JL Fantasy

Game of Thrones s08e05 - Recension0

14 maj 2019

Jag är mer peppad på Game of Thrones än på länge. Inte för att jag hoppas på att serien ska få ett bra slut. Utan för att det är intressant att se på när den gräver sin egen grav. Likt hur en bilolycka kan vara hemsk men ändå spännande att titta på.

Game of Thrones The Bells recension

Likt avsnitt tre tyckte jag att scenografin i avsnittet var väldesignad. Särskilt scenen ovan, när Clegane-bröderna stirrar på varandra i ruinen av Kings Landing med draken flygandes bakom dem. Men även när draken svepte ner och brände skeppen och staden. Till viss del även när byggnaderna kollapsade ner runt omkring Arya och Jon. Helt idiotiskt skrivna men snyggt gjorda. Skådespeleriet var också helt okej. Jag gillade särskilt när Sandor bitterljuvt skrattade åt situationen när han fick döda sin bror om och om igen medan livet höll på att rinna ur honom.

Det var det positiva. Det fanns dock en hel del saker som jag hade problem med. 

  • Tyrion skvallrar på Varys trots att han själv tvivlar och trots att Varys räddat honom flera gånger genom serien. Åter igen ett felaktigt beslut från hans sida. Tyrion har inte fattat ett enda rätt beslut på två säsonger, han är nu en av seriens dummaste personer. Att se ens favoritkaraktär bli så värdelös är bland det mest tragiska med den här säsongen.
  • Tyrion släpper ut Jamie från fångenskap hur enkelt som helst. Ytterligare en scen som tydligt demonstrerar hur de stressat fram den här säsongen.
  • Eurons karaktär är hysteriskt dålig. Så fort han öppnar munnen eller gör minsta lilla gest skrattar jag åt hur dåligt skrivet allt är. Han ramlar i knät på Jamie och börjar skryta om hur han knullat hans syster. Sedan tittar han in i kameran och skryter en sista gång medan han dör "I'm the man who killed Jamie Lannister". 
  • Draken förstör hundratals ballistor utan att ta så mycket som en skråma. I förra avsnittet kunde de inte förstöra en enda.
  • Det Gyllene Kompaniet fick inte strida en sekund. De bygger upp dem till att vara betydelsefulla och coola och sedan får de inte ens lyfta sina svärd. Det finns mycket jag är besviken över med den här säsongen men det var en av de allra största besvikelserna.
  • Cersei står och gråter hela avsnittet och gör INGENTING. Inga tricks, inga dolda planer. Det ondskefulla geniet bara står där och hoppas att allt ska gå hennes väg. 
  • Cerseis och Jamies död. Ingen profetia den här gången heller. Jag gissar att de ville skapa ett slags poetiskt slut till båda karaktärerna men lyckas göra raka motsatsen. Framkrystat och ovärdigt slut på den episka skurk som Cersei varit genom hela serien. Inte lika dåligt som The Night Kings slut, men nära på.
  • Att Arya vänder om helt plötsligt när hon tagit sig hela vägen in till The Red Keep och struntar i sin lista efter några få ord från The Hound var konstigt. Att hon sedan lyckas överleva all förstörelse omkring henne ett dussintal gånger är ännu konstigare. Att hon dessutom sedan rider iväg på en vit häst i slutet av avsnittet. What? Varför? Ska det vara poetiskt eller symboliskt? Väldigt konstigt.

Men värst av allt.

