JL Fantasy

   

Avskedet som gav rum att andas

Pappa hade varit sjuk i Alzheimer i många år. De sista åren bestod av tålamod, av att försöka utstråla kärlek till någon som inte längre kände igen en, någon som nästan jämt var orolig och ibland arg utan att kunna göra något åt det. Det slet hårt på mamma. Det slet på oss alla.

När han till slut gick bort var det så klart sorg. Men det var också lättnad - att slippa se honom lida, och att se mamma äntligen kunna sörja på riktigt. Hon hanterade det hela föredömligt och har levt upp igen under det här året på ett sätt som värmer. Det känns som att hon fått tillbaka en del av sig själv som varit begravd under åratal av vårdande.

Förra veckan samlades den närmaste släkten för att minnas pappa på årsdagen av hans bortgång. Det var fint. Vi delade minnen, skrattade åt gamla historier, och kände att han fortfarande är med oss fast på ett annat sätt nu. En fin avslutning på ett sorgeår som paradoxalt nog också varit ett år av befrielse.

Lars Lindell, 2014

  

Från politiken till fokus

En annan sak jag lämnat bakom mig under 2025 är politiken.

I förra årskrönikan skrev jag att jag pausat mitt politiska engagemang. Under det första halvåret tog jag upp det igen men jag kände redan efter några månader att det började tära ännu en gång. Nu är det definitivt. Jag har lämnat politiken helt.

Det var en gradvis insikt. Jag gick in i politiken för att jag hade ett driv kring skolutveckling som behövde ett utlopp, och det var givande – jag lärde mig mycket. Men jag upplevde att mina förslag hela tiden mötte motstånd på outvecklande vis, principiella ’Nej’ som aldrig kunde lyftas fram i solen. Jag gick allt oftare frustrerad från möten. När det till slut tog mer energi än vad det gav var det dags att lämna.

Efteråt var det blandade känslor. Svek att ha lämnat utan att ha uppnått det jag ville, men också lättnad av att ha min fritid och sinnesfrid tillbaka. Den energi som tidigare gick till politiska möten och frustrationer går nu till skrivande och till skolutveckling via jobbet i stället.

   

Skolstrategen som landade

När jag skrev förra årskrönikan hade jag bara varit i min nya roll i tre veckor. Jag minns att jag beskrev det som att jag kände mig som fisken i vattnet men att osäkerheten inte helt släppt ännu. Nu, drygt ett år senare, kan jag säga att jag verkligen har landat. Jag älskar det här jobbet.

Rollen innebär att jag får arbeta med det jag brinner för: omvärldsbevakning, utredningar, strukturanalyser, framtagande av policys, och inte minst – AI-utveckling. Jag föreläser för personal, håller workshops och får vara med och forma hur kommunens skolor möter framtiden. Det är exakt den typen av skolutvecklingsarbete som en gång drev mig in i politiken, fast nu får jag göra det på heltid … och få betalt för det.

Jag var lite orolig över hur det skulle bli med kollegorna – jag älskade mina kollegor på Högakustenskolan. Men oron visade sig vara obefogad. Jag har landat i en grupp som jag trivs väldigt bra med. Bättre än vad jag trodde var möjligt.

Under året har mitt AI-intresse fått ett helt nytt utlopp. I höstas höll jag exempelvis en stor föreläsning för över 300 åhörare i Sollefteå om AI i skolan. Nu håller jag regelbundet föreläsningar och workshops om vad AI är, hur det fungerar, hur man promptar, vad man ska tänka på när man kommunicerar med AI, och hur man använder olika modaliteter på ett genomtänkt sätt. Det arbetet har i sin tur påverkat mitt eget skrivande – jag använder AI flera timmar dagligen, och lär mig nya saker hela tiden.

AI-föreläsning i Sollefteå okt 2025

  

Familjen i balans

När jag läser tillbaka på mina tidigare årskrönikor slås jag av hur mycket som handlat om kamp. Albins sömnproblem som höll oss vakna i åratal. Känslan av att vara splittrad mellan för många projekt. En vilja att komma i väg från den plats jag var på, i mitt yrkesliv och i mitt skrivande. Balansen som aldrig riktigt ville infinna sig.

Nu är jag ur den fasen.

Alla barnen sover. Alla är friska och glada. Barnen kan åter igen springa upp och ner till farmor, vilket var svårt de sista åren när pappa blev allt sämre. Det går bra i skolan. En av våra lägenheter har blivit ledig, vi planerar att hyra ut den via AirBNB. Tiden då lägenheten inte hyrs ut fungerar det som ett slags hobbyrum för barnen. Huset andas på ett annat sätt.

