JL Fantasy

Castlevania (Netflix) - Recension0

18 juli 2020

Castlevania är en animerad serie av Neflix i tre säsonger (en fjärde kommer 2021) som baseras på Nintendo-spelet Castlevania III: Dracula's Curse. Går det att göra en bra tv-serie av ett 8 bit-spel från 80-talet?

Säsong 1 och 2

Säsong ett och två har en sammanhållen handling och är tillsammans 12 avsnitt, 25 min vardera.

Serien börjar med att vampyrernas kung, Dracula Vlad Tepes, träffar en mänsklig kvinna som vill lära sig av hans uråldriga erfarenhet. Han blir nyfiken och låter kvinnan flytta in i hans slott. Denna handling om Lisa och Vlad skulle ha kunnat vara flera avsnitt lång, men istället hoppar vi till 20 år senare. Lisa bränns på bål av kyrkan för att ha bedrivit ockult verksamhet (medicin). Detta gör att Dracula blir rasande och beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. 

I resten av första säsongen får vi följa Trevor Belmont, den sista ättlingen av Belmontfamiljen (de karaktärer man spelar genom Castlevania spelen). Han har tagit avstånd från sin familjs monsterjagande historia och försöker hålla sig för sig själv, men Draculas krig gör att han tvingas ta ställning. Snart slår han följe med två andra kompetenta kämpar. Sypha Belnades, en magiker som kontrollerar elementen, och en mystisk krigare som vetat om att den här dagen skulle komma långt i förväg. Det är en relativt långsam första säsong, men med tanke på att det endast är fyra 25-minuters avsnitt tar man sig igenom dem i snabb takt.

I den andra säsongen ökar dock takten när man får följa dessa tre i deras försök att stoppa Dracula och hans helvetesarméer.

Min favorit av huvudkaraktärerna är den bittra och sammanbitna Trevor Belmont. Hans mänsklighet, svara humor, fallenhet med sina piskor och hans inre problem med sin familjs historia gör honom till en något stereotypisk men ändock väldigt lättälskad karaktär om man gillar klassiska antihjältar. Men även hans två kollegor, Belnares och den mystiska krigaren har både egenskaper och bakgrunder som gör att de blir mer än bara stereotypiska sidekicks. Dynamiken mellan de tre känns i det stora hela äkta och konfliktfylld vilket gör att det är lätt att småskratta när deras personligheter gång på gång krockar.

 Castlevania trio

Säsong 3

Jag höll själv nästan på att inte se säsong tre då det kändes som att berättelsen var mer eller mindre avslutad efter de två första säsongerna. Men jag är glad att jag gav den chansen. I och med att karaktärerna redan är etablerade kan dessa 10 avsnitt istället dyka djupare in i nya mer komplexa teman som politik, sex, makt och filosofi. 

I säsong tre är Dracula endast fragmentariskt med och vi får istället se vad som händer i både människornas och vampyrernas värld efter konflikten i säsong två. Karaktärerna går olika vägar vilket gör att säsongen får en betydligt lösare och organisk känsla än de två tidigare säsongerna som helt och hållet kretsade kring Dracula. 

I säsong tre blir även några av bikaraktärerna från Draculas hov ur de två första säsongerna nya huvudkaraktärer. Förutom de tre hjältarna får vi även följa flera olika vampyrer och två nekromantiker (som i den här serien kallas för Forge Smiths). Av dessa är Isaac den mest intressanta. Han brottas med det faktum att hans mästare, Dracula, har lämnat honom och han måste nu själv för första gången i sitt liv fatta beslut om sin framtid. Detta gör att han träffar på flera individer som försöker forma hans väg, vilket leder till flera intressanta diskussioner om den mörka värld de lever i. Hans färdigheter som Forge Smith gör att han är hatad av alla, han hamnar ständigt i nya oförutsedda konflikter som gör att han lämnar ett blodigt spår efter sig som snart sträcker sig över flera kontinenter.

Castlevania world

Övergripande analys

Serien känns väldigt mycket som en anime, men tekniskt sett är det inte det eftersom anime är japanska produktioner. Serien använder dock anime-aktika animationer och har ett något långsammare tempo och en mer långtgående handling (till skillnad från många episodiska västerländska serier) som liknar många moderna animeserier. 