Danys ark från hjälte till skurk kunde ha varit bra. Jag kan se att detta faktiskt är hur böckerna kommer att utspela sig. Att Dany långsamt ska bryta ihop har delvis byggts upp över hela serien. Väldigt Anakin Skywalker-aktigt. Men att i ett enda avsnitt avsnitt gå från att vara arg för att folk inte älskar henne, till att känna sig sviken för att de är rädda för henne, till att tänka "de har rätt, jag ska döda ALLA" är alldeles för ovärdigt. Vi har sett för lite av Danys galna sida för att det här ska hålla ihop. Hon har dödat massor av personer förut men aldrig helt oskyldiga människor. Hon har alltid varit väldigt tydlig med att hon är räddaren av världens alla utsatta människor. The Breaker of Chains. Nu har hon i stället blivit Darth Khaleesi. Hade hon bränt alla soldaterna och Cersei hade jag köpt det, men att bränna hela staden efter att de kapitulerat och även en del av sina egna trupper? Vad som kunde ha varit ett sorgligt slut på en tidigare god karaktär blir nu bara ett stort skämt.

Nu är det ett sista avsnitt kvar. Jag ser fram emot att se hur hon försöker döda Jon och Tyrion i nästa avsnitt. En till rättegång kanske, men denna gång utan ett lyckligt slut? Kommer någon av profetiorna uppfyllas i det sista avsnittet? Kommer Dany vandra fram till järntronen (vore ett mirakel om den inte är täckt av bråte) och se hur aska faller ner runt omkring henne likt visionen hon fick i The House of The Undying? Kommer Jon att bli Azor Ahai i nästa avsnitt när han dödar Dany? Kommer han sticka svärdet genom hennes bröst och få det att fatta eld? Eller är det etablerat nu att D&D helt ignorerar alla profetior?

Det vore åtminstone ett plåster på såren till alla fans där ute som teoretiserat kring profetiorna.

Betyg 1 av 5


Game of Thrones s08e04 - Recension0

10 maj 2019

Game of Thrones fortsätter att gräva sin egen grav. Serien verkar sträva efter att vilja bli ihågkommen som serien med det sämsta slutet någonsin.

The Last of The Starks

Det har gått en vecka sedan Game of Thrones valde att göra sig av med The White Walkers för att i stället fokusera de tre sista avsnitten på konflikten med Cersei och den eskalerande konflikten mellan John och Dany.

Jag var väldigt besviken på avsnitt tre och chockad över att de sumpade många av de handlingstrådar som byggts upp över lång tid. En del personer som jag har pratat med har sagt saker i stil med, "Ja, men serien har varit ganska dålig länge nu så det är inte så överraskande att de gjorde som de gjorde." Så har jag inte känt. Jag har älskat Game of Thrones trots dess brister. Men nu när förra veckans avsnitt verkligen landat hos mig har jag insett att jag gått igenom alla de fyra första sorgestadierna. Chock, ilska, förhandling, depression och är nu på väg in det sista stadiet: acceptans. 

Denna sorgeprocess befästes efter avsnitt fyra. Begravningen i början kändes som en begravning för hela serien. Framför allt för att hoppet om att The Night King ska återvända är bortblåst. Men det var inte den enda bristen.

  • Halva armen överlevde tydligen The Long Night. Nej. Nej. Nej.
  • De klipper bort scenen när Bran förklarar Johns förflutna för sina syskon.
  • De visar en kort scen med Bronn där han "köps" av Tyrion. Ett konstigt slut på hans karaktärsark.
  • Jamie väljer att lämna Brienne och åka tillbaka till Cersei. Hans karaktärsutveckling känns betydelselös.
  • Arya bara drar och lämnar alla utan att säga hej då. Familj verkar inte betyda något för henne.
  • Jon lämnar Ghost utan ett ord eller ens en klapp på huvudet.
  • Scenen då draken blir skjuten hade massor av logiska luckor och väldigt lite efterföljande reflektion. 
  • Missandei ber Dany massmörda alla precis innan hon avrättas. Ovärdigt slut för en karaktär som tidigare varit något av ett moraliskt samvete.
  • Varför dödar inte Cersei alla i slutet med ballistorna? Om de kan döda en flygande drake på flera kilometers håll borde väl de kunna döda några dussintals soldater som står still? 

