JL Fantasy

The Watchmen - Recension (HBO)0

04 mars 2020

The Watchmen (1986-87) är en serietidning om superhjältar i en alternativ version av vår värld. Zach Snyder gjorde en relativt populär film av serien 2009 och nu har det blivit dags för Damon Lindelof (The Leftovers, Prometheus) och HBO att göra det till en tv-serie.

Watchmen comic

Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.

"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.

På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen. 

Watchmen comic

Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.

Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.

Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.

Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen. 

Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.

Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.

Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.

Wokemen

Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.

HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter. 

Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?

Betyg: 3 av 5 

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Witcher

Joker

Game of Thrones


The Witcher - Recension (Netflix)0

15 februari 2020

The Witcher började som en rad berättelser av den polske fantasyförfattaren Andrzej Sapkowski men har blivit mest känd på grund av det bästsäljande tv-spelet. Även i form av tv-serie har den blivit väldigt lyckad med över 70 miljoner visningar. Detta är mina tankar kring serien och dess framtid.

The Witcher, JLFantasy

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Bath Witcher

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

  • Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
  • Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
  • Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty


Game of Thrones s08e06 - Recension0

25 maj 2019

Det känns konstigt att säga det, men Game of Thrones är över. Åtta år av glädje och chock har nu nått vägs ände.

The Iron Throne

Det sista avsnittet

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Trots allt det negativa man kan säga om säsong åtta och om besluten som skaparna David Benioff och Dan Weiss (D&D) fattat är säsongen oerhört vacker scenografiskt. Även i det sista avsnittet fanns det flera vackra scener. Till exempel den i bilden ovan, när Jon vandrar upp för den trasiga trappan med Targaryenbannern på ena sidan och Drogon på den andra sidan och Dany träder fram dem emellan likt satan själv.

Om jag ska sammanfatta det sista avsnittet handlade de första 30 minuterna om att utveckla Danys tyranniska sida, för att hon sedan skulle kunna avrättas av Jon på ett mera trovärdigt sätt. Det fanns en del fåniga scener, som när Tyrion bara råkade snubbla över sina syskons döda kroppar och när The Dothrakies helt plötsligt respawnat hela sin arme. Men den överhängande stämningen som infann sig när allt hopp lämnat Tyrion var ljuvlig. Jag önskar att vi hade fått se mer av detta än bara genom Tyrions och Jons perspektiv. För min del hade Danys tid på järntronen kunnat få vara en hel säsong i sig självt.

När det var mindre än 40 minuter kvar av avsnittet funderade jag fortfarande hur de skulle hinna få med allt som var kvar. Men efter en scen där Tyrion var tvungen att förklara för Jon just hur ondskefull Dany blivit tog det inte mer än fem minuter innan Dany var död, tronen nersmält och draken borta ur spelet. Fort var det gjort.

Efter det plötsliga mordet hoppade serien några veckor framåt i tiden. En rad frågetecken uppstår kring vad Jon gjorde efteråt men det bemödar sig inte D&D att besvara. Under de sista 30 minuterna fick vi istället ett hopplock av scener ämnade att knyta ihop serien. Det påminde mycket om slutet i Sagan om Ringen när Aragorn krönts och Frodo reser iväg med alverna. Flera av dessa scener kändes lite krystade, andra helt ologiska. Jon måste varit självmordsbenägen och struntat i allt och alla istället för att hävda sin rätt till tronen. Att han är den sanna arvingen, något som byggts upp ända sedan det allra första avsnittet i säsong ett, nämns knappt över huvud taget. Bran väljs istället på rekordtid till kung utan någon bra anledning. Hans nya råd kändes som en klubb för inbördes beundran där i stort sett hela kungadömet glömts bort. Jon fick säga adjö till sina syskon, helt i onödan om du frågar mig, och han fick även klappa Ghost igen, innan han reste norrut med vildlingarna för att få sura i fred. Den bästa scenen för mig var när Brienne skrev ner Jamies gärningar.

Starks

Huvudkaraktärerna

Arya

Var det bara jag som undrade vad som hände med Aryas nya vita häst? Den som uppenbarade sig för henne i slutet av det förra avsnittet? Var de tvungen att avliva den efter alla brännskador?

Arya använde inte sina magiska förmågor en enda gång under sista säsongen. Varför bygga upp detta över två säsonger om de inte hade någon större betydelse för serien? Jag gissar att hennes berättelse kommer att bli väldigt annorlunda i böckerna.