Även om Trevor Belmont på ytan verkar vara seriens huvudkaraktär så är det Dracula som håller samman serien. I den här versionen av Dracula får man se en mer mänsklig, sympatisk och melankolisk tolkning. Han är inte särskilt blodtörstande, faktum är att man inte får se honom dricka blod en enda gång. Hans avsaknad av föda och hans saknad av sin döda fru driver honom halvt galen. Man är livrädd för honom men känner samtidigt sympati för honom, trots att han försöker att tillintetgöra hela mänskligheten.

Netflixs Castlevania är för mig utan tvekan den bästa tv-spelsadaptionen som gjorts. Att det är gjort på ett gammalt och "simpelt" 8-bits spel är fascinerande. Karaktärerna är mångfacetterade, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna, och har alla sin egen unika stil. Den är stundtals långsam och i säsong tre blir serien splittrad bland alla olika perspektiv, men dessa partier fungerar samtidigt väl som uppbyggnad av seriens djupa och mörka teman. Gillade du Game of Thrones och The Witcher kommer du troligtvis även att gilla Castlevania.

Betyg: 4 av 5


Recension - Steins Gate0

04 februari 2018

Steins;Gate handlar om Rintarou Okabe, en självproklamerad galen vetenskapsman, som råkar uppfinna tidsresande i sin lilla lägenhet som han kallar för sitt "lab". Tidsresandet som han uppfinner skickar dock inte en person genom tiden, utan korta sms.

Steins;Gate gavs ut 2011 av studion White Foch och är nog den anime som jag blivit rekommenderad flest gånger de sista åren. Jag har dock inte sett den förrän nu eftersom jag generellt sett har svårt för berättelser som innehåller tidsresande eftersom de sällan håller ihop handlingsmässigt.

Mindre spoilers

Berättelsen börjar rätt segt då Okabe och hans "labbmedlemmar" (tänk kompisar) leker runt med olika teorier om tidsresande. I de första fyra avsnitten byggs karaktärerna upp och trådar läggs upp för framtida konflikter. När de till slut råkar lyckas med ett av sina experiment och därmed uppfinner tidsresande tar handlingen fart. Okabe hjälper några av sina vänner lösa problem de haft i sitt förflutna vilket snabbt får hela världen att spåra ur. Resten av serien går ut på att Okabe måste lista ut ett sätt att ogöra den hjälp han gett sina vänner. Här inser man snart att de fyra första avsnitten var mer genomtänkta än vad de först verkade. Massa subtila ledtrådar och karaktärsdrag blir snart viktiga pusselbitar i Okabes försök att rätta till sina tidigare misstag.

Seriens största styrka är att den vågar dyka djupt in i den smärta som Okabe upplever när han gång på gång måste lida för de misstag han och hans vänner gjort tillsammans. Ibland måste han även utsätta samma vänner för smärta för att ställa världen till rätta igen och efter ett tag frukar man som tittare att den till en början skämtsamma självtituleringen som galen vetenskapsman ska bli sanning.

Jag gillade dock inte avslutningen av serien lika mycket. Genom stora delar av historien hintas det om att det finns en mystisk organisation som tävlar mot Okabe och hans vänner i att bli först att uppfinna tidsmaskinen. Jag blev besviken när de sista avsnitten inte tog upp denna del av berättelsen mer, särskilt inte efter att de hintat så mycket om den i de första avsnitten.

Betyg: 3/5

  

Vill du läsa fler animerecensioner?


Recension - No Game No Life0

11 november 2017

Sora och Shiro är tillsammans Blank. En legendarisk och obesegrad gamerduo. Efter att ha besegrat spelguden Tet i ett parti schack kastas de in i en annan värld, Disboard. Raserna i denna nya värld rankas från ett till sexton där människorna är på lägsta plats medan de magiska alverna ligger på första plats. Alla dessa 16 raser måste lyda Tets 10 löften. Inga konflikter är tillåtna och istället för att bråka måste invånarna och nationerna spela spel mot varandra för att bestämma vem som har rätt. Shiro och Sora älskar den nya världen och bestämmer sig genast för att se till att mänskligheten klättrar i rang.

