JL Fantasy

Vill ni veta mer om Christoffer Pichler kan ni gå in på hans hemsida  och Revanianda-trilogin kan ni köpa via Bokus.

 

Sammanfattning

Far From Home håller ett jämnt och högt tempo genom hela filmen. Tom Holland är fortsatt fantastisk som Spindelmannen. Filmen hade flera roliga sekvenser men på det stora hela var jag positivt överraskad över hur lite fokus det var på filmens humoristiska delar. Mysterio var inte exakt vad jag förväntade mig att han skulle vara, vilket jag gillade. Den här versionen av honom är trogen serietidningarna samtidigt som han passar väl in i MCU. Jake Gyllenhaal gör en fantastisk tolkning av karaktären och når nästan upp till samma höjder som Michael Keaton gjorde med Vulture. Det var även uppfriskande att se en Spindelmannenfilm som inte utspelar sig i New York. Men det jag var alla mest nöjd med i den här filmen var att Spindelmannen, för första gången, fick visa hur cool han faktiskt kan vara i strid.

Spoilervarning

  

Marveltåget

Regissören Jon Watts, som också gjorde Homecoming, har fortsatt fått äran att ta hand om Spindelmannen. Men det är ingen lätt uppgift han har fått. Risken är stor att en del fans har blivit rätt less på alla superhjältefilmer vid det här laget och passar på att hoppa av Marveltåget nu när fas 3 är över. Far from home är den första superhjältefilmen i Marvels fas 4 vilket betyder att Spindelmannen kommer att ha en av de ledande rollerna i MCU, likt hur Ironman hade det genom fas 3. Samtidigt som Far from home ska vägleda tittarna in i fas 4 ska den också visa hänsyn till det gamla. Den måste vara trogen serietidningarna men helst också ska chocka tittarna med något helt nytt. 

  

Fake News

Den stora frågan som jag funderade kring innan filmen var: hur skulle Marvel hantera karaktären Quentin Beck, a.k.a Mysterio, som spelas av Jake Gyllenhaal? En av Spidermans mest minnesvärda skurkar. I de trailers som visats verkade handlingen cirkulera kring ett multiuniversum och mer magiska krafter, något som skulle ligga i linje med det vi såg i Spiderman Into The Spiderverse. Många fans har därför spekulerat kring alla de möjligheter som skulle uppstå om så är fallet. Men som många andra också spekulerade var det interdimensionella hotet bara en omsorgsfullt utarbetat plan av Mysterio. Beck är forskaren och specialeffektsexperten som skapade BARF-teknologin, som presenterades redan i Civil War. Tidigare har teknologin bara nämnts i förbifarten men i den här filmen används illusionerna som den skapar tills dess yttersta förmåga.

Hela karaktären Mysterio är extra intressant eftersom Marvel har vävt in hans klassiska bakgrundsberättelse i ett mer modernt narrativ som kopplas samman både till vår värld, med Fake News, men även till de förväntningar som vi tittare har på Marvelfilmerna. Mysterio säger till exempel, på ett tydligt meta-vis, att han kan göra precis vad han vill med sina illusioner för människor har blivit så vana vid superhjältar, utomjordingar och interdimensionella varelser att han kan visa i princip vad som helst och de köper det. Han säger även att sanningen inte spelar någon roll längre eftersom sanningen kan bli vad han än vill att den ska vara.

"Peter Tingle"

Nu då filmseriens kanske två mest minnesvärda skådespelare är borta är det extra viktigt att Tom Holland lyckas med sin skådespelarinsats. Han är ännu inte lika pålitlig som Chris Evans och inte heller lika spektakulär som Robert Downey Jr. Hans charm är i stället karaktärens vardaglighet. Jag vet ingen annan superhjälte som är lika igenkänningsbar som Spindelmannen och det lyckas Holland fånga. På något sätt lyckas Holland skapa kemi med alla omkring honom. Den växande kärleksrelationen mellan honom och MJ kanske inte var det mest intressanta med filmen, men jag upplevde aldrig att de scenerna var långtråkiga eller att de tog något från resten av filmen. 