Aryas ark avslutas med att hon väljer att bli en äventyrare. Jag kan förstå att många gillar detta men i min negativa värld räcker det inte att hon en gång, för 17 säsonger sedan, nämnde att hon skulle vilja veta vad som finns väster om Westeros. Gång på gång har hon och de andra Starks pratat om hur viktigt det är att familjen håller ihop men i det här sista avsnittet väljer ändå alla att gå åt var sitt håll utan större protester.

Sansa

Av alla karaktärer i serien är nog Sansa den som behandlats bäst. Hennes karaktärsark från en bortskämd uppväxt till att bli en av landets visaste och mäktigaste kvinnor kändes trovärdigt. Hon genomled en rad fruktansvärda händelser, men lärde sig av det och kom ut stärkt, när många andra skulle ha brutit ihop. 

Jag hade dock svårt för scenen då Sansa valde att göra The North till ett eget kungarike. Som många andra scener kändes det inte tillräckligt uppbyggt och alla de andra hertigarna accepterade det alldeles för enkelt. Åtminstone Greyjoys borde ha protesterat och skapat ett eget kungadöme, särskilt med tanke på att de backade Dany och inte Starks. 

Bran

I förväg spekulerade jag, mest som ett skämt, att de skulle utnämnda Bran till den nya konungen. Jag tänkte att det skulle vara ett av de allra sämsta tänkbara sluten. Dels har han vid upprepade tillfällen sagt att han inte vill eller kunde ta på sig det ansvaret. Dels också för att han är den tråkigaste och mest osympatiska karaktären i hela serien. 

Men jag förstår varför de gjorde det på detta sättet. De ville knyta ihop serien fort och de ville chocka tittarna med ett val som inte kändes allt för uppenbart som till exempel Jon eller Sansa. De förklarade valet med att hans berättelse var speciell i jämförelse med alla andras, på det sättet gav de skenet av att det var ett enkelt val för alla. Om man dock stannar upp och tänker efter lite närmare är hans berättelse inte så speciell. Han föll ut genom ett fönster, blev runtsläpad i sju säsonger och tappade all personlighet. Alla andra vid det där rådet, hade varit ett bättre alternativ än Bran. Att ha en kung som inte kan knyta känslomässiga kontakter känns inte som en bra start för ett nytt kungadöme. Det skulle vara intressant att följa honom i en egen serie, Bran the Rude. Se hur han utnyttjar allas hemligheter, skaffar sig fler och fler fiender och går runt och dissar alla som hjälper honom likt hur han gjorde med Meera Reed i säsong sju. Joffrey skulle ses som en hjälte i jämförelse.

Men värst av allt med hur de knöt ihop Brans karaktär var hur han reagerade på att bli utnämnd till kung.

“I know you don’t want it. I know you don’t care about power. But I ask you now, if we choose you, will you wear the crown? Will you lead the Seven Kingdoms to the best of your abilities from this day until your last day?”

“Why do you think I came all this way?” 

Det första jag tänkte var - Jsså var det här planen hela tiden? Så du har ljugit igenom alla säsonger? Det andra jag tänkte var - Kan du inte bara hålla käften Bran, sluta va så jävla dryg hela tiden. Det här var INTE anledningen till att du reste norr om muren, du bryr dig inte det minsta om vem som sitter på tronen. Detta är åter igen ett karaktärsark som bröts helt och hållet bara för att ge oss tittare en twist som vi inte väntade oss.

Jag hade älskat om vi fått se en scen, precis i slutet, där Bran tar av sig ett par linser eller något och visade att han hade blå ögon likt The White Walkers. Det skulle förklara varför han ville ha tronen OCH varför The Night King dog så enkelt.

Dany

Som jag nämnde förra veckan så gillar jag Danys ark. Människor som tror att de kan skapa utopier själva ofta blir de värsta förbrytarna. Ett tankvärt budskap som jag tycker stämmer väl överens även i vårt samhälle.

Men att plantera ledtrådar här och där som visar att hon inte har den rätta motivation för att bli en bra ledare är inte tillräckligt. Som författare eller producent bör man även visa detta i karaktärens tankar och handlingar och därigenom etablera förändringen. Om de bara drygat ut säsong sju och åtta med några avsnitt till hade vi kunnat få se mer tillbakablickar till Danys förflutna som stärkt denna förvandling. Till exempel hur hon galet skrek att hon ville ha tillbaka sina drakar utanför The House of the Undying. Hur hon brände alla adelsmän i Yunkai. Hur hon lovats, både av alla omkring henne och av profetiorna, att hon ska bestiga järntronen och befria världen från ondska. Vi hade kunnat få se mer av hur Cersei använde civila för att provocera henne. Hur hon lyckades manipulera Dany för att hon var för godhjärtad så att hon tillslut accepterade draken inom sig.