Folke är 10 år och på väg mot tonåren. Han plöjer igenom One Piece-böcker på kvällarna, läser hela tiden. Det värmer mitt fantasynördhjärta att se honom försvinna in i berättelser på samma sätt som jag gjorde när jag var ung. I mitt inlägg Varför skriver jag? skrev jag om att vilja vara ett föredöme för mina barn, att visa dem att läsa och skriva och hårt arbete lönar sig. Att nu se Folke med näsan i en bok varje kväll känns som att något av det faktiskt landat. Elis är 8 och fast i origami – just nu viker han allt från katanas, kaststjärnor, knivar, svanar, med mera avancerade flygplan m.m. Detta med en koncentration som imponerar. Helt galet hur många timmar han kan sitta fokuserad. Albin är 5 och så varm och omhändertagande. Han älskar att hänga med sin farmor.

Det märks att vi är ur småbarnsåren nu. De är inte längre bäbisar som behöver oss för allt. De är individer med egna intressen, egna viljor, egna världar. Det är både lite vemodigt och otroligt befriande.

Familjen Lindell enligt ChatGPT

  

Boken och resan mot 2026

Så till det som egentligen är bloggens fokus. Mitt skrivande.

I år har jag skrivit klart ett tredje utkast av Devans Dans och jag har gjort en sista redigering på 28 av bokens 37 kapitel. Om allt går som jag hoppas borde manuset vara färdigt för utskick till agenter och förlag innan sommaren 2026.

I våras trodde jag att jag skulle bli klar under hösten – det var naivt. Redigeringen har tagit mer tid än jag trodde. Varje kapitel kräver mer av mig än jag räknat med. Och redigerandet är inte lika roligt som själva skrivandet. Men nu ser jag slutet. Inte som en punkt långt borta vid horisonten, utan som något konkret och näraliggande.

Det har gått snart tio år, med lite pauser, sedan jag började på den här resan med Devans Dans. 2015 blev Cirkeln av Hat, min första bok, färdig och refuserad. Sedan dess har jag skrivit Devans Dans, fått feedback av lektör, skrivargrupper och testläsare, gjort om strukturen i grunden flera gånger, och nu äntligen närmar mig ett manus jag tror på.

AI har blivit en naturlig del av min skrivprocess, som jag skrev först om i Mitt språng in i AI-assisterat skrivande. Jag vet att många missförstår hur det fungerar – som tror att man klickar på en knapp och så skriver datorn åt en. Så fungerar det inte. AI är ett verktyg som hjälper mig att stärka min kreativitet, inte ersätta den. Men detaljerna kring processen får bli ett eget inlägg längre fram.

Drömmen är fortsatt att bli Sveriges svar på J.R.R Tolkien och utgiven något av de stora förlagen. Samtidigt vet jag hur osannolikt det är. Svenska fantasyförfattare har det inte lätt. Marknaden är liten, förlagen försiktiga, och konkurrensen enorm. Troligtvis får jag nej efter nej. Kanske blir det egenutgivning till slut.

Men jag tänker försöka. Jag trivs med att ha höga krav på mig själv, något tydligt att sträva mot. Något som leder mig framåt och stöttar mig tidigt på morgnarna när redigeringen känns enformig.

Devans Dans akt 2: Blodskogen

  

Det som fyllde utrymmet

Mitt läsande har varit sämre i år. Jag har läst sex böcker totalt, och de flesta har varit facklitteratur om skolutveckling och politik snarare än fantasy. Under sommaren försökte jag läsa två fantasyböcker – The Ember Blade och Shadow of the Gods – men jag fastnade inte för någon av dem. Men jag har köpt tre nya fantasyböcker som väntar: Red Rising, The Heroes och The Devils. Förhoppningsvis tar jag mig igenom någon av dem under 2026.

Bloggandet har varit lite mer aktivt än förra året, men fortfarande inte i samma takt som förr. Min inställning har förändrats. Tidigare satte jag upp mål om antal inlägg per månad, stressade när jag inte nådde dem. Nu skriver jag när jag känner för det. Det är en friare approach, som kanske inte leder till att bloggen får fler följare, men det passar min livsstil och stressar inte. Jag hoppas kunna skriva lite mer inlägg nästa år. Men samtidigt har jag inga tydliga målbilder, jag tar det som det kommer.

