JL Fantasy

Skrivrädslor0

09 augusti 2021

I det här inlägget berättar jag om mina skrivrelaterade rädslor och hur jag resonerar för att överkomma dem.

Skrivrädslor
  

Under mina första år som aspirerande författare kände jag ett ständigt obehag kring mitt skrivande. Jag upplevde att jag var i konflikt med mig själv, med min familj och med mitt jobb. Jag försökte klämma ut varje skrivminut jag kunde ur dagen. Blev frustrerad när jag inte fick den tiden, frustrerad när något annat kom i vägen och allra mest frustrerad på mig själv för att jag ibland inte ville skriva när tiden väl fanns. Jag hängde upp mig för mycket på mina rädslor, samtidigt som jag inte riktigt visste vad de var och absolut inte hur jag skulle hantera dem.

Rädslor är något som både nya och etablerade författare brottas med. Vi kanske inte har samma rädslor, men alla kämpar vi med något. Mina rädslor är inte särskilt unika. Här är några av dem. Du känner säkert igen dem.

  • Jag skriver inte tillräckligt bra.
  • Jag och det jag skriver är inte tillräckligt intressant.
  • Jag kommer aldrig att bli tillräckligt bra.
  • Jag måste skriva mer än vad jag gör.
  • Jag kommer göra mig till åtlöje när jag väl blir färdig. 

Under åren har mina skrivrädslor kommit och gått, utvecklats och förändrats. När jag listade upp mina rädslor inför det här inlägget insåg jag att nästan alla bottnade i en och samma känsla. En känsla som jag alltid har burit på, redan när jag fick mina första bokidéer. Den var anledningen att jag sköt upp att börja skriva, i över 15 år.  

Än idag är samma känsla fortfarande källan till de flesta av de negativa tankar jag bär på. Den kommer i lite olika former men är i grund och botten en rädsla för att kvalitén på det jag skriver inte ska vara bra nog och i förlängningen, att jag inte ska vara bra nog. Jag är rädd att jag inte ska kunna skapa det jag vill att berättelsen ska vara, det jag känner att den kan vara, det jag känner att den behöver vara för att detta ska ha en chans att bli mer än bara en hobby.

  
Fear
  

Allting som är nytt är ett steg in i det okända. Vi skriver det som dyker upp i våra huvuden. Vilket kan bli en känslomässig utmaning när vi inte lyckas forma tankarna till sammanhängande ord. Plötsligt börjar vi tvivla på vår egen förmåga. Detta tvivlande kan sedan ta många olika former. Nedan beskriver jag några sätt på hur jag försöker bemöta min rädsla för att inte räcka till.

 

Valka ditt sinne

Om du tillåter dig själv att ge upp för att du inte är tillräckligt bra, för att du inte kan tillräckligt mycket, för att du inte tränat tillräckligt. Då kommer du fastna vid första bästa motstånd och aldrig åstadkomma någonting i livet. Man kan inte vara ”perfekt” innan man ens försökt att vara. Valka ditt sinne. 

Mina bokidéer kommer förmodligen aldrig bli lika bra på papper som jag upplever att de är i mitt huvud. Det krävs mod för att våga skapa något och visa det för världen. Det är lättare att inte försöka. Att drömma, men inte leverera. Men bättre en ofullständig berättelse i text än ett perfekt mästerverk i drömmen. 

The impediment to action advances action. What stands in the way becomes the way - Marcus Aurelius 

  

Skriv, skriv, skriv och skriv

Hur blir man bättre på något? Man bara gör det. Man sätter sig ner vid sitt skrivbord och skriver. Man sitter inte och väntar i 15 år som jag gjorde. Väntar på den där dagen då man plötsligt ”mognat” till den grad att man helt plötsligt kan uttrycka de där idéerna man har inom sig.

Man måste överkomma det som Steven Pressfield kallar för resistance.  Det där motståndet, med tusen olika ansikten, som hela tiden uppenbarar sig och gör att man inte sätter sig ner vid sitt skrivbord och skriver.

Det bästa ordet jag stött på som sammanfattar det här är att man behöver mer assiduity, eller assiduousness. En hopslagning av orden ass och duity. Man behöver flit, pliktkänslan att fortsätta tvinga sig själv att sätta sig ner på röven framför skrivbordet, trots att man inte känner för det.

Nothing will work unless you do – Maya Angelou 

  

Skapa en prioriteringslista

När man funderar på om man skulle kunna göra mer måste man ha i åtanke att man alltid kan jobba lite hårdare. Alltid sova lite mindre, studera lite mer, umgås lite mindre med sina vänner och med sin familj.

Men att göra det kommer också med ett pris. Det priset kan vara olika för olika personer. I mitt fall har det främst inneburit att jag inte varit lika närvarande för min familj. Det gäller att hitta en balans som fungerar för dig. Om du inte kan reda ut detta kommer du alltid vara i konflikt med dig själv. Vad och hur mycket är du villig att offra för att bli bättre?

