JL Fantasy

Fotograf: Petra Berggren

  

En smal genre i ett smalt språk - att inte bli galen i jakten på läsarna.

Jag hakar på Tinas betraktelse från USA med en ganska personlig fundering kring det jag upptäckt om bokförsäljning under min egen resa under fem år som fantastikförfattare.

När jag började skriva Tredje principen, första delen av min dystopiska trilogi som utkom under 2015 och 2016, var jag företagare. Och som alla företagare tänkte jag att den som gör tillräckligt bra grejer och får tillräckligt mycket uppmärksamhet (och sätter rätt priser) kan klara sig ganska bra på en öppen marknad. Cirkeln-trilogin hade precis blivit en rejäl bästsäljare och jag visste att det fanns drygt 100 000 personer och bibliotek som var villiga att köpa en svensk fantastikbok.

Trodde jag att jag skulle sälja till alla dem? Aldrig. Men jag hade tänkt mycket på det här med att sälja till ”svansen på klockkurvan”, de där som ligger utanför mainstream och som vill ha något unikt, som just jag kan erbjuda. Det är en stor grej när man pratar om böcker i USA och jag tänkte att det kunde fungera likadant i Sverige.

Så jag gjorde det jag alltid gjort i min andra firma. Skapade bra grejer. Fixade så mycket uppmärksamhet jag kunde. Slet hårt och la ner min själ och nätverkade och var generös med mig själv.

Och det här sättet att jobba fungerar. Metoden att inte ge sig förrän det är perfekt har gjort att jag sedan 2015 har gett ut (snart) sju romaner som alla är riktigt snygga, stilrent satta och innehållsmässigt väldigt omtyckta. Många har läst och recenserat mina böcker, och jag kan nog räknas som en av de mest kända författarna på den undergroundscen av fantastik som finns i Sverige.

Jag är vansinnigt stolt över det här. Över alla mina böcker, över hur de når och berör människor. Alla framträdanden jag gjort på konvent, krönikor och artiklar och blogginlägg jag skrivit. Den kortlivade podden och mina gästspel i andra poddar. Varje gång en läsare taggar mig i ett inlägg där hen nämner mig eller någon av mina böcker som favorit smälter mitt hjärta lite.

Framgång. Gott smakar den.

Försäljningen då, hur har det gått med den? Jo, för att vara en egenutgivare har jag inte sålt dåligt. Sedan Tredje principen, som sålde slut på sin upplaga på 1500 ex, har alla böcker sålt ungefär 800 ex. De senare böckerna har fått litteraturstöd från Kulturrådet, och där ingår ett stödköp på 300 böcker, men det räknar jag inte med här.

Ungefär 800 böcker. Samma summa varje gång jag släpper en ny bok. Försäljningen går dock snabbare och snabbare. När boken släpps säljer den först bra några veckor, sedan när BTJs recension kommer säljer den riktigt bra i ungefär en månad, och sedan avtar försäljningen kraftigt.

Den uppmärksamme har nog förstått redan att jag säljer den absoluta majoriteten av mina böcker till bibliotek. Vilket är bra, för där får jag många läsare, och ibland möjlighet att åka ut på något författarbesök eller liknande som är både jättekul och ger lite stålar. Men jag har i princip ingen försäljning till privatmarknaden.

Oavsett vad jag har gjort har det sett likadant ut. Jag har haft omslagssläpp där instagrammare hjälpt till att sprida mina omslag, jag har deltagit i bloggstafetter och lyckats bli intervjuad på olika ställen. Författarvänner och bokbloggare skriver om mina böcker och jag har också inför släppet av Blynätter betalt för marknadsföring i olika typer av tryckt och digital media.

Ingen skillnad.  

  

Vad drar vi för slutsats av det här då? Att man ska ge upp och gå hem, eller försöka ge ut sin bok på en större marknad? Det första är inget som helst alternativ, och det andra har jag gjort, med resultatet att jag sålde tolv (12!) böcker trots fin marknadsföring från internationella bloggare.

Det jag har gjort är att backa från min tanke att om man gör bra grejer och får bra uppmärksamhet för dem så kommer det att sälja. När jag var övertygad om det mådde jag fruktansvärt dåligt över den uteblivna försäljningen och trodde att jag gjort något fel. Men jag har insett att bokmarknaden i Sverige är liten, att svansen som jag vänder mig till inte är så förtjust i svensk fantastik, att det finns en väldigt djup klyfta mellan den traditionella branschen och undergroundbranschen, där mycket viktas till den traditionella branschens fördel. Och när till och med den branschen går på knäna kan jag inte mäta min framgång i försäljning.

Jag siktar på att fortsätta göra min grej. Bra grejer som når in i folks hjärtan. Som jag kommer att vara stolt över även på ålderns höst. Tankar finns om att testa på andra sätt, till exempel ett nytt försök med en utländsk marknad. Men än så länge nöjer jag mig med att vara stolt över det jag åstadkommer vad gäller kvalitet, och försöker hålla borta frustrationen kring försäljning så mycket det går.