En sak som fått mer tankeutrymme är mina vänner, tv-serier och tv-spel. Jag har haft två grupper som träffats för att spela spel, rollspela och slåss med plastfigurer – eller dockor, som min fru skulle säga. De träffarna har blivit något vi schemalägger, pratar om och ser fram emot. Sådana saker har jag inte alltid prioriterat lika högt – jobb, politik, bok och blogg har känts viktigare. Men jag tror att jag var på en bana att bränna ut mig själv. Även om jag inte tänkte så i stunden. Numera prioriterar jag mitt eget nöje mer aktivt. Det är en del av samma balans som löper genom hela det här året.

Nagash: Age of Sigmar

  

Blickar mot 2026

Målet är tydligt: få Devans Dans redo för utskick. Bli färdig med redigeringen innan sommaren. Ta steget som jag pratat om i snart tio år. Jag vet inte hur det kommer gå. Kanske refusering efter refusering. Eller kanske, mot alla odds, ett ja …

Jag bjuder in er att följa med på den resan. Det kommer bli nervöst. Det kommer bli spännande.

Tack till er som fortfarande läser den här bloggen. Jag vet att det går lång tid mellan uppdateringarna. Men ni som tar er tid och gå in på bloggen ibland betyder mycket.
Vi ses 2026.

  

 Kommentera och följ mig gärna på min Facebookprofil

AI representerar inte bara ett nytt verktyg, utan en potentiell medförfattare - en entitet som kan generera idéer, formulera meningar, efterlikna stilar och mycket mer. Det är en förändring som saknar motstycke, och som många med rätta finner djupt oroande. För första gången utmanas själva kärnan i vår kreativa process av något som inte är mänskligt.

Jag har funderat mycket kring hur detta rimmar med mina tidigare tankar om t.ex. berättelsers djupare funktion och min syn på författande i stort.  Kan en AI verkligen bidra till den typen av meningsskapande? Eller riskerar vi att förlora något väsentligt i jakten på effektivitet? Hur skulle AI-assisterat skrivande påverka mig?

Det är en balansgång jag känner att jag måste utforska, om inte annat för att förstå vad det kan innebära för mitt skrivande och litteraturen i stort.

  

Den kreativa utmaningen

För min del har det alltid varit planerandet, idéerna och skapandet av karaktärer, scener och ögonblick som varit det mest intressanta. Skrivandet var dock något som rätt ofta var... ja, låt oss vara ärliga - en kamp. Att faktiskt sitta ner och få orden på papper kunde många gånger kännas som att vada genom sirap, särskilt under de perioder då livet omkring bidrog till sömnbrist och andra utmaningar. Jag älskar dock att skapa världar, tidslinjer, magisystem och djupa karaktärer i mitt huvud, men att översätta det till sammanhängande och vackert skriven text har ofta varit den svåraste delen av processen för mig. Jag har aldrig skrivit snabbt och jag har inte sett de formaliafel som uppstått.

Detta dilemma är inte unikt för mig. Det finns en anledning till att uttrycket "writers block" är så välkänt - att omsätta sina idéer till ord på ett papper är en komplex kognitiv process som kräver en mängd olika färdigheter. Samtidigt så har jag sett det som att det är något som alla författare förr eller senare behöver gå igenom om de ska bli författare på heltid. Min resa genom detta har dock alltid känts långsam. Visst upplevde jag att mitt skrivande utvecklades, men aldrig i den takt jag önskade mig.

När jag reflekterar över min resa som författare inser jag att min största utmaning alltid har varit språkbehärskningen. Allt annat - världsbyggandet, karaktärsutvecklingen, att skapa spännande scener - det har bara varit kul. Men när det kommer till de tekniska aspekterna av skrivandet känner jag mig ofta vilsen och ska jag vara ärligt också rätt ointresserad.

Det är här jag ser en av de största potentialerna med AI-assisterat skrivande för min del. En AI som Claude kan hjälpa till med just dessa tekniska aspekter av språket, så att jag som författare kan fokusera på det jag älskar mest - berättandet.

 

  

Claude projects

Efter mycket nördande landade jag till slut på Anthropics Claude. Valet föll på Claude dels för att den anses vara en av de vassaste AI:erna för oss skönlitterära författare just nu, dels för att de nyligen infört en funktion kallad "projects". Den här funktionen är faktiskt en enorm tillgång för oss som jobbar med komplexa världar och berättelser.

"Projects" låter mig skapa ett dedikerat utrymme för mitt skrivprojekt där jag kan ladda upp en rejäl infodump - allt från karaktärsbeskrivningar och världsbygge till handlingsöversikter och tematiska riktlinjer. Claude suger in all den här informationen och håller den i minnet under hela vårt "samarbete".