No Game No Life är ännu en "jag är fast i en fantasyvärld berättelse", ett koncept som har blivit väldigt populärt de sista åren. Har man sett några sådana serier vet man vad som väntar men det spelar ingen roll när No Game No Lifte gör konceptet med en alldeles särskild twist. När spelguden Tet förklarar reglerna för den värd som Sora och Shiro kastas in i brister både Shiro, Sora och jag ut i ett stort leende. 

  1. All murder, war, and robbery is forbidden in this world.
  2. All conflict in this world will be resolved through games.
  3. In games, each player will bet something that they agree is of equal value.
  4. As long as it doesn't violate pledge three, anything may be bet, and any game may be played.
  5. The challenged party has the right to decide the rules of the game.
  6. Any bets made in accordance with the pledges must be upheld.
  7. Conflicts between groups will be conducted by designated representatives with absolute authority.
  8. Being caught cheating during a game is grounds for an instant loss.
  9. In the name of god, the previous rules may never be changed.
  10. Let's all have fun and play together!

Huvudkaraktärerna är halvsyskonen och nördarna Shiro och Sora. Den 11-åriga Shiro är geniet av de två, hon kan räkna ut vad som helst och har därför ett matematiskt spelsätt. Hennes styvbroder Sora är tvärt om. Han förlitar sig på sin instinkt, observerar efter luckor i motsåndarnas strategi och räds inte för att fuska om spelet är riggat emot honom. Det som jag gillade allra mest med karaktärerna var deras svaghet, det vill säga att de inte kan vara ifrån varandra i mer än några sekunder innan de bryter ihop till känslomässiga vrak. Seriens alla karaktärer har flera liknande små egenheter som inte är där av någon annan anledning än att roa tittarna. Det är uppenbart att skaparna förstår att hela premissen för serien är på tok för mycket och bör inte tas på allt för stort allvar. En annan av Soras egenheter är också att han bland annat älskar att spionera på nakna tjejer. Jag är så trött på att japanarnas kvinnosyn fortfarande är något från 50-talet att jag ofta hoppade över de scener då han bland annat försöker filma dem i smyg med sin mobiltelefon. 

Serien startar i full fart och släpper aldrig gaspedalen. I varje avsnitt är det nya fascinerande spel som ska besegras och Blank lyckas alltid hitta nya sätt att klara de tillsynes omöjliga spelen. Efter ett tag blir det tjatigt att se hur matematiskt fulländad Shiro är och hur strategisk och förutseende Sora kan vara. Särskilt i den sista striden då Sora förutser motståndarens alla överraskningar 20 steg i förväg. Det är alltid underhållande men man känner aldrig någon rädsla för att de skulle misslyckas, tvärt om så jäspar man när det ser ut som att de ska förlora för man vet att någon slags deus ex machina kommer dras fram ur Soras ficka för att rädda dem. Trots detta är serien i grunden en underdogberättelse. Ingen förutom huvudkaraktärerna förväntar sig att Blank ska kunna vinna. Huvudkaraktärerna tappar aldrig modet trots alla hinder de möter, tvärt om håller de flera monologer om hur viktigt det är att aldrig ge upp, acceptera sina brister och att brinna för ett mål som är större än en själv.

Sammantaget

Trots att serien känns unik och nyskapande så följer den också en rad etablerade genreregler som gör att den aldrig överraskar så mycket som den skulle kunna göra. Man känner hela tiden att det finns en ocean av potential på grund av de intressanta karaktärerna och det intressanta konceptet men det utnyttjas inte till fullo. Handlingen är underhållande men också repetativ. Först möts de av mindre utmaningar sedan kommer större och därefter sker en kort paus innan nya mindre utmaningar tar vid och så vidare. Jag rekomenderar serien till alla som gillar mer lättsam shounen med genialiska huvudkaraktärer där fokuset aldrig ligger på om de ska vinna utan istället hur de ska vinna. Glömde jag att säga att världbygget är spektakulärt? Det är bland det vackraste jag sett i någon anime. Om inte annat så se No Game No Life bara för den anledningen. Jag ser fram emot säsong två och hoppas då att Blank ska förlora åtminstone en gång.

