Inom bodybuilding pratar man om ”Natty or Not” – är musklerna äkta eller resultatet av steroider? Nu når samma debatt litteraturen. Vi värderar en text högre om vi vet att författaren har ”blött på sidan”. Men vad händer med vår uppskattning när vi får veta att en AI har hjälpt till? Och vad händer med våra hjärnor när vi tar bort motståndet i skrivandet? Drar vi på oss en ”kognitiv skuld” som vi aldrig kan betala tillbaka?
Inom bodybuilding finns ett begrepp som nu börjar sippra in i författarvärlden: ”Natty or Not”. Det handlar om huruvida en muskulös kropp är byggd naturligt eller med hjälp av steroider. Författare börjar nu få samma fråga: ”Är den här boken delvis skriven av AI, eller är du ’natty’?”
Att vara författare är nämligen inte bara ett yrke; det är en identitet som anses vara hårt förvärvad genom år av misslyckanden och kamp. För en författare som lagt decennier på att lära sig bemästra prosan känns AI som en existentiell kränkning. Det handlar om status. Om det svåra och exklusiva – att faktiskt skriva en roman – plötsligt blir tillgängligt för alla, vad händer då med titeln ”författare”?
IKEA-effekten och ansträngningens värde
Kognitiv psykologi visar att vi människor har en medfödd tendens att värdera saker baserat på den ansträngning som lagts ner. Vi föredrar hantverksöl framför massproducerad lager, inte bara för smaken, utan för berättelsen om arbetet bakom.
Detta kallas ibland för "IKEA-effekten" – vi älskar det vi har svettats för att bygga ihop. I två oberoende studier från 2025 visar Marco med kollegor, liksom Zhu och hans medförfattare, att läsare värderar texter lägre så snart de får veta att de är maskingenererade, även när kvaliteten är densamma. Men Marcos forskning visar också att läsare värderar olika saker i språket. Somliga fokuserar på ytliga egenskaper som tydlighet och läsbarhet – och för dem fungerar AI-text ofta bra. Andra läser mer holistiskt, letar efter tematisk koherens och spår av avsikt – och för dem känns AI-texten ofta tom. Det kanske förklarar varför så många författare ogillar AI-text medan vanliga läsare inte har lika stora problem med den. Jag känner igen mig i båda grupperna. Jag vill ha text som är enkel att ta till sig, strukturerat, tydligt. Men det måste finnas djup i handlingen, i teman, miljö och karaktärsprogression.
Kanske är det just de holistiska läsarna – författarna, lektörerna, kritikerna – som mest intensivt vill känna "blodet på sidan". Utan den synliga kampen ser de resultatet som Hilarys själlösa ”askpasta” – en substans utan kärna.
Men det finns ett ännu djupare problem som rör hur våra hjärnor faktiskt fungerar. Inom kognitionsvetenskapen pratas det om önskvärda svårigheter. Det är i den mentala brottningsmatchen med ett svårt stycke som hjärnans plasticitet aktiveras och vi bygger äkta förståelse.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg visar forskning att hjärnans anslutningsgrad skalar ner i proportion till mängden stöd vi får från AI. Genom att ta bort friktionen i skrivandet riskerar vi att förlora det kognitiva muskelminnet. Det är som att bowla med staketen uppe; bollen hamnar aldrig i rännan, och du lär dig inte att faktiskt sikta.
Men här blir bilden mer komplicerad. Kognitionsforskaren Paul Kirschner gör en viktig distinktion mellan cognitive offloading och cognitive outsourcing. När du skriver anteckningar på ett papper offloadar du, frigör arbetsminne för att kunna fortsätta tänka. Men när du ber en AI att tänka åt dig outsourcar du själva tankearbetet. Skillnaden? I det första fallet gör du fortfarande jobbet. I det andra fallet får du resultatet utan att ha tränat den underliggande förmågan.
"Minnet förbättras när du hämtar fram. Skrivandet förbättras när du formulerar. Resonemanget förbättras när du resonerar," skriver Kirschner. "När något annat gör dessa saker åt dig får du resultatet utan att ha övat den kognitiva maskinen som ligger bakom."