Det innebär att varje gång jag interagerar med Claude inom ramen för mitt projekt, har AI:n koll på all denna information utan att jag behöver upprepa eller förklara allt på nytt. När jag ber om hjälp med en scen eller en dialog vet AI:n redan vem Lyrik är, hur magin i min värld funkar, och vilken historia som finns mellan de olika folkslagen.

För mig gör det här en enorm skillnad. Det skapar en kontinuitet i dialogen som är ovärderlig för långsiktigt kreativt arbete. Claude kan ge mer precisa och relevanta förslag, hålla sig konsekvent till min världs regler och karaktärers personligheter, och hjälpa mig utveckla idéer som faktiskt passar in i min övergripande vision.

Det känns nästan som att ha en medförfattare som är lika insatt i mitt projekt som jag själv är. Det gör att jag kan fokusera mer på det kreativa och låta Claude hjälpa till med detaljerna, allt medan vi båda är på samma sida om världen jag skapat.

  

10 steg för att komma igång med Claude

Att ta steget och faktiskt börja använda AI i mitt skrivande var inte helt enkelt. Även om jag sett på några youtubevideos om hur man kunde gå till väga så var jag ändå inte helt säker på hur det skulle gå i just mitt fall. Jag har redan jobbat med min fantasybokserie i flera år. Jag har ett färdigt första utkast, jag har ett färdigt världsbygge, har fått feedback av både lektör och av en skrivcirkel. När jag tog min paus var jag mitt i en total omskrivning av manuset utifrån denna feedback. Så var skulle jag börja?

Jag bestämde mig för att se det som ett experiment och ett verktyg att utforska. Här är en överblick över de förberedelser jag gjort för att komma igång med AI-skrivande:

1. Research kring AIs brister och potential. Särskilt givande har The Neardy Novelist varit. En fantasyförfattare som har flera videos om Claude och författande i allmänhet.
2. Försökte infoga hela det första utkastet av Devans Dans i project knowledge men det var för långt för att Claude skulle kunna ta till sig det. Jag skrev därför en detaljerad synopsis istället som blev några sidor lång.
3. Lade in de diskussioner jag fört med min lektör in i Claude för att ge den en förståelse för de saker jag ville utveckla med manuset nu då jag skulle skriva om det i grunden med rätt omfattande perspektiv och strukturförändringar.
4. Utarbetade därefter en ny kapitelstruktur och skrev korta sammanfattningar för vad jag vill ska hända i varje kapitel på det nya manuset.
5. Specificerade olika teman jag vill betona utmed berättelsen.
6. Skapat en övergripande vision för hela bokserien. För att visa Claude var jag tänker mig att serien ska sluta.
7. Detaljerade karaktärsbeskrivningar för alla viktigare karaktärer.
8. Sammanställde en 1000-årig tidslinje över världen, så att Claude vet vad som gjort att världen är som den är. Detta var det som tog mest tid då jag använde Aeon timeline för detta. Det gick inte att exportera tidslinjen från programmet i ett textformat som Claude kunde hantera. När jag då försökte exportera tidslinjen som bild blev den för stor för Claude. Jag fick därför dela upp tidslinjen i ca 10 olika mindre bilder som Claude kunde scanna av och skapa en skriftlig tidslinje av.
9. Skrev en beskrivning av magisystemet, men även en överblick av de kulturer och nationer som finns i boken.
10. Laddade upp min världskarta och bad Claude beskriva geografin, namn på städer och avstånd i textform. Detta textdokument lades därefter in i project knowledge.

   

  

AI och framtiden

Jag kommer säkert hitta fler användningsområden allt eftersom skrivprocessen tar fart på allvar. Jag sitter nu och planerar för vad jag ska forma Ains röst till när jag väl börjar skriva själva kapitlen. Men dessa detaljer... sparar jag till ett framtida inlägg.  Sammantaget tycker jag dock redan nu att skrivprocessen har blivit roligare. Problemet med kommatecken osv. som sög ut energi från mig har nu ersatts med en ny dos av kreativitet. Jag oroar mig fortfarande för att jag kanske inte kommer utvecklas lika mycket som skribent i och med att jag använder AI, och att det kan begränsa mig i min utveckling på lång sikt. Jag oroar mig också för att förlora något av det personliga och unika i mitt skrivande. Men har jag roligare tror jag samtidigt att chansen att jag fortsätter skriva ökar. Detta tillsammans med en AI som också fortsätter utvecklas precis som jag gör. Jag anser i nuläget att fördelarna med att använda AI är större än riskerna.