Nu kom istället Danys slut för fort och för enkelt, vilket tog bort all tillstymmelse av känslor jag hade för karaktären. När Jon gråter över hennes döende kropp skrattade jag och tänkte. Oj, det gick fort. Detta kanske är den allra största tragedin med den här säsongen, att scener som hade kunnat vara meningsfulla, istället blir till axelryckningar och skadeglada skratt. Det är talande att avsnittets två mest känslosamma scener istället är när Drogon puttar på Danys kropp och när Jon klappar Ghost.

Jon

Åh dumma Jon. Karaktären som byggts upp till att vara seriens stora hjälte, Azor Ahai, är nu istället ett skämt. Avsnittets allra mest idiotiska scen var den med Jon och Tyrion nere i källaren. D&D måste ha tänkt att de behövde trycka in att Dany är ond i tittarna en sista gång. Utifall någon inte redan hoppat på - DödaDannyTåget. För inte ens efter att Dany bränt ner en hel stad med en miljon invånare accepterar Jon att hon behöver dö. Inte ens efter att han lyssnat på ett tal där hon beskriver att hon ska bränna alla sina fiender till aska. Från Winterfell till Dorn, säger hon utan att blinka. Men han fattar inte. Det krävs istället en scen där Tyrion måste förklara för honom att hon kommer att mörda hela hans familj om hon behöver innan han tillslut gör det som måste göras.

Tyrion

Men snäppet värre än hur Dany och Jon har behandlats är hur Tyrion har behandlats. Han används gång på gång för att föra handlingen framåt istället för att vara en egen karaktär. Han hittar sina syskon döda, bra då har vi knutit ihop den tråden. Han lämnar in sig själv till Dany, bra då kan han få förklara för Jon vad som behöver göras. Han avrättas inte av Greyworm, bra då kan han få hålla ett tal och bestämma vem som ska bli nästa kung. Alla hans scener är bara där för att skynda på handlingen. Jag har aldrig sett en sån här masslakt på karaktärer sedan The Red Wedding.

A song of Ice and Fire 

Avslutande tankar

Sammantaget skulle jag säga att säsongen, och till stor del hela serien, dras av två stora problem som sammanfattar många av de individuella problem som varje avsnitt haft.

Det första är att D&D inte verkade veta vad de skulle göra med seriens magiska aspekter. De röda prästerna, profetiorna, Aryas krafter och särskilt The White Walkers. Alla dessa delar har behandlats ovärdigt.

Troligtvis var det därför de lät Arya döda The Night King, hon behövde få en viktig uppgift att utföra även om den inte hade någonting med hennes karaktärsark att göra.

Faran med att bygga upp en fiende som sägs representera döden självt är att inbitna fantasyfans kommer att tro att detta är den slutgiltiga fienden, för vad kan vara mer slutgiltigt än döden självt. När denna fiende sedan tas hand om i ett enda avsnitt, med hjälp av en liten dolk, sviks fansens förhoppningar. 

Det andra problemet är att särskilt den sista säsongen, men även säsong sex och sju till viss del, är allt för förhastade. D&D ville göra GoT till sju säsonger. Martin å andra sidan tyckte att det fanns material nog för tolv eller tretton säsonger. D&D övertalades tillslut av Martin och HBOs ledning att åtminstone göra den till åtta säsonger. Föreställ er att vi fått 13 säsonger av GoT...

I och med att flera bärande handlingar kortades ner, eller togs bort helt och hållet, föll mycket av det som höll upp serien ihop likt ett korthus. Detta trots att grundidén var god och att scenografin var klockren. För att då kunna hålla ihop serien tvingades huvudkaraktärerna att agera på sätt som inte stämde överens med de ark som byggts upp i de första fem säsongerna. Men det spelar inte någon roll om grundidén är god, eller om du har vackra datoranimerade drakar i varje avsnitt, om inte karaktärerna är älskvärda och trovärdiga.

Trots det bittra slutet i den sista säsongen är jag väldigt glad för det här äventyret. Och vem vet, kanske kan de uppkommande serierna om Sagan om Ringen och Drakens Återkomst axla GoTs mantel.

Tack till alla ni som följt mina recensioner av Game of Thrones under de sista åren. 

Betyg på avsnittet: 2 av 5

Betyg på säsongen: 2 av 5

Betyg på serien: 4 av 5


Game of Thrones s08e05 - Recension0

14 maj 2019

Jag är mer peppad på Game of Thrones än på länge. Inte för att jag hoppas på att serien ska få ett bra slut. Utan för att det är intressant att se på när den gräver sin egen grav. Likt hur en bilolycka kan vara hemsk men ändå spännande att titta på.