Det är så många karaktärsark som helt plötsligt vänder tillbaka till ett stadie som de lämnat sedan länge, vilket ger hela säsongen en känsla av tillbakagång snarare än upptakt. Allra värst av dessa är seriens nya skurk, Dany. De har byggt upp för detta genom säsongen och i det fjärde avsnitt blev det tydligt bortom allt tvivel. Trots Tyrions försök har alla personer närmast henne, de som höll henne god, nu lämnat henne. Jorah, Varys, John och till viss del även Greyworm och Missandei. Den enda som är kvar är Tyrion och om jag gissar rätt så kommer även han att byta sida i kommande avsnitt när Dany börjar avrätta alla som stått på Cerseis sida. Även om jag alltid velat ha John på tronen i stället för Dany, tycker jag inte att detta är ett värdigt slut på hennes karaktärsark. Karaktären har utvecklats genom alla säsonger till att bli en stark individ som kan ta ansvar trots att detta ansvar många gånger gått emot det hon innerst inne velat ha: järntronen. Hon har skjutit upp det hon anser vara sitt, för folkets bästa. Men i stället för att hon även i denna sista säsong skulle övervinna sitt begär genom att lämna över makten till Jon eller någon annan, har hon i stället helt uppslukats av det och blivit ond likt sin far. Därför tror jag att hon kommer att dö i sista avsnittet, troligtvis blir det Jon som måste döda henne.

Nästa avsnitt verkar bli ytterligare ett långt stridsavsnitt och i kaoset kommer Jamie, Arya och The Hound smita in i Kings Landing för att reda ut sina karaktärsark. Därefter kommer det sista avsnittet att avsluta kampen om järntronen och ge lite avslutande scener som knyter ihop eventuella trådar som inte fått plats.

Betyg: 1 av 5


TAU - Recension0

09 september 2018

Tjuven Julia tillfångatas av en vetenskapsman som börjar utföra experiment på henne i sitt hus. När han är borta ansvarar den sofistikerade AI:n TAU för att hon inte ska rymma. Hur ska hon hinna rymma innan experimenten når sitt stundande slut?

TAU

När Netflixs senaste sci-fi film TAU släpptes trodde jag utifrån trailern att den skulle vara en slags variant av Cube eller Saw-filmerna. Även i filmens inledning gav den det intrycket men ganska snabbt ändrar den riktning och blir en slags hybrid mellan filosofisk sci-fi och romantisk thriller. En kombination som skapar några intressanta scener men i det stora hela blir rätt menlös. 

Julias kidnappare Alex är en sexig, superintelligent och kallblodig vetenskapsman som, när han inte torterar unga kvinnor eller driver några av världens mest framstående teknikföretag, gillar fine-dining och är besatt av renhet. Alex fäster en apparat i nacken på Julia och testar hennes reaktioner på smärta för att göra TAU (AI:n som ska bli hans mästerverk) ännu smartare än vad den redan är. Inget av detta förklaras dock i detalj. Varför behöver han människors känsloreaktioner för att göra sin AI smartare? Och vad menar han egentligen med att TAU ska bli smartare? Inget av det tekniska kring AI:n förklaras på något sätt.

Twisten kommer när Julia i ett rymningsförsök lyckas förstöra en del av fängelset och maskinen som sög ut information ur henne. En kamp mot klockan börjar både för vetenskapsmannen och för Julia. I stället för att "bara" tortera henne måste vetenskapsmannen nu få ut information ur henne på andra sätt innan hans aktieägare avsätter honom som VD för företaget. Samtidigt behöver Julia skapa tillräckligt mycket frihet för sig själv inuti huset så att hon kan hitta ett sätt att fly. Snart inser hon att TAU verkar vara mer än bara en smart hjälpreda till Alex. Kanske är AI:n hennes väg till frihet?

