Skillnaden mellan schack, musik och litteratur

Datorer slår sedan länge världens bästa schackspelare, hundra gånger av hundra. Om schack bara handlade om att hitta de bästa dragen vore människan helt onödig. Ändå tittar fler människor på schack idag än någonsin tidigare. Varför?

Bild: Google trends på begreppet chess sista fem åren.

  

För att många av oss inte egentligen tittar på dragen. Vi tittar på kampen. Vi ser en människa pressa gränserna för sitt tänkande, intuition ställas mot beräkning, ett livsöde utspelar sig framför våra ögon. Ett perfekt parti spelat av en maskin är på ett sätt imponerande – att se Magnus Carlsen hitta ett osannolikt drag under enorm press är något helt annat.

Vi värderar inte lösningen. Vi värderar framförandet.

Men här går en gräns, och den blev tydlig för mig när jag funderade över AI och musikskapande. Vill jag se en robot på scenen? Nej. Men skulle jag lyssna på AI-musik ur mina högtalare hemma om jag tyckte att den var bra? Ja. Några av låtarna som går på repeat i mina spellistor redan nu är AI-genererade, det stör mig inte alls.

Hur går det ihop? Jo, musik lever ett dubbelliv. På en scen är musik ett framförande. Det är därför playbackskandaler kan väcka ilska. På scenen förväntar sig publiken en människa som sjunger just där, just den kvällen. När framförandet visar sig vara en uppspelning känns hela konserten som ett bedrägeri.

Schack har inget sådant dubbelliv. Partiet är människan som spelar det. Ta bort spelaren och det finns inget intressant kvar att titta på.

Litteraturen ligger i andra änden av skalan. En roman är ännu mindre av ett framförande. Boken lämnade sin skapare för länge sedan. Verket möter mig på egen hand. När jag läser Sagan om ringen sitter jag inte bredvid Tolkien och ser hans kamp med formuleringarna. Hela poängen med att läsa en fantasyroman är att jag vill sjunka in i berättelsen och lämna vår värld bakom.

Det betyder inte att skaparen eller processen är oviktig. En författare ger verket en röst, en erfarenhet, ett perspektiv. Men det betyder att frågan om läsordningen, verket först eller skaparen först, faktiskt är öppen för litteraturens del, på ett sätt som den inte är för schack eller konsertmusik.

  

Vi har läst baklänges förut

Det här är inte första gången ett samhälle bedömer böcker efter sina skapare.

Under 1800-talet fanns en stark idé om att konst inte bara skulle vara vacker utan också nyttig. Litteraturen förväntades bära en moralisk och samhällelig funktion, och författaren sågs som en offentlig person vars liv och karaktär kunde påverka hur verket bedömdes.

Charles Dickens hyllades som en moralisk röst i frågor om fattigdom och orättvisa, medan andra fick känna på baksidan av samma syn. När Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray publicerades 1890 sågades den av brittiska kritiker, inte för att den var dåligt skriven, utan för att den ansågs omoralisk. Verket dömdes efter den moral man tillskrev dess skapare.

Wilde svarade året därpå med ett förord till bokutgåvan. Konst behövde inte rättfärdiga sin existens genom att lära ut något, menade han. Den kunde existera för sin egen skull. "Art for art's sake." Där skrev han också: "To reveal art and conceal the artist is art's aim."

Bild: Oscar Wilde, Pixabay.com

  

Wilde protesterade inte mot att konst kunde bära moral eller mening, utan mot ordningen: att verket först skulle värderas utifrån konstnärens moral och samhällsnytta, och först därefter få tala för sig själv. När ett verk lämnar konstnärens händer börjar det existera på egna villkor. En bok är inte summan av författarens intentioner. Den får ett eget liv i mötet med den som läser.

Fyra år senare lästes passager ur Dorian Gray upp i en rättssal som bevis mot honom som person.

Byt ut det sättet att tänka mot dagens AI-misstänksamhet. Mönstret känns bekant. Vi läser en text och kanske till och med gillar den, tills vi får en känsla. Är det inte lite för många tankstreck här? Upprepande tretal? Fraser som "inte bara…, utan även…"? Vi stannar upp och byter värderingsskala. Plötsligt handlar frågan inte längre om vad texten säger, utan om hur den skrevs och vilken moral som ligger bakom skapandet. Hen vill jag inte läsa, för hen använder AI, hen är inte en riktig författare.

Mitt argument är att en text måste bära sig själv. Vi måste låta den lyckas eller misslyckas på sina egna villkor. Ge den en chans, även om du vet att författaren tar hjälp av AI. Sedan – gärna! – kan vi diskutera författaren, processen, idéerna bakom och tekniken.

Jag har gjort samma misstag själv. Jag slutade titta på allt som Disney skapade under en period, för att jag inte gillade vad de gjorde med Marvel-filmerna. Sedan sa folk jag litar på att Andor var fantastiskt, och till slut såg jag den. De hade rätt. Jag gillar fortfarande inte Disney – men Andor var en bra serie, och det var två olika frågor hela tiden.

Jag hade inte fel om Disney. Jag hade fel om mitt eget filter. Ingen klarar att sluta filtrera. Jag menar bara att filtret aldrig får bli en dogm. Det är där vi slutar lära av varandra.

