JL Fantasy

Fantastik, filosofi och framtiden - en intervju med Tommy Bildström0

06 februari 2025

Tommy Bildström har på kort tid blivit en av Sveriges mest inflytelserika röster inom biblioteksvärlden. I höstas blev han den första folkbibliotekarien någonsin att väljas in i Kulturrådets läsråd, och i mars detta år debuterar han som författare. Jag har följt hans resa sedan vårt första möte på Littfest 2018 där vi diskuterade fantastik, fram till nu inför släppet av hans roman "Hjälteresan" - som han själv beskriver som "extremt mysko och någon sorts norrländsk filosofifantasy i stil med Liftarens guide till galaxen".

Tommy BIldström, foto av Emma-Sofia Olsson

Foto av Emma-Sofia Olsson, Magasin K

  

I din kommande roman "Hjälteresan" utforskar du existentiella frågor genom en blandning av kvantfysik och folklore. Samtidigt har du skrivit mycket om hur AI kommer förändra vårt sätt att berätta historier. Hur ser du på kopplingen mellan människans urgamla behov av berättelser och den nya teknologins förmåga att snabbt generera narrativ?

Jag är imponerad över frågan för delvis är det ett underliggande tema i boken. Berättelsernas förändring. I boken försöker jag med lite humor och självdistans närma mig ämnet. Jag är själv med i boken och några skogsdjur kastar rutten mört på mig. En av sakerna som jag vill få med är att berättelserna måste få förnya sig oavsett form. Därav att boken också vågar ta ut svängarna.

 I jobbet kan det också röra sig om att man inte låser sig i frågan om ”hur det var förr”. Fast med det sagt är jag på något plan lika orolig eller fundersam till utvecklingen inom Ai som alla andra som skapar. Jag skulle vilja se den språkmodell som hallucinerar fram den gojjan jag tryckt ur mig.

Jag försöker ibland att tona ner kvantfysiken och att boken är skriven efter en modell för tv-spel. Det är saker som finns i bakgrunden och jag tror inte att det stör läsaren som inte har de ingångarna men det kan vara kul att känna till att dom finns där.

  

Intressant, kan du berätta mer om att berättelserna måste förnya sig? Varför är det viktigt? Som en rätt konservativ politiker så kan jag också se att vi ibland inte borde förnya oss så fort.

För mig handlar det delvis om hur man ser på litteraturen. En kulturkanon är exempelvis konservativ i sin natur. Man vill förstärka något traditionellt som man upplever vara hotat. Jag ser snarare litteraturen som något levande och som behöver utvecklas. I min roman så ställer jag underförstått frågan om vad man får göra med en berättelse för att den ska leva kvar och man får ha olika åsikter om det.

Om man får tillåtelse att uttrycka sig lite pretentiöst så är litteraturen är som ett levande väsen. Det är ett avtryck av en inre värld som lever i sin samtid. Det är inte något man kan stänga in i en form eller låsa fast i förlegade ideal.

Kulturens styrka ligger i dess förmåga att utmana, överraska och omforma våra perspektiv och att man förnyar sig behöver inte betyda att man förkastar det förflutna, utan att bygga vidare på det.

Jag tror att vi behöver nya genrer, berättartekniker och mänskliga röster. Det är i det fria, oförutsägbara landskapet som de mest minnesvärda och genuina verken skapas, men det är upp till läsaren att avgöra när man läser min roman. Men åter igen. Jag skulle vilja se den **** språkmodellen som skriver som mig?

Mest stolt är jag kanske över de fyra tomsidorna i boken som någon testläsare trodde var ett tryckfel. Om man tänker på vad som händer i historien förstår man att det är det som är min farhåga om berättelserna (och berättarna) tystas. Dom var också väldigt lättskrivna.