If you want better results, then forget about setting goals. Focus on your system instead – James Clear  

  

Jämför med dig själv, inte med någon annan

Jag är inte stolt över att säga det, men ibland kan jag bli lite modfälld när jag ser en annan svensk fantasyförfattare ge ut ytterligare en ny bok. Samtidigt som jag själv harvar på och inte tycks kunna bli färdig ens med min första.

I stunder som dessa påminner jag mig själv om att de inte lever mitt liv. De har inte haft samma uppväxt, samma intressen och absolut inte samma fallenhet (eller brist därpå) för skrivande. Det är inte meningsfullt att jämföra sig själv med andra. Det kommer alltid finnas massor av författare där ute som är bättre än du.

Bättre är att jämföra dig med dig själv. Med den du var igår. Det kan vara svårt att se sin egen utveckling i stunden, särskilt när man tittar ut och jämför sig med andra författare. Men om du sätter dig ner och tittar tillbaka på texter som du skrivit för flera år sedan tror jag att du kan se skillnad. Och om du inte kan se någon förbättring, fundera då på, vad du kan göra annorlunda för att utmana dig själv?

We often dismiss small changes because they don't seem to matter much in the moment - James Clear 

  

Lägg inte energi på sådant du inte kan påverka

Kom ihåg att det du skriver inte är för alla. Tänk vad hemskt det vore så, att alla gillade samma saker. Tänk vad enkelspårigt och dystopiskt livet skulle vara.

Vad gör man åt dem som skrattar åt det man försöker göra? De som inte ser allt slit du lagt ner. De som kommer med kommentarer som svider lite extra hårt.

Lyssna på det de säger, se om det finns något du kan lära dig av det och strunta i resten. Ta det inte personligt. Kom ihåg att du inte skriver för alla. Lägg inte energi på sådant du inte kan påverka. Oavsett hur bra du skriver så kommer det alltid finnas de som inte gillar det du skriver.

The more we value things outside our control the less control we have - Epicurus

  

Perfektion finns endast i nuet

Ett ofullständigt men färdigställt verk bättre än ett perfekt luftslott i drömmarna.

Perfektion finns endast i nuet. Varje stund är ny, därför är perfektion aldrig permanent. För att bättre kunna se den borde vi därför sträva efter uppmärksamhet, snarare än perfektion.

We do not need to be perfect to make progress - Chriss Voss

  

Se det positiva

Slutligen tänker jag också att denna oro över att inte göra tillräckligt, över att inte vara bra nog, att man inte utvecklas tillräckligt fort. Den oron behöver inte enbart vara negativ. Oron kan vara en drivkraft. Få en att fortsätta vilja utvecklas. Det kan hålla en alert och fokuserad på ens mål och ens rutiner. 

Kanske är det bra att inte bli helt nöjd. Om man blir för nöjd försvinner friktionen. Kanske är det bra att hela tiden ligga precis bortom det som känns bekvämt. Att våga utmana sig själv så att man inte blir tråkig och förutsägbar.

Kanske är mina rädslor mina bästa vänner. Bara jag lär mig att leva med dem.

For the artist to attach himself to his work, or identify himself with it, is suicidal. An artist should be able not only to spit on his predecessor’s art, or on all works of art, but on his own too – Henry Miller    

-------

Vilka är dina rädslor?


Betyg i recensioner0

22 juli 2021

Under åren har jag hamnat i flera diskussioner om varför jag gett ett visst betyg till en given bok. I detta inlägg vill jag berätta om varför jag tycker att det är bättre att ha med betyg i sina recensioner än att inte ha det. Men även hur jag resonerar när jag sätter mina betyg och varför de flesta böcker inte får mer än en etta eller en tvåa i betyg av mig.

JLFantasy

Det finns många åsikter där ute om hur man bör eller inte bör skriva recensioner och om betyg tillför något värde eller bara förenklar och fördummar diskussionen om böcker. Många verkar tycka att ett betyg gör att man stirrar sig blind på siffran och inte tar till sig recensionen som helhet. Andra kan säga saker som att de inte tycker att det finns någon bra anledning att ge ett dåligt betyg. De gillar att vara positiva kan man läsa. Jag kan, tvärtom, bli irriterad på recensioner som inte har betyg. Jag ser att även dessa betygslösa recensioner kan ha ett värde, men då tycker jag att skribenten bör vara rätt genomgående i sin beskrivning och analys av boken. Vilket är desto mer sällsynt.

Det huvudsakliga målet med ett betyg är att ge läsarna en snabb insikt om boken som helhet. Men betyget har även andra funktioner. Dels ger det ytterligare ett perspektiv på det som skrevs i analysen. Allt för ofta går det knappt att utläsa vad recensenten verkligen tyckte om boken om det inte avslutas med ett förtydligande betyg. Dels fungerar betyget som ett referenssystem för att enklare kunna jämföra boken mot en annan, vilket i sin tur bidrar till att hålla recensenten ärlig och stringent i sina framtida recensioner.