Game of Thrones The Bells recension

Likt avsnitt tre tyckte jag att scenografin i avsnittet var väldesignad. Särskilt scenen ovan, när Clegane-bröderna stirrar på varandra i ruinen av Kings Landing med draken flygandes bakom dem. Men även när draken svepte ner och brände skeppen och staden. Till viss del även när byggnaderna kollapsade ner runt omkring Arya och Jon. Helt idiotiskt skrivna men snyggt gjorda. Skådespeleriet var också helt okej. Jag gillade särskilt när Sandor bitterljuvt skrattade åt situationen när han fick döda sin bror om och om igen medan livet höll på att rinna ur honom.

Det var det positiva. Det fanns dock en hel del saker som jag hade problem med. 

  • Tyrion skvallrar på Varys trots att han själv tvivlar och trots att Varys räddat honom flera gånger genom serien. Åter igen ett felaktigt beslut från hans sida. Tyrion har inte fattat ett enda rätt beslut på två säsonger, han är nu en av seriens dummaste personer. Att se ens favoritkaraktär bli så värdelös är bland det mest tragiska med den här säsongen.
  • Tyrion släpper ut Jamie från fångenskap hur enkelt som helst. Ytterligare en scen som tydligt demonstrerar hur de stressat fram den här säsongen.
  • Eurons karaktär är hysteriskt dålig. Så fort han öppnar munnen eller gör minsta lilla gest skrattar jag åt hur dåligt skrivet allt är. Han ramlar i knät på Jamie och börjar skryta om hur han knullat hans syster. Sedan tittar han in i kameran och skryter en sista gång medan han dör "I'm the man who killed Jamie Lannister". 
  • Draken förstör hundratals ballistor utan att ta så mycket som en skråma. I förra avsnittet kunde de inte förstöra en enda.
  • Det Gyllene Kompaniet fick inte strida en sekund. De bygger upp dem till att vara betydelsefulla och coola och sedan får de inte ens lyfta sina svärd. Det finns mycket jag är besviken över med den här säsongen men det var en av de allra största besvikelserna.
  • Cersei står och gråter hela avsnittet och gör INGENTING. Inga tricks, inga dolda planer. Det ondskefulla geniet bara står där och hoppas att allt ska gå hennes väg. 
  • Cerseis och Jamies död. Ingen profetia den här gången heller. Jag gissar att de ville skapa ett slags poetiskt slut till båda karaktärerna men lyckas göra raka motsatsen. Framkrystat och ovärdigt slut på den episka skurk som Cersei varit genom hela serien. Inte lika dåligt som The Night Kings slut, men nära på.
  • Att Arya vänder om helt plötsligt när hon tagit sig hela vägen in till The Red Keep och struntar i sin lista efter några få ord från The Hound var konstigt. Att hon sedan lyckas överleva all förstörelse omkring henne ett dussintal gånger är ännu konstigare. Att hon dessutom sedan rider iväg på en vit häst i slutet av avsnittet. What? Varför? Ska det vara poetiskt eller symboliskt? Väldigt konstigt.

Men värst av allt.

Danys ark från hjälte till skurk kunde ha varit bra. Jag kan se att detta faktiskt är hur böckerna kommer att utspela sig. Att Dany långsamt ska bryta ihop har delvis byggts upp över hela serien. Väldigt Anakin Skywalker-aktigt. Men att i ett enda avsnitt avsnitt gå från att vara arg för att folk inte älskar henne, till att känna sig sviken för att de är rädda för henne, till att tänka "de har rätt, jag ska döda ALLA" är alldeles för ovärdigt. Vi har sett för lite av Danys galna sida för att det här ska hålla ihop. Hon har dödat massor av personer förut men aldrig helt oskyldiga människor. Hon har alltid varit väldigt tydlig med att hon är räddaren av världens alla utsatta människor. The Breaker of Chains. Nu har hon i stället blivit Darth Khaleesi. Hade hon bränt alla soldaterna och Cersei hade jag köpt det, men att bränna hela staden efter att de kapitulerat och även en del av sina egna trupper? Vad som kunde ha varit ett sorgligt slut på en tidigare god karaktär blir nu bara ett stort skämt.

Nu är det ett sista avsnitt kvar. Jag ser fram emot att se hur hon försöker döda Jon och Tyrion i nästa avsnitt. En till rättegång kanske, men denna gång utan ett lyckligt slut? Kommer någon av profetiorna uppfyllas i det sista avsnittet? Kommer Dany vandra fram till järntronen (vore ett mirakel om den inte är täckt av bråte) och se hur aska faller ner runt omkring henne likt visionen hon fick i The House of The Undying? Kommer Jon att bli Azor Ahai i nästa avsnitt när han dödar Dany? Kommer han sticka svärdet genom hennes bröst och få det att fatta eld? Eller är det etablerat nu att D&D helt ignorerar alla profetior?

