Hur skulle du säga att din första bok, Ensamhetens Hav, skiljer sig från andra fantasyböcker?
Alla karaktärerna i boken har sin egen agenda, och beroende på perspektiv, skulle man som läsare kunna sympatisera med olika individer. Även då boken bygger på det klassiska ”goda mot onda”, så är det inte skrivet i sten vem som är vem. Jag tyckte det tillförde ett extra lager av djup till en redan underhållande historia.
Utöver det, så älskar jag själv avslöjanden i historier som ändrar på hur man såg på något. De bästa implementeringarna av detta är när det bara blir logiskt genom hela boken ifall man läser om den och man inser att svaret fanns framför näsan på en hela tiden. Jag säger inte att det finns något sånt i min bok, men jag hade nog ändå rekommenderat att du som läsare borde läsa lika mycket mellan raderna som de faktiska orden som är skrivna.
Berätta mer om Revanianda-trilogin, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?
Processen börjar alltid i tankestadiet och förblir där ett tag innan orden så småningom tar form på papper. Frågan ”vad skulle hända om...?” är grunden för allt författande jag gör. Det börjar med att jag hittar en konflikt, karaktär eller koncept att utforska, oftast taget direkt från vardagen, och sedan bygger jag en historia runt det. Bara för att förtydliga så anpassar jag mitt vardagsproblem till en fantasy-värld; jag lever fortfarande på 2000-talet.
Ett stort tema i Revanianda-trilogin är kulturkrockar. Revanierna lever fredligt och kan närmast beskrivas som ett naturfolk. De skyddar sin familj och lever i mindre städer och byar av praktiska skäl. Makthunger har aldrig nått den civilisationen, så de har varken vapen eller någon som bestämmer. Som en konsekvens saknar de också teknologi som andra samhällen besitter, i form av konstruktionsmedel och liknande. Som en skarp kontrast till detta lever människorna i ett typiskt europeiskt feodalsamhälle, med kungafamilj, adel, slavar och allt som kommer med detta. Människoländerna bråkar över mer eller mindre varje liten grej. Så frågan blir då: ”Vad händer när dessa världar kolliderar?”
Enligt din blogg är trilogin planerad att vara färdig 2020. Vad ser du framför dig efter det?
Jag vill göra allt, men realistiskt sett har jag två konkreta planer (utan inbördes ordning). Det första är att ge ut historien om vad som hände i Revanianda-världen 1000 år före händelserna i Ensamhetens Hav, eftersom de händelserna har både ett intressant värde som fristående händelser, men även eftersom de knyter ihop många lösa trådar som vid läsning av Revanianda-trilogin kan kännas oförklarade. Just nu håller jag på att utforska världen genom en rollspelskampanj. Ifall jag gillar det formatet, blir det eventuellt att jag utformar den historien som ett rollspelsäventyr istället för traditionell bok. Den andra planen är mycket diffusare och fortfarande i ett tidigt idéstadium, men det är att skriva en historia som inkorporerar aspekter av mitt fysikjobb om klimatfrågan. Jag tänker uppenbarligen mycket på det eftersom det är ett av mina jobb, så det hade varit kul att kunna strukturera mina tankar på något sätt.
Vad gör du för att bibehålla en stadig takt genom de olika stadierna i skrivprocessen?
Att bibehålla skrivtakten är en utmaning för alla som skriver, och jag använder ett par motiverande metoder. Jag ser till att skriva varje gång det kliar för mycket i fingrarna för att jag har tänkt på en scen för länge, för då har man den lägsta tröskeln för att börja skriva. Utöver dessa ovanliga stunder, använder jag mig mycket av min korrekturläsare, kollega och vän Joakim Jönsson. Vi diskuterar alternativa händelseförlopp, hittar twister på traditionella element, diskuterar vad som ska skrivas ut och vad läsarna får lista ut själva, och detta triggar oftast den första känslan. När Joakim är bortrest (och resten av min släkt och vänner har flytt från mitt konstanta boksnack), så gäller det bara att sätta sig ner och jobba enligt något schema. Jag tvingar mig aldrig att skriva för mycket på det sättet, men kanske två timmar varje helg, bara för att göra framsteg och hålla historien i tankarna för att möjliggöra att jag börjar bli för besatt av historien igen och jag får den första känslan. Allt kommer tillbaka till att försöka skapa en besatthet och sedan kontrollera den utan att må dåligt själv.
På din hemsida fastnade jag för ett citat som du myntat. "Allt kan lösas med programmering". Jag misstänker att det finns ett djup bakom ett sådant storslaget påstående. Kan du utveckla vad du menar med det.
