Det här inlägget är till hälften en personlig statusuppdatering och till hälften den där guiden jag själv letade efter när jag började skriva för 15 år sedan. Det jag skriver här är dock inte någon absolut sanning, utan resultatet av vad jag lärt mig genom att följa branschen och prata med verksamma författare under mer än ett decennium.

Jag har valt att i första hand rikta in mig på de större förlagen eftersom de har bäst utgivningsvägar, marknadskraft och räckvidd. Det betyder inte att medelstora eller mindre förlag inte kan göra ett fantastiskt jobb, men chansen för den typen av internationell spridning jag siktar på är statistiskt sett större hos de stora drakarna. I slutändan handlar det förstås om att hitta en matchning som stämmer, att hitta ett förlag som ser och förstår vad jag försöker skapa.

Här är planen, min karta för resan framåt.

   

Steg 1: Agenturer

Jag väljer att kontakta agenturer först. Varför? För att de är experter på branschen. En bra agent kan förhandla fram avtal, har andra vägar in till förlagen och har kunskap om utländska marknader som jag själv saknar. Mitt mål har alltid varit att nå ut brett, att bli översatt och på sikt kunna leva på mitt författande. En agent som brinner för manuset har helt enkelt bättre förutsättningar att öppna de dörrarna än jag har på egen hand.

Till skillnad från min plan för förlagen, där jag går efter en viss prioritetsordning, finns det ingen rangordning bland agenturerna. Jag har identifierat ett tiotal som representerar författare i min genre och kommer att kontakta samtliga samtidigt. I Sverige fungerar det inte riktigt som i USA; man "pitchar" sällan direkt till agenter via personliga kontakter för att bli läst. I stället följer man de officiella instruktionerna på deras hemsidor och skickar till deras allmänna manusadresser. Det är en mer formell process, men det är så det fungerar här.

  

Steg 2: Drakarna

Om ingen agentur plockar upp manuset går jag vidare till förlagen, och börjar med de största förlagskoncernerna. Utan att kunna några försäljningssiffror eller dylikt så är detta, enligt min bästa förståelse, de förlag med bredast räckvidd och störst marknadsföringskapacitet. Fantasy behöver en bred marknad, och den svenska är ofta för liten för att ensam bära upp ett författarskap ekonomiskt. Den engelskspråkiga marknaden är där den verkliga räckvidden finns, och där fantasy frodas allra mest.

Devans dans rör sig i gränslandet mellan Young Adult (YA) och vuxenlitteratur. Ser man bara till ytan – med andar, magiska strider och episka miljöer – är det lätt att tro att det är renodlad YA. Men under ytan brottas karaktärerna med alkoholism och rädsla för misslyckande, mitt i en värld av politiska intriger, revolutionärt tänkande och avrättningar. Det är inte en bok som skyddar läsaren från mörkret. Jag tror att berättelsen fungerar för både YA-läsare och vuxna, och jag anpassar mitt förlagsbrev med små retoriska justeringar beroende på om förlagen ger ut YA, vuxenlitteratur eller båda. Men i grunden är det samma förlagsbrev.

  

Bild: Det här är den allra första versionen av manuset som jag skrev ut 2018, mest för att få känna tyngden av det jag skapat innan jag mejlade det till en lektör. Sju år sedan.

  

Steg 3: Medelstora förlag

Får jag nej från de största går jag vidare till förlag som, även om de inte tillhör de allra största mediekoncernerna, fortfarande är tunga och respekterade aktörer. En del av dem har omsättningar på hundratals miljoner kronor. Det här är inte små nischförlag – det är förlag med internationella ägarstrukturer, nordiska systerbolag och stor ljudboksutgivning i flera länder.

Det som skiljer dem från drakarna är storleken. Men det kan vara en fördel. Manuset riskerar inte att försvinna i mängden på samma sätt. Flera av dessa förlag lyfter själva fram att de förenar det stora förlagets marknadskraft med det lilla förlagets närhet.

Även om min ambition är att nå de bredaste marknadskanalerna, skulle det vara en enorm framgång att bli upplockad av något av dessa förlag.

Steg 4: Vägen vidare

Om svaren från samtliga ovanstående blir negativa är planen att stanna upp och utvärdera. Jag är fullt medveten om att detta är det mest troliga scenariot för en debutant och att jag förr eller senare troligtvis kommer att behöva välja en av dessa steg 4-vägar. Men så länge hoppet lever vill jag inte gå för djupt in i planeringen av en ”Plan B”. Mitt primära fokus har alltid varit och förblir, att nå ett större förlag.

Skulle det inte gå finns det dock flera alternativ att överväga:

• Att anlita ytterligare en professionell lektör för en till grundlig redigeringsrunda (och sedan prova steg 1–3 igen).
• Att söka mig till mindre förlag som brinner för just denna typ av fantasy.
• Att titta på möjligheten att ge ut boken helt på egen hand.
• Att översätta manuset till engelska för att pröva lyckan på en annan marknad.
• Att ge ut via hybridförlag – dvs. betala för utgivning.

Detta är val jag kommer att behöva rannsaka mig själv kring om det blir aktuellt. På något sätt ska boken bli utgiven. Men de besluten tar jag först när dörrarna i steg 1–3 faktiskt har stängts.