Part of being a writer is knowing when what you write is really bad - Reif Larsen 

När jag tittar på min blogg ser jag att jag i skrivande stund har gett ut 10 ettor, 24 tvåor, 39 treor, 29 fyror och 15 femmor. En relativt jämn fördelning med viss övervikt åt treor, vilket om jag ska vara ärlig inte alls speglar min samlade läsupplevelse. Jag ska förklara.

De flesta böcker jag läser skulle ha fått en etta eller en tvåa i betyg. Men det är långt ifrån alla av dessa som jag tar mig tid att recensera. Detta gäller alla format men särskilt svenska fantasyböcker. Varför är det så? 

Min smak drar sig till klassisk hjältefantasy. Det är så klart inte det enda jag gillar, men om jag läser en skönlitterär bok som har något slags tema där en fiende ska besegras kommer jag både medvetet och omedvetet jämföra den med böcker som Sagan om Ringen, Conan och Drakens Återkomst. Jag vill ha hjältar som räddar något, hjältar som växer i takt med att de försöker åstadkomma omöjliga uppgifter, hjältar som möter underliga monster och fantastiska platser. Det ska helst vara mycket strider och ännu mer magi samtidigt som det är internt logiskt och gärna filosofiskt laddat. 

Men det finns även andra saker som kan påverka mina betyg. Två saker som allt oftare dyker upp är att jag inte delar författarens värdegrund och upplever att hen skriver mig på näsan till den grad att det stör min läsupplevelse. Det andra är att boken tar allt för lång tid på sig att komma igång, den har för många karaktärer eller ett världsbygge som inte portioneras ut utan istället infodumpas på läsaren till den grad att det förtar läsupplevelsen och kastar mig ur huvudpersonens perspektiv. Det händer allt oftare, merparterna av de skönlitterära böcker jag läst de sista tre åren faktiskt, att jag lägger undan dem innan jag ens tagit mig 100 sidor in. Detta trots att det stilistiskt och genremässigt egentligen borde vara en bok som faller mig i smaken.

tålamod

Jag upplever att många recensenter inte är tillräckligt tydliga med sina egna preferenser. Det verkar som att de vill ge intrycket av att de läser och kan uppskatta alla olika former av fantasyböcker i samma utsträckning. Vad det beror i kan jag bara spekulera kring. Men det går inte att läsa en bok som ett blankt ark. Vi blir alla påverkade av våra personliga preferenser. Jag tycker att det är något positivt när recensenten är transparent med detta. Att när jag läser en recension vet att recensenten brukar gilla den här typen av böcker, eller tvärt om. Om jag som läsare också delar recensentens uppfattning kring vad som skapar en bra bok blir det bara ännu lättare för mig att veta om jag ska köpa boken eller inte. Jag upplever att en del recensenter tänker fel här. En recensents preferenser och den påverkan som dessa har på betyget är positivt, inte negativt. Jag upplever att en del verkar tycka att recensenter alltid ska sträva efter att vara neutrala i sina bedömningar. Kanske för att inte kliva på författarnas tår, eller för att det ger en mer "rättvis" bedömning av boken men jag håller inte med. Syftet med en recension är inte att främja en författares självkänsla eller bokförsäljning, den är till för att informera läsarna.

A work of art must relate something that does not appear in its visible form - Carl Jung

Det jag försöker säga med allt detta är att om jag gett ett betyg på alla böcker och serier jag läst skulle fördelningen ha en betydande övervikt på ettor och tvåor. Men av skäl som jag skrivit om tidigare brukar jag inte skriva recensioner på de många ettor och tvåor som jag läser. Det händer även rätt ofta att jag struntar i att skriva recensioner på treor. Dock väldigt sällan på fyror och femmor. De sistnämnda peppar igång mig och gör att jag inte kan sluta tänka på dem. Jag behöver få dem ur mitt system vilket inte kan ske förrän jag har skrikit om dem från ett högt berg. Det är dessa böcker som förtjänas att lyftas fram som förebilder. Dessa böcker som gör att jag själv vill bli bättre på att skriva.

Min syn på det femskaliga betygssystemet

5 av 5

Boken är mer eller mindre perfekt i mina ögon för det den försöker åstadkomma. Den kan ha småskavanker i någon enskild scen men i övrigt ger boken läsaren precis det den lovar att den ska göra. Den har karaktärer jag bryr mig om, den har en överraskande eller välplanerad handling och den har ett världsbygge eller magisystem som känns spännande. Den väcker oftast även djupare tankar och ger insikter om genren eller livet i stort som har praktisk betydelse som går att ta med sig ut i ens vardagliga liv. Den måste inte ha storslagna strider eller magiska bataljer men skulle den ha det, samtidigt som den lyckas med allt det andra, blir jag ännu mer hänförd.