Det första du måste veta om mig är att jag är lat. Lat och ambitiös, men mer om det senare. Ifall jag får ett problem, försöker jag lösa det genom att skapa ett program. Ett exempel jag brukar använda är att när jag var student ägde jag inte en ugnstermometer och ville tillaga en stek för en middag. Alla recept visade endast tiden i ugnen som ”tills innertemperaturen är 72 grader”. Pengar växer inte på träd när man är student, så jag förberedde steken, tog alla mått på ugnen och steken, och ställde sedan in den i ugnen på 150 grader. Direkt sätter jag mig vid datorn och skapar en tvådimensionell värmetransportsimulering där yttersta lagret av luft behöll 150 grader, även när värme rörde sig mot mitten. Det är spännande att man kan hitta alla värmeledningskoefficienter för olika delar av köttbitar online. Till slut kom simuleringen fram till att det skulle ta 2 timmar på 150 grader att få mitten av steken att bli 72 grader, och det hade gått precis 2 timmar att skapa programmet, så jag tog ut steken och var nöjd. Detta är min variant av att vara lat.
Vilka delar av skrivprocessen tycker du är jobbigast och hur har du programmerat dig själv för att klara av motgångarna?
Bristande tid är den största utmaningen för mig när det kommer att skriva. Tyvärr är jag inte lika fantastisk som en dator, så jag kan inte bara slänga ihop ett program som ser till att en underprocess ”Skriv-En-Bok” går igång varje gång hjärnan har några minuter ledigt. Det hade varit häftigt att kunna göra... Men tills det är fysiskt möjligt, handlar det bara om att skriva in saker i sin kalender och hitta tillräckligt stora utrymmen där man kan sitta ner i ett par timmar och bara skriva.
Den näst största motgången är att när man använder metoden ovan, börjar skrivandet kännas som ett måste och ett jobb. Nu råkar ju författande vara ett av mina jobb, men det gäller att se till att det inte känns så. Det löser jag oftast genom att ibland när jag har ledig tid och borde skriva, programmerar jag istället. Har bland annat börjat jobba på datorspelare som spelar ett populärt ”social deduction game” mot varandra, och så lär dem sig och utvecklas efter varje match. Då kan jag vid nästa lediga stund sätta mig ner och skriva, och känna att jag verkligen vill skriva och att jag inte måste, för jag valde skrivandet över programmeringen.
Vilka metoder har du använt för att försöka nå ut med dina böcker?
Min primära metod går ut på att resa runt och visa upp mina böcker personligen. Det ger mig en chans att förklara nyanserna som skiljer min bok från många andra fantastiska alternativ. Nu på mitt andra år, får jag sedan träffa samma personer igen, fast efter de har läst Ensamhetens Hav, och då kan jag diskutera med dem vad de tyckte och tänkte om idéerna som jag diskuterar i texten. Jag har fått höra olika perspektiv på samma karaktär och jag lär mig mycket av detta. Nu känns det som jag bara skriver och träffar folk för min egen skull, men jag gillar det verkligen. Läsaren får uppenbarligen också en underhållande berättelse med historiska paralleller, så alla vinner.
Utöver att prata med människor, är det svårt att nå ut till en bred publik. Vi är en del författare som samarbetar för att få en starkare röst tillsammans, eftersom det finns många hinder för små förlag och unga författare att komma fram. Men även om det finns hinder, stoppar det inte mig från att försöka. Jag har några idéer på gång, och vi får se vad det blir av dem.
När jag har läst klart Revanianda-trilogin, vad borde jag läsa då om du får bestämma?
Om du inte har satt dig in i den underbara Dragonlance-världen, så bör du göra det nu. Första boken (Dragons of Autumn Twilight) är lite seg i början, men så är alla första böcker som försöker bygga upp en helt ny komplex värld. Därefter finns det så många trilogi-serier i samma värld, så man kan välja de teman man själv tycker är intressanta.
Annars gillar jag väldigt mycket det smarta magi-systemet som används i Eragon-böckerna, eftersom det på ett sätt skulle kunna vara verkligt (om verkligheten bara var lite annorlunda). Att använda magi kräver fysisk energi, likt att du använder en muskel. Det finns även ett par intressanta perspektivkonflikter.
Utöver dessa stora böcker, rekommenderar jag att du ger svenska författare som ännu inte har slagit igenom en chans. Det finns så många olika nyanser av fantasy och sci-fi från författare som väldigt få har hört talas om. Läs på baksidor och hitta den subgenre som passar just dig. Jag tycker många av mina svenska kollegor gör jättespännande historier. Det finns en bra samlingsplattform för fantasyböcker från nystartade författare som heter Fantastikbokklubben.
Vill ni veta mer om Christoffer Pichler kan ni gå in på hans hemsida och Revanianda-trilogin kan ni köpa via Bokus.