Bild: Milo under skrivbordet. Oavsett hur mycket känslor morgondagen rör upp så fortsätter vardagen precis som vanligt här nere vid mina fötter.

  

Bakom kulisserna: 15 år av uppbyggnad

Jag är nervös, kanske till och med lite rädd. Inte för att få nej från agenturerna och förlagen, det utgår jag från att jag får. Att få nej är en del av att vara författare och jag visste om det innan jag ens började skriva. Det är två andra saker jag är rädd för.

1) Nervositeten för det offentliga nederlaget: Att alla som följt det här projektet under åren ser detta nederlag. Ni vet hur länge det har gått. Hur höga mina ambitioner är. Att stå där med ett totalt nej är egentligen en privat sak, men jag kommer så klart blogga om det i alla fall, det är det jag är nervös för. Hur det kommer kännas.

Jag har skickat ett manus till förlag en gång tidigare. Då visste jag innerst inne att det inte höll, men skickade ändå i hopp om att ha fel. När jag fick nej gjorde det inte så ont. Den här gången är det annorlunda. Det här manuset är så bra jag kan göra det. Att få nej nu skulle ha en annan innebörd.

2) Min reaktion på en lång rad nej:  Jag är nervös för steg 4 … jag vet helt ärligt inte hur jag kommer reagera på en lång rad av nej. Många blir förvånade när jag säger detta men jag är rätt emotionell som person, något jag försöker kompensera för med hjälp av struktur och process-tänk (Jag har förstått att det ofta är den sidan av mig som många ser, den strukturerade – när det inre egentligen är en emotionell berg- och dalbana).

När nejen haglar – kommer jag rycka på axlarna och fortsätta kämpa på likt förra gången, kommer jag skriva nästa del i serien eller på något av mina andra idéprojekt? Eller kommer det påverka min ambition. Men jag har lärt mig att om jag lägger min energi på annat, som jobb eller politik, så finns det mycket jag kan åstadkomma även på andra fronter.

I morgon förmiddag sitter jag här vid skrivbordet och gör det faktiska klicket. Det känns surrealistiskt att 15 år av ambitioner ska förvandlas till nio mejl som landar i nio olika inkorgar inom loppet av några minuter. Även om jag är förberedd på de nej som sannolikt kommer, vet jag med mig själv att jag har gjort precis allt jag kan. Nu lämnar jag över bollen till branschen och kliver in i en ny fas. Håll tummarna för mig!

  

Bild: Den sista att göra listan

Det var samtidigt också småbarnsåren. Energin fanns helt enkelt inte alltid. Inte på det sättet som krävs för att sitta ner och verkligen vara med i det man skriver. Men jag klev ändå upp varje morgon. Jag hade läst Miracle Morning for Writers av Hal Elrod och bestämt mig för att det skulle bli en vana. Om jag inte lyckades med det, var det lika bra att ge upp direkt. Att varje dag, oavsett hur lite jag fått sova, lägga till något. Det behövde inte vara bra. Det behövde bara finnas. Det behövde bara vara ett steg framåt.

Bild: Hal Elrod

   

  

Ira Glass, satte ord på känslan jag hade bättre än jag någonsin gjort. Han kallar det för smakgapet. Du har börjat skriva för att du har god smak, du vet hur bra berättelser känns, du känner skillnaden mellan det mediokra och det levande. Men under de första åren räcker inte hantverket till. Det du producerar faller långt under det du vet att det borde vara. Det gapet är det som dödar de flesta. Inte brist på talang. Inte brist på idéer. Utan insikten om hur långt ifrån du fortfarande är.

Det enda sättet att stänga gapet är volym. Göra jobbet. Gång på gång.

Steven Pressfield kallar samma känsla, det där motståndet, för Resistance. I The War of Art skriver han att Resistance är det mest demokratiska fenomenet som finns, det drabbar alla som försöker skapa något. Det är inte ett tecken på att du är fel person för uppgiften. Det är beviset på att uppgiften är värd att göra. Och den enda responsen är disciplin. Göra jobbet. Att bli en professionell, som han beskriver det. Inte i meningen att du får betalt, utan i meningen att du behandlar ditt skapande som ett åtagande snarare än ett humör.

Jag läste James Clear skriva om compounding interest, ränta på ränta effekten, i boken Atomic Habits. Göra lite, varje dag, tills systemet bär dig. Det var inte inspirerande. Men det fungerade, på lång sikt, om man bara höll i.

Och jag höll i. Skrev varje dag. På boken och ett blogginlägg varje vecka. Det slet, känslan var att jag tog två steg framåt och tre steg bakåt, om och om igen, utan att se slutet på den rörelsen.

Bild: James Clear

  

  

Under åren samlade jag på mig fler och fler böcker om skrivande. Inte för att de lovar magi, utan för att varje bok hjälpte mig att förstå resan jag hade påbörjat och det gav mig röster att lyssna på när min egen kämpade.

