JL Fantasy

Spoilervarning

Shadow & Bone är Netflix och manusförfattaren Eric Heisserers TV-serie som baserar sig på två olika fantasyserier av den amerikanska YA-författaren Leigh Bardugo. Intrigerna från hennes Grishatrilogi och Six of Crows duologi har slagits ihop till en sammanhållen röd tråd.

Grunden för intrigen är kartmakerskan Alina Starkov som växer upp i ett barnhem i staden Keramzin tillsammans med vännen Malyev "Mal" Oretzev. När de en dag ska försöka resa genom The Fold, en enorm vägg av skugga som mer eller mindre delar upp hela den här fantasyvärlden i två delar, attackeras de av skuggvarelser varpå Alina i desperation använder sig av ljusets krafter och det visar sig, även för hon själv, att hon är Solbringaren. Den grisha (det människorna kallar en typ av magiker) som världen tror är den utvalde som en dag ska riva The Fold.

Nu när Alinas krafter upptäcks vill diverse fraktioner runt om hela världen få tag på henne och hon rycks snart ur sin dystopiska, men välkända uppväxt i barnhemmet, in i en värld av ränksmiderier och politiska intriger som kommer att skaka om hela världen.

Grishaverse map av Sveta Dorosheva

Världsbygget

På ytan verkar världen rätt genomarbetad och intressant med fyra nationer vars maktbalans är på väg att brista. Men allt eftersom säsongen fortsatte saknade jag ytterligare lager kring världen, till exempel dess politiska intriger, religioner och historia. Heisserer har valt att hålla händelseförloppet tätt knutet till Alina och vi får inte se mycket av världen som inte direkt går att koppla till henne. Precis som i Game of Thrones senare säsonger så hade den här serien mått bättre av att gå mer långsamt fram. Om jag fått lite mer information, om världen och de effekter som huvudpersonernas val har på den, hade jag kanske inte känt att serien skyndade fram för att nå fram till vissa, i förväg planerade, händelser.

Alina är en kartmakare och jag önskar att de lagt in någon scen då tittarna fått se hur hon ritar en karta över världen för att ge tittarna något som beskriver avstånden mellan platserna. Istället blir det svårt att få ett grepp över var karaktärerna befinner sig. Jag förstod exempelvis inte att Kerch låg så långt ifrån Ravka och The Fold, utan trodde länge att det var en och samma nation. 

Om det finns en typ av magisystem som jag har svårast för är det mjuka magisystem som låtsas vara hårda. Problemet uppstår när krafterna används för ofta samtidigt som de inte förklaras. Det ser coolt ut när Alina frammanar lysande glober i luften, men vad kan hon egentligen göra och varför ska just hennes krafter vara så mäktiga? I och med att Alina är ny med sina krafter och aldrig riktigt bemästrar dem fullt ut hinner detta inte bli alltför problematiskt. Men de mer udda varianterna av grishor, de som kan ändra utseenden och de som kan stanna andras hjärtan på avstånd, skapar flera Harry Potter-liknande problem utmed berättelsen.

Extra irriterande är Alexanders skuggmagi för att den ofta används för att lösa hans problem. Samtidigt tycks han i flera scener bli överraskad över vidden av sina egna krafter. Han gör saker som han inte verkar ha kunnat göra tidigare, vilket är särskilt konstigt eftersom han har haft sina krafter i hundratals år. Det är som att hans kraft förändras från avsnitt till avsnitt för att passa handlingen.

En annan sak som också relaterar till magisystemet är skjutvapnen och de skottsäkra kläderna. Det är inte för intet som de flesta fantasyberättelser oftast utspelar sig i medeltida världar. Man behöver vara rätt kreativ som författare för att komma runt de problem som uppstår när man introducerar skjutvapen i en fantasyvärld. Det är man inte i den här berättelsen. En av "kråkorna", Jesper, är en mästare med sin pistol. Han är den starkaste karaktären i hela serien, till och med starkare än Alina och Alexander. Han kan träffa vad som helst, dra så snabbt att hans fiender inte ens upptäcker att han skjutit, ja till och med "studsa" sina kulor mellan väggar. Med den förmågan skulle han ensamt kunna besegra hela det lilla palatset på egen hand. För att balansera upp detta håller man tillbaka honom utmed hela serien och försöker hitta på saker för att försvaga honom. Man nämner att han inte har hur många kulor som helst, man introducerar en get som han behöver hålla i för att lugna ner sig i extrema situationer och man ger magikerna "skottsäkra" kläder (men inte masker). Det blir en krock i berättelsens interna logik. Det är okej om magierna inte är trovärdiga i en extern kontext, nästan all fantasy gör så. Men när det kommer till berättelsens egna interna logik är det bra om man håller så mycket som möjligt.