Exempelvis: Arrival, The Joker och Re:Zero. (Jag ger inga bokexempel här eftersom de femmor jag delat ut är i ärlighetens namn tveksamma och ska troligtvis ändras till fyror.)

4 av 5

En utmärkt bok. En fyra är något jag älskade och kan tänka mig att läsa om och om igen. Den har mer eller mindre allt. Bra karaktärer, intressant värld och en gripande handling. Ingenting i boken är så pass dåligt att det drar ner betyget allt för mycket och den har flera kvalitéer som en femma har. Någonting skaver dock i mig när jag läser den, något som drar ner helheten från en femma. Det kan vara en enskild karaktär som inte klickade, det kan vara ett parti i boken som inte kändes logiskt eller som fick för mycket eller för lite utrymme. Eller så kan det vara en sådan enkelt sak som att jag inte alls gillade hur boken slutade. En fyra är en bok jag gärna läser om och om igen och ofta rekommenderar till andra oavsett inom vilken genre den ligger.

Exempelvis: Sins of Empire, Girl with all the gifts och Best Served Cold.

3 av 5

En trea är en bra bok men som enligt min mening hade kunnat görats ännu bättre på en rad sätt. Upplevelsen är övervägande positiv men boken kan ha en del gapande hål att fylla. Huvudkaraktären kan vara platt. Den håller inte ihop handlingen tillräckligt väl eller bara i allmänhet har för många karaktärer vilket förtar från helhetsupplevelsen. Ibland kan dock böcker ha något unikt med den som lyfter den upp från en tvåa till en trea. Något som verkligen fick mig att tänka djupt kring ett givet fenomen. Jag rekommenderar treorna när de är inom mina favoritgenrer eller när jag tror att läsarna delar min smak. För dem som dock ofta även läser andra genrer brukar dessa rekommendationer gå över huvudet på.

Exempelvis: American Gods, Uprooted och Emperor's Blades.

2 av 5

En tvåa är en okej bok som jag tog mig igenom och gillade delar av. Ofta övervägde jag att lägga ner boken flera gånger men av någon anledning läste jag i alla fall vidare. En tvåa kan som sagt ha goda delar till sig. En eller två bra karaktärer, en intressant twist, eller ett väldigt bra världsbygge. Men dessa delar vägde inte tillräckligt tungt i läsupplevelsen för att lyfta upp den till en trea. En tvåa har även några fundamentala briser som störde min läsupplevelse. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt om karaktärerna samtidigt som den inte hade några spektakulära scener (ja, alla skönlitterära böcker måste ha spektakulära scener för att vara läsvärda) eller så hade den inga fördjupande teman. Dessa böcker rekommenderar jag inte till andra annat än om de är verk som jag tycker har ett pedagogiskt värde. Det vill säga att jag tycker att det är bra att man har läst den för att veta vad alla pratar om. En tvåa gör också ofta att jag inte plockar upp något mer av den författaren om jag inte av något skäl tror att denne kommer att växa och bli bättre i framtiden. 

Exempel: Tower Lord, Bågens Mästare och Prince of Thorns. 

1 av 5

En etta är en bok som inte hade något alls som greppade mig. Den kan ha intressanta idéer men som den misslyckas med. Eller så är det en efterföljare till en bra bok men som totalt misslyckas att bibehålla det positiva, eller rent ut sagt omintetgör det som föregångaren etablerade. Ettor läser jag väldigt sällan färdigt för att det är så uppenbart, ganska tidigt i berättelsen, att jag inte kommer att gilla den. 

Exempel: Queen of Fire (läste endast färdigt den eftersom den var den avslutande delen på en fin inledning), The Return of Nagash (samma här, älskade de första nagashböckerna) och det ultimata exemplet på en etta - Star Wars the Last Jedi (som gjorde att jag fortfarande har svårt att se nyare starwarsskapelser). 

Domare - recension  

När jag skriver mina recensioner försöker jag lyfta ut specifika exempel ur texten som på något vis kastar ljus på hela min läsupplevelse. Ofta går jag ganska hårt åt dessa delar eller så hyllar jag dem till skyarna. Detta kan ibland göra att recensionen läses som att jag ger boken en tvåa i betyg när den egentligen är en trea eller nästan en fyra, eller tvärt om. Det är svårt att vara helt balanserad och ge bokens olika delar rättvisa. Men åter igen, det är här betyget kommer in i bilden. Att avsluta recensionen med ett betyg ramar in det jag skrivit och sätter det i ett större perspektiv och ger läsarna en djupare förståelse av min åsikt.