Men det är viktigt att poängtera att jag ser Claude som ett verktyg, inte en ersättning för min kreativitet. Jag använder AI:ns förslag som inspiration och startpunkter, men det är alltid jag som fattar de kreativa besluten och formar den slutgiltiga texten. Det handlar om att hitta en balans där AI:n förstärker och effektiviserar mitt skrivande utan att ta över processen.

Vad tänker ni om AI-assisterat skrivande? Fördelar och nackdelar. Kommentera gärna på min författarsida på facebook. Jag är nyfiken på era tankar och erfarenheter.

Här sitter jag igen, redo att summera inte bara ett utan nästan tre år som gått. Det känns både märkligt och uppfriskande att återvända till tangentbordet med förnyad energi för att skriva på bloggen och på mina böcker. En härlig känsla.

När jag blickar tillbaka på min senaste årskrönika från 2021, slås jag av hur mycket som hänt sedan dess. Då kämpade jag med att upprätthålla mina rutiner och balansera familjelivet med en nyfödd Albin som vägrade sova hela nätter under två års tid. Nu, tre år senare, har livet tagit flera oväntade vändningar, och jag står inför nya utmaningar och möjligheter.

  

Rektorskapet - en kort men lärorik resa

Som jag nämnde i min förra krönika, hade jag då precis fått jobbet som biträdande rektor på en högstadieskola i Kramfors. Det var en spännande utmaning som jag såg fram emot. Jag gick introduktionsutbildningar och satt i rätt många elevsamtal och vårdnadshavarsamtal för att reda ut konflikter som uppstått, vilket gav mig en bättre förståelse för hur komplicerat rektorsrollen är. Men som livet ofta lär oss, går inte alltid saker som planerat. Redan efter två månader i den nya tjänsten fick jag veta att man planerade att göra en omorganisering på rektorssidan, vilket innebar att min provanställning inte skulle förlängas. Jag stannade terminen ut vilket gjorde att jag blev kvar på den positionen i endast sex månader. Utan att gå in på mer detaljer än så kan jag säga att det var en period fylld av lärdomar, både om mig själv och om skolvärlden i stort. Men att lämna den rollen kändes som ett misslyckande och ett nederlag, jag ville vara kvar.

  

Tillbaka till klassrummet - med en twist

Efter min korta sejour som rektor, fick jag möjligheten att återvända till läraryrket. Denna gång som svenska- och SO-lärare på Högakustenskolan i Kramfors. Jag minns tydligt min oro inför att undervisa i svenska, ett ämne jag aldrig tidigare undervisat i. Men det visade sig att alla timmar av skrivande och bloggande genom åren hade förberett mig bättre än jag kunnat ana. Det gick över förväntan, och det var faktiskt riktigt roligt och inspirerande att undervisa i svenska.

Jag blev mentor för en årskurs åtta, en klass som när jag började ansågs vara skolans stökigaste (det sade de också själva när jag klev in i klassrummet dag ett). Detta mentorskap blev en oväntad källa till glädje och stolthet. Vi gick igenom många upp- och nedgångar tillsammans, mest uppgångar. Det var en påminnelse om varför jag en gång valde läraryrket - möjligheten att göra skillnad och se unga människor växa både individuellt och som grupp. Ett stort tack till alla er elever i den klassen. Jag var ganska nere i min jobbkarriär när jag började. Varken min tid som rektor, eller de två skolor jag jobbade på innan dess hade blivit som jag önskat. Att jag nu fick en renässans hos er betydde mycket för mig.

Jag blev på Högakustenskolan också del av ett fantastiskt kollegium. De påminde mig om vikten av goda relationer på arbetsplatsen. Om att vi alltid är starkare tillsammans än vad vi är individuellt. Författarskapet kan vara väldigt ensamt och konstigt nog även läraryrket. Man står ofta där, längst fram vid tavlan, själv som lärare och får man inte till en god relation till klassen och sina kollegor känner man sig snabbt väldigt utelämnad och sårbar.

Lektion inför nationella prov i historia. Konsten att sammanfatta världshistorien på 30minuter.

  

Akademisk framgång mitt i yrkesutmaningarna

Trots turbulensen i mitt yrkesliv, fyra arbetsplatsbyten på lika många år, lyckades jag slutföra min masteruppsats. Min studie undersökte skolkulturer och deras påverkan på högstadieskolor i en norrländsk kommun. Det var ett omfattande arbete som gav mig värdefulla insikter i skolvärldens komplexitet. När jag tänker tillbaka på hur jag såg på hur lärande sker i individer och organisationer så förstår jag hur mycket jag utvecklat mitt sätt att se på skola under dessa fyra år. Forskare som E.J Gibson, M.A Westerman, G.H Sahlgren, K.S Louis och J Bornemark har utökat min förståelse för skolans komplexitet.