Det jag saknade mest från Homecoming var mer spektakulära actionscener. Det saknar jag inte i den här filmen. I den andra halvan testas Spindelmannen om och om igen av de imponerande och välplanerade illusioner och drönarna som Mysterio kontrollerar. För första gången tycker jag att vi får se en Spindelmannen som får chansen att visa upp sin fulla repertoar av färdigheter.

I den här filmen använder han i något större utsträckning sin spider sense-kraft vilket ger slutstriderna en extra wow-faktor. Det var bra att den visades upp ordentligt, eftersom det är en av Spidermans viktigaste krafter, men förarbetet kring hur kraften presenterades hade kunnat vara mer genomtänkt. Det är egentligen bara en enda kort dialog i början av filmen då May säger att Peter verkar blivit bättre på att hantera sin "Peter tingle", som hon kallar förmågan.

Slutscenerna

Det har varit ganska tyst (något väntat eftersom den följer End Game) om Far from home i sociala medier. Men det som verkar ha genererat en del skriverier är filmens två slutscener som öppnar upp för en rad intressanta scenarier.

• Dels att J.K Simmons kommer att spela J. Jonah Jameson igen. Har svårt att se att de skulle kunna casta den karaktären bättre. Jag hoppas att Simmons får en stor roll i framtida filmer. Kanske även i de andra fas 4-filmerna?
• Att alla chanser för Peter Parker att leva ett anonymt liv nu är borta och att en en stor del av befolkningen kommer att hata honom i nästa film. Det ska bli väldigt spännande att se hur detta påverkar honom och alla hans vänner. Jag tror att Marvel valde att göra detta för att verkligen utmana Parker till det yttersta. Om han ska bli den som axlar Ironmans mantel behöver han kliva fram och ta en mer öppen plats i folks medvetanden. Att detta görs mot hans vilja skapar bara ännu mer konflikt.
• ´Nick Fury verkar ha blivit ledare för de hamnskiftande Skrullsen som räddades i Captain Marvel-filmen. Detta öppnar upp en rad möjligheter för kommande filmer. Vi kommer aldrig kunna vara helt säkra på att en karaktär inte är en Skrull. Även om det inte följer handlingen i Secret Invasion perfekt så skulle jag inte räkna bort att delar av den hyllade serietidningshandlingen kan återkomma i fas 4 eller fas 5. 

Det är tydligt att Marvel har blivit mer bekväma med att lita på publiken. Twister och upplägg som troligtvis inte kommer att bära frukt förrän långt fram i tiden används nu flitigt. Kul!

Betyg: 4 av 5

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?

 

Paretoprincipen och den exponentiella kurvan

Häromdagen såg jag en youtubevideo av psykologen Jordan Peterson som pratade om hur paretoprincipen kan kopplas till mål. Han menade att om man använder den på försäljning av böcker kommer man att se följande mönster: Om 10 personer skriver och säljer sina böcker, kommer ungefär 2 av dem att sälja 50 % av alla böcker. Det vill säga 20 % av dem kommer att tjäna 50 % av vinsterna. Men ökar man antalet personer kommer principen att skapa en exponentiell kurva. Denna kurva innebär att ju fler som försöker sälja sina böcker, desto färre kommer att lyckas. Detta låter kanske uppenbart, men vad som kanske inte är uppenbart är just hur stor effekten är. Om 100 personer säljer sina böcker kommer 10 av dem att sälja 50 %. Det vill säga 1/10-del i stället för 2/10-delar. Av 1 000 personer kommer ca 30 av dem sälja 50 %. Om du har 10 000 personer kommer 100 av dem att sälja 50 %. Alltså 1/1000-delar. 

Vill du läsa mer om paretoprincipen kan du gå in på utforskasinnet.se.

Detta gäller inom en rad olika områden. Till exempel skivförsäljning, antal mål gjorda i fotbollsmatcher, i stort sett alla marknader som involverar någon form av kreativitet. Förtjänsterna ökar hela tiden för dem i toppen av kurvan. Åtminstone tills de dör, eller på annat sätt störs, och ger utrymme för nya kreatörer. 