Och ändå – samma Kirschner erkänner att frågan inte är om vi ska använda AI, utan vad vi väljer att outsourca och vad vi väljer att fortsätta göra själva.
Bild: Gemini
Är jag en passiv passagerare?
Här måste jag dock stanna upp och ifrågasätta den svartvita bilden som Hilary och andra målar upp. Går det verkligen inte att lära sig bowla med rännorna uppe? Som ”bokregissör” känner jag inte igen mig i bilden av att jag skulle ha slutat tänka, utvärdera eller forma min prosa.
För det första tål det att upprepas: jag klickar inte bara fram färdig text. Jag utvärderar, förkastar, skriver om och styr. Detta är vad forskning kallar germane cognitive load – ett arbete där jag först skapar grunden själv och sedan måste ha katedralens ritning i huvudet under processen med AI:n. Att vara bokregissör innebär inte att man slipper tänka, det innebär att man tänker på ett annat sätt och på delvis andra saker. Samma studie som Hilary refererade till tyder faktiskt på att vi kan undvika den fruktade "kognitiva skulden" om vi först formulerar oss själva och sedan låter AI:n utmana våra val; processen förvandlas då från en genväg till en neural slipsten som faktiskt kan öka hjärnans aktivitet.
We believe that some of the most striking observations in our study stem from Session 4, where Brain-to-LLM participants showed higher neural connectivity than LLM Group's sessions 1, 2, 3 (network‑wide spike in alpha-, beta‑, theta‑, and delta-band directed connectivity). This suggests that rewriting an essay using AI tools (after prior AI-free writing) engaged more extensive brain network interactions - MIT Media Lab (Kosmyna et al., 2025)
De första två versionerna av Devans Dans skrevs innan AI men även under det sista året skulle jag uppskatta att cirka hälften av det nyskrivna materialet till Devans Dans fortfarande är helt och hållet mitt eget. Om maskinen lyckas fånga en stämning eller en formulering som jag känner ringer sant, då tar jag den. När jag upplever att förslaget är för platt, för klyschigt eller helt enkelt fel, förkastar jag det till förmån för mina egna ord. Ofta fungerar ett AI-förslag också som en språngbräda för att locka fram mina egna, unika idéer.
Utbildningsforskaren E.D. Hirsch har ett begrepp som hjälper mig att förstå varför detta kanske fungerar: AI är "a multiplier of existing competence" – en förstärkare av befintlig kompetens. Men det förutsätter att du redan har kompetensen. Att du har kunskap och omdöme nog att känna igen när maskinen har fel. "De som mest sannolikt missbrukar AI," skriver Robert Pondiscio i en essä som bygger på Hirschs idéer, "är de med grund bakgrundskunskap, svagt omdöme eller svag motivation – de är också mest mottagliga för dess illusioner. AI är ett kraftfullt verktyg i händerna på den nyfikne och motiverade, men förödande för den som bara söker en genväg."
Jag har skrivit skönlitterärt i 15 år, 10 år på denna bok, 8 år innan AI kom in i bilden. Jag har byggt en grund. Men kunde den grunden vara starkare? Självklart., det har jag påpekat flera gånger på denna blogg. Och är den grund jag har tillräcklig för att AI ska vara en förstärkare snarare än en fara? Det vet jag inte.
Slutar jag lära mig om skrivande helt genom att använda AI? Eller går det bara lite långsammare? Det kommer tillbaka till det forskningen säger: det beror på hur du använder verktyget. Har jag hittat rätt balans? Jag vet inte. Jag kalibrerar hela tiden, och jag kommer att fortsätta kalibrera.
Jag tror inte att sanningen är så enkel som att all AI-användning leder till kognitiv atrofi. Forskningen talar om ett spektrum – från atrofi till synergi – inte två lägen. Det är ett hantverk i sig att veta vad som är "guld" och vad som bara är "glittrande sand". Men för att maskinen ens ska kunna vaska fram det där guldet krävs det att jag ger den rätt kontext och rätt instruktioner. Många kritiker som avfärdar AI-skapat material verkar tro att det handlar om att trycka på en knapp, men de missar det arbete som ligger i kontextskapandet och promptandet. De missar även alla dialoger, allt avfärdande, allt som uppstår i mig när jag gör detta arbete. Allt som justeras, allt som skrivs om av mig själv i sammarbetet med AIn.