Men i ärlighetens namn var det stundtals nära att jag inte orkade läsa färdigt mastern. Albins sömnproblem och att jag även balanserade bloggandet, bokskrivandet, jobbytandet, mina politiska åtaganden, en SKUA-utbildning och masterskrivandet var för mycket. Det var under en tid inspirerande att känna att jag klarade av mer än vad jag tidigare trodde att jag var kapabelt till, så gjorde det också att jag kände mig splittrad och stundtals frustrerad. Även om vi människor överlag mår bättre av att vara mer fokuserad och samlad, tror jag samtidigt också att det är nyttigt att testa sina gränser rätt ofta. 

För att hantera situationen var jag först tvungen att pausa bloggandet och kort därefter även bokskrivandet. Under de sista tre åren har jag därför inte skrivit någonting annat än min masteruppsats och några tidningsinlägg. I våras, när skrivandet på uppsatsen var som mest intensivt beslöt jag mig tillslut även för att pausa mitt politiska engagemang. Jag lämnade min plats i kommunfullmäktige och pausade mitt arbete i bildningsnämnden. 

Nu känns det dock som att jag har en del frirum i mitt liv igen, som att jag har energi att åter igen ta mig an bokskrivandet och andra nya äventyr. 

   

Ett nytt äventyr - från klassrum till strategi

Efter två fantastiska år på Högakustenskolan var det återigen dags för ett nytt kapitel. Förra hösten uppmuntrade min fru mig att söka en tjänst i Sollefteå som skolstrateg, något jag till en början var tveksam till. Jag trivdes bra som lärare igen, varför bryta upp det? Men som så ofta när det gäller min fru, visade sig hennes intuition vara spot on. Jag sökte jobbet och fick det. Det är en nyskapad tjänst så exakt allt som den ska innefatta får vi se över tid. Men i min tjänstebeskrivning står det att jag arbetar med samordning, omvärldsbevakning, analys och utveckling på förvaltnings-, koncern och övergripande nivå. Nu, tre veckor in i min nya roll, känner jag mig som fisken i vattnet. Riktigt all osäkerhet inför att kliva bort från skolans korridorer, en plats där jag arbetat i 18 år, in i förvaltningskorridorerna har dock inte släppt ännu. Men samtidigt är det som om alla mina tidigare erfarenheter som mellan-, hög- och gymnasielärare, som biträdande rektor, politiker, fackligt engagerad och mina akademiska studier - har lett fram till denna punkt.

Äventyr i Skuleskogen.

  

Reflektioner och framtidstankar

När jag ser tillbaka på mitt mål från 2020 - att upprätthålla mina rutiner - inser jag hur värdefullt det har varit under de senaste årens förändringar. Rutinerna har fungerat som en stabil grund när mycket annat har skiftat. De har hjälpt mig att behålla fokus och att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Det var dessa inarbetade vanor och de mentala strategier jag utvecklat genom dem som gav mig verktyg att sätta gränser innan situationen blev ohållbar. Rutinerna har fungerat som ett skydd mot överbelastning och gett mig utrymme att reflektera när pressen ökat.

Tittar jag tillbaka ytterligare ett år så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur orolig jag var för att inte kunna skriva tillräckligt under 2020. Livet har verkligen ett sätt att ge oss nya perspektiv. Medan det skönlitterära skrivandet kanske inte har varit i fokus de senaste åren, har jag vuxit genom annat skrivande i klassrummet och i studiebänken. Och nu, när jag återvänder till bloggen, känner jag en ny glädje och förståelse för skrivandets kraft. Hur skrivandet formar våra våra tankar. Vi blir det vi gör. Nu ska jag åter igen bli författare. Kanske inte en lika hetsig författare som jag var tidigare. Då ville jag skriva på bloggen så mycket jag bara kunde, nya inlägg varje vecka. Och boken skulle bli klar till varje pris, så snart som möjligt. Varje motgång i den processen var som ett slag i magen. Men vi får se hur det går denna gång.

Avslutningsvis vill jag tacka er som letat er tillbaka till detta inlägg, trots denna långa period av tystnad. Här står vi nu, på tröskeln till ett nytt kapitel, med nya äventyr på horisonten. Jag ser fram emot att dela denna resa med er, oavsett vart den leder.