När man talar om försäljning kan man sammanfatta paretoprincipen på följande vis. De som har mer kommer att få mer, medan de som har lite kommer att få mindre. Ett exempel på detta står till och med i bibeln, i Matteusevangeliet: "Den som har ska få i överflöd, men den som inte har ska förlora även det lilla han har." 

   

Ojämlikhet

Världen är full av ojämlikhet. De 85 rikaste människorna på planeten har mer pengar tillsammans än de två miljarder människor som har minst. Detta är ytterligare ett exempel på när paretoprincipen trätt i kraft. Intressant nog gäller detta oavsett vilket ekonomiskt system man observerar. Det ser alltså mer eller mindre likadant ut i länder med kapitalistiska, socialistiska och kommunistiska system. Man kan beskatta rika personer och därigenom jämna ut kurvan en aning, men principen kvarstår likväl. Det är dock svårare att säga åt Sveriges befolkning att sluta köpa Camilla Läckbergs och Lars Keplers böcker för att i stället gå och köpa Josef Lindells böcker. 

Varför berättar jag det här då? Jo, som jag tolkar detta innebär det att du som vill slå igenom som författare mer eller mindre är körd redan innan du ens har börjat. Chansen att du ska lyckas blir mindre och mindre för varje dag som går eftersom fler och fler personer ger sig in i skrivandet nu för tiden. Marknaden av böcker har exploderat de senaste åren trots att många författare säger att det är hopplöst att slå igenom. Hoppet om det stora kontraktet med någon av drakarna hålls ändå levande eftersom att media, förståeligt nog, väljer att skriva om de författare som lyckas, inte om alla som kämpar utan att någonsin komma i närheten av att kunna leva på sitt skrivande.

   

Vad är lösningen?

Den bästa lösningen på detta dilemma är att ge upp. Lägg din tid på något annat som kan ge dig motsvarande glädje. Du kommer därmed troligtvis också bespara dig en rad besvikelser.

Men om du inte kan ge upp? Om skrivandet alltid finns där bakom, djupt inne i dig och vägrar tystas. Då kan du göra två saker. Antingen sänker du dina ambitioner och njuter av skrivandet för vad det är. Se det som en hobby som tillför glädje till ditt liv. Bli inte hopplös när ditt skrivande inte lever upp till dina förhoppningar och förväntningar. Och bli inte besviken eller avundsjuk när du ser dem som lyckas trots att de inte verkar ha lagt ner lika mycket tid eller energi på skrivandet som du.

Men om inte heller det är ett alternativ? Om du inte "bara" kan nöja dig med att se skrivandet som en hobby? Försök då i stället att följa Petersons råd. Han hävdar att det bästa sättet att förhålla sig till detta är genom att jämföra dig med dem som är på din nivå, eller de som är precis ovanför din nivå. Eller ännu bättre. Genom att använda dig själv som måttstock. Jämför dig med den du var igår. Rör du dig åt rätt håll eller står du stilla? I stället för att lägga energi på andra, tänk på vad du skulle kunna göra annorlunda för att må eller bli bättre. Det fina med detta är att du bestämmer vad "bättre" innebär för dig. Det behöver inte vara antal sålda böcker, det kan vara vad som helst som du värderar.

Det du inte ska göra är att jämföra dig med dem som redan har lyckats. För den du väljer att jämföra dig själv med blir också din domare. Hen kommer att se ned på dig, från sin höga piedestal, inuti ditt huvud.

Vad du än väljer, får de mål du väljer att sätta upp för dig själv inte vara för långt borta. Då finns det en stor sannolikhet att du kommer må dåligt längs vägen och kanske även ge upp. Du kan ha en vision som är långt borta, men bryt ner denna vision till mindre delmål och håll dem så nära dig själv som du kan. Målet ska vara så enkelt att du faktiskt kan klara av det, men samtidigt så svårt att du måste utmana dig själv och fortsätta utvecklas.