  

"Men AI skriver ju så dåligt"

AI-genererad text håller ofta inte måttet. Det som AI producerar känns opersonligt, förutsägbart eller språkligt stelt. Texterna faller in i mönster, upprepar strukturer och saknar den egenart som gör att en berättelse känns levande.

Det är relevant kritik, men den missar var frågan sitter. Att AI-text inte blir bra på egen hand säger något om vad modellen gör när ingen styr den. Det säger ingenting om vad som händer när någon som kan läsa, bedöma och förkasta arbetar vidare med råmaterialet. Det är inget argument mot verktyget. Det är ett argument om vem som håller i det.

Jag har aldrig menat att en författare ska trycka på en knapp och acceptera det första en modell spottar ur sig. Det är lathet. Lika lite som en författare ska ta ett förslag från en redaktör, en skrivkurs eller en testläsares synpunkter rakt av. Kreativt arbete handlar om urval, omdöme och förädling, oavsett var idéerna eller råmaterialet kommer ifrån.

Wilde skrev att konstens mål är att dölja konstnären. Han menade att se förbi personen bakom. Men orden träffar min situation också. När AI-texten faller in i sina mönster är det verktyget som syns, inte jag. Mitt jobb är att se till att det inte gör det. Jag läser igenom allt, tar det bästa av vad modellen ger, väger, justerar och skriver om. Ibland lyckas jag inte. En och annan söm blir kvar. Det får jag leva med, så länge den inte bär texten.

Kan verktyget hjälpa en författare att göra texten bättre? Ja. På liknande sätt som en skicklig redaktör eller en ärlig testläsare: genom att visa dig saker i din egen text som du inte hade sett själv och komma med förslag på omskrivningar. Vad du gör med de förslagen är fortfarande ditt beslut – och för att kunna bedöma förslagen måste du fortfarande kunna skriva själv.

  

We Are The Art – och varför jag bara delvis håller med

Men var kommer den förmågan ifrån? Att kunna läsa, bedöma och förkasta får man inte gratis. Den frågan leder rakt in i ett av huvudargumenten mot AI-användning.

Brandon Sanderson argumenterar i sitt tal We Are The Art mot AI i skapandet. Hans poäng är att det mänskliga skapandet har ett värde i sig, ett värde som AI-användning förstör.

Konst för honom handlar inte bara om det färdiga verket, utan om vad själva processen gör med människan som skapar. När han berättar om sina tidiga, outgivna manus erkänner han att de var långt ifrån hans bästa. Värdet låg någon annanstans. Genom att skriva, misslyckas och kämpa sig igenom problemen utvecklades han som författare, och misslyckandet hade ett värde i sig.

Ett stort projekt förändrar den som genomför det. Att skapa något svårt kräver tålamod, disciplin och uthållighet. Processen betyder något. Men att en människa har kämpat länge betyder inte automatiskt att verket, eller ens nästa verk därefter, blir bättre. En bok blir inte värdefull enbart för att vägen dit var svår. Jag har skrivit på Devans Dans i tio år – det säger ingenting om kvalitén. Och omvänt: att ett verk blivit hjälpt av AI betyder inte automatiskt att processen bakom varit mindre kreativ eller mindre mänsklig.

Sanderson har en viktig poäng. Skapandet formar den som skapar. Men det gör allt vi ägnar oss åt på allvar: att undervisa, forska, bygga, spela musik. Vägen formar skaparen. Men vägen är inte verket. Sanderson gör en del av konsten till hela konstbegreppet. Det är den skillnaden Sanderson och jag inte är överens om. 

  

Läsa framlänges

Var går då gränsen för hur mycket AI som är för mycket? Jag vet inte. Men jag misstänker att frågan är fel ställd.

Om några år kommer debatten att handla mindre om huruvida AI användes och mer om hur. Vissa kommer att säga nej till allt som rört ett AI-verktyg av principskäl, oavsett hur det använts. Det är deras rätt. Jag tänker inte försöka övertyga dem – jag har liknande tendenser själv. Men dessa kommer att bli allt färre med tiden. Vi kommer i stället fråga oss vem som fattade de avgörande kreativa besluten, vems vision som formade berättelsen och vem som ansvarade för slutresultatet. Det är frågor värda att ställa – i rätt ordning. Efter läsningen, inte före.

Missförstå mig inte. Det som redan sker är illa. Massproducerade AI-böcker dumpas på nätbokhandlar, kopierade verk säljs under nya namn. Det urholkar förtroendet för litteraturen och drabbar alla som skriver, oavsett metod. Den som "skriver en bok på en dag" trycker på en knapp och säljer resultatet. Den har inte skapat något, bara flyttat text från en plats till en annan.

Och ja – jag gissar att den boken är dålig också. Men det är en gissning, inte en dom. Jag har inte läst den, och kan ha fel. Jag utgår från hur den blev till. Skillnaden är att jag inte tror att verktyget är problemet. Jag tror att problemet är att ingen bemödade sig att planera, strukturera och kurera innehållet tillräckligt.

Skillnaden mellan AI-skrivna texter och mänskliga texter är dessutom inte så solklar som många kan ge sken av. När vanliga läsare får bedöma berättelser skrivna av AI eller av människor kan de inte tillförlitligt skilja dem åt. I vissa genrer föredrar de till och med AI-versionen.