Betyg: 3 av 5

 

Vill du läsa fler recensioner av animes med konceptet "Fast i en fantasyvärld"? 

Sword Art Online

Re:Zero 

Overlord

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.


Recension - Berserk (2016-2017)0

22 oktober 2017

Den här recensionen handlar om säsong två och tre av den klassiska animen Berserk från 1997. Säsong ett är än idag, 20 år efter dess skapelse, min favorit.

Efter att ha väntat i 20 år på en ny säsong av min favorit anime slängde jag mig över sociala medier och meddelade alla mina vänner att en ny säsong av Berserk snart skulle släppas. Den inledande hoppfullheten utbyttes dock snart av en chockartad känsla. Jag trodde inte att det skulle kunna vara möjligt men skaparna har helt misslyckats med att skapa en värdig uppföljare. 

Säsong två släpptes 2016 och det allra mest uppenbara problemet med den, och även säsong tre som tog vid året därpå, är dess animation. De misslyckas på alla tänkbara sätt med att både animationen och med ljudeffekterna. Det är stundtals så dåligt att jag stundtals inte kan göra annat än att skratta.

Jag fokuserar dock sällan på de grafiska delarna av någon anime utan har alltid sett det som en trevlig bonus om animationen är bra, men inget som är nödvändigt för att jag ska fortsätta se en serie. Men även jag hajade till när jag såg just hur dåligt animerat den här serien är. Se exempel i klippet ovan. Hade det inte varit för att originalet var så bra som det var hade jag inte fortsätt titta.

Men hur bra är handlingen? 

Spoilervarning

Säsong två följer löst mangan och de händelser som tar vid efter att Guts blivit The Black Swordsman. Han vill hämnas sina vänners död men tvingas istället fokusera på att skydda sin trasiga älskare Casca. Överlag en rätt trist och händelselös säsong förutom att en del bestående följeslagare presenteras.

I säsong tre händer desto mer. Guts träffar Schierke som förändrar hela animen (till det sämre) med sina trollformler och sitt barnsliga humör. Mot säsongens sista avsnitt får även Guts Berserkerrustningen som på många sätt definierar hela mangan. Säsongen avslutas med att Guts strider mot den nya Band of The Hawk i en slutstrid som var intressant men alltför kort.

Både säsong ett och två avviker en del ifrån mangan men följer ändå helhetskänslan med den mörka och blodiga världen väl. Jag har dock inte varit en särskilt stor fan av något av handlingarna som tar vid efter Griffiths transformation. Mangan senare ark har aldrig lyckats fånga kamraderiet, det känslomässiga djupet, wowkänslan i stridsscenerna eller den taktiska briljansen som animens första säsong gjorde.

Sammantaget: 

Båda säsongerna är underväldigande. Det är inte bara animationen som är dålig utan även handlingen och karaktärerna är inte i närheten av lika intressanta som Guts, Casca, Griffith och de andra var. Jag kände aldrig någon form av oro för karaktärerna, inte ens för Casca som är på väg att dö ett dussintalsgånger. Till och med Guts, är inte lika intressant som han var i den första säsongen, vilket gör att det endast är den avslutande striden i säsong tre som har en gnutta av wowfaktor.

Det är svårt att beskriva just hur besviken jag är. Från att ha varit den bästa animeserien någonsin till att bli detta. Under de inledande avsnitten av säsong två tänkte jag att jag inte skulle döma den genast. Den kanske kunde ta sig, Guts var en av de allra coolaste karaktärerna som någonsin gjorts så jag tänkte att även om allt annat omkring skulle suga skulle åtminstone han rädda serien med sin blotta närvaro. Men tyvärr är inte så fallet. Jag kan dock inte sträcka mig så långt som att ge den 1 av 5 i betyg. Världen och upplägget är fortfarande intressant och de korta scenerna i slutet av serien med Guts och Griffith, samt striden med den nya Band of The Hawk innehåller fortfarande nån slags mystik som gör att jag inte kan sluta titta. 