  

PS: Detta inlägg är skrivet med hjälp av AI. Jag misstänker att det kommer att bli flera blogginlägg i framtiden om AI och hur man kan använda det. Vi hörs!

Det är intressant att se tillbaka på det man skrivit i tidigare årskrönikor. I slutet av 2020 skrev jag att vi gått runt i en dimma större tiden av året. Covid, förlossningsdepression och oregelbunden sömn. Året 2021 har fortsatt i en liknande bana, men har fått ett helt annat slut än vad 2020 fick.

  

Mål och tankar inför 2021

På grund av hur det gick med mina mål under 2020 var mitt enda mål inför 2021 att fortsätta upprätthålla mina rutiner. Min förhoppning var att om rutinerna fanns på plats skulle även min skrivenergi komma tillbaka och fingrarna leta sig till tangentbordet igen.

Det gjorde de inte, av samma anledning som året innan. Albin har fortsatt sova oregelbundet under hela 2021. Somliga nätter sover han rätt bra, vaknar och gnyr lite några gånger men somnar om efter att ha fått sin välling. Men alltför ofta kommer det nätter då han vaknar och har i det närmaste panik i vad som känns som flera timmar. Vårt sätt att hantera detta har varit att sova i olika sovrum så att åtminstone en av oss är utvilad dagen därpå. Med tiden har detta blivit vårt nya normala och även om man är rätt trött många dagar är det inte något som vare sig jag eller Hanna tänker särskilt mycket på längre. Det är vad det är.

Under våren var jag pappaledig med Albin och på grund av Covid fortsatte vi att ha Folke och Elis hemma under nästan hela vårterminen. Hanna jobbade också hemifrån. Hela familjen var därför uppe i varandra hela våren. Våra dagar blandades ihop och den ena blev den andra lik. Det kanske låter som en jobbig period, men det var tvärtom. En ren fröjd. Vilket säger mycket om hur jag fungerar som person.

Jag gjorde mina rutiner, tränade med sällskap av Albin varje morgon som snart blev duktig på att göra benböj och hoppövningar tillsammans med pappa. Jag byggde snökojor och tågbanor, lyssnade på poddar, fortsatte plugga på distans och var allmänt nöjd med tillvaron. Allt fungerade över allas förväntan, både med Hannas hemmaarbete och med att ha barnen hemma.

Under våren började jag även engagera mig politiskt. Jag gick med i Moderaterna och har valt att ställa upp på Örnsköldsviks kommunlista inför nästa års val. Det har varit väldigt ögonöppnande och gett mig en bredare bild av hur mycket av sin tid och engagemang som våra lokalpolitiker ger, varje vecka, för att utveckla samhället i en riktning som de tror är bäst. Oavsett vad man tycker om deras åsikter anser jag att politiker, i alla partier, är individer som ska hyllas snarare än att demoniseras. Jag tycker att många tar för givet det fantastiska samhälle vi lever i. Hur svårt det är att upprätthålla det.

De många utmaningar vårt samhälle möter, måste mötas av vanliga människor som inte alltid vet de rätta svaren men som ändå försöker, så gott de kan, att göra det de tror är bäst. Det är genom samtalet om vad som är ett bra samhälle och diskussioner kring hur vi kan nå dit som samhället blir bättre. Utan en dialog och utan en öppenhet för att lyssna på dem vi tycker olika än kommer vi aldrig skapa ett fungerande demokratiskt samhälle.  

Barndisco i vardagsrummet.

     

Nya jobb

Inför sommaren blev jag flyttad till en annan arbetsplats, dels för att jag ville testa något nytt, dels på grund av övertalighet i personalen. När arbetet startade igen i augusti var det därför på en ny arbetsplats och även på ett annat stadie än vad jag tidigare jobbat på. Under större delen av mitt arbetsliv jobbat på högstadiet, nu skulle jag för första gången testa på mellanstadiet. En del av mig var peppad på att få arbeta inom en ny del av skolan vilket skulle medföra nya möjligheter att lära mig mer. En annan del av mig var orolig att mellanstadiet skulle bli ett allt för stort kliv bort ifrån gymnasiet och högstadiet.

Utan att gå in på detaljerna kan man sammanfatta det hela som att några olika faktorer gjorde att jag redan efter några veckor kände att mellanstadiet inte var det rätta för mig. Jag började leta andra jobb och efter några månader av letande och grubblande kring vad framtiden skulle föra med sig står det nu klart att jag blir biträdande rektor på Gudmundråskolan, en femparallellig 7-9 skola i Kramfors.