Alla pratade om On Writing av Steven King så det var en av de första jag läste. Helt värdelös – King skriver på känsla, raka motsatsen mot mig som skriver enligt detaljerade planer som ständigt uppdateras. How I Write Sience Fiction & Fantasy – de gav mig struktur för genrens egna regler. James Scott Bell bröt ner berättelsens arkitektur i Plot & Structure på ett sätt som fick något att klicka. Men med tiden hittade jag andra mer nyanserade böcker också - Twyla Tharp och The Creative Habit lärde mig att kreativitet inte är ett tillstånd du väntar på. Det är ett system du bygger. Henry Millers On Writing påminde om att skrivandet är en livsform, inte ett projekt. Jane McGonigal skrev om hur man kan vara modig och hoppfylld även när framtiden är ovis, i sin bok Imaginable. Elisabeth Norins En romanskola: Tre enkla regler finns inte, visade att det svenska perspektivet på hantverket har sin egen röst, sin egen tradition.

David Goggins Can't Hurt Me och Jocko Willinks Extreme Ownership gav mig något hårdare. Du kan göra mer än du tror, att obehag inte är ett tecken på att du bör sluta, att det snarare är beviset på att du håller på att växa. Inget som är värt att göra är enkelt att göra, då hade alla gjort det. Sluta lyssna på din inre kritiker, ta ut honom till vägrenen och skjut honom i nacken. Han behövs inte nu, bli osårbar – det har aldrig varit enklare att lyckas med ett företagande än vad det är idag för människor orkar inte härda ut längre.

Allt det där hjälpte. Eld på brasan. Men inget skulle vara nog för att göra boken bra. Det var jag tvungen att göra själv.

 

Bild: Collage, Pressfield, Miller & Tharp

  

Gilbert och tanken som kom precis rätt i tid

Det finns sådana ögonblick i livet när man helt oplanerat snubblar över något och förstår först efteråt fattar att det där var en vändpunkt. Inte dramatiskt, inte med trumvirvlar. Bara att något klickar och du plötsligt är en annan person än du var dagen innan.

Elizabeth Gilberts TED-talk om kreativitet var ett sådant ögonblick för mig.

Jag sökte efter mer att lära mig, mer att förstå om skrivandet och om mig själv i relation till det, och där dök talet upp. Hon talade direkt till den delen av mig som bar på ett självpåtvingat ansvar som var för tungt, och som aldrig riktigt var tillfreds. Som ständigt skavde och gjorde skrivandet plågsamt. En mildare röst än David Goggings …

Gilberts tanke är enkel men obekväm, att vi i väst har fått en felaktig bild av vad kreativitet är. Vi tror att geniet bor i individen. Att om du skapar ett mästerverk är du ett geni, och om du misslyckas är det ditt fel. Det är ett orimligt tungt ansvar att lägga på en människa.

I antikens Grekland tänkte man annorlunda. Kreativiteten kom inte från konstnären, den kom genom konstnären. Grekerna kallade den gudomliga kraften för Daimonen. Romarna hade ett liknande ord: Geni. Inte att någon var ett geni, utan att de hade ett geni. En extern kraft. Något som levde vid sidan av dem och ibland, när villkoren stämde, flödade igenom dem.

På sanskrit finns ordet Deva, det gudomliga, det lysande. I vedaskrifterna är Devorna inte personliga gudar med ansikten och egon. De är kosmiska principer, opersonliga energier – eld, vatten, rymdens ordning. Kontrasten är mot Asurerna, krafter som drar åt det egocentriska, det instängda, det som vänder sig mot sig självt.

Kreativitet är en kanal, inte en källa. Det är vad alla dessa traditioner, oberoende av varandra, försöker säga.

 

Bild: Elizabeth Gilbert

  

Problemet med att bara ge upp kontrollen

Jag har än idag lite svårt att helt acceptera det. Det finns en lockande version av Gilberts tanke som kan bli en ursäkt. Om devan gör det – om kreativiteten flödar genom mig och inte från mig – vad är då mitt ansvar? Kan jag skylla på devan när texten är dålig, och ge den äran när det är bra? Det är för enkelt.

För det var jag som öppnade dokumentet de dagarna, trots att jag inte orkade. Det var jag som byggde systemet, läste böckerna, höll i vanan. Pressfield hade rätt om det – Resistance finns där varje dag, och ingen daimon besegrar den åt dig. Det är ditt jobb att dyka upp. Att sätta dig ner på stolen och faktiskt vara där, i görandet. Det gudomliga, om det nu finns, kommer till den som redan sitter vid skrivbordet.

Det jag tror på är en balans. Du kan inte tvinga fram det gudomliga. Men du kan skapa förutsättningarna för att det ska vilja stanna. Disciplinen är din. Gnistan är inte det.

Min erfarenhet av meditation säger att Gilbert har en poäng på ett djupare plan: vi styr inte vad som uppstår i medvetandet. Tankarna dyker upp. Vi är deras första vittne, inte deras skapare. Men vi väljer vad vi gör med dem. Det är vår del i kreativiteten.

Bild: Deva

   

Vad det gav till Devans Dans

Just de här tankarna, Gilberts tal om Devor och att forma det gudomliga, var startskottet för min bok, Devans Dans.

Gilbert berättade om danser i öknen i Afrika. När en dansare verkligen lyckades fånga publiken, när han blev mer än mänsklig och lyste inifrån, då ropade åskådarna Allah, Allah, Allah. Inte som tillrop, utan som erkännande. De såg inte individen längre. De såg något bortom honom, som rörde sig genom honom.

När morerna kom till Spanien blev Allah till Olé. På tjurfäktning och flamenco hörs det ännu. Olé. Det gudomliga. Det var här, bland oss, vi fick se det en kort stund. Sedan återvände det.