Och märkningen då? En märkning ber läsaren att veta innan hen läser. Den gör baklängesläsningen till regel.

AI har gjort världen mer komplicerad, och komplicerade frågor förtjänar bättre svar än reflexmässiga nej. Vi måste lära oss vad som är lämplig användning, samtidigt som AI fortsätter att förbättras.

Solnedgången jag inledde med försökte aldrig beröra någon. Den bara fanns där, och ändå uppstod något hos den som såg. En bok är annorlunda. Bakom den finns alltid en människa som försökt: en vision, tusentals val, ett ansvar. Det är därför frågorna om skaparen förtjänar att ställas. Men själva upplevelsen uppstår på samma plats som med solnedgången, i mötet mellan boken och läsaren. Avsikten, processen, människan bakom kommer sedan.

Nästa gång du får den där känslan mitt i en text – misstanken kring tankstrecken, aningen av mönster – pröva att läsa vidare ändå. Fråga vad texten har att säga. Innan du dömer ut hela innehållet för att det luktade AI.

Även det här inlägget är AI-assisterat. Kanske såg du några tretal på vägen, ett och annat "inte bara…, utan även", och tankstrecken har du redan räknat. Frågan är inte om du hittade mönstren. Frågan är om texten hade något att säga.

  

  

Tack för att du läste klart. Vad tycker du? Kommentera gärna på min författarsida på Facebook.

  

Vill du läsa fler inlägg som jag skrivit om AI och skrivande?

• Från författare till bokregissör: En ny syn på författarskapet i AI-eran
• AI har gjort mig till en bättre och sämre författare
• Att överleva flodvågen: Hur hittar vi kvalitet när allt blir brus?

Man föreställer sig gärna att sekunden efter att man har tryckt på ”Sänd” till förlagen ska innebära lättnad. En champagnekork som flyger i luften eller åtminstone en djup utandning. Verkligheten när jag skickade i väg Devans Dans till förlag häromdagen var den raka motsatsen.

Ingen lättnad. Snarare känslan av att falla handlöst utför ett stup.

Det här inlägget är ett coping-inlägg. Jag skriver det mitt i känslan av tomhet och besvikelse. Min blogg har alltid varit en slags tidskapsel för min författarresa, och om den ska vara ärlig måste den också våga visa de jobbiga delarna. För trots att jag har tillbringat de senaste tio till femton åren med att förbereda mig, läsa, skriva om vad det är att vara författare, inser jag med tydlighet att jag fortfarande är en nybörjare på att hantera just den här fasen. Trots att jag intellektuellt fattar vad som händer, så gör det ingen skillnad på vad jag känner. Feelings don’t care about your facts.

   

Det bästa är inte tillräckligt

Det finns sårbarhet i att veta att man har gjort sitt absolut bästa. Man tänker att det ska lugna en, men det gör det inte. Med Devans Dans kan jag ärligt säga att jag nått en punkt där jag inte kan göra boken bättre på egen hand, inte ens med hjälp av AI. Jag har lagt tio år av mitt liv på den här världen. Skrivit om den från grunden flera gånger, slipat på struktur, karaktärer, scener, språkligt osv. Jag har inga fler verktyg i lådan.

Och det är just det som är så skrämmande.

För om jag har gjort mitt yttersta, om jag verkligen inte kan göra det bättre och det ändå slutar i ett nej – vad betyder det då? Jag vet, ingenting kanske somliga skulle säga. Det beror på så många andra externa faktorer som jag inte kan påverka. Men ens emotionella sida säger något helt annat, med en ganska elak röst också. Den säger att ett nej betyder att jag helt enkelt är för dålig. Att jag borde ha gjort något annat med min tid. För det är så otroligt många timmar som lagts ner på denna bok. Timmar som hade kunnat användas till jag vet inte… jag hade kunnat doktorerat kanske, satsat mer på mitt yrkesliv, tränat, varit mer med mina barn… massor av saker som gett mig något mer konkret tillbaka.

Så vad gör man med den här känslan? Med tiden antar jag att man blir bättre på att hantera det. Oro och ångest är också en del av det kreativa livet, hur ovälkommet det än är.  Om jag ska försöka se positivt så är känslan ett slags bevis på att det jag gör faktiskt är på riktigt. Om jag inte känt så här, om jag inte brytt mig… vad hade det då varit värt?

Det jag egentligen försöker göra nu är något som är betydligt lättare i teorin än i praktiken: att visa mig själv lite medkänsla. Jag försöker ta hand om mig själv på samma sätt som jag skulle ta hand om en nära vän som går igenom något tungt. När tankarna vill driva mig mot ältande försöker jag backa ett steg. Jag lutar mig mot det jag lärt mig genom meditationen – att betrakta tankarna som moln på himlen. De drar förbi, om man bara låter dem vara. Det går sådär.

   

Blicken mot nästa horisont

Varför fortsätter man egentligen, om priset är den här sortens känslomässiga baksmälla varje gång man blir klar med något? Varför fortsätter man även om utsikterna är i sort sett helt omöjliga?