  

Din roman handlar om Sigvard som ska hindra en varg från att sluka solen genom att offra en palt från utkikstornet i Åmliden. Du beskriver det själv som 'något man skulle kunna höra i en jaktkoja' fast med kvantfysik. Det är en fascinerande kombination av det lokala och det kosmiska. Kan du berätta mer om bokens värld, hur denna märkliga idé växte fram och vad du vill åstadkomma med denna bok?

Egentligen så är det flera olika spår som smält samman i en bok. Ett spår är faktiskt västerbottenslitteratur och hur vi skildras i den. Författare som Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren har alla sin egen ingång. Jag pratade faktiskt med den kanske trevligaste författaren Anita Salomonsson om detta och jag sa att jag ville skriva en bok som hade något av den berättarrösten och skildringen som jag är uppväxt med. Specifikt Malå och min familj. Från början var karaktärerna faktiskt människor men jag var rädd att någon skulle känna igen sig och bli ledsen så det är en anledning att det är mycket djur i den. Men på ett vis är det en ganska personlig och lokalt förankrad bok. På tal om det personliga så berättade min farfar för mig om sitt liv som pirat när jag var ung, en släkting som ska få bli anonym påstod att fustaket egentligen var skinnet på en gädda man fångat och berättade ganska utförligt hur det gått till när man spänt gäddskinnet över ladugården så jag tycker på ett vis min familj får skylla sig själva.

Andra spår (exempelvis det kosmiska) kommer egentligen från tanken om att världen inte är exakt som vi uppfattar den. Oavsett om du är religiös eller tror på vetenskapen så verkar vi inte uppleva världen objektivt. I min roman tar det sig lite absurda vändningar, det närmaste man kommer gud manifesterar sig till exempel som en ekorre men det är mer ett sätt att säga att om vi inte kan uppfatta verkligheten så kan den i princip manifestera sig hursomhelst.

På ett plan så handlar boken också om döden och existentiella teman och då ligger det kosmiska nära till hands och jag har influenser av både Lovecaft och Sartre.  

Jag har också blandat allt med lokala sagor och rena påhitt.

Det är egentligen blandningen och tillvägagångsättet som jag tycker gör boken helt unik. Det var egentligen inte svårt att få den utgiven men förlaget har diskuterat andra saker som målgrupp och lönsamhet.

Jag tror egentligen att jag skrivit något som jag själv vill läsa. En djupt existentialistisk bok som inte tar sig själv så allvarligt, med ”vårt” sätt att uttrycka oss och en bok som faktiskt väcker frågor och om den inte gör det så har man i alla fall fått sig ett skratt. 

 Hjälteresan av Tommy BIldström

  

Som pappa läser jag mycket för mina tre söner. Just nu är vi djupt inne i One Piece - ett mästerverk av Eiichiro Oda som jag personligen tycker borde övervägas för Nobelpriset i litteratur. När vi läser tillsammans är det magiskt, barnen är helt uppslukade och jag älskar varje minut. Men när jag försökte introducera klassiker som HC Andersen och Bröderna Grimm möttes jag mest av gäspningar. Du har varit en stark förespråkare för serier och manga på biblioteket i Nordmaling. Samtidigt känner jag en viss oro - trots min kärlek till manga finns det en naggande känsla av att klassikerna skulle ge barnen något mer, en djupare kulturell förståelse och kanske även göra dem mer förberedda för framtiden på ett annat plan. Hur tänker du kring detta? Missar våra barn något viktigt när de väljer bort en del av den traditionella barnlitteraturen till förmån för exempelvis serieformatet?

Det här är väl kanske ett litet specialområde för mig på biblioteket. Det kan ibland uppfattas lite kontroversiellt men om man riktigt ska förenkla det så handlar det om att se viss litteratur som godis som lockar in samtidigt som man är öppen för att det kan finnas ganska mycket näring i det. Sen så ska varje bibliotekarie ha en plan för hur man utvecklas som läsare och person. Det låter pretentiöst att exempelvis ha en individuell läsplan för 700 elever men det är på ett vis lättare än vad man tror och på ett sätt svårare.