Det tål också att avsluta med att säga att en tvåa i betyg är bättre än vad jag kan producera i mina egna verk. Att skriva en roman är bland det svåraste jag tagit mig för att göra. Att formulera ens tankar och smaker i text, att sammanställa dem till en sammanhängande berättelse som klickar hos andra på samma sätt som det gör för en själv, är något som jag fortfarande häpnas över att andra kan göra. Det är så många aspekter och nyanser som behöver komma samman för att det ska fungera. Detta är en av anledningarna att vi har genrer och troper över huvud taget. De guidar oss fram till upplevelser som över tid visat sig fungera hos läsarna. Att frångå dessa i allt för stor utsträckning, särskilt om du är en ny författare, är i mitt tycke oftast bara en enkel biljett till ett misslyckande.

  

We have a broken perspective of what it really means to be successful. We acquaint success to accomplishments. Not realizing that true success is not just about what we accomplish but who we become in the pursuit of  accomplishments - Jovan Glasgow

  

----------

Hur ser du på betygsättning? Är det något i det jag skriver som du inte håller med om? Lämna en kommentar nedan eller gå in på min facebooksida och hoppa in i diskussonen där. 



Fem icke-skrivrelaterade råd för att bli utgiven0

08 juni 2021

Hur blir man utgiven av ett större förlag, som söker kompetenta och välrenommerade författare, när man inte är utgiven sedan tidigare?

Fem icke-skrivrelaterade råd för att bli utgiven

Det är många författare, lektörer och förlag som pratar om hur man kan förbättra sitt manus så att ens chanser att bli utgiven ökar. Detta är bra, självklart måste manuset vara så bra man kan göra det innan man skickar iväg det. Men det är inte allt man kan göra. Det finns andra perspektiv att lyfta som inte får lika mycket uppmärksamhet i sociala medier i Sverige. Om man spenderar all sin tid på att förbättra sitt manus, men ingen tid på annat, missar man att ta en del enkla poänger.

Och ja, jag är väldigt medveten om att jag själv fortfarande inte är utgiven, vilket man kan se på olika sätt.

  1. Att jag inte vet var jag pratar om. Ni har troligtvis inget att lära ifrån mina råd.
  2. Jag befinner mig mitt i processen att bli utgiven och har varit det i snart 10 år. Under den tiden har jag varit aktiv i att ta in intryck från alla tänkbara håll som jag hoppas ska hjälpa mig att bli utgiven. Om man ser det ur det perspektivet, är jag något av en expert.
  3. Eller... att sanningen ligger någonstans där emellan.

 

Mina fem icke-skrivrelaterade råd

  1. Omge dig med välrenommerade författare och förläggare. Det finns den här drömmen om att "min bok kommer att vara så bra att förlagen inte kan säga nej till den". Den drömmen är inte fel, skriver man ett mästerverk är det så klart större chans att man blir utgiven än om man skriver någonting som är blasé. Men, boken är idag tyvärr bara en del i utgivningsprocessen. Den viktigaste delen, visst, men ändå bara en del. Man kan inte gå från noll till hundra direkt. Spendera tid runt dem som kommer att bli ens framtida bransch. Författare, lektörer, förläggare och andra kunniga personer.  Oavsett om det är att ta ett jobb på ett förlag, ställa upp som gratisarbetare på mässor, starta en blogg eller podd där man kan intervjua branschmänniskor. Man måste placera sig själv i en position så att man kan vara en del av samtalet, en position där man kan lära sig av dem som jobbat längre än man själv gjort, en position där dessa människor får syn på en och blir nyfiken att veta mer.
  2. Skapa andra kvalitetsbevis. Det finns andra sätt att visa att man vet vad man håller på med. Andra texter som kan visa ens skriftliga färdigheter. Det kan vara noveller, artiklar i tidningar och webbsidor. Det kan vara blogginlägg eller poddavsnitt. Men även små saker som att starta upp samtal i relevanta sociala medier som visar djupkunskaper och respekt för branschen. Tänk dock på att det man skapar bör vara av hög kvalité. Det finns ett talessätt: alla företag håller på med marknadsföring oavsett om de vet om det eller ej.
  3. Jobba på sig själv. Jag önskar att den här punkten inte behövdes, men tyvärr tror jag att det blir mer och mer relevant för dagens samhälle. Förläggare och agenter försöker inte bara se var man är nu utan även hur långt de tror att man kan gå på sikt. På samma sätt som det kan vara värt att betala för lektörsläsningar m.m. kan det vara värt att aktivt jobba på sig själv. Skaffa färdigheter som kan vara av värde för ens framtida förläggare. Visa att man är passionerad, att man sticker ut från mängden, att man har intressanta saker att säga om världen som kan vara till gagn för andra. Som författare idag behöver man kunna marknadsföra sig själv lika mycket som man marknadsför sina böcker. Var dig själv är ett bra tips som man ofta hör, men bara till en viss punkt. Om "dig själv" är att vara blyg, försiktig, allmänt osäker och tystlåten kommer det troligtvis inte vara dig till gagn när förlagen överväger vem de ska satsa på.
  4. Uppdatera sanningsfiltret. Detta är något som ligger nära mitt hjärta, jag har skrivit flera blogginlägg på temat. Omge dig själv med dem som är ärliga mot dig. De som vill se dig lyckas, men som inte räds att kritisera dig och dina texter. De som kan specificera sin kritik och verkligen peka där det svider. Där man behöver utvecklas. Våga ta den smällen. Det gör ont i början men snart får man hårdare hud. Kritiken kommer då vara lika sann men inte göra lika ont och det kommer att göra ens skrivande bättre över tid.
  5. Släpp arrogansen. "Du förstår inte det jag skriver", "Jag borde ha fått ett kontrakt" eller "Det är synd att inga stora förlag satsar på fantasy längre" kommer inte att hjälpa dig att få ett bokkontrakt. Kanske är det sant, kanske har förlagen inte en rättvis bild av hur stor marknaden för svensk fantasy är. Kanske är ditt manus bättre än alla de andra fantasyförfattarna som kämpar där ute. Men den inställningen hjälper inte. Fundera istället på vad du kan göra mer, vad du kan bli bättre på och vad andra som lyckats bryta igenom har gjort. 