Jag hörde en gång Brandon Sanderson säga att han ställde sig själv frågan: ”Om jag aldrig lyckas, om jag inte tjänar en enda krona på mina böcker, om de bara läses av nära och kära men ingen annan – är det då värt det? Kan jag fortsätta skriva resten av livet, även med den vetskapen?” För honom var svaret ja. 

Men om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte vad mitt svar är.

Jag känner att det finns så många andra saker jag skulle kunna göra med min tid. Det är så sjukt mycket tid. Att skriva fantasy är bara en av sakerna jag kan se framför mig, det har varit det mest lockande, mest kreativa, mest lärorika, men det har än så länge inte varit särskilt… lukrativt. Ja jag vet att det är fult att ens tänka tanken. Men jag tycker att man på sätt och vis måste göra det. Pengar är långt ifrån allt, men det har värde, rejält värde och om jag gjorde något annat som också kändes givande och det gav värde, är inte det ”bättre” då? Jag vet inte. Kanske inte. Jag pendlar ständigt fram och tillbaka i frågan om det faktiskt är den bästa användningen av min tid.

När jag tog en paus i två år skrev jag en master med den tiden som frigjordes, vilket hjälpte mig att få mitt nuvarande jobb. Jag lade tid på politik, för att det kände givande och lärorikt. Något som jag inte ångrar att jag gjorde. Var det roligare än att skriva? Nej, det var det inte. Det är något alldeles magiskt att se något växa fram. Men politiken och mastern har definitivt gjort mitt liv bättre.  

Som sagt. Känslorna är fortfarande helt nya, det har gått två dagar sedan jag skickade till förlagen. Om en vecka kanske jag känner annorlunda. Men i bakhuvudet påminns jag om det faktum att jag känner flera författare som har gett upp sitt skrivande. Kanske blir jag en av dem till slut.

Men jag måste bli klar med den här trilogin. Det är ett livsmål, om jag inte går hela vägen vet jag att jag alltid skulle ångra mig. Så än är det inte över i alla fall, även om det är jobbigt just nu. 
  
  

------------------
Vill du lämna en kommentar, gå in på min författarsida på Facebook

Det här inlägget är till hälften en personlig statusuppdatering och till hälften den där guiden jag själv letade efter när jag började skriva för 15 år sedan. Det jag skriver här är dock inte någon absolut sanning, utan resultatet av vad jag lärt mig genom att följa branschen och prata med verksamma författare under mer än ett decennium.

Jag har valt att i första hand rikta in mig på de större förlagen eftersom de har bäst utgivningsvägar, marknadskraft och räckvidd. Det betyder inte att medelstora eller mindre förlag inte kan göra ett fantastiskt jobb, men chansen för den typen av internationell spridning jag siktar på är statistiskt sett större hos de stora drakarna. I slutändan handlar det förstås om att hitta en matchning som stämmer, att hitta ett förlag som ser och förstår vad jag försöker skapa.

Här är planen, min karta för resan framåt.

   

Steg 1: Agenturer

Jag väljer att kontakta agenturer först. Varför? För att de är experter på branschen. En bra agent kan förhandla fram avtal, har andra vägar in till förlagen och har kunskap om utländska marknader som jag själv saknar. Mitt mål har alltid varit att nå ut brett, att bli översatt och på sikt kunna leva på mitt författande. En agent som brinner för manuset har helt enkelt bättre förutsättningar att öppna de dörrarna än jag har på egen hand.

Till skillnad från min plan för förlagen, där jag går efter en viss prioritetsordning, finns det ingen rangordning bland agenturerna. Jag har identifierat ett tiotal som representerar författare i min genre och kommer att kontakta samtliga samtidigt. I Sverige fungerar det inte riktigt som i USA; man "pitchar" sällan direkt till agenter via personliga kontakter för att bli läst. I stället följer man de officiella instruktionerna på deras hemsidor och skickar till deras allmänna manusadresser. Det är en mer formell process, men det är så det fungerar här.

  

Steg 2: Drakarna

Om ingen agentur plockar upp manuset går jag vidare till förlagen, och börjar med de största förlagskoncernerna. Utan att kunna några försäljningssiffror eller dylikt så är detta, enligt min bästa förståelse, de förlag med bredast räckvidd och störst marknadsföringskapacitet. Fantasy behöver en bred marknad, och den svenska är ofta för liten för att ensam bära upp ett författarskap ekonomiskt. Den engelskspråkiga marknaden är där den verkliga räckvidden finns, och där fantasy frodas allra mest.

Devans dans rör sig i gränslandet mellan Young Adult (YA) och vuxenlitteratur. Ser man bara till ytan – med andar, magiska strider och episka miljöer – är det lätt att tro att det är renodlad YA. Men under ytan brottas karaktärerna med alkoholism och rädsla för misslyckande, mitt i en värld av politiska intriger, revolutionärt tänkande och avrättningar. Det är inte en bok som skyddar läsaren från mörkret. Jag tror att berättelsen fungerar för både YA-läsare och vuxna, och jag anpassar mitt förlagsbrev med små retoriska justeringar beroende på om förlagen ger ut YA, vuxenlitteratur eller båda. Men i grunden är det samma förlagsbrev.

  

Bild: Det här är den allra första versionen av manuset som jag skrev ut 2018, mest för att få känna tyngden av det jag skapat innan jag mejlade det till en lektör. Sju år sedan.

  

Steg 3: Medelstora förlag

Får jag nej från de största går jag vidare till förlag som, även om de inte tillhör de allra största mediekoncernerna, fortfarande är tunga och respekterade aktörer. En del av dem har omsättningar på hundratals miljoner kronor. Det här är inte små nischförlag – det är förlag med internationella ägarstrukturer, nordiska systerbolag och stor ljudboksutgivning i flera länder.

Det som skiljer dem från drakarna är storleken. Men det kan vara en fördel. Manuset riskerar inte att försvinna i mängden på samma sätt. Flera av dessa förlag lyfter själva fram att de förenar det stora förlagets marknadskraft med det lilla förlagets närhet.

Även om min ambition är att nå de bredaste marknadskanalerna, skulle det vara en enorm framgång att bli upplockad av något av dessa förlag.

Steg 4: Vägen vidare

Om svaren från samtliga ovanstående blir negativa är planen att stanna upp och utvärdera. Jag är fullt medveten om att detta är det mest troliga scenariot för en debutant och att jag förr eller senare troligtvis kommer att behöva välja en av dessa steg 4-vägar. Men så länge hoppet lever vill jag inte gå för djupt in i planeringen av en ”Plan B”. Mitt primära fokus har alltid varit och förblir, att nå ett större förlag.

Skulle det inte gå finns det dock flera alternativ att överväga:

• Att anlita ytterligare en professionell lektör för en till grundlig redigeringsrunda (och sedan prova steg 1–3 igen).
• Att söka mig till mindre förlag som brinner för just denna typ av fantasy.
• Att titta på möjligheten att ge ut boken helt på egen hand.
• Att översätta manuset till engelska för att pröva lyckan på en annan marknad.
• Att ge ut via hybridförlag – dvs. betala för utgivning.

Detta är val jag kommer att behöva rannsaka mig själv kring om det blir aktuellt. På något sätt ska boken bli utgiven. Men de besluten tar jag först när dörrarna i steg 1–3 faktiskt har stängts.

Bild: Milo under skrivbordet. Oavsett hur mycket känslor morgondagen rör upp så fortsätter vardagen precis som vanligt här nere vid mina fötter.

  

Bakom kulisserna: 15 år av uppbyggnad

Jag är nervös, kanske till och med lite rädd. Inte för att få nej från agenturerna och förlagen, det utgår jag från att jag får. Att få nej är en del av att vara författare och jag visste om det innan jag ens började skriva. Det är två andra saker jag är rädd för.

1) Nervositeten för det offentliga nederlaget: Att alla som följt det här projektet under åren ser detta nederlag. Ni vet hur länge det har gått. Hur höga mina ambitioner är. Att stå där med ett totalt nej är egentligen en privat sak, men jag kommer så klart blogga om det i alla fall, det är det jag är nervös för. Hur det kommer kännas.

Jag har skickat ett manus till förlag en gång tidigare. Då visste jag innerst inne att det inte höll, men skickade ändå i hopp om att ha fel. När jag fick nej gjorde det inte så ont. Den här gången är det annorlunda. Det här manuset är så bra jag kan göra det. Att få nej nu skulle ha en annan innebörd.

2) Min reaktion på en lång rad nej:  Jag är nervös för steg 4 … jag vet helt ärligt inte hur jag kommer reagera på en lång rad av nej. Många blir förvånade när jag säger detta men jag är rätt emotionell som person, något jag försöker kompensera för med hjälp av struktur och process-tänk (Jag har förstått att det ofta är den sidan av mig som många ser, den strukturerade – när det inre egentligen är en emotionell berg- och dalbana).

När nejen haglar – kommer jag rycka på axlarna och fortsätta kämpa på likt förra gången, kommer jag skriva nästa del i serien eller på något av mina andra idéprojekt? Eller kommer det påverka min ambition. Men jag har lärt mig att om jag lägger min energi på annat, som jobb eller politik, så finns det mycket jag kan åstadkomma även på andra fronter.

I morgon förmiddag sitter jag här vid skrivbordet och gör det faktiska klicket. Det känns surrealistiskt att 15 år av ambitioner ska förvandlas till nio mejl som landar i nio olika inkorgar inom loppet av några minuter. Även om jag är förberedd på de nej som sannolikt kommer, vet jag med mig själv att jag har gjort precis allt jag kan. Nu lämnar jag över bollen till branschen och kliver in i en ny fas. Håll tummarna för mig!

  

Bild: Den sista att göra listan

Det var samtidigt också småbarnsåren. Energin fanns helt enkelt inte alltid. Inte på det sättet som krävs för att sitta ner och verkligen vara med i det man skriver. Men jag klev ändå upp varje morgon. Jag hade läst Miracle Morning for Writers av Hal Elrod och bestämt mig för att det skulle bli en vana. Om jag inte lyckades med det, var det lika bra att ge upp direkt. Att varje dag, oavsett hur lite jag fått sova, lägga till något. Det behövde inte vara bra. Det behövde bara finnas. Det behövde bara vara ett steg framåt.

Bild: Hal Elrod

   

  

Ira Glass, satte ord på känslan jag hade bättre än jag någonsin gjort. Han kallar det för smakgapet. Du har börjat skriva för att du har god smak, du vet hur bra berättelser känns, du känner skillnaden mellan det mediokra och det levande. Men under de första åren räcker inte hantverket till. Det du producerar faller långt under det du vet att det borde vara. Det gapet är det som dödar de flesta. Inte brist på talang. Inte brist på idéer. Utan insikten om hur långt ifrån du fortfarande är.

Det enda sättet att stänga gapet är volym. Göra jobbet. Gång på gång.

Steven Pressfield kallar samma känsla, det där motståndet, för Resistance. I The War of Art skriver han att Resistance är det mest demokratiska fenomenet som finns, det drabbar alla som försöker skapa något. Det är inte ett tecken på att du är fel person för uppgiften. Det är beviset på att uppgiften är värd att göra. Och den enda responsen är disciplin. Göra jobbet. Att bli en professionell, som han beskriver det. Inte i meningen att du får betalt, utan i meningen att du behandlar ditt skapande som ett åtagande snarare än ett humör.

Jag läste James Clear skriva om compounding interest, ränta på ränta effekten, i boken Atomic Habits. Göra lite, varje dag, tills systemet bär dig. Det var inte inspirerande. Men det fungerade, på lång sikt, om man bara höll i.

Och jag höll i. Skrev varje dag. På boken och ett blogginlägg varje vecka. Det slet, känslan var att jag tog två steg framåt och tre steg bakåt, om och om igen, utan att se slutet på den rörelsen.

Bild: James Clear

  

  

Under åren samlade jag på mig fler och fler böcker om skrivande. Inte för att de lovar magi, utan för att varje bok hjälpte mig att förstå resan jag hade påbörjat och det gav mig röster att lyssna på när min egen kämpade.

Alla pratade om On Writing av Steven King så det var en av de första jag läste. Helt värdelös – King skriver på känsla, raka motsatsen mot mig som skriver enligt detaljerade planer som ständigt uppdateras. How I Write Sience Fiction & Fantasy – de gav mig struktur för genrens egna regler. James Scott Bell bröt ner berättelsens arkitektur i Plot & Structure på ett sätt som fick något att klicka. Men med tiden hittade jag andra mer nyanserade böcker också - Twyla Tharp och The Creative Habit lärde mig att kreativitet inte är ett tillstånd du väntar på. Det är ett system du bygger. Henry Millers On Writing påminde om att skrivandet är en livsform, inte ett projekt. Jane McGonigal skrev om hur man kan vara modig och hoppfylld även när framtiden är ovis, i sin bok Imaginable. Elisabeth Norins En romanskola: Tre enkla regler finns inte, visade att det svenska perspektivet på hantverket har sin egen röst, sin egen tradition.

David Goggins Can't Hurt Me och Jocko Willinks Extreme Ownership gav mig något hårdare. Du kan göra mer än du tror, att obehag inte är ett tecken på att du bör sluta, att det snarare är beviset på att du håller på att växa. Inget som är värt att göra är enkelt att göra, då hade alla gjort det. Sluta lyssna på din inre kritiker, ta ut honom till vägrenen och skjut honom i nacken. Han behövs inte nu, bli osårbar – det har aldrig varit enklare att lyckas med ett företagande än vad det är idag för människor orkar inte härda ut längre.

Allt det där hjälpte. Eld på brasan. Men inget skulle vara nog för att göra boken bra. Det var jag tvungen att göra själv.

 

Bild: Collage, Pressfield, Miller & Tharp

  

Gilbert och tanken som kom precis rätt i tid

Det finns sådana ögonblick i livet när man helt oplanerat snubblar över något och förstår först efteråt fattar att det där var en vändpunkt. Inte dramatiskt, inte med trumvirvlar. Bara att något klickar och du plötsligt är en annan person än du var dagen innan.

Elizabeth Gilberts TED-talk om kreativitet var ett sådant ögonblick för mig.

Jag sökte efter mer att lära mig, mer att förstå om skrivandet och om mig själv i relation till det, och där dök talet upp. Hon talade direkt till den delen av mig som bar på ett självpåtvingat ansvar som var för tungt, och som aldrig riktigt var tillfreds. Som ständigt skavde och gjorde skrivandet plågsamt. En mildare röst än David Goggings …

Gilberts tanke är enkel men obekväm, att vi i väst har fått en felaktig bild av vad kreativitet är. Vi tror att geniet bor i individen. Att om du skapar ett mästerverk är du ett geni, och om du misslyckas är det ditt fel. Det är ett orimligt tungt ansvar att lägga på en människa.

I antikens Grekland tänkte man annorlunda. Kreativiteten kom inte från konstnären, den kom genom konstnären. Grekerna kallade den gudomliga kraften för Daimonen. Romarna hade ett liknande ord: Geni. Inte att någon var ett geni, utan att de hade ett geni. En extern kraft. Något som levde vid sidan av dem och ibland, när villkoren stämde, flödade igenom dem.

På sanskrit finns ordet Deva, det gudomliga, det lysande. I vedaskrifterna är Devorna inte personliga gudar med ansikten och egon. De är kosmiska principer, opersonliga energier – eld, vatten, rymdens ordning. Kontrasten är mot Asurerna, krafter som drar åt det egocentriska, det instängda, det som vänder sig mot sig självt.

Kreativitet är en kanal, inte en källa. Det är vad alla dessa traditioner, oberoende av varandra, försöker säga.

 

Bild: Elizabeth Gilbert

  

Problemet med att bara ge upp kontrollen

Jag har än idag lite svårt att helt acceptera det. Det finns en lockande version av Gilberts tanke som kan bli en ursäkt. Om devan gör det – om kreativiteten flödar genom mig och inte från mig – vad är då mitt ansvar? Kan jag skylla på devan när texten är dålig, och ge den äran när det är bra? Det är för enkelt.

För det var jag som öppnade dokumentet de dagarna, trots att jag inte orkade. Det var jag som byggde systemet, läste böckerna, höll i vanan. Pressfield hade rätt om det – Resistance finns där varje dag, och ingen daimon besegrar den åt dig. Det är ditt jobb att dyka upp. Att sätta dig ner på stolen och faktiskt vara där, i görandet. Det gudomliga, om det nu finns, kommer till den som redan sitter vid skrivbordet.

Det jag tror på är en balans. Du kan inte tvinga fram det gudomliga. Men du kan skapa förutsättningarna för att det ska vilja stanna. Disciplinen är din. Gnistan är inte det.

Min erfarenhet av meditation säger att Gilbert har en poäng på ett djupare plan: vi styr inte vad som uppstår i medvetandet. Tankarna dyker upp. Vi är deras första vittne, inte deras skapare. Men vi väljer vad vi gör med dem. Det är vår del i kreativiteten.

Bild: Deva

   

Vad det gav till Devans Dans

Just de här tankarna, Gilberts tal om Devor och att forma det gudomliga, var startskottet för min bok, Devans Dans.

Gilbert berättade om danser i öknen i Afrika. När en dansare verkligen lyckades fånga publiken, när han blev mer än mänsklig och lyste inifrån, då ropade åskådarna Allah, Allah, Allah. Inte som tillrop, utan som erkännande. De såg inte individen längre. De såg något bortom honom, som rörde sig genom honom.

När morerna kom till Spanien blev Allah till Olé. På tjurfäktning och flamenco hörs det ännu. Olé. Det gudomliga. Det var här, bland oss, vi fick se det en kort stund. Sedan återvände det.

Mitt magisystem bygger på Devor, andar som kommer till människor och ger dem krafter. Jag tog Gilberts tanke om daimonen och vävde samman den med Eiichiro Odas djävulsfrukter från One Piece. Kombinationen uppstod nästan av sig självt, vilket kanske säger något om hela grejen.

Men sedan lade jag till en vändning: i min värld fångar människor devorna. Tvingar dem. Det som borde vara en gåva, kreativiteten som flödar fritt genom dansaren, blir ett fängelse. Det är exakt vad som händer när vi tror att geniet bor i oss. När vi försöker äga det i stället för att låta det röra sig.

Devorna förstörs dock inte av att vara fångade – deras essens är oförstörbar. Det som skadas av fångandet är relationen till dem, till det gudomliga, till naturen och till vår upplevelse av nuet. Men essensen överlever, redo att återgå till naturen när människorna dör.

Detta är Damons och Lyriks resa genom serien. Att förstå skillnaden mellan att stöda något och att kontrollera det. Mellan att styra och att påverka. Att öppna handen i stället för att knyta den.

Stort tack till Gilbert och alla de andra författarna för att de var mina Devaor en stund. Och stort tack till alla de andra som hjälpt mig på vägen och gjort att jag fortsatt skriva.

Boken är klar.

   

   

 -------------------------------------------------------------

   

Vill du peppa och säga 'Gud va bra jobbat!', 'Heja, Heja!' Eller - 'Det var fan på tiden.'
Gå in på min författarsida på Facebook, lämna en kommentar och följ mig för att få se när jag får avslag från agenter och förlag.

Jag satt i soffan och fick tårar i ögonen åt en serie om pirater.

Vi hade precis satt på första avsnittet av säsong 2, hela familjen. Hanna bredvid mig, Folke, Elis och Albin utspridda runt oss. Jag torkade mig i ögonen och hoppades att ingen såg. Det hände flera gånger under avsnittet. Inte för att det var sorgligt. Det var bara så bra.

One Piece är en japansk serietidning/manga som kommit ut varje vecka sedan 1997. Den finns som tecknad serie/anime, och nu också som live action-serie/skådespelare på Netflix.

Det handlar om en pojke som ätit en magisk frukt som gjort honom till gummi. Hans mål är att bli Piratkung. Han sätter ihop en besättning, och de seglar ut på ett hav fullt av pirater, marinens krigsskepp och omöjliga drömmar.

Det låter dumt. Det är inte dumt.

Jag har läst hela mangan. Över tusen kapitel. Sett hela animen, lika många avsnitt. Jag väntar varje vecka på nästa kapitel, och har gjort det i tjugo år. Det finns mycket annat som är bra. Men One Piece gör något jag aldrig upplevt i en annan berättelse, den levererar, om och om igen, i tjugo år och blir bara bättre och bättre ju mer du ser. Ju mer du lär dig älska alla dessa karaktärer. Det är svårt att ställa olika berättelser och medier mot varande men One Piece kan vara det bästa jag någonsin läst, alla kategorier.

Bild: Romance Dawn, Volume 1 of the One Piece manga

  

Hjärtat i One Piece

Det japanska begreppet nakama beskriver något djupare än vänskap. Det närmaste vi har på svenska är kanske "vald familj", men inte ens det riktigt fångar det.

Varje karaktär i huvudbesättningen bär på en dröm. Luffy ska bli Piratkungen. Zoro ska bli världens bästa svärdsman. Nami ska kartlägga hela världen. Sanji ska hitta havet där alla hav möts. Drömmarna låter omöjliga, och det är de antagligen också. Men alla i besättningen har svurit att nå sin, och de bär varandras drömmar lika mycket som sina egna.

Varje karaktär bär också på ett trauma. En navigatör som tvingades arbeta som slav sedan barndomen. En kock som nästan svälte ihjäl. En lögnare som desperat vill bli modig. Berättelsen tar sig tid att berätta varje persons historia, utan att skynda, utan genvägar. Och varje gång landar den i samma sak: någon sträcker ut handen.

Denna någon är oftast Luffy. Det som gör Luffy speciell är inte att han är smart eller stark, och han är inte alls så dum som han verkar. Han spelar inte dum, han bryr sig bara inte om saker som inte betyder något för honom. Det han ser, det enda han bryr sig om, är om du har ett gott hjärta. Om du bryr dig om andra. Om du kämpar för något. Då är du nakama. Då finns det ingenting han inte skulle göra för dig. Inga förklaringar krävs, inga villkor, inga tester.

Luffy är besatt av sin dröm, men han skulle utan att tveka överge den och offra sitt liv för en vän om han tvingades välja. Berättelsen framställer det aldrig som att han förlorar sin frihet eller sin dröm, tvärtom. Det är hela poängen. Han är fri för att han valt vilka han bär med sig, inte trots det. Och han kommer närmare sin dröm för att han knyter till sig fler och fler nakamas ju längre serien går.  Och drömmarna dör inte med den som drömmer dem. De förs vidare, generation efter generation.

Bild: Straw hat moment

 

Netflix-versionen

Live action-adaptioner av anime har historiskt sett varit katastrofer. Problemet har nästan alltid varit detsamma, filmskaparna skäms över materialets inneboende absurditet och försöker tvinga in det i en gråtrist realism. Eller så lutar de för hårt in i komiken utan att förstå den emotionella kärnan.

One Piece på Netflix hittar balansen. Och nyckeln är att skaparen Eiichiro Oda fungerar som executive producer med full vetorätt. Ingenting går igenom utan hans godkännande. I stället för att gömma undan det absurda lutar sig serien in i det. Färgerna är vilda, kostymerna överdrivna, världen knäpp - och det fungerar, för de tar det på allvar. Samtidigt är live action-versionen lite mörkare än animen. Hoten känns verkliga. Insatserna har vikt. Men den är aldrig så mörk att den tappar värmen.

Är den perfekt? Nej. Det finns tillägg som inte alltid lever upp till originalet, one-liners som faller platt, tonala skiftningar som inte helt landar. Men det som imponerar är att Netflix lyckats med något ingen trodde var möjligt, att visualisera One Piece i live action utan att tappa det som gör originalet så effektivt. Filosofin är inbakad i handlingen, inte påklistrad ovanpå den.

Serien greppar både inbitna fans som mig, som granskar varje scen med mikroskop, och helt nya tittare som min fru, som aldrig läst en manga i sitt liv. Albin, fem år, höll en kudde framför ögonen under en scen han tyckte var läskig, men ville sedan se vidare. Du behöver ingen förkunskap. Du behöver inte veta vad manga är eller vad shōnen betyder. Netflix-serien tar hand om dig från första scenen.

Bild: One Piece poster s1 Netflix

  

Varför se den nu?

I mars 2026 passerade One Piece 600 miljoner sålda exemplar, mer än Superman, som producerats av hundratals författare sedan 1938. One Piece har skrivits och tecknats av en enda man sedan 1997. Första säsongen på Netflix toppade listan i 46 länder. Säsong 2 släpptes den 10 mars 2026 och satte rekord som Netflix mest kritikerhyllade anime-liveaction någonsin med 100% Rotten Tomatoes poäng.

Men siffrorna är inte poängen. Under ytan är One Piece en berättelse om makt, förtryck och vad frihet kostar. Det är därför tusentals studenter i Indonesien hissade Luffys piratflagga, dödskallen med halmhatten, som politisk protest mot korruption 2025. Därför hängdes samma flagga över Nepals parlamentsbyggnad. Därför bar tiotusentals filippiner den i Luneta Park i Manila. De såg sin egen verklighet i en serie om pirater.

One Piece på Netflix är inte perfekt. Vill du uppleva hela djupet måste du läsa mangan. Men serien behåller hjärtat. Den komprimerar decennier av berättande utan att tappa det som gör originalet till vad det är. One Piece skyddar dig inte från mörkret. Men den lämnar dig aldrig ensam i det. Ge den en chans. Snälla.

Bild: PTI, Demonstranter i Nepal 2025