Det är uppenbart att filmen syftar till att tittarna ska uppskatta den ovanliga relationen som växer fram mellan Julia och TAU. AI:n som kontrollerar huset är utan problem kapabel att mörda Julia på ett ögonblick samtidigt som den på många sätt är barnslig. Den vet ingenting om världen utanför huset och när Julia berättar om den uppstår en slags besatthet inom AI:n. De filosofiska diskussioner som uppstår genom dessa dialoger hade kunnat vara ännu mer intressanta om de vågat dyka in i dem djupare. Men när de riktigt intressanta frågorna kommer, som till exempel What does it mean to be alive? har Julia inga bra svar, vilket är ganska talande för hela filmen. Filmskaparna verkar ha svårt att bestämma om fokuset ska ligga på hur Julia ska rymma, de filosofiska diskussionerna mellan Julia och AI:n, den besynnerliga relation som uppstår mellan Julia och vetenskapsmannen eller konflikten som föds mellan TAU och hans skapare. Allt blir till slut en salig röra som aldrig riktigt reds ut. Filmen är 97 minuter lång, men redan efter den första halvtimmen blir allt rätt rörigt och samtidigt enformigt. När de mer actionfyllda slutscenerna till slut bryter av transportsträckan har all form av spänning eller engagemang för karaktärerna redan försvunnit. 

Betyg 1 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Last Jedi

Death Note

Suicide Squad

Fantastiska Vidunder och var man hittar dem 


Recension – Star Wars: The Last Jedi0

17 december 2017

Spoilervarning

JJ Abrams skapade med The Force Awakens en nystart som, även om den var lik A New Hope, ändå lade upp en intressant grund för den nya trilogin. Mina förväntningar inför The Last Jedi var inte skyhöga, men jag såg fram emot flera saker: att få reda på vad Luke pysslat med, vem Snoke var, vilka Reys föräldrar är och att få se en något allvarligare film. Tyvärr misslyckades The Last Jedi med alla ovanstående punkter. I den här recensionen listar jag några av de fel jag tyckte att filmen hade. Jag försökte hålla det kort. Det gick inte så bra.

  

Handling

Handlingen kan sammanfattas med att Rey vill att Luke ska träna henne, men Luke vägrar. Hon åker därför iväg och försöker ta hand om problemet själv, likt hur Luke gjorde i Empire Strikes Back. Hon tillfångatas dock av Snoke som kort därefter mördas av Kylo som tar hans plats. Samtidigt försöker rebellerna fly från The First Orders flotta som de jagas av genom filmen. I slutet av filmen ändrar sig Luke och räddar alla genom att projicera en holografisk version av sig själv över galaxen med Kraften, vilket gör att en handfull rebeller kan fly för att fortsätta kampen i nästa film.

Min gissning är att Rian Johnson såg kritiken som The Force Awakens fick, om att den var för lik dess föregångare, och försökte därför vända på de gamla tropen från originaltrilogin. Tyvärr gör varje ändring karaktärerna osammanhängande och handlingen blir stundtals långrandig samtidigt som den saknar fokus och struktur. Men detta är bara de överliggande problemen – går man djupare in i manuset uppenbarar sig flera andra problem.