    ------

    Vill du läsa fler inlägg på detta tema? 


    Shadow & Bone - Recension0

    17 maj 2021

    Ny påkostad fantasyserie från Netflix som inledningsvis såg ut att vara väldigt välgjord. Men höll den hela vägen in i mål? Här är mina tankar.

    Shadow & Bone

    Spoilervarning

    Shadow & Bone är Netflix och manusförfattaren Eric Heisserers TV-serie som baserar sig på två olika fantasyserier av den amerikanska YA-författaren Leigh Bardugo. Intrigerna från hennes Grishatrilogi och Six of Crows duologi har slagits ihop till en sammanhållen röd tråd.

    Grunden för intrigen är kartmakerskan Alina Starkov som växer upp i ett barnhem i staden Keramzin tillsammans med vännen Malyev "Mal" Oretzev. När de en dag ska försöka resa genom The Fold, en enorm vägg av skugga som mer eller mindre delar upp hela den här fantasyvärlden i två delar, attackeras de av skuggvarelser varpå Alina i desperation använder sig av ljusets krafter och det visar sig, även för hon själv, att hon är Solbringaren. Den grisha (det människorna kallar en typ av magiker) som världen tror är den utvalde som en dag ska riva The Fold.

    Nu när Alinas krafter upptäcks vill diverse fraktioner runt om hela världen få tag på henne och hon rycks snart ur sin dystopiska, men välkända uppväxt i barnhemmet, in i en värld av ränksmiderier och politiska intriger som kommer att skaka om hela världen.

    Grishaverse map

    Grishaverse map av Sveta Dorosheva

      

    Världsbygget

    På ytan verkar världen rätt genomarbetad och intressant med fyra nationer vars maktbalans är på väg att brista. Men allt eftersom säsongen fortsatte saknade jag ytterligare lager kring världen, till exempel dess politiska intriger, religioner och historia. Heisserer har valt att hålla händelseförloppet tätt knutet till Alina och vi får inte se mycket av världen som inte direkt går att koppla till henne. Precis som i Game of Thrones senare säsonger så hade den här serien mått bättre av att gå mer långsamt fram. Om jag fått lite mer information, om världen och de effekter som huvudpersonernas val har på den, hade jag kanske inte känt att serien skyndade fram för att nå fram till vissa, i förväg planerade, händelser.

    Alina är en kartmakare och jag önskar att de lagt in någon scen då tittarna fått se hur hon ritar en karta över världen för att ge tittarna något som beskriver avstånden mellan platserna. Istället blir det svårt att få ett grepp över var karaktärerna befinner sig. Jag förstod exempelvis inte att Kerch låg så långt ifrån Ravka och The Fold, utan trodde länge att det var en och samma nation. 

    Om det finns en typ av magisystem som jag har svårast för är det mjuka magisystem som låtsas vara hårda. Problemet uppstår när krafterna används för ofta samtidigt som de inte förklaras. Det ser coolt ut när Alina frammanar lysande glober i luften, men vad kan hon egentligen göra och varför ska just hennes krafter vara så mäktiga? I och med att Alina är ny med sina krafter och aldrig riktigt bemästrar dem fullt ut hinner detta inte bli alltför problematiskt. Men de mer udda varianterna av grishor, de som kan ändra utseenden och de som kan stanna andras hjärtan på avstånd, skapar flera Harry Potter-liknande problem utmed berättelsen.

    Extra irriterande är Alexanders skuggmagi för att den ofta används för att lösa hans problem. Samtidigt tycks han i flera scener bli överraskad över vidden av sina egna krafter. Han gör saker som han inte verkar ha kunnat göra tidigare, vilket är särskilt konstigt eftersom han har haft sina krafter i hundratals år. Det är som att hans kraft förändras från avsnitt till avsnitt för att passa handlingen.