Om man läser serier, särskilt med lite djup, så växer man som intellektuell person och övar också i att tänka och diskutera litteratur. Om man sen tycker att det är viktigt att gå vidare så gör, enligt min erfarenhet, alla det på sitt sätt. Om man är en person som spelar tv-spelet the Witcher och börjar intressera sig för mytologin och berättelsen så är ju böckerna nära till hands. Det samma gäller existentiella frågor eller bara om man vill veta mer om världen. Det jag försöker jobba med på biblioteket är att man ska vara öppen med ingångslitteratur och försöka ha personliga relationer till barnen så man kan hjälpa dem vidare.

Det som jag märker skiljer mig lite från både andra bibliotekarier och en och annan föräldrar är att jag har mer tilltro till barnen och också på litteratur som medium. Det kommer en tid då vi alla funderar kring vissa frågor och då vi är mentalt mogna för viss litteratur, då ska vi finnas där. Men lite tror jag att man måste släppa tjatet och sina egna föreställningar om vad som är bra och dåligt. 

  

Jag håller nog med och tänker att man måste hålla två saker i huvudet samtidigt. Både ge barnen mer av det de vill ha så att de behåller intresset, men samtidigt också stegvis utmanar dem till ”bättre eller djupare” litteratur. Nu är ju förvisso One Piece både och – lättläst och väldigt djup. Så jag kanske kan släppa den oron. Vad önskar du att dagens barn läste mer av - har du några tips till oss föräldrar som vill köpa mer böcker till barn, få dem att läsa mer och titta mindre på skärmar?

Den här frågan dyker upp då och då från skolan när det gäller exempelvis läsning av klassiker. När skolan frågar om jag kan komma och prata om exempelvis Mark Twain så brukar jag fråga varför. Det är inte för att vara obstinat utan för att vuxna ofta vill att unga ska läsa saker utan att tänka efter. En klassiker är en bok som förs fram genom generationerna och någonstans måste man släppa taget och låta nästa generation bestämma vad som är relevant. Jag skulle vilja att alla barn får tillgång till litteratur som berör dem och det är väldigt, väldigt enkelt att hjälpa till som förälder. Det är bara att lägga ifrån sig mobilen och läsa själv. Man ska kunna svara på frågan varför själv.

Jag brukar berätta en egen historia från när mina barn var små. Jag var less på både dem och att läsa så i ett desperat försök att få dem att sluta tjata började jag läsa PC Jersilds ”En levade själ” för dem. Det var snarare för att de skulle hålla snattran och bli uttråkade och så att jag skulle kunna få läsa något jag gillade. Det visade sig bli vår största gemensamma läsupplevelse som dom i skräckblandad förtjusning fortfarande talar om. Djupt skakade av den stackars hunden som blev utsatt för experiment och trots att boken inte hade några som helst element av vad som vi nu räknar som adekvat barnlitteratur så fick de ta del av något som jag personligen tyckte var bra. Jag läste något och vi kunde diskutera och prata om en gemensam upplevelse som verkligen betydde något. Bara inte då mamma hörde på. 

  

Du har tidigare lyft fram exempel som "Shirtless Bearfighter" på biblioteket - en serie om en man som halvnaken slåss mot björnar. Samtidigt skriver du själv en roman som behandlar djupa filosofiska frågor. Hur tänker du kring balansen mellan humor och allvar i litteraturen?

Egentligen så var den artikeln lite för att provocera eftersom biblioteken är väldigt dåliga på att ta in sånt som killar i nian skrattar åt. Eller tjejer för den delen. Om unga ser på Family guy och Rick and Morty varför ska vi då inte ha motsvarigheten på biblioteket?

Personligen så tycker jag också humor är lite av ett språk som man både behöver lära sig och som också kan slipa ner trösklar och skapa relationer.

