JL Fantasy

Marstankar - Renoveringar och en växande familj0

30 mars 2020

Hade tänkt blogga om mina intryck av årets Swecon men på grund av Covid-19 blev mässan flyttad till oktober. Här kommer istället en kort uppdatering om vad jag gjort under våren och hur det ligger till med mitt skrivande och bloggande för tillfället.

Marstankar - Renoveringar och en växande familj

Först och främst. Ingen i vår familj är än så länge särskilt påverkade av coronaviruset, förutom att vi följer Folkhälsomyndighetens råd.

Senast jag skrev ett månadsinlägg hade vi precis flyttat från Umeå till Bjästa och tagit över mitt föräldrahem. Mycket tid har gått åt att få i ordning på alla våra saker och inreda vårt nya hem. Om vi skulle sätta igång några renoveringsprojekt med huset tänkte vi att det vore skönt om dessa var färdiga innan barnet kom, som är beräknat den 11 april.

Utöver arbetet med att inreda huset satte vi även igång tre parallella renoveringsprojekt.

  1. Husets forna sovrum skulle göras om till två barnrum.
  2. Vardagsrummet skulle delas upp i två delar och den ena delen skulle bli vårt nya sovrum.  
  3. En besiktning visade att matkällaren var möglig. Vi har därför börjat slipa väggarna och ska sedan sanera det för att sedan kunna göra om utrymmet till en vinkällare.

Barnrummen och sovrummet är nästan klara, men källaren har tagit mer tid och arbete än planerat. Det lär nog dröja ytterligare några veckor eller kanske månader innan det blir färdigt.

Utöver detta läser jag även en kandidatkurs i religionshistoria på distans på halvfart. I fredags skrev jag färdigt den första större uppgiften, ett 10-sidigt PM som gick ut på att skriva en teoridel och metoddel till en kvalitativ undersökning.  

Tack vare mina morgonrutiner har jag också fått en del gjort på min berättelse. Efter ett extra möte med min lektör i januari har jag bestämt mig för att skriva om del två och tre av min bok. Detta betyder att ca 20 kapitel ska skrivas om. Vissa delar går att återanvända men det blir ändå mer arbete. Min tidigare tanke om att bli färdigt med den här redigeringsrundan i år blir därför svår att uppnå.

Det här bokprojektet startade 2015 och ser ut att ta åtminstone två år till, troligtvis tre eller fyra år till innan jag känner mig redo att skicka in det till förlag. Hade jag sagt detta högt för mig själv för ett år sedan hade jag nog brutit ihop av frustration men just nu känns det faktiskt helt okej. Det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att det känns att det blir bra och att jag lär mig av processen på vägen dit.

Utöver denna omstrukturering har jag också redigerat två kapitel. Sakta men säkert. Kanske får jag mer gjort senare under våren när pandemin förhoppningsvis har lugnat ner sig, alla renoveringar är klara och vi har landat i det nya livet med tre barn.

Tills dess hoppas jag att ni alla tar hand om er själva och de ni har omkring er.


The Watchmen - Recension (HBO)0

04 mars 2020

The Watchmen (1986-87) är en serietidning om superhjältar i en alternativ version av vår värld. Zach Snyder gjorde en relativt populär film av serien 2009 och nu har det blivit dags för Damon Lindelof (The Leftovers, Prometheus) och HBO att göra det till en tv-serie.

Watchmen comic

Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.

"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.

På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen. 

Watchmen comic

Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.

Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.

Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.

Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen. 

Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.

Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.

Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.

Wokemen

Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.

HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter. 

Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?

Betyg: 3 av 5 

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Witcher

Joker

Game of Thrones


Fantastiken under 2020-talet - Del 3, Tina Back0

22 februari 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Tina Back

Jag plockar upp stafettpinnen efter Christopher Pichler och tänkte ta upp områden som kan förbättra hur författare och läsare når varandra under det kommande decenniet.

Digitaliseringen i den svenska bokbranschen ligger sådär fem till sju år efter USA där jag bor. Det är inte någon jämnt fördelad fördröjning. Sverige ligger mycket längre fram på ljudbokssidan till exempel, tack var Storytel m fl. Poddfronten ligger långt framme. Folk läser fler böcker i genomsnitt också.

Men när det gäller andra digitala format och tjänster som stöder och distribuerar digitala produkter finns det mycket att använda, anpassa och inspireras av. 

Kort bakgrund: Jag trillade dit på egenutgivning och e-böcker 2012 när den stora digitaliseringvågen sköljde över den amerikanska bokbranschen. Precis som de flesta andra såg jag inte utvecklingen för Amazon. 

Medan det hände såg det ut som om Amazon skapade förändringen genom att låta vem som helst ladda upp en e-bok till försäljning i sin näthandel. Vilket ledde till en guldrusch efter att det fåtal författare som redan hade laddat upp e-böcker före Kindlen blev årets julklapp sålde tiotusentals böcker på bara några dagar. Plötsligt skulle alla ge ut en e-bok. Förlagen jublade. Efterfrågan mättades snabbt och vinsterna sjönk. Förlagen protesterade. Plötsligt var Amazon inte längre hjälten i dramat utan skurken. På ytan återgick bokbranschen i USA till sitt normaltillstånd: Det finns många böcker men bara några få författare som säljer i några större mängder.

Det här händelseförloppet låter rätt bekant om man följt turerna kring Storytel de senaste åren, eller hur?

En ny uppfinning, internethandel och -distribution, skapar en öppning för en ny typ av IT-plattform som smidigt kan bli länken mellan producent och köpare/konsument. Köpare och konsumenter migrerar till nätet där utbudet är obegränsat. Aktörer som tidigare dominerat produktionskedjan i bokbranschen (vad som ges ut, när, i hur många ex samt görs tillgängliga i vilka butiker), dvs förlag och fysisk handel är plötsligt förbiåkta. De står med en organisation och produktionsapparat som är föråldrad.

Jag var så övertygad om att e-boken skulle slå igenom att jag gav ut svenska handböcker i hur man gör dem 2013 och 2017. Jag trodde också att Amazon stod i farstun och digitaliseringen av den svenska bokbranschen skulle se ut ungefär som den gjort i USA, alltså e-bok först, följt av en indie-revolution och sen Amazondominans. 

Det här är något för er som skriver om tidsresenärer: Det hjälper inte att man kommer från framtiden om man antar att framtiden kommer att se likadan ut. För det gör de inte. 

Det var inte förrän Storytel dök upp som jag insåg att Sverige nått övergångsskedet utan vare sig Amazon eller e-böcker och digitaliseringen var ett faktum. 

De goda nyheterna är att det finns redan mängder av strategier och tjänster man kan använda sig av som författare så här i våra post-digitaliserade tider. Metoder som tagits fram och testats på andra marknader. En del måste förstås anpassas, men svenska författare kommer inte att behöva uppfinna hjulet.

Här är några typer av tjänster för att nå fler läsare som jag tror att vi snart kommer att få se i Sverige:

  

Nånting som Bookbub:

Bookbub

En nyhetsbrevstjänst där läsaren kryssar i vilka genrer man är intresserad av och det personliga nyhetsbrevet kommer med en kvalitetsgranskad lista på passande böcker som har tillfälligt sänkt pris. Man klickar på knappen för favoritnäthandeln och köper boken till det låga priset. 

Bookbub har även författarintervjuer och man kan få bokrekommendationer av sina favvoförfattare.

  

En tjänst som Bundlerabbit:

Bundlerabbit

Några författare går ihop med varsin bok kring ett tema och säljer den tidbegränsade samlingen till sänkt pris. Tanken är att hjälpa läsare att hitta liknande författare och få nya favoriter.

Bundlerabbit sköter administrationen, handeln och fördelar ersättningen mellan deltagarna mot en kommission.

Samma tjänst är perfekt for antologier där många författare ska dela på royaltyn.

  

En tjänst som Bookfunnel

Bookfunnel

Säg att du vill locka läsare att sajna upp sig för ditt nyhetsbrev genom att erbjuda t ex en novell i din serie som inte är publicerad någon annanstans, typ en spännande backstory eller ett soloäventyr. Tänk om allt sköttes automatiskt; intresserade klickar och hamnar där de kan ladda ner filen i sitt digitala favoritformat och hamnar samtidigt på din utskickslista.

Eller att de recensenter som ska recensera före boksläppet får en engångskod så att bara de kan ladda ner verket. Du får veta vilka som laddat ner.

Eller att du och några andra författare i samma subgenre kör en tidbegränsad kampanj som går ut till alla på era separata nyhetsbrevslistor med nedsatt pris för att locka nya läsare till varandras böcker.

Du säljer direkt från din webbsajt men Bookfunnel sköter allt kring åtkomst, nedladdning och support.

Du sitter och signerar men nån vill köpa den digitala versionen, så du ger dem en personlig engångskod där de laddar ner sitt ex. Kanske t o m tryckt på ett snyggt bokmärke. Samma sak med present-ex.

Engångskoder för extramaterial som arbetshäften, diskussionsfrågor för bokklubben, prologer, epiloger, bortredigerat material, målarbokssidor av karaktärerna, m. m. - allting i PDF redo för printern.

  

Det finns mycket mer i den här vägen och årtiondet har bara börjat. Tro inte på nej-sägarna, det är en stor värld därute och de flesta potentiella läsare är på ett eller annat sätt bara ett klick ifrån dig.

_______________

  

Tina Back har skrivit och gett ut handböcker på svenska. Hon frilansjobbade tidigare med bokdesign åt egenutgivare. Hon är grafisk designer och illustratör. Tina jobbar f n heltid åt ett stort fruktbolag i Silicon Valley. Hon kan inte avslöja mer än så. Tina skriver fantasy och science fiction på engelska.


The Witcher - Recension (Netflix)0

15 februari 2020

The Witcher började som en rad berättelser av den polske fantasyförfattaren Andrzej Sapkowski men har blivit mest känd på grund av det bästsäljande tv-spelet. Även i form av tv-serie har den blivit väldigt lyckad med över 70 miljoner visningar. Detta är mina tankar kring serien och dess framtid.

The Witcher, JLFantasy

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Bath Witcher

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

  • Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
  • Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
  • Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty


Fantastiken under 2020-talet - Del 2, Christoffer Pichler0

01 februari 2020

Hej och välkomna till ett nystartat experiment på JLFantasy. Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Ett slag för det generiska

Genom att fantastiken under 2020-talet lär sig av deckargenren och blir mer generisk, tror jag att den svenska fantastiken kommer att nå fler läsare. Inte bara fysiskt genom att lägga böcker i händerna på dem, utan mentalt genom att våra idéer når genom de höga mentala barriärer som alla i vårt samhälle har rest omkring oss för att skydda oss mot en syndaflod av information. - Christoffer Pichler

Alla ogillar ett generiskt verk. Senaste fantasyboken jag läste tyckte jag var både förutsägbar och fylld med de mest stereotypiska figurer jag någonsin sett. Efter att ha läst boken så gick jag inte vidare med inspiration eller nya insikter. Men samtidigt läste jag hela boken. Detta var till och med bok två i serien. Är det då rättvist att säga att jag inte tyckte om den? Det finns något tryggt i det generiska, men samtidigt så har vi något starkt emot det. Kan det vara så att din favorithistoria egentligen är smyg-generisk?

Fantastiken har alltid utmärkt sig genom att bestå av varierad litteratur. Två författare som skriver till exempel portal-fantasy kan belysa en nästintill identisk premiss från två olika perspektiv och därmed förmedla helt skilda budskap till läsaren. Jag skriver det här inlägget som en beundrare av fantastiken, men även som en författare som vill se att genren utvecklas till att bli lika stor och respekterad inom skönlitteraturen som de svenska deckarna. Anledningen till varför jag har fastnat för framförallt fantasy, men aldrig riktigt för de ”realistiska nutida” berättelserna, är just att det inte finns någon begränsning. Friheten att belysa olika historiska, eller samtida, konflikter och få läsaren att reflektera över frågor om mänsklig natur gör fantasy unik. Bra fantasy för mig är som filosofisk text, fast skriven på ett underhållande sätt med karaktärer man kan relatera till som exemplifierar filosofin. Frågan är dock denna. Det är fantastiskt att ge författaren frihet att förmedla sina idéer på det sätt denne finner mest lämpligt, men är det realistiskt?

Realism är ett begrepp som kritiker av fantasy ofta använder sig utav. ”Hur kan du ta till dig något av en historia när en karaktär med en svepande gest kan få vatten att dela på sig? I en historia där djur kan prata?” Det är rimliga frågor som har många svar. Mitt svar är att allt jag kräver av en berättelse är att den har en inre logik och att allt hänger ihop givet tydliga regler (som läsaren inte nödvändigtvis måste känna till). Det är dock inte den här sortens realism jag vill tala om i det här inlägget, utan ifall det ostörda förmedlandet av idéer fortfarande är realistiskt?

Som Markus Åberg var inne på i sitt inlägg i den här blogg-serien, så växer utbudet av svensk fantastik väldigt mycket just nu. Många har en historia att berätta, och även då de stora förlagen hellre satsar på nästa deckare som ger läsaren en snarlik historia som senast med tillhörande garanterad försäljning, så satsar fantastiskförfattarna på sig själva och publicerar ändå. Utan att låta alldeles självgod som en författare som har gått den vägen, men det är modigt att våga satsa på sig själv och publicera den berättelse som just du tror på. Ta chansen och se var det tar dig. Men räkna inte med att bli nästa bestseller. Detta låter kanske bittert, men det finns ett större perspektiv i resonemanget.

Jag har själv en grupp av vänner som jag diskuterar allt jag skriver med. Ofta ändrar jag i manuset efter att det uppstår konsensus emot något jag från början föreställde mig skulle vara med. Tanken är att vännerna ska representera alla läsare och därmed göra texten mer mottagbar. Jag har både kvinnor och män, unga och gamla, som läser igenom och ger kritik innan jag publicerar mina böcker. Vad händer med de unika idéer jag försöker framföra när jag låter andra sålla genom det jag skriver? Enligt min egen uppfattning: Idéerna når fler läsare.

Unique idea

Att skriva historier som inte följer läsregler, att skriva historier som inte är det läsaren vill läsa, och att skriva historier som inte säljer några exemplar (och därmed förlagen inte vill ha), är en form av abstrakt konst som inte kommer att få det erkännande som det kanske förtjänar. Visst, det finns en poäng med att varje röst är unik och att det finns ett värde i att vara unik, men om ingen kan ta till sig ditt budskap, vad är då meningen? Av Friedrich Hegels filosofi om syntes och filosofisk logik, lär vi oss att utbytet av idéer och modet att möta varandra med konstruktiv kritik skapar ännu bättre idéer.

Genom att fantastiken under 2020-talet lär sig av deckargenren och blir mer generisk, tror jag att den svenska fantastiken kommer att nå fler läsare. Inte bara fysiskt genom att lägga böcker i händerna på dem, utan mentalt genom att våra idéer når genom de höga mentala barriärer som alla i vårt samhälle har rest omkring oss för att skydda oss mot en syndaflod av information. Poängen här är inte att alla historier ska vara samma, utan att hålla sig till skrivregler, att bygga identifierbara karaktärer, och verkligen underlätta för läsaren att sätta sig in i den fiktiva världen, tror jag är fundamenten för att nå fram till läsaren. Genren är väldigt varierad och det finns oräkneligt många historier att berätta. Jag hoppas alltså inte att 2020 blir året då endast en historia berättas i svensk fantasy, som det ibland känns när man tittar på de stora filmsläppen internationellt, och jag tror inte det kommer att hända heller. Utan istället vill jag se att man vågar använda sig utav gemensamma byggstenar för att berätta unika historier. Vi behöver skriva tilltalande historier så att den svenska fantastiken kan etablera sig som läsvärd litteratur på marknaden.

En enkel princip för att sammanfatta: om en historia inte tilltalar oss, kommer vi inte att läsa vidare. När utbudet av underhållning ökar lavinartat, så måste utbudet anpassa sig till efterfrågan. Det som inte anpassas kommer att glömmas bort. Detta är det kommande decenniets präglande ton. Att komma ihåg att en produkt bara är värd något ifall det finns en mottagare som uppskattar den. Att påminna sig om att oraffinerade tankar blir till strukturerade idéer genom konstruktiv kritik. Och att minnas sin egen grundtanke som man ville förmedla genom sitt skrivande.

Glöm aldrig din egen unika röst under 2020, men tänk även på mottagaren öron.

  

----

Christoffer Pichler är aktuell med sin Revanianda-trilogin. En lågteknologiskt medeltida fantasy där en gråzons-moral präglar dess politiska drama. Vill ni läsa mer om Christoffer kan ni gå in på hans förlags hemsida Imagine Games.

  

Vill du ha uppdateringar när det kommer nya inlägg och följa diskussionen som följer kan ni gå in på min författarprofil på Facebook.