Betyg 2 av 5


Recension - Death Note (Netflix)0

10 september 2017

Light Turner är en mobbad high school-elev som tjänar extra pengar på sidan genom att skriva uppsatser åt andra elever. En dag faller en mystisk anteckningsbok ner från himmelen och när Light börjar läsa denna uppenbarar sig dödsguden Ryuk för honom. Anteckningsboken är en Death Note och alla människor vars namn skrivs ner på dess papper dör. Light beslutar sig för att hämnas på sina mobbare, men varför sluta där?

 

Trailer

Death Note är en av de mest populära animes som släppts under 2000-talet och en av mina personliga favoriter. Death Note startade som en manga 2003 och adapterades sedan till en anime på 37 avsnitt som sändes mellan 2006-2007. Den har även gjorts till spelfilm i Japan och har nyligen haft premiär på Netflix i ytterligare en spelfilmsadaption. 

Den här recensionen är framförallt riktad till de som sett originalet och innehåller därför en del spoilers.

Berättelsen har flyttats från Japan till USA och nästan alla de japanska karaktärerna är nu istället amerikanare. Handlingen startar annars relativt troget originalet men väljer att fokusera mer på Lights känslomässiga problem och relationer än på att visa hans intellekt och ambitioner som animen gör. Till en början är dessa förändringar inte slående men när dödsguden Ryuk visar sig för Light börjar berättelsen gradvis skilja sig allt mer från dess original. Känslan som den 37 avsnitt långa serien bygger upp ska klämmas in i en timme och 40 minuter lång film. Ändringar i karaktärernas motivation och moral, som i animen tar flera avsnitt på sig att skildra, skiftar från scen till scen och gör filmen osammanhängande och stressad.

Det största problemet är att skaparna inte verkar ha förstått vad det var som gjorde animen till det mästerverk den var.  När Light skapar sitt alterego Kira och blir jagad av polisen är han så briljant att polisen inte har en chans att fånga honom. Då kallas superdetektiven L in och resten av serien blir en hjärnornas kamp likt Sherlock Holmes och Moriarty, där de två försöker överlista varandra samtidigt som de motvilligt börjar respektera varandra. I netflixversionen skildras både Light och L brunstiga tonåringar vars enda motiv är att rädda sina vänner eller att imponera på ens nya flickvän, Mia. En karaktär som för övrigt helt hade kunnat tagits bort ur filmen.

Bristerna i filmens tolkning av karaktärernas intellekt blir särskilt tydligt i filmens avslutande scen då de försöker chockera tittarna genom att visa hur snabbtänkt Light kan vara. Jag antar att de försökt återskapa en av animens bästa scener där Light lurar alla sina fiender med en komplex användning av dödsbokens krafter. Men istället, till skillnad från animen, får vi aldrig se hur Light testar, resonerar kring och lär sig mer och mer om anteckningsbokens krafter. Därför blir slutscenen i filmen osammanhängande och platt. När allt avslöjas i slutet himlade jag med ögonen snarare än att hänföras.

Ett annat problem som jag också blev besviken på var deras tolkning av dödsguden Ryuk. I originalversionen är dödsguden en slags comic relief som ger den annars moraliskt nertyngande animen ett ljus. I netflixversionen är Ryuk betydligt mörkare vilket gör att karaktärens roll blir helt annorlunda och inte lika intressant. Stundtals glömmer man bort att Ryuk ens varit med i filmen.

Sammantaget

Filmen avslutas med en slags cliffhanger vilket skulle kunna betyda att vi får en fortsättning i framtiden. Jag hoppas dock inte att det blir så då jag tycker att Netflix har slaktat orginalversionen och skapat något helt annat.

Betyg: 1/5

 

Vill du läsa fler recensioner? 

Suicide Squad.  Ytterligare en sågning av en  film som är sämre än dess original. 

Haikyuu!! Vill du ha nått liknande men annorlunda? Animeserie om volleyboll.

Erased.  Vacker animeserie som också handlar om en hjärnornas kamp.