Det sista avsnittet

Jag har sagt det förut men det tåls att sägas igen. Trots allt det negativa man kan säga om säsong åtta och om besluten som skaparna David Benioff och Dan Weiss (D&D) fattat är säsongen oerhört vacker scenografiskt. Även i det sista avsnittet fanns det flera vackra scener. Till exempel den i bilden ovan, när Jon vandrar upp för den trasiga trappan med Targaryenbannern på ena sidan och Drogon på den andra sidan och Dany träder fram dem emellan likt satan själv.

Om jag ska sammanfatta det sista avsnittet handlade de första 30 minuterna om att utveckla Danys tyranniska sida, för att hon sedan skulle kunna avrättas av Jon på ett mera trovärdigt sätt. Det fanns en del fåniga scener, som när Tyrion bara råkade snubbla över sina syskons döda kroppar och när The Dothrakies helt plötsligt respawnat hela sin arme. Men den överhängande stämningen som infann sig när allt hopp lämnat Tyrion var ljuvlig. Jag önskar att vi hade fått se mer av detta än bara genom Tyrions och Jons perspektiv. För min del hade Danys tid på järntronen kunnat få vara en hel säsong i sig självt.

När det var mindre än 40 minuter kvar av avsnittet funderade jag fortfarande hur de skulle hinna få med allt som var kvar. Men efter en scen där Tyrion var tvungen att förklara för Jon just hur ondskefull Dany blivit tog det inte mer än fem minuter innan Dany var död, tronen nersmält och draken borta ur spelet. Fort var det gjort.

Efter det plötsliga mordet hoppade serien några veckor framåt i tiden. En rad frågetecken uppstår kring vad Jon gjorde efteråt men det bemödar sig inte D&D att besvara. Under de sista 30 minuterna fick vi istället ett hopplock av scener ämnade att knyta ihop serien. Det påminde mycket om slutet i Sagan om Ringen när Aragorn krönts och Frodo reser iväg med alverna. Flera av dessa scener kändes lite krystade, andra helt ologiska. Jon måste varit självmordsbenägen och struntat i allt och alla istället för att hävda sin rätt till tronen. Att han är den sanna arvingen, något som byggts upp ända sedan det allra första avsnittet i säsong ett, nämns knappt över huvud taget. Bran väljs istället på rekordtid till kung utan någon bra anledning. Hans nya råd kändes som en klubb för inbördes beundran där i stort sett hela kungadömet glömts bort. Jon fick säga adjö till sina syskon, helt i onödan om du frågar mig, och han fick även klappa Ghost igen, innan han reste norrut med vildlingarna för att få sura i fred. Den bästa scenen för mig var när Brienne skrev ner Jamies gärningar.

Huvudkaraktärerna

Arya

Var det bara jag som undrade vad som hände med Aryas nya vita häst? Den som uppenbarade sig för henne i slutet av det förra avsnittet? Var de tvungen att avliva den efter alla brännskador?

Arya använde inte sina magiska förmågor en enda gång under sista säsongen. Varför bygga upp detta över två säsonger om de inte hade någon större betydelse för serien? Jag gissar att hennes berättelse kommer att bli väldigt annorlunda i böckerna.

Aryas ark avslutas med att hon väljer att bli en äventyrare. Jag kan förstå att många gillar detta men i min negativa värld räcker det inte att hon en gång, för 17 säsonger sedan, nämnde att hon skulle vilja veta vad som finns väster om Westeros. Gång på gång har hon och de andra Starks pratat om hur viktigt det är att familjen håller ihop men i det här sista avsnittet väljer ändå alla att gå åt var sitt håll utan större protester.

Sansa

Av alla karaktärer i serien är nog Sansa den som behandlats bäst. Hennes karaktärsark från en bortskämd uppväxt till att bli en av landets visaste och mäktigaste kvinnor kändes trovärdigt. Hon genomled en rad fruktansvärda händelser, men lärde sig av det och kom ut stärkt, när många andra skulle ha brutit ihop. 