Mina egna personliga texter är ändå något annat och har inte så mycket med det att göra. Egentligen så handlade det bara om att skaffa en autentisk berättarröst. Det är så här som det låter och ser ut i mitt huvud och det är lättare att skriva med sin egen röst än att föreställa den.

Jag provade faktiskt att skriva seriöst och mindre slamsigt men det fungerade inte riktigt.

Så just för den här boken är det mer ett stilgrepp som är beroende av att jag måste uttrycka min egen röst snarare än något jag medvetet valt för att skapa någon sorts effekt.

Shirtless Bear-Fighter

  

Som någon som både privat och på jobbet dagligen använder AI är jag helt uppslukad av hur denna teknologi håller på att förändra samhället i grunden. Du har själv experimenterat med AI, bland annat för att skapa bokomslag till dina science fiction-berättelser, och du har skrivit insiktsfullt i Biblioteksbladet om att vi behöver fokusera mindre på science fiction-dystopier och mer på hur AI påverkar vår samtid. Jag ser själv både risker och möjligheter. Hur ser din egen relation till AI ut idag, och hur tror du att den kommer påverka framtidens berättande och framtidens läsning?

Även här så märker jag att det uppstår lite konflikter vilket också har visat sig när jag skrivit om det. De flesta som skapar och skriver är såklart oroliga och det finns en ganska negativ inställning som egentligen bottnar i att man både är rädd för att AI ska ersätta en samtidigt som man också värnar om det mänskliga inom konsten. Det här är också känslor som jag gått igenom men som jag redan bearbetat innan de nu populära bild och språkmodellerna blev populära.

På jobbet brukar jag alltid säga att man ska leka med saker som man inte förstår och upprörs över och det är i princip det jag gjort. Jag är extremt duktig på Ai och skapande om jag får säga det själv. Att jag lekt mycket med det gör också att jag väldigt lätt känner igen exempelvis AI skapade omslag (även de med fem fingrar) men även text. Redan nu så börjar exempelvis Ai genererade omslag kännas väldigt billiga och förknippas med dålig litteratur så jag tror faktiskt att jag ska byta omslag på den kommande science fiction novellsamlingen. Och det har egentligen ingen ideologisk orsak eller beror på något annat än att det börjar se väldigt ”cheap” ut och beroende på publiceringsform så kan det snarare stjälpa än hjälpa en att nå ut. Vissa genrer blir mer påverkade än andra och just science fiction och fantasy får ett väldigt distinkt utseende som jag just nu skulle vilja undvika.

Som samhällsfenomen så borde kunskapen höjas och då tror jag per automatik att mycket oro och rädsla skulle försvinna men sen kommer det inte vara något som vi kommer att kunna välja bort. Ai är här och vi måste förhålla oss till det.

  

Du har gått från industriarbetare till att bli en inflytelserik röst i den svenska litteratur- och biblioteksdebatten. Nu står du inför ett nytt kapitel som författare. När du blickar framåt, vad hoppas du kunna bidra med till det svenska kulturlandskapet antingen som författare eller med dina övriga engagemang? Finns det någon särskild fråga som du känner är extra angelägen att driva?

Jag ska ge ett väldigt personligt svar på detta.

Jag bryr mig inte om att vara författare för fem öre. Jag skulle hellre vilja benämna mig som uttryckare. Det finns så mycket laddningar och värderingar kring ordet författare och jag känner mer och mer att jag inte vill ha med det att göra alls.

Jag kan se det i exempelvis debatten kring hybridförlag, om god litteratur men också hur det rinner över i tankar om kulturkanon och hur vi ser litteratur i förhållande till barn och ungdomar.

Jag tänker att för mitt kommande arbete så ska jag nollställa mig totalt och inte ha några förväntningar på nått. När någon visar mig något nytt så ska jag ta mig an det med en femårings nyfikenhet och jag ska hellre stå upp för komplexitet och tanke än att stå och försvara någon dussindeckarförfattare som har egenintresse av att sälja böcker. 