Detta känns otroligt roligt, spännande och sporrande. Detta är något som jag velat testa på under flera år och var huvudanledningen till att jag hoppade på masterprogrammet i utbildningsledning och skolutveckling i fjol. Jag ser verkligen fram emot den här utmaningen.

Getsvedjebergets predikstol.

  

Mitt skrivande under 2021

Precis som under 2020 har mitt engagemang för skrivandet fortsatt att falna. Ambitionen är fortfarande densamma men på grund av tre barn, sömnbrist, nya jobb och studier har mitt fokus legat på andra fronter. Jag har trots detta ändå skrivit en del. Fortsatt min fjärde och största redigeringsrunda av Devans Dans - i skrivande stund är jag ungefär halvvägs genom manuset och har i den gjort en del omskrivningar av hela grundstrukturen. Den andra halvan av boken som jag snart ska påbörja kommer inte bli så mycket redigering, utan snarare en total omskrivning av hela händelseförloppet. Jag är inte särskilt peppad på detta, om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat med boken i sex år nu och än är slutet inte i sikte. När jag började skriva boken trodde jag att det skulle ta ungefär två år. Jag har dock inga planer på att sluta skriva helt och hållet. Boken kommer att bli klar även om det tar tio år till innan jag är redo att ge ut den. 

Även bloggandet har gått på halvfart under året. Jag valde att fortsätta att endast skriva ett inlägg per månad. Det har känts rätt lagom. Jag gillar att hålla bloggen vid liv, ventilera mina tankar då och då. De två texter jag blev mest nöjd med under året var nog Varför skriver jag? och Betyg i recensioner.

Hanna chillar på toppen av Slåttdalsberget.

    

Mitt läsande och lyssnande

Om man ska tro statistiken i min Pocket Cast-app har jag lyssnat på 1152 timmar av podcast under året, dvs 48 dagar av min vakna tid. Jag har dock svårt att tro att detta verkligen stämmer, utan tror snarare att jag har blivit bättre på att sålla bland det jag lyssnar på. Jag börjar allt oftare lyssna på ett avsnitt, men om jag inte gillar det så hoppar jag över resten och lyssnar på en annan podd. Troligtvis loggar dock telefonen detta som att jag lyssnat på ett helt avsnitt. Om detta stämmer eller inte, vet jag inte. Visserligen följer jag fler poddar nu än tidigare - 70 stycken. Men det är ytterst få av dessa som jag lyssnar på alla avsnitt av och vissa av dem är knappt aktiva.

De mest intressanta temanen som jag följt är skolutveckling, filosofi, politik, sociala medier och människokroppen. Jag har sammanstället en lista på de avsnitt som jag gillat allra mest under varje månad och delat ut dessa på Facebook. Intresset har varit rätt svalt men jag har tyckt att det varit roligt och fortsätt i alla fall. Lite av samma orsak som dessa årskrönikor - de fungerar som trevliga tidskapslar som det är intressant att gå tillbaka till och få inspiration av.

Jag har läst 40 böcker under året. Mest skolrelaterad litteratur men även en del barnböcker med barnen och några böcker om marknadsföring och skrivande. Flera av de skolrelaterade böckerna var väldigt intressanta men Lärarens Återkomst och Glädjeparadoxen var nog de två mest ögonöppnande. 

Jag och Albin går genom Norrfällsvikens naturreservat.

      

Tankar inför 2022

Jag har en känsla av att 2022 kommer att bli ett väldigt formativt år för min del. Det är svårt att sia kring hur året kommer att bli men jag misstänker att utöver familjen kommer mitt nya jobb att ta det mesta av min tid och uppmärksamhet. Jag har därför inga skrivrelaterade mål för 2022 och troligtvis kommer jag blogga ännu mindre än vad jag gjort under 2020 och 2021. Några inlägg tror jag nog att det kommer bli ändå, för jag tycker fortfarande att det är roligt att skriva ner mina tankar och se var det tar mig. Det är en lärande process i sig självt. Jag hoppas även att jag kan hitta lite tid att fortsätta jobba med boken emellanåt och sakta men säkert bli klar med den fjärde redigeringsrundan. Men ska jag vara helt ärlig tror jag att detta kommer bli svårt. Jag vet hur krävande en rektorstjänst kan vara och jag vill inte ta på mig mer än vad jag orkar. 

Tack för att ni tagit er tid att läsa den här årskrönikan. Vi ses under 2022. 

/Josef Lindell