Karaktärerna

Skådespeleriet höll inte Game of Thrones-klass men var överlag bra. Problemet uppstår dock när handlingen har så bråttom. Skådespelarna får jobba hårt för att bära upp de styltiga dialogerna. Flera scener och samtal känns påskyndade, planerade och lagda i deras munnar bara för att passa handlingen. Det märks tydligast i kärleksrelationerna. Den mellan Alina och Alexander, hade eventuellt kunnat fungera om den fått mer bakgrund och framförallt mer tid för att förankras och göras mer levande.

Men relationen mellan Matthias och Nina är bortom räddning. Seriens YA-rötter blir plågsamt tydliga när dessa skeppsbrutna fiender tvingas förlita sig på varandra och kärlek uppstår. Det är så icke trovärdigt på så många plan att det krävs en hel harang av dåliga scener för att ens få karaktärerna att se åt varandras håll. Extra idiotiskt var själva skeppsbrottet. Om du hamnar liggande på en planka i mitten av The True Sea spelar det ingen roll hur stark du är och hur länge du kan simma. Nina hade gott kunnat låta Matthias drunkna utan att det hade påverkat hennes möjligheter att ta sig till land. Faktum är att det nog hade hjälpt henne, strömmarna och vågorna hade snabbare fört henne till land om hon puttat honom överbord. 

En relation, och särskilt en scen, som retade mig extra var slutstriden med Alexander. Jag brukar inte göra feministiska analyser men denna var så uppenbar att jag känner mig nödgad. Alina ska vara den starkaste grishan genom tiderna, hon har tränats av vad som verkar vara en av de mest erfarna grishorna i hela världen, och hon har även fått den starkaste "förstärkaren" som finns. Trots det behöver hon räddas i slutet av den kraftlösa Mal. Hon får aldrig chans att visa just hur mycket hon tränat och hur stark hon kan vara i slutstriden. Istället ska Mal hoppa på Alexander och slåss med nävarna mot honom nere i sanden bredvid skeppet inne i The Fold. Att Alexander inte bara använder sina krafter för att göra sig av med honom direkt är bortom mig. Det hade varit mer trovärdigt om Alina hoppat ur båten och räddat, läxat upp och dumpat Mal där och då. 

Handlingen

Serien följen ett klassiskt YA-hjälteark. Alina är den vackra hjältinnan med dålig självkänsla. Hon är utsatt och vill bryta upp och göra något nytt med sitt liv. De följande fyra avsnitten handlar om att hon måste acceptera att hon är speciell och börja anamma sina krafter. När hon gör det börjar pojkarna, även de snygga och farliga, att dras till henne. Precis när hon står på toppen, och hyllas av till och med kungen och drottningen kommer twisten. Alexander är inte bara lite stygg, han är ondskan personifierad. Något som var uppenbart redan från det andra avsnittet. Denna plot twist blev seriens vändpunkt för min del, men inte till det bättre, utan till det sämre. I de första avsnitten kunde jag reta mig på en del dialoger och en del relationer men i det stora hela förde det åtminstone handlingen framåt till något som kunde bli intressant. När Alexanders rätta sida visar sig känns allt bara förutsägbart och tradigt. Det som tidigare var en något annorlunda spin på en klassisk fantasyberättelse, blir nu "bara" en klassisk YA-fantasyberättelse. Kanske om man fördjupat relationerna ytterligare, byggt upp och gjort plot twisten lite mer oförutsägbar hade det kunnat leverera. 

Sammantaget

Inledningsvis var jag väldigt positiv till serien. Den innehöll bra skådespelarprestationer, påkostade effekter och en intressant tolkning av vad som inledningsvis verkade vara en relativt klassisk fantasyhandling. Gillar man fantasy behövs det ibland inte mer än så. Men rätt snart tyckte jag att serien övergick allt mer in i en förutsägbar, tillrättalagd och stressad YA-stil för min smak.

Betyg: 2 av 5

Säsong 1 och 2

Säsong ett och två har en sammanhållen handling och är tillsammans 12 avsnitt, 25 min vardera.