Jag ska också engagera mig mer för ungdomsfrågor i relation till skolan. Skolan kan inte ha ensamrätt på bildning och intellektuell utveckling bara för att man gör en grov chansning på hur arbetsmarknaden ska se ut om 10 år.

  

Då får vi ta en till intervju om detta längre fram. Skolfrågor ligger, på grund av mitt jobb och engagemang, mig också väldigt nära hjärtat.  En sista, lite lättsammare fråga: Om ditt liv skulle vara ett spel, vilken genre skulle det bli och vem skulle vara slutbossen? Som författare till en roman om universums entropi kanske du skulle få möta värmedöden själv i form av en särskilt besvärlig låntagare som vägrar lämna biblioteket vid stängning?

Om mitt liv var ett spel så skulle det egentligen vara ganska tråkigt. Som sims eller någon sorts kontorsimulator där målet egentligen bara skulle vara att få ställa till kreativoreda men om jag nu får önska fritt så skulle det bli ett dark souls liknade spel där den sista bossen är en riktigt otäck bibliotekarie som vill att allt ska stå i ordning som man sen får ge ordentligt med däng. Inte för att jag går omkring och drömmer om det (varje dag) och jag är såklart emot våld i alla dess former förutom digitala i fantasin men det skulle nog ha någon sorts katarsiseffekt tror jag.

  

Om du vill veta mer om Tommy Bildström och hans kommande roman "Hjälteresan" kan du läsa en presentation påSvenska Bokhandlarföreningens hemsida. Boken släpps i mars 2025 och kommer att finnas tillgänglig i både fysisk bokhandel och nätbokhandlar somAdlibrisochBokus.


Emanuel Forsell - Författarintervju0

08 oktober 2020

Emanuel är en ny frisk fläkt på den svenska fantastikscenen och han hoppas kunna röra till det hela med lite blod, incest och grym mörk död. Sverige har fått sin första grimdarkförfattare.

Emanuel Forsell

Välkommen Emanuel. Du är aktuell med något som jag tror att många har längtat efter, en svensk grimdark-serie, där första boken heter De Frostfödda och kommer ut nu i början av oktober. Du har slitit med den här romanen i sju år. Berätta lite om hur du har upplevt skrivprocessen?

Jag kan konstatera att skrivande tar tid, och är ett hantverk som kräver erfarenhet. När jag började min skrivprocess var min självbild, för att uttrycka det blygsamt, god. När jag var någonstans i mitten av manuset var den raka motsatsen.

Skrivande är svårt, och kräver disciplin. Jag har provat flera olika angreppsätt, olika typer av planering och sätt att strukturera skrivandet. Min slutsats är att det som funkar för mig är att helt enkelt skriva färdigt. Strunta i eventuella logiska luckor och avvikande kapitel.

Skriv klart; läs igenom; redigera hårt.

Och framför allt; INGA MAGISYSTEM. (skrivs alltid i versaler)

  

Inga magisystem, det är som att svära i kyrkan på den här bloggen. Men jag låter den provokationen glida förbi. Du skriver grimdark och försöker tjäna pengar som författare men tidigare har du spenderat din fritid med att tävla i triathlon. Har du alltid älskat självplågeri?

Så länge man har ett stoppord, tänker jag…

Men ja, visst. Har man inte upplevt den avslutande delen av en Ironman så har man missat något. Kroppsdelar som domnar bort, en smärtnivå som fått Theon Greyjoy att rygga tillbaka och framför allt; minst fem sorters kroppsvätskor utspridda över den kroppskondom i polyester som är din klädsel.

Vem behöver läsa grimdark när man kan leva det?

  

Du arbetar arbetar inom Kungsbacka kommun och är ansvarig för bland annat parkeringsfrågor... Är det därför du skriver grimdark?