Jag uppmuntrar dig som är, eller tänker ge dig in i, branschen att göra detsamma. Kanske når du större försäljning genom någon riktigt smart kanal, men kanske inte. Och du kan fortfarande känna dig framgångsrik, om du bara fokuserar på rätt typ av framgång.

_______________

Anna Jakobsson Lund är en av Sveriges mest framträdande fantastikförfattare. Hon debuterade 2015 med den dystopiska Trilogin om Systemet och har sedan dess släppt sju fantastikböcker. Hon är senast aktuell med boken Blynätter som är första delen i serien Metallsviten.

Först och främst. Ingen i vår familj är än så länge särskilt påverkade av coronaviruset, förutom att vi följer Folkhälsomyndighetens råd.

Senast jag skrev ett månadsinlägg hade vi precis flyttat från Umeå till Bjästa och tagit över mitt föräldrahem. Mycket tid har gått åt att få i ordning på alla våra saker och inreda vårt nya hem. Om vi skulle sätta igång några renoveringsprojekt med huset tänkte vi att det vore skönt om dessa var färdiga innan barnet kom, som är beräknat den 11 april.

Utöver arbetet med att inreda huset satte vi även igång tre parallella renoveringsprojekt.

1. Husets forna sovrum skulle göras om till två barnrum.
2. Vardagsrummet skulle delas upp i två delar och den ena delen skulle bli vårt nya sovrum.  
   
3. En besiktning visade att matkällaren var möglig. Vi har därför börjat slipa väggarna och ska sedan sanera det för att sedan kunna göra om utrymmet till en vinkällare.

Barnrummen och sovrummet är nästan klara, men källaren har tagit mer tid och arbete än planerat. Det lär nog dröja ytterligare några veckor eller kanske månader innan det blir färdigt.

Utöver detta läser jag även en kandidatkurs i religionshistoria på distans på halvfart. I fredags skrev jag färdigt den första större uppgiften, ett 10-sidigt PM som gick ut på att skriva en teoridel och metoddel till en kvalitativ undersökning.  

Tack vare mina morgonrutiner har jag också fått en del gjort på min berättelse. Efter ett extra möte med min lektör i januari har jag bestämt mig för att skriva om del två och tre av min bok. Detta betyder att ca 20 kapitel ska skrivas om. Vissa delar går att återanvända men det blir ändå mer arbete. Min tidigare tanke om att bli färdigt med den här redigeringsrundan i år blir därför svår att uppnå.

Det här bokprojektet startade 2015 och ser ut att ta åtminstone två år till, troligtvis tre eller fyra år till innan jag känner mig redo att skicka in det till förlag. Hade jag sagt detta högt för mig själv för ett år sedan hade jag nog brutit ihop av frustration men just nu känns det faktiskt helt okej. Det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att det känns att det blir bra och att jag lär mig av processen på vägen dit.

Utöver denna omstrukturering har jag också redigerat två kapitel. Sakta men säkert. Kanske får jag mer gjort senare under våren när pandemin förhoppningsvis har lugnat ner sig, alla renoveringar är klara och vi har landat i det nya livet med tre barn.

Tills dess hoppas jag att ni alla tar hand om er själva och de ni har omkring er.

Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.

"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.

På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen. 

Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.

Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.

Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.

Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen. 

Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.

Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.

Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.

Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.

HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter. 

Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?

Betyg: 3 av 5 

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Witcher

Joker

Game of Thrones

Jag plockar upp stafettpinnen efter Christopher Pichler och tänkte ta upp områden som kan förbättra hur författare och läsare når varandra under det kommande decenniet.

Digitaliseringen i den svenska bokbranschen ligger sådär fem till sju år efter USA där jag bor. Det är inte någon jämnt fördelad fördröjning. Sverige ligger mycket längre fram på ljudbokssidan till exempel, tack var Storytel m fl. Poddfronten ligger långt framme. Folk läser fler böcker i genomsnitt också.

Men när det gäller andra digitala format och tjänster som stöder och distribuerar digitala produkter finns det mycket att använda, anpassa och inspireras av. 

Kort bakgrund: Jag trillade dit på egenutgivning och e-böcker 2012 när den stora digitaliseringvågen sköljde över den amerikanska bokbranschen. Precis som de flesta andra såg jag inte utvecklingen för Amazon. 

Medan det hände såg det ut som om Amazon skapade förändringen genom att låta vem som helst ladda upp en e-bok till försäljning i sin näthandel. Vilket ledde till en guldrusch efter att det fåtal författare som redan hade laddat upp e-böcker före Kindlen blev årets julklapp sålde tiotusentals böcker på bara några dagar. Plötsligt skulle alla ge ut en e-bok. Förlagen jublade. Efterfrågan mättades snabbt och vinsterna sjönk. Förlagen protesterade. Plötsligt var Amazon inte längre hjälten i dramat utan skurken. På ytan återgick bokbranschen i USA till sitt normaltillstånd: Det finns många böcker men bara några få författare som säljer i några större mängder.