Mitt magisystem bygger på Devor, andar som kommer till människor och ger dem krafter. Jag tog Gilberts tanke om daimonen och vävde samman den med Eiichiro Odas djävulsfrukter från One Piece. Kombinationen uppstod nästan av sig självt, vilket kanske säger något om hela grejen.

Men sedan lade jag till en vändning: i min värld fångar människor devorna. Tvingar dem. Det som borde vara en gåva, kreativiteten som flödar fritt genom dansaren, blir ett fängelse. Det är exakt vad som händer när vi tror att geniet bor i oss. När vi försöker äga det i stället för att låta det röra sig.

Devorna förstörs dock inte av att vara fångade – deras essens är oförstörbar. Det som skadas av fångandet är relationen till dem, till det gudomliga, till naturen och till vår upplevelse av nuet. Men essensen överlever, redo att återgå till naturen när människorna dör.

Detta är Damons och Lyriks resa genom serien. Att förstå skillnaden mellan att stöda något och att kontrollera det. Mellan att styra och att påverka. Att öppna handen i stället för att knyta den.

Stort tack till Gilbert och alla de andra författarna för att de var mina Devaor en stund. Och stort tack till alla de andra som hjälpt mig på vägen och gjort att jag fortsatt skriva.

Boken är klar.

   

   

 -------------------------------------------------------------

   

Vill du peppa och säga 'Gud va bra jobbat!', 'Heja, Heja!' Eller - 'Det var fan på tiden.'
Gå in på min författarsida på Facebook, lämna en kommentar och följ mig för att få se när jag får avslag från agenter och förlag.

Jag satt i soffan och fick tårar i ögonen åt en serie om pirater.

Vi hade precis satt på första avsnittet av säsong 2, hela familjen. Hanna bredvid mig, Folke, Elis och Albin utspridda runt oss. Jag torkade mig i ögonen och hoppades att ingen såg. Det hände flera gånger under avsnittet. Inte för att det var sorgligt. Det var bara så bra.

One Piece är en japansk serietidning/manga som kommit ut varje vecka sedan 1997. Den finns som tecknad serie/anime, och nu också som live action-serie/skådespelare på Netflix.

Det handlar om en pojke som ätit en magisk frukt som gjort honom till gummi. Hans mål är att bli Piratkung. Han sätter ihop en besättning, och de seglar ut på ett hav fullt av pirater, marinens krigsskepp och omöjliga drömmar.

Det låter dumt. Det är inte dumt.

Jag har läst hela mangan. Över tusen kapitel. Sett hela animen, lika många avsnitt. Jag väntar varje vecka på nästa kapitel, och har gjort det i tjugo år. Det finns mycket annat som är bra. Men One Piece gör något jag aldrig upplevt i en annan berättelse, den levererar, om och om igen, i tjugo år och blir bara bättre och bättre ju mer du ser. Ju mer du lär dig älska alla dessa karaktärer. Det är svårt att ställa olika berättelser och medier mot varande men One Piece kan vara det bästa jag någonsin läst, alla kategorier.

Bild: Romance Dawn, Volume 1 of the One Piece manga

  

Hjärtat i One Piece

Det japanska begreppet nakama beskriver något djupare än vänskap. Det närmaste vi har på svenska är kanske "vald familj", men inte ens det riktigt fångar det.

Varje karaktär i huvudbesättningen bär på en dröm. Luffy ska bli Piratkungen. Zoro ska bli världens bästa svärdsman. Nami ska kartlägga hela världen. Sanji ska hitta havet där alla hav möts. Drömmarna låter omöjliga, och det är de antagligen också. Men alla i besättningen har svurit att nå sin, och de bär varandras drömmar lika mycket som sina egna.

Varje karaktär bär också på ett trauma. En navigatör som tvingades arbeta som slav sedan barndomen. En kock som nästan svälte ihjäl. En lögnare som desperat vill bli modig. Berättelsen tar sig tid att berätta varje persons historia, utan att skynda, utan genvägar. Och varje gång landar den i samma sak: någon sträcker ut handen.

Denna någon är oftast Luffy. Det som gör Luffy speciell är inte att han är smart eller stark, och han är inte alls så dum som han verkar. Han spelar inte dum, han bryr sig bara inte om saker som inte betyder något för honom. Det han ser, det enda han bryr sig om, är om du har ett gott hjärta. Om du bryr dig om andra. Om du kämpar för något. Då är du nakama. Då finns det ingenting han inte skulle göra för dig. Inga förklaringar krävs, inga villkor, inga tester.

Luffy är besatt av sin dröm, men han skulle utan att tveka överge den och offra sitt liv för en vän om han tvingades välja. Berättelsen framställer det aldrig som att han förlorar sin frihet eller sin dröm, tvärtom. Det är hela poängen. Han är fri för att han valt vilka han bär med sig, inte trots det. Och han kommer närmare sin dröm för att han knyter till sig fler och fler nakamas ju längre serien går.  Och drömmarna dör inte med den som drömmer dem. De förs vidare, generation efter generation.

Bild: Straw hat moment

 

Netflix-versionen

Live action-adaptioner av anime har historiskt sett varit katastrofer. Problemet har nästan alltid varit detsamma, filmskaparna skäms över materialets inneboende absurditet och försöker tvinga in det i en gråtrist realism. Eller så lutar de för hårt in i komiken utan att förstå den emotionella kärnan.