Jag hade dock svårt för scenen då Sansa valde att göra The North till ett eget kungarike. Som många andra scener kändes det inte tillräckligt uppbyggt och alla de andra hertigarna accepterade det alldeles för enkelt. Åtminstone Greyjoys borde ha protesterat och skapat ett eget kungadöme, särskilt med tanke på att de backade Dany och inte Starks. 

Bran

I förväg spekulerade jag, mest som ett skämt, att de skulle utnämnda Bran till den nya konungen. Jag tänkte att det skulle vara ett av de allra sämsta tänkbara sluten. Dels har han vid upprepade tillfällen sagt att han inte vill eller kunde ta på sig det ansvaret. Dels också för att han är den tråkigaste och mest osympatiska karaktären i hela serien. 

Men jag förstår varför de gjorde det på detta sättet. De ville knyta ihop serien fort och de ville chocka tittarna med ett val som inte kändes allt för uppenbart som till exempel Jon eller Sansa. De förklarade valet med att hans berättelse var speciell i jämförelse med alla andras, på det sättet gav de skenet av att det var ett enkelt val för alla. Om man dock stannar upp och tänker efter lite närmare är hans berättelse inte så speciell. Han föll ut genom ett fönster, blev runtsläpad i sju säsonger och tappade all personlighet. Alla andra vid det där rådet, hade varit ett bättre alternativ än Bran. Att ha en kung som inte kan knyta känslomässiga kontakter känns inte som en bra start för ett nytt kungadöme. Det skulle vara intressant att följa honom i en egen serie, Bran the Rude. Se hur han utnyttjar allas hemligheter, skaffar sig fler och fler fiender och går runt och dissar alla som hjälper honom likt hur han gjorde med Meera Reed i säsong sju. Joffrey skulle ses som en hjälte i jämförelse.

Men värst av allt med hur de knöt ihop Brans karaktär var hur han reagerade på att bli utnämnd till kung.

“I know you don’t want it. I know you don’t care about power. But I ask you now, if we choose you, will you wear the crown? Will you lead the Seven Kingdoms to the best of your abilities from this day until your last day?”

“Why do you think I came all this way?” 

Det första jag tänkte var - Jsså var det här planen hela tiden? Så du har ljugit igenom alla säsonger? Det andra jag tänkte var - Kan du inte bara hålla käften Bran, sluta va så jävla dryg hela tiden. Det här var INTE anledningen till att du reste norr om muren, du bryr dig inte det minsta om vem som sitter på tronen. Detta är åter igen ett karaktärsark som bröts helt och hållet bara för att ge oss tittare en twist som vi inte väntade oss.

Jag hade älskat om vi fått se en scen, precis i slutet, där Bran tar av sig ett par linser eller något och visade att han hade blå ögon likt The White Walkers. Det skulle förklara varför han ville ha tronen OCH varför The Night King dog så enkelt.

Dany

Som jag nämnde förra veckan så gillar jag Danys ark. Människor som tror att de kan skapa utopier själva ofta blir de värsta förbrytarna. Ett tankvärt budskap som jag tycker stämmer väl överens även i vårt samhälle.

Men att plantera ledtrådar här och där som visar att hon inte har den rätta motivation för att bli en bra ledare är inte tillräckligt. Som författare eller producent bör man även visa detta i karaktärens tankar och handlingar och därigenom etablera förändringen. Om de bara drygat ut säsong sju och åtta med några avsnitt till hade vi kunnat få se mer tillbakablickar till Danys förflutna som stärkt denna förvandling. Till exempel hur hon galet skrek att hon ville ha tillbaka sina drakar utanför The House of the Undying. Hur hon brände alla adelsmän i Yunkai. Hur hon lovats, både av alla omkring henne och av profetiorna, att hon ska bestiga järntronen och befria världen från ondska. Vi hade kunnat få se mer av hur Cersei använde civila för att provocera henne. Hur hon lyckades manipulera Dany för att hon var för godhjärtad så att hon tillslut accepterade draken inom sig.