Serien börjar med att vampyrernas kung, Dracula Vlad Tepes, träffar en mänsklig kvinna som vill lära sig av hans uråldriga erfarenhet. Han blir nyfiken och låter kvinnan flytta in i hans slott. Denna handling om Lisa och Vlad skulle ha kunnat vara flera avsnitt lång, men istället hoppar vi till 20 år senare. Lisa bränns på bål av kyrkan för att ha bedrivit ockult verksamhet (medicin). Detta gör att Dracula blir rasande och beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. 

I resten av första säsongen får vi följa Trevor Belmont, den sista ättlingen av Belmontfamiljen (de karaktärer man spelar genom Castlevania spelen). Han har tagit avstånd från sin familjs monsterjagande historia och försöker hålla sig för sig själv, men Draculas krig gör att han tvingas ta ställning. Snart slår han följe med två andra kompetenta kämpar. Sypha Belnades, en magiker som kontrollerar elementen, och en mystisk krigare som vetat om att den här dagen skulle komma långt i förväg. Det är en relativt långsam första säsong, men med tanke på att det endast är fyra 25-minuters avsnitt tar man sig igenom dem i snabb takt.

I den andra säsongen ökar dock takten när man får följa dessa tre i deras försök att stoppa Dracula och hans helvetesarméer.

Min favorit av huvudkaraktärerna är den bittra och sammanbitna Trevor Belmont. Hans mänsklighet, svara humor, fallenhet med sina piskor och hans inre problem med sin familjs historia gör honom till en något stereotypisk men ändock väldigt lättälskad karaktär om man gillar klassiska antihjältar. Men även hans två kollegor, Belnares och den mystiska krigaren har både egenskaper och bakgrunder som gör att de blir mer än bara stereotypiska sidekicks. Dynamiken mellan de tre känns i det stora hela äkta och konfliktfylld vilket gör att det är lätt att småskratta när deras personligheter gång på gång krockar.

Säsong 3

Jag höll själv nästan på att inte se säsong tre då det kändes som att berättelsen var mer eller mindre avslutad efter de två första säsongerna. Men jag är glad att jag gav den chansen. I och med att karaktärerna redan är etablerade kan dessa 10 avsnitt istället dyka djupare in i nya mer komplexa teman som politik, sex, makt och filosofi. 

I säsong tre är Dracula endast fragmentariskt med och vi får istället se vad som händer i både människornas och vampyrernas värld efter konflikten i säsong två. Karaktärerna går olika vägar vilket gör att säsongen får en betydligt lösare och organisk känsla än de två tidigare säsongerna som helt och hållet kretsade kring Dracula. 

I säsong tre blir även några av bikaraktärerna från Draculas hov ur de två första säsongerna nya huvudkaraktärer. Förutom de tre hjältarna får vi även följa flera olika vampyrer och två nekromantiker (som i den här serien kallas för Forge Smiths). Av dessa är Isaac den mest intressanta. Han brottas med det faktum att hans mästare, Dracula, har lämnat honom och han måste nu själv för första gången i sitt liv fatta beslut om sin framtid. Detta gör att han träffar på flera individer som försöker forma hans väg, vilket leder till flera intressanta diskussioner om den mörka värld de lever i. Hans färdigheter som Forge Smith gör att han är hatad av alla, han hamnar ständigt i nya oförutsedda konflikter som gör att han lämnar ett blodigt spår efter sig som snart sträcker sig över flera kontinenter.

Övergripande analys

Serien känns väldigt mycket som en anime, men tekniskt sett är det inte det eftersom anime är japanska produktioner. Serien använder dock anime-aktika animationer och har ett något långsammare tempo och en mer långtgående handling (till skillnad från många episodiska västerländska serier) som liknar många moderna animeserier. 

Även om Trevor Belmont på ytan verkar vara seriens huvudkaraktär så är det Dracula som håller samman serien. I den här versionen av Dracula får man se en mer mänsklig, sympatisk och melankolisk tolkning. Han är inte särskilt blodtörstande, faktum är att man inte får se honom dricka blod en enda gång. Hans avsaknad av föda och hans saknad av sin döda fru driver honom halvt galen. Man är livrädd för honom men känner samtidigt sympati för honom, trots att han försöker att tillintetgöra hela mänskligheten.

