ut att vara väldigt välgjord. Men höll den hela vägen in i mål? Här är mina tankar.

Shadow & Bone

Spoilervarning

Shadow & Bone är Netflix och manusförfattaren Eric Heisserers TV-serie som baserar sig på två olika fantasyserier av den amerikanska YA-författaren Leigh Bardugo. Intrigerna från hennes Grishatrilogi och Six of Crows duologi har slagits ihop till en sammanhållen röd tråd.

Grunden för intrigen är kartmakerskan Alina Starkov som växer upp i ett barnhem i staden Keramzin tillsammans med vännen Malyev "Mal" Oretzev. När de en dag ska försöka resa genom The Fold, en enorm vägg av skugga som mer eller mindre delar upp hela den här fantasyvärlden i två delar, attackeras de av skuggvarelser varpå Alina i desperation använder sig av ljusets krafter och det visar sig, även för hon själv, att hon är Solbringaren. Den grisha (det människorna kallar en typ av magiker) som världen tror är den utvalde som en dag ska riva The Fold.

Nu när Alinas krafter upptäcks vill diverse fraktioner runt om hela världen få tag på henne och hon rycks snart ur sin dystopiska, men välkända uppväxt i barnhemmet, in i en värld av ränksmiderier och politiska intriger som kommer att skaka om hela världen.

Grishaverse map

Grishaverse map av Sveta Dorosheva

  

Världsbygget

På ytan verkar världen rätt genomarbetad och intressant med fyra nationer vars maktbalans är på väg att brista. Men allt eftersom säsongen fortsatte saknade jag ytterligare lager kring världen, till exempel dess politiska intriger, religioner och historia. Heisserer har valt att hålla händelseförloppet tätt knutet till Alina och vi får inte se mycket av världen som inte direkt går att koppla till henne. Precis som i Game of Thrones senare säsonger så hade den här serien mått bättre av att gå mer långsamt fram. Om jag fått lite mer information, om världen och de effekter som huvudpersonernas val har på den, hade jag kanske inte känt att serien skyndade fram för att nå fram till vissa, i förväg planerade, händelser.

Alina är en kartmakare och jag önskar att de lagt in någon scen då tittarna fått se hur hon ritar en karta över världen för att ge tittarna något som beskriver avstånden mellan platserna. Istället blir det svårt att få ett grepp över var karaktärerna befinner sig. Jag förstod exempelvis inte att Kerch låg så långt ifrån Ravka och The Fold, utan trodde länge att det var en och samma nation. 

Om det finns en typ av magisystem som jag har svårast för är det mjuka magisystem som låtsas vara hårda. Problemet uppstår när krafterna används för ofta samtidigt som de inte förklaras. Det ser coolt ut när Alina frammanar lysande glober i luften, men vad kan hon egentligen göra och varför ska just hennes krafter vara så mäktiga? I och med att Alina är ny med sina krafter och aldrig riktigt bemästrar dem fullt ut hinner detta inte bli alltför problematiskt. Men de mer udda varianterna av grishor, de som kan ändra utseenden och de som kan stanna andras hjärtan på avstånd, skapar flera Harry Potter-liknande problem utmed berättelsen.

Extra irriterande är Alexanders skuggmagi för att den ofta används för att lösa hans problem. Samtidigt tycks han i flera scener bli överraskad över vidden av sina egna krafter. Han gör saker som han inte verkar ha kunnat göra tidigare, vilket är särskilt konstigt eftersom han har haft sina krafter i hundratals år. Det är som att hans kraft förändras från avsnitt till avsnitt för att passa handlingen.