Nu kom istället Danys slut för fort och för enkelt, vilket tog bort all tillstymmelse av känslor jag hade för karaktären. När Jon gråter över hennes döende kropp skrattade jag och tänkte. Oj, det gick fort. Detta kanske är den allra största tragedin med den här säsongen, att scener som hade kunnat vara meningsfulla, istället blir till axelryckningar och skadeglada skratt. Det är talande att avsnittets två mest känslosamma scener istället är när Drogon puttar på Danys kropp och när Jon klappar Ghost.

Jon

Åh dumma Jon. Karaktären som byggts upp till att vara seriens stora hjälte, Azor Ahai, är nu istället ett skämt. Avsnittets allra mest idiotiska scen var den med Jon och Tyrion nere i källaren. D&D måste ha tänkt att de behövde trycka in att Dany är ond i tittarna en sista gång. Utifall någon inte redan hoppat på - DödaDannyTåget. För inte ens efter att Dany bränt ner en hel stad med en miljon invånare accepterar Jon att hon behöver dö. Inte ens efter att han lyssnat på ett tal där hon beskriver att hon ska bränna alla sina fiender till aska. Från Winterfell till Dorn, säger hon utan att blinka. Men han fattar inte. Det krävs istället en scen där Tyrion måste förklara för honom att hon kommer att mörda hela hans familj om hon behöver innan han tillslut gör det som måste göras.

Tyrion

Men snäppet värre än hur Dany och Jon har behandlats är hur Tyrion har behandlats. Han används gång på gång för att föra handlingen framåt istället för att vara en egen karaktär. Han hittar sina syskon döda, bra då har vi knutit ihop den tråden. Han lämnar in sig själv till Dany, bra då kan han få förklara för Jon vad som behöver göras. Han avrättas inte av Greyworm, bra då kan han få hålla ett tal och bestämma vem som ska bli nästa kung. Alla hans scener är bara där för att skynda på handlingen. Jag har aldrig sett en sån här masslakt på karaktärer sedan The Red Wedding.

 

Avslutande tankar

Sammantaget skulle jag säga att säsongen, och till stor del hela serien, dras av två stora problem som sammanfattar många av de individuella problem som varje avsnitt haft.

Det första är att D&D inte verkade veta vad de skulle göra med seriens magiska aspekter. De röda prästerna, profetiorna, Aryas krafter och särskilt The White Walkers. Alla dessa delar har behandlats ovärdigt.

Troligtvis var det därför de lät Arya döda The Night King, hon behövde få en viktig uppgift att utföra även om den inte hade någonting med hennes karaktärsark att göra.

Faran med att bygga upp en fiende som sägs representera döden självt är att inbitna fantasyfans kommer att tro att detta är den slutgiltiga fienden, för vad kan vara mer slutgiltigt än döden självt. När denna fiende sedan tas hand om i ett enda avsnitt, med hjälp av en liten dolk, sviks fansens förhoppningar. 

Det andra problemet är att särskilt den sista säsongen, men även säsong sex och sju till viss del, är allt för förhastade. D&D ville göra GoT till sju säsonger. Martin å andra sidan tyckte att det fanns material nog för tolv eller tretton säsonger. D&D övertalades tillslut av Martin och HBOs ledning att åtminstone göra den till åtta säsonger. Föreställ er att vi fått 13 säsonger av GoT...

I och med att flera bärande handlingar kortades ner, eller togs bort helt och hållet, föll mycket av det som höll upp serien ihop likt ett korthus. Detta trots att grundidén var god och att scenografin var klockren. För att då kunna hålla ihop serien tvingades huvudkaraktärerna att agera på sätt som inte stämde överens med de ark som byggts upp i de första fem säsongerna. Men det spelar inte någon roll om grundidén är god, eller om du har vackra datoranimerade drakar i varje avsnitt, om inte karaktärerna är älskvärda och trovärdiga.

Trots det bittra slutet i den sista säsongen är jag väldigt glad för det här äventyret. Och vem vet, kanske kan de uppkommande serierna om Sagan om Ringen och Drakens Återkomst axla GoTs mantel.

Tack till alla ni som följt mina recensioner av Game of Thrones under de sista åren. 

Betyg på avsnittet: 2 av 5

Betyg på säsongen: 2 av 5

Betyg på serien: 4 av 5