    En annan sak som också relaterar till magisystemet är skjutvapnen och de skottsäkra kläderna. Det är inte för intet som de flesta fantasyberättelser oftast utspelar sig i medeltida världar. Man behöver vara rätt kreativ som författare för att komma runt de problem som uppstår när man introducerar skjutvapen i en fantasyvärld. Det är man inte i den här berättelsen. En av "kråkorna", Jesper, är en mästare med sin pistol. Han är den starkaste karaktären i hela serien, till och med starkare än Alina och Alexander. Han kan träffa vad som helst, dra så snabbt att hans fiender inte ens upptäcker att han skjutit, ja till och med "studsa" sina kulor mellan väggar. Med den förmågan skulle han ensamt kunna besegra hela det lilla palatset på egen hand. För att balansera upp detta håller man tillbaka honom utmed hela serien och försöker hitta på saker för att försvaga honom. Man nämner att han inte har hur många kulor som helst, man introducerar en get som han behöver hålla i för att lugna ner sig i extrema situationer och man ger magikerna "skottsäkra" kläder (men inte masker). Det blir en krock i berättelsens interna logik. Det är okej om magierna inte är trovärdiga i en extern kontext, nästan all fantasy gör så. Men när det kommer till berättelsens egna interna logik är det bra om man håller så mycket som möjligt.

    Shadow & Bone characters

    Karaktärerna

    Skådespeleriet höll inte Game of Thrones-klass men var överlag bra. Problemet uppstår dock när handlingen har så bråttom. Skådespelarna får jobba hårt för att bära upp de styltiga dialogerna. Flera scener och samtal känns påskyndade, planerade och lagda i deras munnar bara för att passa handlingen. Det märks tydligast i kärleksrelationerna. Den mellan Alina och Alexander, hade eventuellt kunnat fungera om den fått mer bakgrund och framförallt mer tid för att förankras och göras mer levande.

    Men relationen mellan Matthias och Nina är bortom räddning. Seriens YA-rötter blir plågsamt tydliga när dessa skeppsbrutna fiender tvingas förlita sig på varandra och kärlek uppstår. Det är så icke trovärdigt på så många plan att det krävs en hel harang av dåliga scener för att ens få karaktärerna att se åt varandras håll. Extra idiotiskt var själva skeppsbrottet. Om du hamnar liggande på en planka i mitten av The True Sea spelar det ingen roll hur stark du är och hur länge du kan simma. Nina hade gott kunnat låta Matthias drunkna utan att det hade påverkat hennes möjligheter att ta sig till land. Faktum är att det nog hade hjälpt henne, strömmarna och vågorna hade snabbare fört henne till land om hon puttat honom överbord. 

    En relation, och särskilt en scen, som retade mig extra var slutstriden med Alexander. Jag brukar inte göra feministiska analyser men denna var så uppenbar att jag känner mig nödgad. Alina ska vara den starkaste grishan genom tiderna, hon har tränats av vad som verkar vara en av de mest erfarna grishorna i hela världen, och hon har även fått den starkaste "förstärkaren" som finns. Trots det behöver hon räddas i slutet av den kraftlösa Mal. Hon får aldrig chans att visa just hur mycket hon tränat och hur stark hon kan vara i slutstriden. Istället ska Mal hoppa på Alexander och slåss med nävarna mot honom nere i sanden bredvid skeppet inne i The Fold. Att Alexander inte bara använder sina krafter för att göra sig av med honom direkt är bortom mig. Det hade varit mer trovärdigt om Alina hoppat ur båten och räddat, läxat upp och dumpat Mal där och då. 

    Shadow and Bone amplifier

    Handlingen

    Serien följen ett klassiskt YA-hjälteark. Alina är den vackra hjältinnan med dålig självkänsla. Hon är utsatt och vill bryta upp och göra något nytt med sitt liv. De följande fyra avsnitten handlar om att hon måste acceptera att hon är speciell och börja anamma sina krafter. När hon gör det börjar pojkarna, även de snygga och farliga, att dras till henne. Precis när hon står på toppen, och hyllas av till och med kungen och drottningen kommer twisten. Alexander är inte bara lite stygg, han är ondskan personifierad. Något som var uppenbart redan från det andra avsnittet. Denna plot twist blev seriens vändpunkt för min del, men inte till det bättre, utan till det sämre. I de första avsnitten kunde jag reta mig på en del dialoger och en del relationer men i det stora hela förde det åtminstone handlingen framåt till något som kunde bli intressant. När Alexanders rätta sida visar sig känns allt bara förutsägbart och tradigt. Det som tidigare var en något annorlunda spin på en klassisk fantasyberättelse, blir nu "bara" en klassisk YA-fantasyberättelse. Kanske om man fördjupat relationerna ytterligare, byggt upp och gjort plot twisten lite mer oförutsägbar hade det kunnat leverera. 