  • Plattityder: De dåliga valen börjar redan i den första scenen när rebellerna ska förstöra ett Dreadnought-skepp. Poe, eftersom han är så cool, lyckas själv förstöra det mäktiga Dreadnought-skeppets alla kanoner med en ensam X-wing. Sedan får vi se en lång scen då en namnlös rebell offrar sig själv för att fälla bomber över dreadnoughten. Den överliggande handlingen som de försöker lägga upp med inledningen är att det inte räcker med att förstöra för The New Order. Rebellerna måste ingjuta hopp hos alla varelser runt om i galaxen så att de kan se hopp i den annars mörka tillvaron under The First Orders tyranniska styre. När Leia avslutar den första scenen genom en monolog till Poe, efter att han offrat rebellernas alla bombare i attacken, himlar jag med ögonen. Genom att lägga på detta överliggande narrativ boxar Johnson in hela handlingen i en världsbild som liknar den hos en 12-åring. Verkligheten är mer komplex och kräver mer av oss än att vi bara ska "hoppas" på att det bästa ska hända om vi visar oss själva vara förebilder. En av Star Wars styrkor har alltid varit att den tilltalar både en yngre och en äldre publik. Likt The Phantom Menace gör The Last Jedi misstaget att fokusera för mycket på den yngre publiken.
  • Osammanhängande handling: Flera saker i både huvudhandlingen och bihandlingarna är helt ologiska. Varför kunde till exempel Snokes flotta inte hitta något annat sätt att hinna ikapp rebellernas rostiga skepp? De jagade dem i 20 timmar med den enda förklaringen att "deras skepp är lite snabbare". De skickar inte ut sina mindre snabbare skepp för att genskjuta dem, de kallar inte på stöd från någon annan del av galaxen som hade kunnat använda lightspeed för att dyka upp framför rebellerna. Eller varför inte bara hoppa fram själva med något av deras större skepp. Självklart behöver inte allt i världen vara helt logiskt, det är trots allt en fantasy/sci-fi film. Vissa mindre skillnader är acceptabelt, men inte så många som det är i The Last Jedi.
  • Onödiga bihandlingar:  En stor del av filmen är bara till för att karaktärer som inte har något att göra ska få synas. Finn har till exempel ingen roll men får en eftersom han måste hitta ett sätt att förstöra The First Orders nya "locator" som gör att de kan följa rebellerna genom hyperspace. Hela denna handling, som åtminstone tar upp 40 minuter av filmen, hade kunnat användas till något mer intressant. Som att till exempel ge oss en hint om vem Snoke var. 
  • Obesvarade frågor: Alla intressanta frågor som The Force Awakens skapade får antingen dåliga svar eller inga svar. Till exempel: vem var Snoke? Vad var hans motiv? Var var The Knights of Ren? Och kanske den största frågan, vilka var Reys föräldrar? Vi får svaret i den här filmen att de är, citat..."filthy merchants". Ljuger Kylo för Rey? Kanske, men känslan kvarstår ändå i den här filmen. Att det svaret inte alls var vad de byggde upp för i den första filmen.
  • Deus ex machina: Precis när rebellerna ska dö för hundrade gången hittar de precis i rätt tid en övergiven rebellbas. Detta ger dem ytterligare lite tid att vänta på att någon ska rädda dem för etthundraförsta gången. Lösningarna på problemen som rebellerna ställs inför blir inte lösta av dem själva utan lösningen uppenbarar sig för dem på olika sätt vilket gör deras kamp meningslös.
  • Mjuka magisystem: Kraften har alltid varit ett ologiskt magisystem som vid en lite närmare granskning aldrig har varit trovärdigt. Men det fungerade ändå bra i de tre första filmerna där den användes sparsamt. I The Last Jedi används Kraften inte sparsamt. Flera nya krafter presenteras utan att förklaras, både av karaktärer som är helt otränade i Kraften och av de som är tränade. Till exempel kan alla huvudkaraktärerna kommunicera med varandra över hela galaxen, ungefär som ett intergalaktiskt facetimesamtal. Snoke, Rey, Kylo och Luke använder Kraften gång på gång, inte bara för att känna varandra, som i tidigare filmer, utan för att prata med och påverka varandra trots att de inte vet var den andra parten är eller om den ens lever. Förklaringen man får är att "the Force connects all living things".
  • Dödade karaktärer: De dödar, bland många andra, både av Luke och Snoke. Detta är inte ett problem i sig självt, men i och med att ingen av dem ersätts eller får ett värdigt slut blir dödsfallen ett stort problem. The First Order med Kylo i spetsen känns inte tillräckligt farliga trots att de kontrollerar hela galaxen och Rey har ingen mästare som kan lära henne hur hon ska finna balans (om de inte vill överanvända Force Ghosts igen).

  

Tonen

Den generella idén verkar vara att The Last Jedi ska vara ett mörkare kapitel, likt hur Empire Strikes Back var i den första trilogin. Men i stället för att ha detta som en vägledare slänger de in massor av andra scener som motverkar den mörka tonen.