One Piece på Netflix hittar balansen. Och nyckeln är att skaparen Eiichiro Oda fungerar som executive producer med full vetorätt. Ingenting går igenom utan hans godkännande. I stället för att gömma undan det absurda lutar sig serien in i det. Färgerna är vilda, kostymerna överdrivna, världen knäpp - och det fungerar, för de tar det på allvar. Samtidigt är live action-versionen lite mörkare än animen. Hoten känns verkliga. Insatserna har vikt. Men den är aldrig så mörk att den tappar värmen.

Är den perfekt? Nej. Det finns tillägg som inte alltid lever upp till originalet, one-liners som faller platt, tonala skiftningar som inte helt landar. Men det som imponerar är att Netflix lyckats med något ingen trodde var möjligt, att visualisera One Piece i live action utan att tappa det som gör originalet så effektivt. Filosofin är inbakad i handlingen, inte påklistrad ovanpå den.

Serien greppar både inbitna fans som mig, som granskar varje scen med mikroskop, och helt nya tittare som min fru, som aldrig läst en manga i sitt liv. Albin, fem år, höll en kudde framför ögonen under en scen han tyckte var läskig, men ville sedan se vidare. Du behöver ingen förkunskap. Du behöver inte veta vad manga är eller vad shōnen betyder. Netflix-serien tar hand om dig från första scenen.

Bild: One Piece poster s1 Netflix

  

Varför se den nu?

I mars 2026 passerade One Piece 600 miljoner sålda exemplar, mer än Superman, som producerats av hundratals författare sedan 1938. One Piece har skrivits och tecknats av en enda man sedan 1997. Första säsongen på Netflix toppade listan i 46 länder. Säsong 2 släpptes den 10 mars 2026 och satte rekord som Netflix mest kritikerhyllade anime-liveaction någonsin med 100% Rotten Tomatoes poäng.

Men siffrorna är inte poängen. Under ytan är One Piece en berättelse om makt, förtryck och vad frihet kostar. Det är därför tusentals studenter i Indonesien hissade Luffys piratflagga, dödskallen med halmhatten, som politisk protest mot korruption 2025. Därför hängdes samma flagga över Nepals parlamentsbyggnad. Därför bar tiotusentals filippiner den i Luneta Park i Manila. De såg sin egen verklighet i en serie om pirater.

One Piece på Netflix är inte perfekt. Vill du uppleva hela djupet måste du läsa mangan. Men serien behåller hjärtat. Den komprimerar decennier av berättande utan att tappa det som gör originalet till vad det är. One Piece skyddar dig inte från mörkret. Men den lämnar dig aldrig ensam i det. Ge den en chans. Snälla.

Bild: PTI, Demonstranter i Nepal 2025

Jag hade inte tänkt skriva det här blogginlägget. Jag har en bok att bli klar med. Men sedan såg jag en scen i The Bear, och något i den vägrade släppa taget.

Marcus bläddrar i en anteckningsbok. På en av sidorna sitter en bild utklippt från en tidning - Nobu Matsuhisa, Daniel Boulud och Thomas Keller. Legendariska kockar, alla tre. Carmy pratar om dem med en sorts vördnad som inte handlar om maten de lagade. "They would talk a lot about legacy," säger han. Om människorna de inspirerats av. Om hur nya kockar i sin tur tog deras delar och blandade dem med sina egna idéer. Drömmar som korsade varandra. Kreativiteten som aldrig dog.

Marcus frågar vad legacy betyder för Carmy. Och svaret är inte vad man väntar sig. Han säger inte "att bli ihågkommen." Han säger inte "att bygga ett imperium." Han säger:

"If I were going to leave something behind, I would want it to be panic-less, anxiety-free."

Carmy kämpar med panikattacker. Och här sitter han och drömmer om att lämna efter sig lugn. Något han själv inte kan känna. Drömmen är formulerad ur det han saknar, inte det han har.

Jag kände igen mig i det. Inte i storheten, utan i paradoxen.

 

Bild: The Bear season 3, Marcus och Carmy

  

En timme

Det måste ha varit 2013. Jag trivdes inte i min dåvarande lärartjänst och visste inte riktigt vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade pluggat till lärare i 7 år och här var jag, nära utbrändhet efter bara några år. Jag var nedstämd och trött. Hade den där känslan man får när allt bara rullar på men ingenting egentligen rör sig framåt.

Jag träffade en coach. Jenny Eklund. En timme var allt vi hade, men den timmen förändrade allting.

Hon frågade vad jag egentligen ville. Inte vad jag borde göra eller vilka andra jobb som fanns, utan vad jag egentligen ville. Inte bara här och nu, utan vad jag drömde om.

Jag visste först inte vad jag skulle svara men efter lite utforskande sa att jag ville skriva en fantasybok.

Hon tittade på mig och sa att det var för litet. Vem som helst kan skriva en bok. Det var inte ett tillräckligt stort mål.

Jag var chockad. Bara att säga att jag ville skriva en fantasbok kändes väldigt stort för mig. Men konstigt nog var det samtidigt befriande att tänka större. Jag kan inte minnas att någon innan dess hade bett mig tänka större förut. Jenny berättade om någon svensk entreprenör som hade som mål att bygga en röd stuga på månen. Jag minns inte vem det var, men bilden fastnade. En röd stuga på månen. Det absurda i det. Och samtidigt: det var tydligt. Det var en riktning mot något konkret.