Jag misstänker att de som mest högljutt motsätter sig tekniken inte har förfinat sina kontextprompter varje vecka eller studerat manualerna från OpenAI, Google och Anthropic. För mig handlar det inte om att AI:n gör jobbet åt mig, utan om att jag måste vara extremt precis i min vision för att kunna styra den rätt. Jag måste också alltid vara medveten om vilka begränsningar AI har idag, så att jag kan navigera runt dem.
Jag påstår inte att det är exakt samma sak som det traditionella sättet att skriva. Men kravet på intentionalitet och vision är detsamma. Allt jag vill säga att detta är ett annorlunda sätt att arbeta på, och det kan också bli bra om man är ärlig och noggrann.
Kanske kan man säga det så här: Risken ligger inte i att ta emot hjälp. Risken ligger i att sluta vara närvarande i processen. Eller som Pondiscio formulerar det: "Den stora faran med AI är inte att den kommer att tänka bättre än oss – faran är att den frestar oss att sluta tänka helt och hållet."
Frågan jag ställer mig själv är: Är jag närvarande? Utvärderar jag fortfarande? Bryr jag mig fortfarande om resultatet?
Jag tror det. Det känns som det. Men jag kan ha fel.
Bild: Gemini
Den stokastiska papegojan och det inre ljuset
Nu vet jag att jag rör mig utanför min bekvämlighetszon. Jag är ingen filosof, men nu kommer vi till en tanke som har bitit sig fast i mig ända sedan jag började arbeta med AI. Något som jag i och med att jag mediterat mycket, läst och lyssnat på mycket om meditation och medvetande. Jag vill prova att presentera den tanken här, det kokar ner till en fråga som förföljt mig i min egen meditation och det finns en koppling i den till min användning av AI: Var går gränsen mellan att styra en tanke och att bara observera den?
Neurovetaren och podcastern Sam Harris poängterar ofta att den mänskliga upplevelsen av att vara en "författare" till sina egna tankar i mångt och mycket är en illusion. Enligt Harris har vi människor förvisso en vilja, men den är inte fri. Varje tanke, varje kreativ ingivelse och varje ordval är resultatet av en enorm mängd underliggande databearbetning i vår biologi – faktorer som de gener vi fått av våra föräldrar, den miljö vi växt upp i och de erfarenheter som vi själva inte har kontroll över.
Vi väljer inte vår nästa tanke; den kommer till oss. Enligt denna syn är jag, när jag "får" en idé till en scen i Devans Dans, snarare tankens första vittne än dess skapare.
Sam Harris fru, Annaka Harris, har utforskat dessa frågor ännu djupare. I sin bok Conscious: A Brief Guide to the Fundamental Mystery of the Mind (2019) och i ljudboksdokumentären Lights On (2025) intervjuar hon ledande forskare inom neurovetenskap och filosofi om medvetandets natur. Hennes slutsats är provocerande enkel: medvetande är verkligt, men vi har ingen aning om vad det faktiskt är eller hur det uppstår. Det är, som hon uttrycker det, universums kanske största mysterium.
Det som fascinerar mig med hennes perspektiv är ödmjukheten. Vi vet inte var medvetande kommer ifrån. Vi vet inte varför det känns som något att vara vid liv. Vi vet inte ens om medvetande är något som "tänds" vid en viss komplexitetsnivå, eller om det är något mer grundläggande – något som finns i verkligheten själv, i olika grader.
Det låter kanske flummigt. Men det är inte new age-mysticism – det är en position som på senare år tas på allvar av filosofer och fysiker vid världens ledande universitet.
Här blir parallellen till AI intressant. Kritiker kallar ofta AI:n för en "stokastisk papegoja" – en maskin som slumpar fram ord baserat på statistiska sannolikheter utan att ha något inre ljus tänt. Inom filosofin pratar man om "filosofiska zombier": varelser som kan prata om sorg eller kärlek utan att någonsin ha känt en klump i halsen eller fjärilar i magen.
Jag vet att det jag ska skriva nu är provocerande. Jag vet att många kommer att reagera starkt. Men jag skriver det ändå, för jag tror att det är viktigt att vara ärlig om hur jag faktiskt tänker:
Om vi människor inte har någon "fri" vilja – är vi då så fundamentalt annorlunda från AI i våra processer? Kognitionsvetenskapen visar att mycket av det vi kallar mänsklig intuition i själva verket är omedveten mönsterigenkänning. Vi är, i likhet med maskinen, system som bearbetar indata till utdata.
Självklart finns det stora skillnader. Vi har en kropp, en levd historia och känslor som färgar allt vi skapar och mycket mer. Men är skillnaderna så fundamentalt oöverstigliga som många påstår? De flesta skulle skrika ut JAAA – det är vi! Men jag är inte så säker. Jag tror det handlar om gradskillnader, inte artskillnader.
Jag är inte säker. Och forskarna är inte heller säkra, vi vet faktiskt inte vad medvetande är. Vi vet att våra kognitiva processer fungerar annorlunda än AI:s. Vi vet, troligtvis, att AI inte är medveten idag.
Men vet vi att den aldrig kan bli medveten?
Med mer data, mer minne, agentiska förmågor, mer reasoningprocesser ... om komplexiteten ökar, minneskapaciteten ökar, agenskapet ökar – som vi sett utvecklingen göra det senaste året – om det fortsätter, kommer AI då aldrig att bli medveten?
Jag tror som Annaka Harris: vi vet inte. Men att stänga den dörren helt är ett misstag.
Och tekniken fortsätter att utvecklas. På bara två år har AI gått från enkla ordprognoser till stegbaserad resonering, multimodalitet och komplexa agenter som kan rätta sina egna fel. All feedback under fjolåret om att utvecklingen skulle stanna av, att AI nått sitt tak på grund av "recursive data" och andra begränsningar – har hittills visat sig fel. Var befinner vi oss om tio år? Om tjugo?
Om vi inte ens förstår vårt eget medvetande, hur kan vi vara så säkra på vad AI aldrig kan bli?
Att ens ställa den frågan borde injuta ödmjukhet hos dem som så kategoriskt avfärdar AI som "bara siffror" eller "bara sannolikhet". De har inte fel i sin beskrivning. Men det är för enkelt. Att säga att AI aldrig kan skapa något unikt, aldrig ha agens, aldrig vara mer än en sofistikerad autokorrigering – det är en sanning med modifikation. Det är att låtsas att vi vet mer om medvetandets natur än vi faktiskt gör.
När jag använder AI möter jag inte en annan själ, utan en slags spegel av mänsklighetens samlade texter. Det är jag som tillför själen in i min bok. Det är min intention som förvandlar de algoritmiska förslagen till en meningsfull berättelse.
Men kommer det alltid att vara så? Om AI en dag blir medveten, blir det då ett samarbete med bokregissören snarare än ett verktyg? Gör det något med ägandeskapet av texten? Måste jag i framtiden dela min royalty med en AI? Jag vet inte. Måste jag skriva, "Made in collaboration AI" på min bok? Jag vet inte.
Jag vet inte om jag har rätt. Jag vet inte om jag gör "fel"? Kanske har jag, som vissa kritiker hävdar, satt ett tak för min egen utveckling. Jag vet inte. Men jag fortsätter ändå. För att det ger mig glädje och hopp.
Har den här texten haft för många hypotetiska frågor utan svar? Absolut. Stör det läsarna? Jag vet inte.
Om du vill fortsätta samtalet finns jag på Facebook eller via josef.lindell@gmail.com. Detta inlägg har skrivits med AI-assistans.
För den som vill utforska frågorna om medvetande djupare rekommenderar jag Annaka Harris bok Conscious och hennes ljudboksdokumentär Lights On – där hon intervjuar forskare som Brian Greene, David Eagleman och Anil Seth om varför medvetande förblir vetenskapens största mysterium.