Det vore åtminstone ett plåster på såren till alla fans där ute som teoretiserat kring profetiorna.

Betyg 1 av 5


Game of Thrones s08e04 - Recension0

10 maj 2019

Game of Thrones fortsätter att gräva sin egen grav. Serien verkar sträva efter att vilja bli ihågkommen som serien med det sämsta slutet någonsin.

The Last of The Starks

Det har gått en vecka sedan Game of Thrones valde att göra sig av med The White Walkers för att i stället fokusera de tre sista avsnitten på konflikten med Cersei och den eskalerande konflikten mellan John och Dany.

Jag var väldigt besviken på avsnitt tre och chockad över att de sumpade många av de handlingstrådar som byggts upp över lång tid. En del personer som jag har pratat med har sagt saker i stil med, "Ja, men serien har varit ganska dålig länge nu så det är inte så överraskande att de gjorde som de gjorde." Så har jag inte känt. Jag har älskat Game of Thrones trots dess brister. Men nu när förra veckans avsnitt verkligen landat hos mig har jag insett att jag gått igenom alla de fyra första sorgestadierna. Chock, ilska, förhandling, depression och är nu på väg in det sista stadiet: acceptans. 

Denna sorgeprocess befästes efter avsnitt fyra. Begravningen i början kändes som en begravning för hela serien. Framför allt för att hoppet om att The Night King ska återvända är bortblåst. Men det var inte den enda bristen.

  • Halva armen överlevde tydligen The Long Night. Nej. Nej. Nej.
  • De klipper bort scenen när Bran förklarar Johns förflutna för sina syskon.
  • De visar en kort scen med Bronn där han "köps" av Tyrion. Ett konstigt slut på hans karaktärsark.
  • Jamie väljer att lämna Brienne och åka tillbaka till Cersei. Hans karaktärsutveckling känns betydelselös.
  • Arya bara drar och lämnar alla utan att säga hej då. Familj verkar inte betyda något för henne.
  • Jon lämnar Ghost utan ett ord eller ens en klapp på huvudet.
  • Scenen då draken blir skjuten hade massor av logiska luckor och väldigt lite efterföljande reflektion. 
  • Missandei ber Dany massmörda alla precis innan hon avrättas. Ovärdigt slut för en karaktär som tidigare varit något av ett moraliskt samvete.
  • Varför dödar inte Cersei alla i slutet med ballistorna? Om de kan döda en flygande drake på flera kilometers håll borde väl de kunna döda några dussintals soldater som står still? 

Det är så många karaktärsark som helt plötsligt vänder tillbaka till ett stadie som de lämnat sedan länge, vilket ger hela säsongen en känsla av tillbakagång snarare än upptakt. Allra värst av dessa är seriens nya skurk, Dany. De har byggt upp för detta genom säsongen och i det fjärde avsnitt blev det tydligt bortom allt tvivel. Trots Tyrions försök har alla personer närmast henne, de som höll henne god, nu lämnat henne. Jorah, Varys, John och till viss del även Greyworm och Missandei. Den enda som är kvar är Tyrion och om jag gissar rätt så kommer även han att byta sida i kommande avsnitt när Dany börjar avrätta alla som stått på Cerseis sida. Även om jag alltid velat ha John på tronen i stället för Dany, tycker jag inte att detta är ett värdigt slut på hennes karaktärsark. Karaktären har utvecklats genom alla säsonger till att bli en stark individ som kan ta ansvar trots att detta ansvar många gånger gått emot det hon innerst inne velat ha: järntronen. Hon har skjutit upp det hon anser vara sitt, för folkets bästa. Men i stället för att hon även i denna sista säsong skulle övervinna sitt begär genom att lämna över makten till Jon eller någon annan, har hon i stället helt uppslukats av det och blivit ond likt sin far. Därför tror jag att hon kommer att dö i sista avsnittet, troligtvis blir det Jon som måste döda henne.

Nästa avsnitt verkar bli ytterligare ett långt stridsavsnitt och i kaoset kommer Jamie, Arya och The Hound smita in i Kings Landing för att reda ut sina karaktärsark. Därefter kommer det sista avsnittet att avsluta kampen om järntronen och ge lite avslutande scener som knyter ihop eventuella trådar som inte fått plats.

Betyg: 1 av 5