Det här händelseförloppet låter rätt bekant om man följt turerna kring Storytel de senaste åren, eller hur?

En ny uppfinning, internethandel och -distribution, skapar en öppning för en ny typ av IT-plattform som smidigt kan bli länken mellan producent och köpare/konsument. Köpare och konsumenter migrerar till nätet där utbudet är obegränsat. Aktörer som tidigare dominerat produktionskedjan i bokbranschen (vad som ges ut, när, i hur många ex samt görs tillgängliga i vilka butiker), dvs förlag och fysisk handel är plötsligt förbiåkta. De står med en organisation och produktionsapparat som är föråldrad.

Jag var så övertygad om att e-boken skulle slå igenom att jag gav ut svenska handböcker i hur man gör dem 2013 och 2017. Jag trodde också att Amazon stod i farstun och digitaliseringen av den svenska bokbranschen skulle se ut ungefär som den gjort i USA, alltså e-bok först, följt av en indie-revolution och sen Amazondominans. 

Det här är något för er som skriver om tidsresenärer: Det hjälper inte att man kommer från framtiden om man antar att framtiden kommer att se likadan ut. För det gör de inte. 

Det var inte förrän Storytel dök upp som jag insåg att Sverige nått övergångsskedet utan vare sig Amazon eller e-böcker och digitaliseringen var ett faktum. 

De goda nyheterna är att det finns redan mängder av strategier och tjänster man kan använda sig av som författare så här i våra post-digitaliserade tider. Metoder som tagits fram och testats på andra marknader. En del måste förstås anpassas, men svenska författare kommer inte att behöva uppfinna hjulet.

Här är några typer av tjänster för att nå fler läsare som jag tror att vi snart kommer att få se i Sverige:

  

Nånting som Bookbub:

En nyhetsbrevstjänst där läsaren kryssar i vilka genrer man är intresserad av och det personliga nyhetsbrevet kommer med en kvalitetsgranskad lista på passande böcker som har tillfälligt sänkt pris. Man klickar på knappen för favoritnäthandeln och köper boken till det låga priset. 

Bookbub har även författarintervjuer och man kan få bokrekommendationer av sina favvoförfattare.

  

En tjänst som Bundlerabbit:

Några författare går ihop med varsin bok kring ett tema och säljer den tidbegränsade samlingen till sänkt pris. Tanken är att hjälpa läsare att hitta liknande författare och få nya favoriter.

Bundlerabbit sköter administrationen, handeln och fördelar ersättningen mellan deltagarna mot en kommission.

Samma tjänst är perfekt for antologier där många författare ska dela på royaltyn.

  

En tjänst som Bookfunnel: 

Säg att du vill locka läsare att sajna upp sig för ditt nyhetsbrev genom att erbjuda t ex en novell i din serie som inte är publicerad någon annanstans, typ en spännande backstory eller ett soloäventyr. Tänk om allt sköttes automatiskt; intresserade klickar och hamnar där de kan ladda ner filen i sitt digitala favoritformat och hamnar samtidigt på din utskickslista.

Eller att de recensenter som ska recensera före boksläppet får en engångskod så att bara de kan ladda ner verket. Du får veta vilka som laddat ner.

Eller att du och några andra författare i samma subgenre kör en tidbegränsad kampanj som går ut till alla på era separata nyhetsbrevslistor med nedsatt pris för att locka nya läsare till varandras böcker.

Du säljer direkt från din webbsajt men Bookfunnel sköter allt kring åtkomst, nedladdning och support.

Du sitter och signerar men nån vill köpa den digitala versionen, så du ger dem en personlig engångskod där de laddar ner sitt ex. Kanske t o m tryckt på ett snyggt bokmärke. Samma sak med present-ex.

Engångskoder för extramaterial som arbetshäften, diskussionsfrågor för bokklubben, prologer, epiloger, bortredigerat material, målarbokssidor av karaktärerna, m. m. - allting i PDF redo för printern.

  

Det finns mycket mer i den här vägen och årtiondet har bara börjat. Tro inte på nej-sägarna, det är en stor värld därute och de flesta potentiella läsare är på ett eller annat sätt bara ett klick ifrån dig.

_______________

  

Tina Back har skrivit och gett ut handböcker på svenska. Hon frilansjobbade tidigare med bokdesign åt egenutgivare. Hon är grafisk designer och illustratör. Tina jobbar f n heltid åt ett stort fruktbolag i Silicon Valley. Hon kan inte avslöja mer än så. Tina skriver fantasy och science fiction på engelska.

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

• Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
• Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
• Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty