Foto av Emma-Sofia Olsson, Magasin K
I din kommande roman "Hjälteresan" utforskar du existentiella frågor genom en blandning av kvantfysik och folklore. Samtidigt har du skrivit mycket om hur AI kommer förändra vårt sätt att berätta historier. Hur ser du på kopplingen mellan människans urgamla behov av berättelser och den nya teknologins förmåga att snabbt generera narrativ?
Jag är imponerad över frågan för delvis är det ett underliggande tema i boken. Berättelsernas förändring. I boken försöker jag med lite humor och självdistans närma mig ämnet. Jag är själv med i boken och några skogsdjur kastar rutten mört på mig. En av sakerna som jag vill få med är att berättelserna måste få förnya sig oavsett form. Därav att boken också vågar ta ut svängarna.
I jobbet kan det också röra sig om att man inte låser sig i frågan om ”hur det var förr”. Fast med det sagt är jag på något plan lika orolig eller fundersam till utvecklingen inom Ai som alla andra som skapar. Jag skulle vilja se den språkmodell som hallucinerar fram den gojjan jag tryckt ur mig.
Jag försöker ibland att tona ner kvantfysiken och att boken är skriven efter en modell för tv-spel. Det är saker som finns i bakgrunden och jag tror inte att det stör läsaren som inte har de ingångarna men det kan vara kul att känna till att dom finns där.
Intressant, kan du berätta mer om att berättelserna måste förnya sig? Varför är det viktigt? Som en rätt konservativ politiker så kan jag också se att vi ibland inte borde förnya oss så fort.
För mig handlar det delvis om hur man ser på litteraturen. En kulturkanon är exempelvis konservativ i sin natur. Man vill förstärka något traditionellt som man upplever vara hotat. Jag ser snarare litteraturen som något levande och som behöver utvecklas. I min roman så ställer jag underförstått frågan om vad man får göra med en berättelse för att den ska leva kvar och man får ha olika åsikter om det.
Om man får tillåtelse att uttrycka sig lite pretentiöst så är litteraturen är som ett levande väsen. Det är ett avtryck av en inre värld som lever i sin samtid. Det är inte något man kan stänga in i en form eller låsa fast i förlegade ideal.
Kulturens styrka ligger i dess förmåga att utmana, överraska och omforma våra perspektiv och att man förnyar sig behöver inte betyda att man förkastar det förflutna, utan att bygga vidare på det.
Jag tror att vi behöver nya genrer, berättartekniker och mänskliga röster. Det är i det fria, oförutsägbara landskapet som de mest minnesvärda och genuina verken skapas, men det är upp till läsaren att avgöra när man läser min roman. Men åter igen. Jag skulle vilja se den **** språkmodellen som skriver som mig?
Mest stolt är jag kanske över de fyra tomsidorna i boken som någon testläsare trodde var ett tryckfel. Om man tänker på vad som händer i historien förstår man att det är det som är min farhåga om berättelserna (och berättarna) tystas. Dom var också väldigt lättskrivna.
Din roman handlar om Sigvard som ska hindra en varg från att sluka solen genom att offra en palt från utkikstornet i Åmliden. Du beskriver det själv som 'något man skulle kunna höra i en jaktkoja' fast med kvantfysik. Det är en fascinerande kombination av det lokala och det kosmiska. Kan du berätta mer om bokens värld, hur denna märkliga idé växte fram och vad du vill åstadkomma med denna bok?
Egentligen så är det flera olika spår som smält samman i en bok. Ett spår är faktiskt västerbottenslitteratur och hur vi skildras i den. Författare som Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren har alla sin egen ingång. Jag pratade faktiskt med den kanske trevligaste författaren Anita Salomonsson om detta och jag sa att jag ville skriva en bok som hade något av den berättarrösten och skildringen som jag är uppväxt med. Specifikt Malå och min familj. Från början var karaktärerna faktiskt människor men jag var rädd att någon skulle känna igen sig och bli ledsen så det är en anledning att det är mycket djur i den. Men på ett vis är det en ganska personlig och lokalt förankrad bok. På tal om det personliga så berättade min farfar för mig om sitt liv som pirat när jag var ung, en släkting som ska få bli anonym påstod att fustaket egentligen var skinnet på en gädda man fångat och berättade ganska utförligt hur det gått till när man spänt gäddskinnet över ladugården så jag tycker på ett vis min familj får skylla sig själva.
Andra spår (exempelvis det kosmiska) kommer egentligen från tanken om att världen inte är exakt som vi uppfattar den. Oavsett om du är religiös eller tror på vetenskapen så verkar vi inte uppleva världen objektivt. I min roman tar det sig lite absurda vändningar, det närmaste man kommer gud manifesterar sig till exempel som en ekorre men det är mer ett sätt att säga att om vi inte kan uppfatta verkligheten så kan den i princip manifestera sig hursomhelst.
På ett plan så handlar boken också om döden och existentiella teman och då ligger det kosmiska nära till hands och jag har influenser av både Lovecaft och Sartre.
Jag har också blandat allt med lokala sagor och rena påhitt.
Det är egentligen blandningen och tillvägagångsättet som jag tycker gör boken helt unik. Det var egentligen inte svårt att få den utgiven men förlaget har diskuterat andra saker som målgrupp och lönsamhet.
Jag tror egentligen att jag skrivit något som jag själv vill läsa. En djupt existentialistisk bok som inte tar sig själv så allvarligt, med ”vårt” sätt att uttrycka oss och en bok som faktiskt väcker frågor och om den inte gör det så har man i alla fall fått sig ett skratt.
Som pappa läser jag mycket för mina tre söner. Just nu är vi djupt inne i One Piece - ett mästerverk av Eiichiro Oda som jag personligen tycker borde övervägas för Nobelpriset i litteratur. När vi läser tillsammans är det magiskt, barnen är helt uppslukade och jag älskar varje minut. Men när jag försökte introducera klassiker som HC Andersen och Bröderna Grimm möttes jag mest av gäspningar. Du har varit en stark förespråkare för serier och manga på biblioteket i Nordmaling. Samtidigt känner jag en viss oro - trots min kärlek till manga finns det en naggande känsla av att klassikerna skulle ge barnen något mer, en djupare kulturell förståelse och kanske även göra dem mer förberedda för framtiden på ett annat plan. Hur tänker du kring detta? Missar våra barn något viktigt när de väljer bort en del av den traditionella barnlitteraturen till förmån för exempelvis serieformatet?
Det här är väl kanske ett litet specialområde för mig på biblioteket. Det kan ibland uppfattas lite kontroversiellt men om man riktigt ska förenkla det så handlar det om att se viss litteratur som godis som lockar in samtidigt som man är öppen för att det kan finnas ganska mycket näring i det. Sen så ska varje bibliotekarie ha en plan för hur man utvecklas som läsare och person. Det låter pretentiöst att exempelvis ha en individuell läsplan för 700 elever men det är på ett vis lättare än vad man tror och på ett sätt svårare.
Om man läser serier, särskilt med lite djup, så växer man som intellektuell person och övar också i att tänka och diskutera litteratur. Om man sen tycker att det är viktigt att gå vidare så gör, enligt min erfarenhet, alla det på sitt sätt. Om man är en person som spelar tv-spelet the Witcher och börjar intressera sig för mytologin och berättelsen så är ju böckerna nära till hands. Det samma gäller existentiella frågor eller bara om man vill veta mer om världen. Det jag försöker jobba med på biblioteket är att man ska vara öppen med ingångslitteratur och försöka ha personliga relationer till barnen så man kan hjälpa dem vidare.
Det som jag märker skiljer mig lite från både andra bibliotekarier och en och annan föräldrar är att jag har mer tilltro till barnen och också på litteratur som medium. Det kommer en tid då vi alla funderar kring vissa frågor och då vi är mentalt mogna för viss litteratur, då ska vi finnas där. Men lite tror jag att man måste släppa tjatet och sina egna föreställningar om vad som är bra och dåligt.
Jag håller nog med och tänker att man måste hålla två saker i huvudet samtidigt. Både ge barnen mer av det de vill ha så att de behåller intresset, men samtidigt också stegvis utmanar dem till ”bättre eller djupare” litteratur. Nu är ju förvisso One Piece både och – lättläst och väldigt djup. Så jag kanske kan släppa den oron. Vad önskar du att dagens barn läste mer av - har du några tips till oss föräldrar som vill köpa mer böcker till barn, få dem att läsa mer och titta mindre på skärmar?
Den här frågan dyker upp då och då från skolan när det gäller exempelvis läsning av klassiker. När skolan frågar om jag kan komma och prata om exempelvis Mark Twain så brukar jag fråga varför. Det är inte för att vara obstinat utan för att vuxna ofta vill att unga ska läsa saker utan att tänka efter. En klassiker är en bok som förs fram genom generationerna och någonstans måste man släppa taget och låta nästa generation bestämma vad som är relevant. Jag skulle vilja att alla barn får tillgång till litteratur som berör dem och det är väldigt, väldigt enkelt att hjälpa till som förälder. Det är bara att lägga ifrån sig mobilen och läsa själv. Man ska kunna svara på frågan varför själv.
Jag brukar berätta en egen historia från när mina barn var små. Jag var less på både dem och att läsa så i ett desperat försök att få dem att sluta tjata började jag läsa PC Jersilds ”En levade själ” för dem. Det var snarare för att de skulle hålla snattran och bli uttråkade och så att jag skulle kunna få läsa något jag gillade. Det visade sig bli vår största gemensamma läsupplevelse som dom i skräckblandad förtjusning fortfarande talar om. Djupt skakade av den stackars hunden som blev utsatt för experiment och trots att boken inte hade några som helst element av vad som vi nu räknar som adekvat barnlitteratur så fick de ta del av något som jag personligen tyckte var bra. Jag läste något och vi kunde diskutera och prata om en gemensam upplevelse som verkligen betydde något. Bara inte då mamma hörde på.
Du har tidigare lyft fram exempel som "Shirtless Bearfighter" på biblioteket - en serie om en man som halvnaken slåss mot björnar. Samtidigt skriver du själv en roman som behandlar djupa filosofiska frågor. Hur tänker du kring balansen mellan humor och allvar i litteraturen?
Egentligen så var den artikeln lite för att provocera eftersom biblioteken är väldigt dåliga på att ta in sånt som killar i nian skrattar åt. Eller tjejer för den delen. Om unga ser på Family guy och Rick and Morty varför ska vi då inte ha motsvarigheten på biblioteket?
Personligen så tycker jag också humor är lite av ett språk som man både behöver lära sig och som också kan slipa ner trösklar och skapa relationer.
Mina egna personliga texter är ändå något annat och har inte så mycket med det att göra. Egentligen så handlade det bara om att skaffa en autentisk berättarröst. Det är så här som det låter och ser ut i mitt huvud och det är lättare att skriva med sin egen röst än att föreställa den.
Jag provade faktiskt att skriva seriöst och mindre slamsigt men det fungerade inte riktigt.
Så just för den här boken är det mer ett stilgrepp som är beroende av att jag måste uttrycka min egen röst snarare än något jag medvetet valt för att skapa någon sorts effekt.
Som någon som både privat och på jobbet dagligen använder AI är jag helt uppslukad av hur denna teknologi håller på att förändra samhället i grunden. Du har själv experimenterat med AI, bland annat för att skapa bokomslag till dina science fiction-berättelser, och du har skrivit insiktsfullt i Biblioteksbladet om att vi behöver fokusera mindre på science fiction-dystopier och mer på hur AI påverkar vår samtid. Jag ser själv både risker och möjligheter. Hur ser din egen relation till AI ut idag, och hur tror du att den kommer påverka framtidens berättande och framtidens läsning?
Även här så märker jag att det uppstår lite konflikter vilket också har visat sig när jag skrivit om det. De flesta som skapar och skriver är såklart oroliga och det finns en ganska negativ inställning som egentligen bottnar i att man både är rädd för att AI ska ersätta en samtidigt som man också värnar om det mänskliga inom konsten. Det här är också känslor som jag gått igenom men som jag redan bearbetat innan de nu populära bild och språkmodellerna blev populära.
På jobbet brukar jag alltid säga att man ska leka med saker som man inte förstår och upprörs över och det är i princip det jag gjort. Jag är extremt duktig på Ai och skapande om jag får säga det själv. Att jag lekt mycket med det gör också att jag väldigt lätt känner igen exempelvis AI skapade omslag (även de med fem fingrar) men även text. Redan nu så börjar exempelvis Ai genererade omslag kännas väldigt billiga och förknippas med dålig litteratur så jag tror faktiskt att jag ska byta omslag på den kommande science fiction novellsamlingen. Och det har egentligen ingen ideologisk orsak eller beror på något annat än att det börjar se väldigt ”cheap” ut och beroende på publiceringsform så kan det snarare stjälpa än hjälpa en att nå ut. Vissa genrer blir mer påverkade än andra och just science fiction och fantasy får ett väldigt distinkt utseende som jag just nu skulle vilja undvika.
Som samhällsfenomen så borde kunskapen höjas och då tror jag per automatik att mycket oro och rädsla skulle försvinna men sen kommer det inte vara något som vi kommer att kunna välja bort. Ai är här och vi måste förhålla oss till det.
Du har gått från industriarbetare till att bli en inflytelserik röst i den svenska litteratur- och biblioteksdebatten. Nu står du inför ett nytt kapitel som författare. När du blickar framåt, vad hoppas du kunna bidra med till det svenska kulturlandskapet antingen som författare eller med dina övriga engagemang? Finns det någon särskild fråga som du känner är extra angelägen att driva?
Jag ska ge ett väldigt personligt svar på detta.
Jag bryr mig inte om att vara författare för fem öre. Jag skulle hellre vilja benämna mig som uttryckare. Det finns så mycket laddningar och värderingar kring ordet författare och jag känner mer och mer att jag inte vill ha med det att göra alls.
Jag kan se det i exempelvis debatten kring hybridförlag, om god litteratur men också hur det rinner över i tankar om kulturkanon och hur vi ser litteratur i förhållande till barn och ungdomar.
Jag tänker att för mitt kommande arbete så ska jag nollställa mig totalt och inte ha några förväntningar på nått. När någon visar mig något nytt så ska jag ta mig an det med en femårings nyfikenhet och jag ska hellre stå upp för komplexitet och tanke än att stå och försvara någon dussindeckarförfattare som har egenintresse av att sälja böcker.
Jag ska också engagera mig mer för ungdomsfrågor i relation till skolan. Skolan kan inte ha ensamrätt på bildning och intellektuell utveckling bara för att man gör en grov chansning på hur arbetsmarknaden ska se ut om 10 år.
Då får vi ta en till intervju om detta längre fram. Skolfrågor ligger, på grund av mitt jobb och engagemang, mig också väldigt nära hjärtat. En sista, lite lättsammare fråga: Om ditt liv skulle vara ett spel, vilken genre skulle det bli och vem skulle vara slutbossen? Som författare till en roman om universums entropi kanske du skulle få möta värmedöden själv i form av en särskilt besvärlig låntagare som vägrar lämna biblioteket vid stängning?
Om mitt liv var ett spel så skulle det egentligen vara ganska tråkigt. Som sims eller någon sorts kontorsimulator där målet egentligen bara skulle vara att få ställa till kreativoreda men om jag nu får önska fritt så skulle det bli ett dark souls liknade spel där den sista bossen är en riktigt otäck bibliotekarie som vill att allt ska stå i ordning som man sen får ge ordentligt med däng. Inte för att jag går omkring och drömmer om det (varje dag) och jag är såklart emot våld i alla dess former förutom digitala i fantasin men det skulle nog ha någon sorts katarsiseffekt tror jag.
Om du vill veta mer om Tommy Bildström och hans kommande roman "Hjälteresan" kan du läsa en presentation påSvenska Bokhandlarföreningens hemsida. Boken släpps i mars 2025 och kommer att finnas tillgänglig i både fysisk bokhandel och nätbokhandlar somAdlibrisochBokus.