Så jag sa, halvt på skämt: "Jag vill bli Sveriges svar på Tolkien."

Jenny log. Hon gillade det. Hon tog det på allvar. Hon sade att det var ett mycket bättre mål.

Jag minns hur varm jag blev i hela kroppen. Den där känslan jag haft på jobbet, nedstämdhet, den där ihåliga känslan som präglade mycket, försvann.

Dagen efter satte jag mig ner och började skriva. Och jag har inte slutat sedan dess. Det har gått 13 år sedan den stunden. Innan det ögonblicket hade jag i 10 år burit runt på flera anteckningsböcker fulla av idéer – magisystem, karaktärer, världar – men jag hade aldrig börjat skriva. Jag hade alltid hittat skäl att låta bli. Jag var inte bra nog. Det skulle aldrig fungera. Jag hade alltid varit dålig på grammatik och skrivregler överlag. Vem var jag att skriva en bok? Det var absurt. Bara för att jag läste mycket fantasy, så kunde inte jag skriva.

Jag såg bara hindren. Aldrig drömmen. Jag vet inte varför jag bar med mig de där anteckningsböckerna så länge. Jag tänkte att en dag kanske jag vågar. Att något skulle komma till mig och förändra mig.

 

Bild: Jenny Eklunds Facebook

  

Forskningen som förklarar varför

Långt efter mötet med Jenny snubblade jag över Gabriele Oettingen, professor i psykologi vid New York University. Hon har ägnat över tjugo år åt att studera hur vi tänker om framtiden och vad det gör med vår motivation. Hennes forskning vänder upp och ner på det vi tror att vi vet om positiva drömmar.

Oettingen skiljer på tre sätt att tänka om framtiden. Det första kallar hon indulging, att bara drömma positivt. Föreställa sig framgången. Känna hur bra det ska bli. Det andra är dwelling – att bara stirra på hindren, på allt som kan gå fel, på varför det inte kommer att fungera. Och det tredje är mental contrasting, att hålla drömmen och hindret samtidigt.

Det kontraintuitiva, det som fick mig att stanna upp, är att ren positiv fantasi inte motiverar oss. Den gör faktiskt det motsatta. I en studie från 2011 visade Oettingen att positiva fantasier om framtiden faktiskt sänker den fysiologiska energin. Hjärnan reagerar som om målet redan är uppnått. Man har redan "vunnit" i sitt eget huvud, och då finns det ingen anledning att anstränga sig. I studie efter studie, bland jobbsökande, studenter och patienter, förutspådde positiva fantasier lägre ansträngning och sämre resultat. Drömmare är sällan görare, som Oettingen uttrycker det i sin bok Rethinking Positive Thinking.

Dwelling, att bara se hindren, var inte bättre. Det ledde till samma mediokra resultat. Du vet att det är svårt, och det gör att du inte agerar.

Men mental contrasting, att hålla drömmen och verkligheten samtidigt, att se vart du vill och konfrontera det som står i vägen, det var den enda strategin som konsekvent genererade verklig motivation, verkliga framsteg. Och det intressanta: det fungerade inte genom att det fick människor att blint streta mot målet. Det fungerade genom att det kalibrerade ansträngningen efter verkligheten. Om chanserna var goda ökade motivationen. Om chanserna var dåliga hjälpte det människor att släppa taget och rikta energin mot något mer genomförbart.

När jag läste det kände jag igen hela min historia i hennes modell. Innan mötet med Jenny hade jag dwellat i tio år. Jag såg bara hindren. Jag var inte bra nog. Marknaden i Sverige var för liten. Det skulle inte fungera. Och det höll mig fast i ett stillastående tankesätt.

Jenny fick mig att göra mental contrasting utan att varken hon (tror jag) eller jag hade ett namn för det. Hon bad mig inte att "tänka positivt." Hon bad mig inte heller att vara realistisk. Hon frågade vad jag ville, och sedan ramade hon in det stort nog att det blev värt att försöka trots hindren. Hon bad mig inte släppa hindren, hon tvingade mig att också drömma. Drömmen och verkligheten, samtidigt. Och det var det som fick mig att börja skriva.

Och jag gör det fortfarande. Varje dag. Drömmen om att Devans Dans ska beröra, lämna avtryck, leva vidare. Och rädslan att den inte ska göra det. Enligt Oettingens forskning är det inte en svaghet. Det är mekanismen. Det är det som har hållit mig i gång i 13 år. Hade jag bara drömt, "boken kommer bli fantastisk", hade jag sannolikt gett upp. Hade jag bara fokuserat på hindren – "det kommer aldrig fungera" – hade jag aldrig börjat. Det är spänningen mellan de två som genererar energi.

 

Bild: Woop av Gabriele Oettingen

Besattheten

När jag var liten blev jag rasande när jag förlorade hockeymatcher. Inte bara besviken, utan arg på mig själv. Det var mitt fel. Jag borde ha gjort fler mål, fler vinnande pass. Fler brytningar. Samma mönster lever kvar. Mina kompisar skämtar om det när vi spelar brädspel, att jag kan lägga hundra YouTube-videos på att hitta den bästa strategin för ett spel vi spelar en gång. Allt eller ingenting.