En annan sak som också relaterar till magisystemet är skjutvapnen och de skottsäkra kläderna. Det är inte för intet som de flesta fantasyberättelser oftast utspelar sig i medeltida världar. Man behöver vara rätt kreativ som författare för att komma runt de problem som uppstår när man introducerar skjutvapen i en fantasyvärld. Det är man inte i den här berättelsen. En av "kråkorna", Jesper, är en mästare med sin pistol. Han är den starkaste karaktären i hela serien, till och med starkare än Alina och Alexander. Han kan träffa vad som helst, dra så snabbt att hans fiender inte ens upptäcker att han skjutit, ja till och med "studsa" sina kulor mellan väggar. Med den förmågan skulle han ensamt kunna besegra hela det lilla palatset på egen hand. För att balansera upp detta håller man tillbaka honom utmed hela serien och försöker hitta på saker för att försvaga honom. Man nämner att han inte har hur många kulor som helst, man introducerar en get som han behöver hålla i för att lugna ner sig i extrema situationer och man ger magikerna "skottsäkra" kläder (men inte masker). Det blir en krock i berättelsens interna logik. Det är okej om magierna inte är trovärdiga i en extern kontext, nästan all fantasy gör så. Men när det kommer till berättelsens egna interna logik är det bra om man håller så mycket som möjligt.

Shadow & Bone characters

Karaktärerna

Skådespeleriet höll inte Game of Thrones-klass men var överlag bra. Problemet uppstår dock när handlingen har så bråttom. Skådespelarna får jobba hårt för att bära upp de styltiga dialogerna. Flera scener och samtal känns påskyndade, planerade och lagda i deras munnar bara för att passa handlingen. Det märks tydligast i kärleksrelationerna. Den mellan Alina och Alexander, hade eventuellt kunnat fungera om den fått mer bakgrund och framförallt mer tid för att förankras och göras mer levande.

Men relationen mellan Matthias och Nina är bortom räddning. Seriens YA-rötter blir plågsamt tydliga när dessa skeppsbrutna fiender tvingas förlita sig på varandra och kärlek uppstår. Det är så icke trovärdigt på så många plan att det krävs en hel harang av dåliga scener för att ens få karaktärerna att se åt varandras håll. Extra idiotiskt var själva skeppsbrottet. Om du hamnar liggande på en planka i mitten av The True Sea spelar det ingen roll hur stark du är och hur länge du kan simma. Nina hade gott kunnat låta Matthias drunkna utan att det hade påverkat hennes möjligheter att ta sig till land. Faktum är att det nog hade hjälpt henne, strömmarna och vågorna hade snabbare fört henne till land om hon puttat honom överbord. 

En relation, och särskilt en scen, som retade mig extra var slutstriden med Alexander. Jag brukar inte göra feministiska analyser men denna var så uppenbar att jag känner mig nödgad. Alina ska vara den starkaste grishan genom tiderna, hon har tränats av vad som verkar vara en av de mest erfarna grishorna i hela världen, och hon har även fått den starkaste "förstärkaren" som finns. Trots det behöver hon räddas i slutet av den kraftlösa Mal. Hon får aldrig chans att visa just hur mycket hon tränat och hur stark hon kan vara i slutstriden. Istället ska Mal hoppa på Alexander och slåss med nävarna mot honom nere i sanden bredvid skeppet inne i The Fold. Att Alexander inte bara använder sina krafter för att göra sig av med honom direkt är bortom mig. Det hade varit mer trovärdigt om Alina hoppat ur båten och räddat, läxat upp och dumpat Mal där och då. 

Shadow and Bone amplifier

Handlingen

Serien följen ett klassiskt YA-hjälteark. Alina är den vackra hjältinnan med dålig självkänsla. Hon är utsatt och vill bryta upp och göra något nytt med sitt liv. De följande fyra avsnitten handlar om att hon måste acceptera att hon är speciell och börja anamma sina krafter. När hon gör det börjar pojkarna, även de snygga och farliga, att dras till henne. Precis när hon står på toppen, och hyllas av till och med kungen och drottningen kommer twisten. Alexander är inte bara lite stygg, han är ondskan personifierad. Något som var uppenbart redan från det andra avsnittet. Denna plot twist blev seriens vändpunkt för min del, men inte till det bättre, utan till det sämre. I de första avsnitten kunde jag reta mig på en del dialoger och en del relationer men i det stora hela förde det åtminstone handlingen framåt till något som kunde bli intressant. När Alexanders rätta sida visar sig känns allt bara förutsägbart och tradigt. Det som tidigare var en något annorlunda spin på en klassisk fantasyberättelse, blir nu "bara" en klassisk YA-fantasyberättelse. Kanske om man fördjupat relationerna ytterligare, byggt upp och gjort plot twisten lite mer oförutsägbar hade det kunnat leverera. 