Nej, Josef, det är inte därför. Jag tror att mitt grimdark-intresse föddes någonstans i slutet av gymnasietiden, så vill man göra kopplingen till Elteknik, matematik C och ett villaområde i Kungsbacka så går det säkert. Jag tror dock att den kopplingen skulle vara väldigt långsökt.

Mitt skrivande började med en tanke; ’kan jag också göra det här?’

Det visade sig att ja, det kunde jag. Upplevelsemässigt så har det varit rejält ångestladdat. Att skriva är sällan roligt i sig, men det är roligt att uppnå saker. Delmål i skrivandet och delmål i utgivningsprocessen. Det jobbiga med att vara författare är, som så ofta sägs, att man måste skriva så mycket.

  

Grimdarkgenren är känd för att försöka beskriva världen lite mer som den faktiskt fungerar. Inte lika skinande, tillrättalagd och ödesbestämd som vanlig fantasy. Jag har läst att du anser att det produceras ganska mycket svensk fantasy som enligt dig är rätt inåtriktad. Böcker som bara kan upplevas som intressant av redan inbitna fantasyfans. Jag tyckte detta var en intressant spaning och jag anar en koppling här, kan du utveckla vad du menar med det?

Vi är jätteduktiga på att konstruera, men inte alls lika duktiga på att underhålla. Man förväxlar ofta sin egen passion och sina egna intressen med litterär kvalitet. Förstå mig rätt; det görs med goda avsikter och med ett stort hjärta, men man glömmer vad syftet med en bok är. Det leder till världsbyggen som är så nördiga och inåtriktade att det blir omöjligt för den breda massan att ta till sig. Vi behöver mer känslor, bättre dramaturgi och större fokus på underhållningsaspekten.

Det som attraherar mig med genren är trovärdigheten. Även om delar av en bra berättelse självklart behöver överdrivas och karikatyriseras i underhållningssyfte så handlar grimdark om det imperfekta. Människor är inte felfria hjältar med blanka rustningar, utan besitter fel och brister precis som i verkligheten. Man gör misstag, sviker vänner och misslyckas med uppgifter man trodde sig bemästra. Det skapar, om man spelar sina kort rätt, en relation mellan karaktärerna och läsaren som jag verkligen uppskattar.

De Frostfödda

"En tumregel för en fantasyroman är att den ska innehålla en eller två riktigt olustiga sexscener för att vara bra." - Emanuel Forsell, Kungsbacka-posten 2020

För dem som inte vet vad De Frostfödda handlar om, hur skulle du beskriva boken och serien?

Jag har gestaltat Odens väg till makten, men väldigt fritt tolkat. Det är en värld där människorna är trasiga, husen mögelprickiga och bakhållen duggar tätt. Glimten i ögat och dolken i ryggen, som man brukar säga.

  

Vilken är din svenska motsvarighet? Finns det någon?

Uppriktigt talat så är det tveksamt. Någon har sagt Erik Granström, men det är milsvid skillnad i prosa och hur vi porträtterar scener och händelser. Marcus Olausson sade någon annan, men det är också en helt annan typ av text. Jag tror inte den här typen av boken har skrivits med svenska som originalspråk, faktiskt.

  

Jag har förstått att du är mer av en (för att använda George R.R. Martins terminologi) trädgårdsmästare än en arkitekt. Du har en plan för ditt skrivande men du låter även din text växa och leda dig fram under skrivprocessen. Jag har hört att du har försökt bägge dessa författarstilar under din skrivprocess. Kan du berätta vilka förtjänster du anser att trädgårdsmästarstilen hade för dig? 

Den största förtjänsten är att jag blev färdig.

Jag tror att det finns en övertro till minutiös planering inom svenska fantasykretsar, och det kan kopplas till den kritiken jag framförde tidigare gällande underhållningsvärdet. Man sätter en sådan tillit och tilltro till världsbygget, och man tror att ackuratessen med vilken denna framställs i boken är det som avgör kvaliteten på boken. Så är det absolut inte.