    Sammantaget

    Inledningsvis var jag väldigt positiv till serien. Den innehöll bra skådespelarprestationer, påkostade effekter och en intressant tolkning av vad som inledningsvis verkade vara en relativt klassisk fantasyhandling. Gillar man fantasy behövs det ibland inte mer än så. Men rätt snart tyckte jag att serien övergick allt mer in i en förutsägbar, tillrättalagd och stressad YA-stil för min smak.

      

    Betyg: 2 av 5


    Boktips, recensioner och litterär kritik0

    06 maj 2021

    I detta inlägg reder jag ut vad skillnaden är mellan boktips, recensioner och litterär kritik.

    Boktips, bokrecensioner och Litterär kritik

    I december skrev jag ett blogginlägg om hur vi som recenserar gör genrerna en björntjänst när vi inte kritiserar böckerna vi läser tillräckligt. Förra månaden följde jag upp det med ett inlägg om hur man skriver konstruktiv kritik i recensioner och här kommer en kort avslutande uppföljning där jag vill tänka högt om vad skillnaden är mellan boktips, recensioner och litterär kritik.

    On ni läst mitt inlägg om björntjänsten är det förhoppningsvis tydligt att jag upplever att svensk fantastik har för mycket av den ena och för lite av de två andra. Som jag ser det är skillnaden på dessa tre texttyper följande.

       

    Boktips

    Merparten av alla texter du läser i sociala medier är av denna form. Ett boktips hålls ofta rätt korta men kan ibland dra iväg till att bli någon sida lång. Merparten av dem brukar ofta beskriva bokens handling relativt ingående och ger kanske några korta kommentarer om vad man tyckte var bra eller intressant med boken. Syftet är att lyfta fram boken för att fler ska köpa den. Den ger oftast inte heller något betyg som tydligt motiveras, men om den gör det så ger den nästan alltid det högsta eller nästa högsta betyget.

    Recensioner

    En recension är sällan kortare än en sida. De innehåller också ofta en beskrivning av bokens handling men går djupare in i dess analys av bokens olika nivåer. Den diskuterar och värderar exempelvis bokens karaktärer, världsbygget, konflikter, teman osv. Den kan även bjuda på mer fakta om bokens utgivning och författaren och väver ibland även in en analys kopplad till denna information. T.ex. hur boken kan påverka dagens samhälle, vad författarens motiv med boken kan vara och hur den kan jämföras med författarens eller andra författares verk. 

    Litterär kritik

    Litterär kritik tar ofta ett bredare perspektiv och tar sin avstamp ur olika perspektiv som exempelvis feminism, arketypisk, queerteori eller ny historism. Den driver ofta en en tes om boken som den recenserar som baseras ur det egna perspektivet. Den granskar och fokuserar visserligen en bok, eller ett helt författarskap, men den har med sig ett helt annat bagage av "verktyg" för att kunna skriva en längre och mycket djupare analys än bokrecensionen. Verktyg som samhällskunskap, historia, filosofi, genretroper eller jämförelse med andra författares böcker. 

    Den litterära kritiken använder dessa verktyg för att bryta isär boken i separata delar, analysera dem var för sig, jämföra mot andra passager, och sedan montera ihop boken igen för att se hur väl de passar ihop med varandra i förhållande till hur recensenten uppfattar författarens syfte med boken. Den litterära kritiken kan innehålla en handlingssammanfattning och kan innehålla en del riktad kritik men den använder endast dessa som avstamp för en längre analys.

    Även om alla tre typer av texter kan föra fram åsikter om ett verk så är den litterära kritiken mest tyngd av bevisbördan. Dvs att man tydligt förklarar vad det är man har läst och vad detta säger om boken och författaren ute efter och inte bara delger vad man själv som recensent tycker om detta. Den tyckande aspekten bör, om möjligt, inte vara lika påtaglig i den litterära kritiken som i de två tidigare texttyperna.

    Den litterära kritiken kräver mycket förberedelse och tar flera timmar att skriva vilket gör att den är extremt ovanlig, särskilt i dagens sociala media-drivna samhälle. De få texter man kan hitta kommer främst från universiteten och är ovanliga bland bloggare, journalister och andra kritiker. 

    ---------

    Personligen har jag dock märkt att om jag lagt längre tid på en recension eller ett inlägg i allmänhet, verkligen gjort mitt yttersta för att hitta olika infallsvinklar, är jag mer benägen att återanvända det i framtiden. Dela det i grupper, länka till det i diskussioner och läsa igenom det igen vid senare tillfällen för att få nya tankar. Det är även de inläggen som oftare gillas, kommenteras och delas av andra. Så kanske är den där tiden du lägger ner på en längre recension, eller på ett djupare inlägg som går mot den litterära kritikens domäner, lika välanvänd som om du "bara" skev ett boktips.