Jag har aldrig riktigt vetat om det är en bra eller dålig egenskap. Men det ger driv. Det är det som har gjort att jag kunnat lägga tio år på en och samma bok utan att ge upp. Men det är också det som gör det svårt att veta när det är nog. Samma besatthet som driver mig framåt är den som vägrar släppa taget. Den som alltid säger: en revision till. En testläsare till. En lektör till. Det kan bli bättre. Jag kan bli bättre.

Jag försöker bli bättre på att se det mer nyanserat. Att inse att denna besatthet inte bara är en superkraft. Det är också min största svaghet. Den är en egenskap med ett pris. Den har gett mig uthållighet och fokus. Men den gör att det som väntar härnäst, att faktiskt släppa boken, känns nästan omöjligt.

Legacy

Carmy pratar om kockarna, om deras arv. Om hur deras sätt att tänka levde vidare i andra. Hur nya kockar tog deras idéer, blandade dem med sina egna, och skapade något nytt. Drömmar som korsade varandra. Det var det som var legacy för honom.

Och sedan, när han ska definiera sin egen dröm, handlar den inte om att bli ihågkommen. Den handlar om att lämna efter sig något lugnt. Något han själv inte kan känna.

Jag sitter med Devans Dans i tio års tid bakom mig och ett manuskript som snart är färdigt. Drömmen är fortfarande densamma som den var den dagen hos Jenny, att boken ska beröra. Att den ska överraska och utmana. Att den ska göra människor ledsna, arga, hänförda. Att den ska leva vidare i andra författares böcker, som råmaterial för drömmar jag aldrig ens kommer att känna till.

Det är ett stort mål, kanske orimligt. Men utan det målet hade jag aldrig börjat. Det var det Jenny visste den dagen. Att "skriva en bok" var för litet, inte för att det var oambitiöst, utan för att det inte var tillräckligt stort för att bära mig genom tio års motstånd.

Drömmen och rädslan är inte motsatser, de är samma sak sedd från olika håll. Jag drömmer om att boken ska beröra för att jag är rädd att den inte ska göra det. Den dagen jag slutar vara rädd är den dagen jag slutat bry mig.

Jag är snart klar, och jag vet inte om det arbetet jag gjort kommer räcka. Jag har inte besegrat rädslan, jag tror inte att det går. Kanske vill jag inte ens bli av med rädslan.

Jag skriver ändå. Och snart släpper jag den.

  

---------------------------------

   

Har du en dröm du håller fast vid trots att du inte vet om den leder någonstans?

Vad kostar den dig och vad ger den dig?

Jag finns på Facebook om du vill prata om det.

Det vi ser idag är bara början. De system som AI-företagen nu beskriver att de håller på att skapa rör sig bortom den enklare ”gissningar” som delvis kännetecknar dagens modeller. Vi rör oss mot system med "Världsmodeller", AI som simulerar fysisk och narrativ verklighet. Vi rör oss mot AI-arkitekturer som JEPA (Joint-Embedding Predictive Architectures) som, istället för att förlora sig i detaljer, lär sig världens abstrakta mönster och orsakssamband.

För mig som skapare innebär det en AI som inte bara gissar nästa ord, utan som kan upprätthålla en intern representation av min fantasyvärld. Karaktärernas fysiska positioner, magins kausala lagar och världens historia fungerar som konstanta variabler snarare än tillfälliga tokens.

Tänk dig att min fantasyvärld får en dedikerad simulering som körs i bakgrunden; en "världsmotor" som ser till att en karaktär inte kan använda en andekraft den glömt, eller att drakarnas flyktvägar påverkas av en storm som uppstår. Det blir ett slut på den digitala amnesin som präglar dagens modeller, eftersom de nya modellerna kan upprätthålla ett permanent minne av allt jag skapat. En värld som ständigt justeras i varje ny diskussion jag och Ain har.

Vi kliver in i en tid av det som AI-utvecklarna kallar för "System 2-resonemang". Ett skifte från dagens snabba, reaktiva svar till en AI som faktiskt planerar och överväger sina val innan den skriver. Genom en inre monolog, en så kallad "Chain of Thought", kan AI:n tänka innan den talar, planera narrativet baklänges och verifiera logiken i en deckargåta innan det första kapitlet ens skrivs ner.

Bild: Gemini, World-model

  

Vem får kalla sig författare?

Reaktionerna på AI:s intåg i världen under det senaste året har varit många, och i allt högre grad negativa. Även så i bokvärlden. Författarförbund har utfärdat varningar och litterära tävlingar har infört totalförbud mot AI-assistans. I sociala medier haglar ord som ”stöld” och ”fusk”. Jag förstår; det handlar om upphovsrätt och om hur författare ska kunna försörja sig när marknaden riskerar att översvämmas. Men under ytan handlar debatten också om något annat: Vem har rätt att bli kallad författare?

Detta är en fråga som jag sett många diskutera i olika författarforum. Ofta ser man svaret ”alla som har skrivit en bok” kan kalla sig för författare, men i praktiken har det alltid funnits filter som sorterat agnarna från vetet och gjort påståendet mindre självklart. 1) Förlagen som historiskt har bestämt vilka röster som når tryckpressarna. 2) Kritikerna som möjliggör till vidare läsning och skiljer det ”viktiga” från det ”kommersiella”. Och slutligen, 3), marknadens kollektiva val som avgör vem som kan leva på sitt hantverk.