Netflixs Castlevania är för mig utan tvekan den bästa tv-spelsadaptionen som gjorts. Att det är gjort på ett gammalt och "simpelt" 8-bits spel är fascinerande. Karaktärerna är mångfacetterade, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna, och har alla sin egen unika stil. Den är stundtals långsam och i säsong tre blir serien splittrad bland alla olika perspektiv, men dessa partier fungerar samtidigt väl som uppbyggnad av seriens djupa och mörka teman. Gillade du Game of Thrones och The Witcher kommer du troligtvis även att gilla Castlevania.

Betyg: 4 av 5

Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.

"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.

På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen. 

Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.

Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.

Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.

Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen. 

Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.

Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.

Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.

Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.

HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter. 

Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?

Betyg: 3 av 5 

Vill du läsa fler recensioner?

The Witcher

Joker

Game of Thrones

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Geralt of Rivia, The White Wolf

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

• Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
• Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
• Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty

Det sista avsnittet

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Trots allt det negativa man kan säga om säsong åtta och om besluten som skaparna David Benioff och Dan Weiss (D&D) fattat är säsongen oerhört vacker scenografiskt. Även i det sista avsnittet fanns det flera vackra scener. Till exempel den i bilden ovan, när Jon vandrar upp för den trasiga trappan med Targaryenbannern på ena sidan och Drogon på den andra sidan och Dany träder fram dem emellan likt satan själv.

Om jag ska sammanfatta det sista avsnittet handlade de första 30 minuterna om att utveckla Danys tyranniska sida, för att hon sedan skulle kunna avrättas av Jon på ett mera trovärdigt sätt. Det fanns en del fåniga scener, som när Tyrion bara råkade snubbla över sina syskons döda kroppar och när The Dothrakies helt plötsligt respawnat hela sin arme. Men den överhängande stämningen som infann sig när allt hopp lämnat Tyrion var ljuvlig. Jag önskar att vi hade fått se mer av detta än bara genom Tyrions och Jons perspektiv. För min del hade Danys tid på järntronen kunnat få vara en hel säsong i sig självt.

När det var mindre än 40 minuter kvar av avsnittet funderade jag fortfarande hur de skulle hinna få med allt som var kvar. Men efter en scen där Tyrion var tvungen att förklara för Jon just hur ondskefull Dany blivit tog det inte mer än fem minuter innan Dany var död, tronen nersmält och draken borta ur spelet. Fort var det gjort.

Efter det plötsliga mordet hoppade serien några veckor framåt i tiden. En rad frågetecken uppstår kring vad Jon gjorde efteråt men det bemödar sig inte D&D att besvara. Under de sista 30 minuterna fick vi istället ett hopplock av scener ämnade att knyta ihop serien. Det påminde mycket om slutet i Sagan om Ringen när Aragorn krönts och Frodo reser iväg med alverna. Flera av dessa scener kändes lite krystade, andra helt ologiska. Jon måste varit självmordsbenägen och struntat i allt och alla istället för att hävda sin rätt till tronen. Att han är den sanna arvingen, något som byggts upp ända sedan det allra första avsnittet i säsong ett, nämns knappt över huvud taget. Bran väljs istället på rekordtid till kung utan någon bra anledning. Hans nya råd kändes som en klubb för inbördes beundran där i stort sett hela kungadömet glömts bort. Jon fick säga adjö till sina syskon, helt i onödan om du frågar mig, och han fick även klappa Ghost igen, innan han reste norrut med vildlingarna för att få sura i fred. Den bästa scenen för mig var när Brienne skrev ner Jamies gärningar.

Huvudkaraktärerna

Arya

Var det bara jag som undrade vad som hände med Aryas nya vita häst? Den som uppenbarade sig för henne i slutet av det förra avsnittet? Var de tvungen att avliva den efter alla brännskador?

Arya använde inte sina magiska förmågor en enda gång under sista säsongen. Varför bygga upp detta över två säsonger om de inte hade någon större betydelse för serien? Jag gissar att hennes berättelse kommer att bli väldigt annorlunda i böckerna.

Aryas ark avslutas med att hon väljer att bli en äventyrare. Jag kan förstå att många gillar detta men i min negativa värld räcker det inte att hon en gång, för 17 säsonger sedan, nämnde att hon skulle vilja veta vad som finns väster om Westeros. Gång på gång har hon och de andra Starks pratat om hur viktigt det är att familjen håller ihop men i det här sista avsnittet väljer ändå alla att gå åt var sitt håll utan större protester.