  • Humorn: Filmen är fullkomligen proppfull av humoristiska scener. Skulle nästan vilja se den igen bara för att räkna hur många gånger de visar en gullig eller konstig alien för att få publiken att skratta. Detta skifte i ton gör att filmens helhet blir rörig och osammanhängande. Ibland känns det som att jag tittar på Pirates of the Carribean in space eller en nytolkning av Det Våras för Rymden. 
  • Merchandise: Skimrande rävar som skulle göra Edward Cullen avundsjuk, fisknunnor som snubblar över sig själva och små klumpiga pingviner med stora ögon och sorgsna miner som endast är skapade för att få tittarna att säga "aww". Kan dessa varelser vara till för att sälja merchandise mån tro?
  • Inkompetenta skurkar: Det mesta med The First Order är ett skämt, särskilt generalerna. De springer runt som idioter och blir gång på gång lurade av rebellernas uppenbara distraktioner medan de själva aldrig har en lösning på ens det minsta problemet.
  • Politiskt budskap:  Det finns en del politiska budskap i filmen som känns malplacerade. Det antikapitalistiska casinot visar att alla rika människor är onda svin som förser The First Order och Rebellerna med vapen bara för att själva tjäna pengar. Även om budskapet nyanseras senare lämnar casinoscenen en dålig smak i munnen.
  • Lightsaberdueller: Inte en enda lightsaber-duell i hela filmen. Inte ens i slutet. I stället slåss de med Snokes röda livgard vilket kanske hade varit intressant om dessa haft någon slags personlighet eller bakgrundshistoria. Nu blir det endast en tidsödande duell där man redan från början vet vem som ska vinna.

  

Karaktärer

Mitt allra största problem med filmen var dock inte handlingen eller det röriga tonskiftet. Det var hur de förstör karaktärerna, både nya och gamla. 