Självpublicering, BookTok och sociala medier har redan utmanat dessa grindar. Men AI utgör nu både ett nytt hinder och en ny möjliggörare på samma gång. Det tvingar oss att omvärdera våra titlar, kanske kan vi inte alla kallas författare utan att använda underetiketter? AI förändrar inte bara hur vi skriver, utan utmanar själva definitionen av kreativt ägarskap. Samtidigt har tekniken gjort tröskeln för att faktiskt färdigställa en bok lägre än någonsin tidigare.

In science it often happens that scientists say, 'You know that's a really good argument; my position is mistaken,' and then they would actually change their minds and you never hear that old view from them again. They really do it. It doesn't happen as often as it should, because scientists are human and change is sometimes painful. But it happens every day. I cannot recall the last time something like that happened in politics or religion. — Carl Sagan

Bild: Gemini

  

Framtidens tre parallella spår

Den största faran vi står inför är vad jag kallar ”floden”. Redan innan AI slog igenom publicerades fyra miljoner böcker årligen. Hur kommer den siffran se ut när barriärerna faller helt? Idag ser vi nischer på Amazon översvämmas av hundratals nya titlar varje dag. Det är en volym som ingen mänsklig grindvakt kan hantera. Läsarna riskerar att drunkna i ett hav av algoritmoptimerat brus där kvalitet blir allt svårare att identifiera.

Jag tror att vi rör oss mot en fragmenterad marknad som delas upp i tre tydliga ekosystem:

1. AI-genererade böcker (Litterär snabbmat): Böcker producerade helt av algoritmer med minimal mänsklig input, skräddarsydda efter genre-trender. En digital produkt för den som konsumerar berättelser i hög hastighet. Dessa verk kommer sannolikt att existera i de digitala skuggorna, lästa av fler än vi tror, men sällan erkända i de finare rummen.
2. ”Genuina” böcker (Det mänskliga premium-segmentet): Certifierat mänskligt hantverk blir en lyxvara. Precis som hantverksöl eller haute couture kommer böcker skrivna utan digitala hjälpmedel att bli mer av en premiumprodukt för dem som värdesätter den mänskliga kampen bakom orden. Här hittar vi författarna som bjuds in till litteraturfestivaler och recenseras på kultursidorna. För att skydda läsarna kommer olika bokmärkningar bli allt vanligare, kanske får vi till och med få blockkedje-verifiering som loggar skrivprocessen för att bevisa mänskligt ursprung.
3. AI-stöttade böcker (Bokregissörens nisch): Detta är min väg. En mänsklig bokregissör som använder AI som samtalspartner och digital lyftkran, men behåller den kreativa makten över vision, karaktärer och struktur. Frågan är om dessa verk kommer att ses som kurerat hantverk eller som en sofistikerad form av fusk? Troligtvis kommer endast ett fåtal av dessa verk lyckas bryta igenom och vinna kulturell respekt.

Denna uppdelning finns redan idag, men kontrasterna och konflikterna dem emellan kommer bara att växa i takt med att marknaden anpassar sig till floden. Alternativet är såklart att författare döljer sitt AI-användande, men då riskerar ett offentligt åtlöje den dagen processen uppdagas.

 

Bild: Gemini

  

Varför jag valt transparens

Jag har valt att vara helt öppen med att jag använder Claude som sparringpartner, även om det innebär att vissa aldrig kommer att se mig som en ”riktig författare”, och det är okej. Jag gör det inte för att smita före i kön, utan för att jag genuint gillar denna form av skapande, tror att det kan bli lika bra som böcker skriva helt och hållet utan AI-stöd, och för att jag tror på transparens som princip.

I en tid då marknaden drunknar i floden, kommer vi som valt denna mellanväg kanske att få kämpa hårt. Vi kan inte stoltsera med ”Not by AI”-märken, vi får inte vara med i de finare litterära tävlingarna som kräver att AI-inte använts, och vi måste ständigt navigera för att inte dras med i algoritmernas dussinförslag.

Det finns ett växande mellanskikt av oss pragmatiker som försöker förstå hur vi bör förhålla oss till denna utveckling. Grupper på Facebook och andra ställen som sprider tips. Teknikens intåg ställer faktiskt högre krav på mänsklig kunskap, inte lägre. Att navigera mellan sin egen vision och maskinens mönster kräver en stabil inre kompass.

I mitt jobb som skolstrateg säger jag samma sak: vi behöver skolan mer nu än någonsin. Inte nödvändigtvis för att lära oss producera information, utan för att lära oss navigera i en tid av överflöd. Utan en bildningsgrund blir vi i allt för stor utsträckning passiva mottagare av algoritmernas förslag, snarare än de författare, regissörer och arkitekter vi har potential att vara.

Jag har valt min väg. Jag vilar i att Devans Dans är det bästa jag kan prestera 2026, med de verktyg jag valt att bemästra. Och jag hoppas att jag kommer fortsätta växa, trots att jag använder AI.

  

Tack för att du läst mitt inlägg, följ gärna min författarprofil på Facebook där jag lägger upp alla nya inlägg och diskuterar innehållet med mina följare.

Du kan kontakta mig via josef.lindell@gmail.com.

Detta blogginlägg har skrivits med hjälp av AI.