Att strukturera och planera in i detalj fungerar säkert för vissa, men för många blir det en tvångströja. Skönlitterära böcker ska underhålla, de ska inte förmedla fakta. Det är viktigt att komma ihåg.

  

När jag har läst klart De Frostfödda, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Då borde du köpa ett exemplar av De Frostfödda till och läsa den igen. När du är färdig med det så skulle jag rekommendera Nick Perumovs serie Diamantsvärdet & Träsvärdet.

  

Tack för din tid Emanuel, lycka till med lanseringen av De Frostfödda.

Tack själv!

---------------

Mer information om Emanuel kan ni hitta på hans författarsida på Facebook eller på förlagets hemsida, Darkness Publishing, och hans böcker kan ni köpa via Adlibris

  


Fantastiken under 2020-talet, Del 13 - Eva Holmquist0

23 september 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Eva Holmquist

Det har varit ett udda år som flera av mina författarkollegor kommenterat. Pandemin kom som en blixt från klar himmel och det trots att forskare varnat för risken av en pandemi under lång tid. För mig personligen var det några månader då jag inte fick något gjort utan befann mig i ett chocktillstånd. Som tur var gick det över så jag kunde slutföra Kimya… ;-)

Pandemin är intressant ur ett annat perspektiv också. Det var en oförutsedd händelse som påverkade våra liv i grunden. Oförutsedd, fundera ett tag på det ordet … Enligt wiktionary definieras oförutsedd ”som man inte trodde skulle vara fallet eller inträffa, och som man inte räknat med eller planerat inför”. Ändå konstaterade jag nyss att forskare varnat för risken för pandemier under lång tid. Varför blev då coronan en oförutsedd händelse? Vi borde ha varit förberedda och vi hade kunnat planera för den. Men det var vi inte och det hade vi inte gjort. 

Vad har då detta med fantastiken under 2020-talet? På jobbet diskuterar vi mycket kring hur vi kan bli bättre på att förutse och hantera oväntade händelser. En av de faktorer som försvårar är att vi förutser framtiden baserat på kunskap om nuet. Därför tar vi inte heller fasta på information om vad som kan hända. Det är här som jag ser att fantastiken har en oerhört viktig roll att spela. Förändringar i världen sker hastigare och hastigare. Vi som människor måste kunna hantera den osäkra situation som det innebär, vilket innebär att vi behöver öka vår beredskap för olika scenarier. Fantastiken kan användas för det genom att visa vad som kan hända i världen och vilka konsekvenser det får, men också förbereda oss för de etiska dilemman som garanterat kommer. Det här gäller oavsett om det är en fantasy- eller science fiction värld som är berättelsens fond.

Kimya

Min förhoppning är att under 2020-talet när behovet av att resonera kring olika framtidsscenarier ökar så kommer fler hitta till fantastiken. Våra böcker kan då användas som ett stöd i de diskussioner som behöver föras, som underhållning och ett sätt att undermedvetet bearbeta osäkerheten i världen. Eftersom fantasy, science fiction och skräck är genrer som handlar om samtiden så tror jag också att fler författare kommer att behandla de utmaningar och etiska dilemman vi står inför. Det kommer att göra att utbudet ökar, men också bredden av olika typer av berättelser. En spännande framtid med andra ord … 

 --------------------------

Eva Holmquist är aktuell med urban fantasy romanen Kimya. Vill ni veta mer kan ni gå in på förlaget Ordspiras hemsida.  


Oskar Källner - Författarintervju0

31 augusti 2020

Jag har följt Oskar Källners författarskap med stort intresse under flera år. Hans noveller har vunnit tävlingar, hans förlag Fafner har stått för flera intressanta satsningar och idag har han ett långtgående bokkontrakt med Grand Agency och Raben och Sjögren. I denna författarintervju försöker jag ta reda på vilka beslut han fattat och vilka strategier han valt som lett till denna framgång.