Sansa

Av alla karaktärer i serien är nog Sansa den som behandlats bäst. Hennes karaktärsark från en bortskämd uppväxt till att bli en av landets visaste och mäktigaste kvinnor kändes trovärdigt. Hon genomled en rad fruktansvärda händelser, men lärde sig av det och kom ut stärkt, när många andra skulle ha brutit ihop. 

Jag hade dock svårt för scenen då Sansa valde att göra The North till ett eget kungarike. Som många andra scener kändes det inte tillräckligt uppbyggt och alla de andra hertigarna accepterade det alldeles för enkelt. Åtminstone Greyjoys borde ha protesterat och skapat ett eget kungadöme, särskilt med tanke på att de backade Dany och inte Starks. 

Bran

I förväg spekulerade jag, mest som ett skämt, att de skulle utnämnda Bran till den nya konungen. Jag tänkte att det skulle vara ett av de allra sämsta tänkbara sluten. Dels har han vid upprepade tillfällen sagt att han inte vill eller kunde ta på sig det ansvaret. Dels också för att han är den tråkigaste och mest osympatiska karaktären i hela serien. 

Men jag förstår varför de gjorde det på detta sättet. De ville knyta ihop serien fort och de ville chocka tittarna med ett val som inte kändes allt för uppenbart som till exempel Jon eller Sansa. De förklarade valet med att hans berättelse var speciell i jämförelse med alla andras, på det sättet gav de skenet av att det var ett enkelt val för alla. Om man dock stannar upp och tänker efter lite närmare är hans berättelse inte så speciell. Han föll ut genom ett fönster, blev runtsläpad i sju säsonger och tappade all personlighet. Alla andra vid det där rådet, hade varit ett bättre alternativ än Bran. Att ha en kung som inte kan knyta känslomässiga kontakter känns inte som en bra start för ett nytt kungadöme. Det skulle vara intressant att följa honom i en egen serie, Bran the Rude. Se hur han utnyttjar allas hemligheter, skaffar sig fler och fler fiender och går runt och dissar alla som hjälper honom likt hur han gjorde med Meera Reed i säsong sju. Joffrey skulle ses som en hjälte i jämförelse.

Men värst av allt med hur de knöt ihop Brans karaktär var hur han reagerade på att bli utnämnd till kung.

“I know you don’t want it. I know you don’t care about power. But I ask you now, if we choose you, will you wear the crown? Will you lead the Seven Kingdoms to the best of your abilities from this day until your last day?”

“Why do you think I came all this way?” 

Det första jag tänkte var - Jsså var det här planen hela tiden? Så du har ljugit igenom alla säsonger? Det andra jag tänkte var - Kan du inte bara hålla käften Bran, sluta va så jävla dryg hela tiden. Det här var INTE anledningen till att du reste norr om muren, du bryr dig inte det minsta om vem som sitter på tronen. Detta är åter igen ett karaktärsark som bröts helt och hållet bara för att ge oss tittare en twist som vi inte väntade oss.

Jag hade älskat om vi fått se en scen, precis i slutet, där Bran tar av sig ett par linser eller något och visade att han hade blå ögon likt The White Walkers. Det skulle förklara varför han ville ha tronen OCH varför The Night King dog så enkelt.

Dany

Som jag nämnde förra veckan så gillar jag Danys ark. Människor som tror att de kan skapa utopier själva ofta blir de värsta förbrytarna. Ett tankvärt budskap som jag tycker stämmer väl överens även i vårt samhälle.

Men att plantera ledtrådar här och där som visar att hon inte har den rätta motivation för att bli en bra ledare är inte tillräckligt. Som författare eller producent bör man även visa detta i karaktärens tankar och handlingar och därigenom etablera förändringen. Om de bara drygat ut säsong sju och åtta med några avsnitt till hade vi kunnat få se mer tillbakablickar till Danys förflutna som stärkt denna förvandling. Till exempel hur hon galet skrek att hon ville ha tillbaka sina drakar utanför The House of the Undying. Hur hon brände alla adelsmän i Yunkai. Hur hon lovats, både av alla omkring henne och av profetiorna, att hon ska bestiga järntronen och befria världen från ondska. Vi hade kunnat få se mer av hur Cersei använde civila för att provocera henne. Hur hon lyckades manipulera Dany för att hon var för godhjärtad så att hon tillslut accepterade draken inom sig.