  • För många karaktärer: Allt för många nya karaktärer introduceras. Vi har redan de gamla karaktärerna som Luke, Leia, Chewi, R2D2 och C3PO. Vi har också alla nya karaktärer från The Force Awakens. Att det nu läggs in ännu fler karaktärer gör att ingen får tillräckligt med tid för att utvecklas eller att nå hem till tittarna. De nya karaktärerna hade kunnat fungera om de fått tid att introduceras ordentligt, men nu tar de tid från de andra karaktärerna som man vill veta mer om. 
  • Identitetslösa skurkar: Skurkarna har ingen bakgrund eller något motiv, annat än att de vill styra över galaxen. Eftersom The Force Awakens fokuserade på Kylo och hans relation till Han, Leia och Luke hade den ett djup men Snoke, Phasma och Hux har inga bakgrunder alls.
    • Admiral arg - Sämst av alla skurkar är Hux som dyker upp i en rad scener och endast har ett syfte: att se till att The First Order aldrig någonsin kan tas på allvar igen. Han är filmens clown och samtidigt högst i rang i hela orden efter Snoke. 
    • Snoke - Den onda mästerskurken dödas av sin lärljunge efter att han felbedömt honom. Det blir inte ens en strid utan Kylo bara kapar honom i mitten med en lightsaber. Jag hade kunnat köpa detta om det fyllt någon tydligare mening eller om man vetat vem Snoke var och att detta var en av hans brister eller nått liknande. 
    • Kapten Phasma - I den här filmen skulle äntligen Phasma (a.k.a. Brienne) få synas och visa hur bad ass hon är. Erm, nej hon får ungefär 3 minuter skärmtid, två oneliners och sedan dör hon när Finn trollar fram ytterligare en Deus Ex Machina. De hypade upp henne och gjorde leksaker av henne bara för att döda henne innan hon lyckades åstakomma någonting.
  • Specifika problem: Här är ytterligare några problem med karaktärer som är för stora för att inte nämna.
    • Lila damen - Kommer inte ihåg namnet på den nya admiralen som tar över efter att Leia plötsligt har blivit en jedi. Lila damen är också en otydlig karaktär som endast är till för att skapa lite spänning inför Poes "kupp". Ytterligare en sidohandling som inte ledde någonstans utan bara gjorde filmen längre. Även den nya admiralens död antar jag ska vara ett sorgset och coolt ögonblick men när hon lightspeedar in i The First Orders flotta suckade jag av frustration. Hur cool effekten av explosionen än må vara undrar man – varför de inte har använt det tricket tidigare? 
    • Leia - Leia håller på att dö några gånger i den här filmen. En av grejerna som hon överlever är en raket som får hennes brygga att explodera, hon kastas då ut i rymden och fryser delvis till is. No big deal, hon vaknar upp några minuter senare och använder Kraften för att dra sig själv in i skeppet igen. Är de verkligen så desperata att försöka skapa coola scener? Jag köper att Leia har Kraften men inte att hon aldrig någonsin använt den och sedan helt plötsligt gör detta konststycke. All den träning som Luke och Anakin genomgick känns betydelselös. 
    • Yoda - Luke tvekar om han ska hjälpa rebellerna eller om han borde förstöra Jediordens ursprungliga texter och strunta i allt. Då dyker force ghost Yoda upp och fattar båda besluten åt honom. Ytterligare en deus ex machina där lösningen uppenbarar sig från ingenstans. Och varför använder han krafter som tangerar darksidekrafter? Han kallar på blixtar från himmelen som bränner sönder trädet där texterna bevaras. Kan force ghosts vara med och slåss nu? Eller är det som så många gånger förr: "den här karaktären kan göra det för han är extra cool".
    • Luke - Det största problemet jag hade med filmen var hur de förstörde Lukes karaktär. Luke Skywalker i den här filmen är helt annorlunda från den Luke vi älskade i den första trilogin. Flera av hans handlingar känns ologiska och går emot val han gjorde i den inledande trilogin. Att han skulle förändrats så här mycket på grund av att Kylo svek honom känns aldrig trovärdigt. I stället för att vara hjälten som rebellerna behöver är han en sur gammal grinig gubbe som är rädd för allt och som bara vill bli lämnad i fred, igenom hela filmen. I alla fall om man inte räknar med Yodas plötsliga entré. Med några korta skämt på Lukes bekostnad tar han bort all den sorg som Luke känt under de sista åren. Också otrovärdigt och tråkigt för handlingen. Sedan lyckas Johnson hitta på ytterligare ett nytt sätt för Kraften att bli ännu mindre intressant. Luke projicerar sig själv till slutstriden där rebellerna åter igen håller på att dö. Alla rebellernas insatser har misslyckats men då dyker Luke upp och gör en dramatisk entré. Han småpratar med Leia och dör efter att ha använt för mycket av Kraften. Allt bara för att rebellerna skulle få en minut till på sig att hitta en lösning på problemet. Ett ovärdigt slut på en av de mest storslagna hjältesagorna i tv-historien.

   

Sammantaget

Min första tanke när jag lämnade biografen var: där dog Star Wars. I efterhand kanske det inte var riktigt så illa. Filmen är i grundtanken en kopia av The Empire Strikes Back men varje gång Disney och Hohnson försöker hitta på något nytt känns besluten alldeles för mycket präglade av begär att skapa coola scener på bekostnad av trovärdighet. Alla misstagen läggs på hög och tillsammans gör de The Last Jedi till en av de sämsta Star Wars-filmerna hittills.

Betyg: 1 av 5

  

Edit: Tack Henrik Bylund för att du uppmärksammade mig på att Rey stal texterna från trädet innan Yoda förstörde det och stoppade dem i en låda i The Milennium Falcon. Det hade jag missat. Det förklarar Yodas kommentar om att det inte finns något i trädet som Rey inte redan har och nyanserar scenen något.

Tack också Martin Takaichi för dina argument som fick mig att inse att några punkter i min kritik var obefogade.

     

Vill du läsa fler recensioner?