Sammantaget

Inledningsvis var jag väldigt positiv till serien. Den innehöll bra skådespelarprestationer, påkostade effekter och en intressant tolkning av vad som inledningsvis verkade vara en relativt klassisk fantasyhandling. Gillar man fantasy behövs det ibland inte mer än så. Men rätt snart tyckte jag att serien övergick allt mer in i en förutsägbar, tillrättalagd och stressad YA-stil för min smak.

  

Betyg: 2 av 5


Fantastiken under 2020-talet, Del 13 - Eva Holmquist0

23 september 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Eva Holmquist

Det har varit ett udda år som flera av mina författarkollegor kommenterat. Pandemin kom som en blixt från klar himmel och det trots att forskare varnat för risken av en pandemi under lång tid. För mig personligen var det några månader då jag inte fick något gjort utan befann mig i ett chocktillstånd. Som tur var gick det över så jag kunde slutföra Kimya… ;-)

Pandemin är intressant ur ett annat perspektiv också. Det var en oförutsedd händelse som påverkade våra liv i grunden. Oförutsedd, fundera ett tag på det ordet … Enligt wiktionary definieras oförutsedd ”som man inte trodde skulle vara fallet eller inträffa, och som man inte räknat med eller planerat inför”. Ändå konstaterade jag nyss att forskare varnat för risken för pandemier under lång tid. Varför blev då coronan en oförutsedd händelse? Vi borde ha varit förberedda och vi hade kunnat planera för den. Men det var vi inte och det hade vi inte gjort. 

Vad har då detta med fantastiken under 2020-talet? På jobbet diskuterar vi mycket kring hur vi kan bli bättre på att förutse och hantera oväntade händelser. En av de faktorer som försvårar är att vi förutser framtiden baserat på kunskap om nuet. Därför tar vi inte heller fasta på information om vad som kan hända. Det är här som jag ser att fantastiken har en oerhört viktig roll att spela. Förändringar i världen sker hastigare och hastigare. Vi som människor måste kunna hantera den osäkra situation som det innebär, vilket innebär att vi behöver öka vår beredskap för olika scenarier. Fantastiken kan användas för det genom att visa vad som kan hända i världen och vilka konsekvenser det får, men också förbereda oss för de etiska dilemman som garanterat kommer. Det här gäller oavsett om det är en fantasy- eller science fiction värld som är berättelsens fond.

Kimya

Min förhoppning är att under 2020-talet när behovet av att resonera kring olika framtidsscenarier ökar så kommer fler hitta till fantastiken. Våra böcker kan då användas som ett stöd i de diskussioner som behöver föras, som underhållning och ett sätt att undermedvetet bearbeta osäkerheten i världen. Eftersom fantasy, science fiction och skräck är genrer som handlar om samtiden så tror jag också att fler författare kommer att behandla de utmaningar och etiska dilemman vi står inför. Det kommer att göra att utbudet ökar, men också bredden av olika typer av berättelser. En spännande framtid med andra ord … 

 --------------------------

Eva Holmquist är aktuell med urban fantasy romanen Kimya. Vill ni veta mer kan ni gå in på förlaget Ordspiras hemsida.  


Oskar Källner - Författarintervju0

31 augusti 2020

Jag har följt Oskar Källners författarskap med stort intresse under flera år. Hans noveller har vunnit tävlingar, hans förlag Fafner har stått för flera intressanta satsningar och idag har han ett långtgående bokkontrakt med Grand Agency och Raben och Sjögren. I denna författarintervju försöker jag ta reda på vilka beslut han fattat och vilka strategier han valt som lett till denna framgång.

Oskar Källner

Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

Imperiets Arvingar Gravplaneten 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.