Nu kom istället Danys slut för fort och för enkelt, vilket tog bort all tillstymmelse av känslor jag hade för karaktären. När Jon gråter över hennes döende kropp skrattade jag och tänkte. Oj, det gick fort. Detta kanske är den allra största tragedin med den här säsongen, att scener som hade kunnat vara meningsfulla, istället blir till axelryckningar och skadeglada skratt. Det är talande att avsnittets två mest känslosamma scener istället är när Drogon puttar på Danys kropp och när Jon klappar Ghost.

Jon

Åh dumma Jon. Karaktären som byggts upp till att vara seriens stora hjälte, Azor Ahai, är nu istället ett skämt. Avsnittets allra mest idiotiska scen var den med Jon och Tyrion nere i källaren. D&D måste ha tänkt att de behövde trycka in att Dany är ond i tittarna en sista gång. Utifall någon inte redan hoppat på - DödaDannyTåget. För inte ens efter att Dany bränt ner en hel stad med en miljon invånare accepterar Jon att hon behöver dö. Inte ens efter att han lyssnat på ett tal där hon beskriver att hon ska bränna alla sina fiender till aska. Från Winterfell till Dorn, säger hon utan att blinka. Men han fattar inte. Det krävs istället en scen där Tyrion måste förklara för honom att hon kommer att mörda hela hans familj om hon behöver innan han tillslut gör det som måste göras.

Tyrion

Men snäppet värre än hur Dany och Jon har behandlats är hur Tyrion har behandlats. Han används gång på gång för att föra handlingen framåt istället för att vara en egen karaktär. Han hittar sina syskon döda, bra då har vi knutit ihop den tråden. Han lämnar in sig själv till Dany, bra då kan han få förklara för Jon vad som behöver göras. Han avrättas inte av Greyworm, bra då kan han få hålla ett tal och bestämma vem som ska bli nästa kung. Alla hans scener är bara där för att skynda på handlingen. Jag har aldrig sett en sån här masslakt på karaktärer sedan The Red Wedding.

Avslutande tankar

Sammantaget skulle jag säga att säsongen, och till stor del hela serien, dras av två stora problem som sammanfattar många av de individuella problem som varje avsnitt haft.

Det första är att D&D inte verkade veta vad de skulle göra med seriens magiska aspekter. De röda prästerna, profetiorna, Aryas krafter och särskilt The White Walkers. Alla dessa delar har behandlats ovärdigt.

Troligtvis var det därför de lät Arya döda The Night King, hon behövde få en viktig uppgift att utföra även om den inte hade någonting med hennes karaktärsark att göra.

Faran med att bygga upp en fiende som sägs representera döden självt är att inbitna fantasyfans kommer att tro att detta är den slutgiltiga fienden, för vad kan vara mer slutgiltigt än döden självt. När denna fiende sedan tas hand om i ett enda avsnitt, med hjälp av en liten dolk, sviks fansens förhoppningar. 

Det andra problemet är att särskilt den sista säsongen, men även säsong sex och sju till viss del, är allt för förhastade. D&D ville göra GoT till sju säsonger. Martin å andra sidan tyckte att det fanns material nog för tolv eller tretton säsonger. D&D övertalades tillslut av Martin och HBOs ledning att åtminstone göra den till åtta säsonger. Föreställ er att vi fått 13 säsonger av GoT...

I och med att flera bärande handlingar kortades ner, eller togs bort helt och hållet, föll mycket av det som höll upp serien ihop likt ett korthus. Detta trots att grundidén var god och att scenografin var klockren. För att då kunna hålla ihop serien tvingades huvudkaraktärerna att agera på sätt som inte stämde överens med de ark som byggts upp i de första fem säsongerna. Men det spelar inte någon roll om grundidén är god, eller om du har vackra datoranimerade drakar i varje avsnitt, om inte karaktärerna är älskvärda och trovärdiga.

Trots det bittra slutet i den sista säsongen är jag väldigt glad för det här äventyret. Och vem vet, kanske kan de uppkommande serierna om Sagan om Ringen och Drakens Återkomst axla GoTs mantel.

Tack till alla ni som följt mina recensioner av Game of Thrones under de sista åren. 

Betyg på avsnittet: 2 av 5

Betyg på säsongen: 2 av 5

Betyg på serien: 4 av 5