The Force Awakens

Rogue One


Recension - Death Note (Netflix)0

10 september 2017

Light Turner är en mobbad high school-elev som tjänar extra pengar på sidan genom att skriva uppsatser åt andra elever. En dag faller en mystisk anteckningsbok ner från himmelen och när Light börjar läsa denna uppenbarar sig dödsguden Ryuk för honom. Anteckningsboken är en Death Note och alla människor vars namn skrivs ner på dess papper dör. Light beslutar sig för att hämnas på sina mobbare, men varför sluta där?

 

Trailer

Death Note är en av de mest populära animes som släppts under 2000-talet och en av mina personliga favoriter. Death Note startade som en manga 2003 och adapterades sedan till en anime på 37 avsnitt som sändes mellan 2006-2007. Den har även gjorts till spelfilm i Japan och har nyligen haft premiär på Netflix i ytterligare en spelfilmsadaption. 

Den här recensionen är framförallt riktad till de som sett originalet och innehåller därför en del spoilers.

Berättelsen har flyttats från Japan till USA och nästan alla de japanska karaktärerna är nu istället amerikanare. Handlingen startar annars relativt troget originalet men väljer att fokusera mer på Lights känslomässiga problem och relationer än på att visa hans intellekt och ambitioner som animen gör. Till en början är dessa förändringar inte slående men när dödsguden Ryuk visar sig för Light börjar berättelsen gradvis skilja sig allt mer från dess original. Känslan som den 37 avsnitt långa serien bygger upp ska klämmas in i en timme och 40 minuter lång film. Ändringar i karaktärernas motivation och moral, som i animen tar flera avsnitt på sig att skildra, skiftar från scen till scen och gör filmen osammanhängande och stressad.

Det största problemet är att skaparna inte verkar ha förstått vad det var som gjorde animen till det mästerverk den var.  När Light skapar sitt alterego Kira och blir jagad av polisen är han så briljant att polisen inte har en chans att fånga honom. Då kallas superdetektiven L in och resten av serien blir en hjärnornas kamp likt Sherlock Holmes och Moriarty, där de två försöker överlista varandra samtidigt som de motvilligt börjar respektera varandra. I netflixversionen skildras både Light och L brunstiga tonåringar vars enda motiv är att rädda sina vänner eller att imponera på ens nya flickvän, Mia. En karaktär som för övrigt helt hade kunnat tagits bort ur filmen.

Bristerna i filmens tolkning av karaktärernas intellekt blir särskilt tydligt i filmens avslutande scen då de försöker chockera tittarna genom att visa hur snabbtänkt Light kan vara. Jag antar att de försökt återskapa en av animens bästa scener där Light lurar alla sina fiender med en komplex användning av dödsbokens krafter. Men istället, till skillnad från animen, får vi aldrig se hur Light testar, resonerar kring och lär sig mer och mer om anteckningsbokens krafter. Därför blir slutscenen i filmen osammanhängande och platt. När allt avslöjas i slutet himlade jag med ögonen snarare än att hänföras.

Ett annat problem som jag också blev besviken på var deras tolkning av dödsguden Ryuk. I originalversionen är dödsguden en slags comic relief som ger den annars moraliskt nertyngande animen ett ljus. I netflixversionen är Ryuk betydligt mörkare vilket gör att karaktärens roll blir helt annorlunda och inte lika intressant. Stundtals glömmer man bort att Ryuk ens varit med i filmen.

Sammantaget

Filmen avslutas med en slags cliffhanger vilket skulle kunna betyda att vi får en fortsättning i framtiden. Jag hoppas dock inte att det blir så då jag tycker att Netflix har slaktat orginalversionen och skapat något helt annat.

Betyg: 1/5

 

Vill du läsa fler recensioner? 

Suicide Squad.  Ytterligare en sågning av en  film som är sämre än dess original. 

Haikyuu!! Vill du ha nått liknande men annorlunda? Animeserie om volleyboll.

Erased.  Vacker animeserie som också handlar om en hjärnornas kamp.