Oskar Källner

Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

Imperiets Arvingar Gravplaneten 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.


Fantastiken under 2020-talet, del 10 - Emil Haskett0

27 juli 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Emil Haskett

Jag hakar på Markus Skölds tanke om att fantastiken står sig starkare idag än den gjort tidigare.

När jag var barn på 80-talet var utbudet av fantastik skralare än det är nu. Då introducerades jag till främmande världar genom Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen och genom rollspelet Drakar och demoner.

När jag kom upp i tonåren följde fantastiken med men gick över till Stephen King, Ann Rice och rollspelet Kult. Under de åren hade även svenska förlag och bibliotek tagit in fler fantastikböcker, allihop översatta eller på engelska. Det var en undanskymd genre och hade någon sagt till mig då att i en inte allt för avlägsen framtid skulle mer eller mindre alla känna till Frodo och Aragorn, eller att helt vanliga människor skulle diskutera Arya Stark och Cersei Lannister kring fikaborden på jobbet, så hade jag aldrig trott på dem.

Fantastiken har aldrig varit så levnadsstark som den är just nu. Netflix och HBO har egna fantastikserier. Det finns fler superhjälte- och Transformersfilmer än någon kan räkna. Dataspel utspelar sig ofta i skräck, fantasy eller science fiction-miljö. Fantastiken har blivit mainstream, i alla fall den engelskspråkiga.

Famous fantasy

Idag finns det många som skriver fantastik på svenska. Problemet är att vi fantastikförfattare har svårt att nå ut i litteratursverige. De som lyckats bäst med att få många läsare verkar vara ett fåtal skräckförfattare, och de som skriver fantasy för barn- och ungdomar. De som skriver fantastik för vuxna verkar ha svårare att nå fram i bruset.

Jag tror problemet är flerledat. Det kan vara så att läsare i Sverige traditionellt importerar sin fantastik. Det finns redan väldigt bra fantastik, både på originalspråk och översatt, kanske väljer man den före den svenska fantastiken.

Det kan även vara så att fantastiken fortfarande lider lite av att den är obskyr och anses vara för barn (Ja, trots vålds- och sexspektaklen Westworld och Game of Thrones).

Ytterligare en sak som slår mig är att det kan finnas ett mått av finkulturellt filter över det hela också. Jag minns recensionerna John Ajvide Lindqvist fick för Låt den rätte komma in: en recensent verkade överraskad att det gick att skriva skräck på svenska och en annan tyckte om boken men var mer intresserad av vad som skulle hända om Ajvide Lindqvist skrev utan övernaturliga inslag. Även om dessa recensioner är över 10 år gamla så kanske de säger något fantastikens status i Sverige, att realism skattas högre än det övernaturliga?  

Slutligen hänger det ju självklart även på förlag och marknadsföring. Min tolkning är att den mesta fantastiken i Sverige utkommer på små, nischade förlag som verkar ha svårt att konkurrera med de stora förlagen.

Det finns alltså en rad barriärer att bryta igenom men det vi ska komma ihåg är att fantastiken i stort redan är mainstream, vi måste bara få upp läsarnas ögon för den svenska fantastiken. Jag tror att lösningen är att göra det som görs precis nu: Jobba. Nöta. Ge ut fler titlar. Skriva riktigt bra fantastik så att läsarna tipsar varandra.

Ju fler bra titlar som finns, desto större möjligheter ger vi läsarna att upptäcka de fantastiska världar som vi har skapat.

-----

Emil Haskett är aktuell med urban fantasyromanen Dit du inte får gå. Det är första delen i en fantasyserie med fristående berättelser kring Mörkån, som blandar magi och socialrealism och riktar sig till äldre ungdomar och vuxna. Ni kan hitta mer information om Emil och hans författande på Fantasiförlagets hemsida.