JL Fantasy

Årskrönika 20210

30 december 2021

Året med vändningarna. Bytte jobb inte bara en gång utan två, samtidigt som jag också var föräldraledig i ett halvår. Trappade ner på skrivande och bloggande. Fortsatte mina masterstudier och började engagera mig politiskt.

Årskrönika 2021

Det är intressant att se tillbaka på det man skrivit i tidigare årskrönikor. I slutet av 2020 skrev jag att vi gått runt i en dimma större tiden av året. Covid, förlossningsdepression och oregelbunden sömn. Året 2021 har fortsatt i en liknande bana, men har fått ett helt annat slut än vad 2020 fick.

  

Mål och tankar inför 2021

På grund av hur det gick med mina mål under 2020 var mitt enda mål inför 2021 att fortsätta upprätthålla mina rutiner. Min förhoppning var att om rutinerna fanns på plats skulle även min skrivenergi komma tillbaka och fingrarna leta sig till tangentbordet igen.

Det gjorde de inte, av samma anledning som året innan. Albin har fortsatt sova oregelbundet under hela 2021. Somliga nätter sover han rätt bra, vaknar och gnyr lite några gånger men somnar om efter att ha fått sin välling. Men alltför ofta kommer det nätter då han vaknar och har i det närmaste panik i vad som känns som flera timmar. Vårt sätt att hantera detta har varit att sova i olika sovrum så att åtminstone en av oss är utvilad dagen därpå. Med tiden har detta blivit vårt nya normala och även om man är rätt trött många dagar är det inte något som vare sig jag eller Hanna tänker särskilt mycket på längre. Det är vad det är.

Under våren var jag pappaledig med Albin och på grund av Covid fortsatte vi att ha Folke och Elis hemma under nästan hela vårterminen. Hanna jobbade också hemifrån. Hela familjen var därför uppe i varandra hela våren. Våra dagar blandades ihop och den ena blev den andra lik. Det kanske låter som en jobbig period, men det var tvärtom. En ren fröjd. Vilket säger mycket om hur jag fungerar som person.

Jag gjorde mina rutiner, tränade med sällskap av Albin varje morgon som snart blev duktig på att göra benböj och hoppövningar tillsammans med pappa. Jag byggde snökojor och tågbanor, lyssnade på poddar, fortsatte plugga på distans och var allmänt nöjd med tillvaron. Allt fungerade över allas förväntan, både med Hannas hemmaarbete och med att ha barnen hemma.

Under våren började jag även engagera mig politiskt. Jag gick med i Moderaterna och har valt att ställa upp på Örnsköldsviks kommunlista inför nästa års val. Det har varit väldigt ögonöppnande och gett mig en bredare bild av hur mycket av sin tid och engagemang som våra lokalpolitiker ger, varje vecka, för att utveckla samhället i en riktning som de tror är bäst. Oavsett vad man tycker om deras åsikter anser jag att politiker, i alla partier, är individer som ska hyllas snarare än att demoniseras. Jag tycker att många tar för givet det fantastiska samhälle vi lever i. Hur svårt det är att upprätthålla det.

De många utmaningar vårt samhälle möter, måste mötas av vanliga människor som inte alltid vet de rätta svaren men som ändå försöker, så gott de kan, att göra det de tror är bäst. Det är genom samtalet om vad som är ett bra samhälle och diskussioner kring hur vi kan nå dit som samhället blir bättre. Utan en dialog och utan en öppenhet för att lyssna på dem vi tycker olika än kommer vi aldrig skapa ett fungerande demokratiskt samhälle.  

Barndisco i vardagsrummet.

     

Nya jobb

Inför sommaren blev jag flyttad till en annan arbetsplats, dels för att jag ville testa något nytt, dels på grund av övertalighet i personalen. När arbetet startade igen i augusti var det därför på en ny arbetsplats och även på ett annat stadie än vad jag tidigare jobbat på. Under större delen av mitt arbetsliv jobbat på högstadiet, nu skulle jag för första gången testa på mellanstadiet. En del av mig var peppad på att få arbeta inom en ny del av skolan vilket skulle medföra nya möjligheter att lära mig mer. En annan del av mig var orolig att mellanstadiet skulle bli ett allt för stort kliv bort ifrån gymnasiet och högstadiet.

Utan att gå in på detaljerna kan man sammanfatta det hela som att några olika faktorer gjorde att jag redan efter några veckor kände att mellanstadiet inte var det rätta för mig. Jag började leta andra jobb och efter några månader av letande och grubblande kring vad framtiden skulle föra med sig står det nu klart att jag blir biträdande rektor på Gudmundråskolan, en femparallellig 7-9 skola i Kramfors.

Detta känns otroligt roligt, spännande och sporrande. Detta är något som jag velat testa på under flera år och var huvudanledningen till att jag hoppade på masterprogrammet i utbildningsledning och skolutveckling i fjol. Jag ser verkligen fram emot den här utmaningen.

Getsvedjebergets predikstol.

  

Mitt skrivande under 2021

Precis som under 2020 har mitt engagemang för skrivandet fortsatt att falna. Ambitionen är fortfarande densamma men på grund av tre barn, sömnbrist, nya jobb och studier har mitt fokus legat på andra fronter. Jag har trots detta ändå skrivit en del. Fortsatt min fjärde och största redigeringsrunda av Devans Dans - i skrivande stund är jag ungefär halvvägs genom manuset och har i den gjort en del omskrivningar av hela grundstrukturen. Den andra halvan av boken som jag snart ska påbörja kommer inte bli så mycket redigering, utan snarare en total omskrivning av hela händelseförloppet. Jag är inte särskilt peppad på detta, om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat med boken i sex år nu och än är slutet inte i sikte. När jag började skriva boken trodde jag att det skulle ta ungefär två år. Jag har dock inga planer på att sluta skriva helt och hållet. Boken kommer att bli klar även om det tar tio år till innan jag är redo att ge ut den. 

Även bloggandet har gått på halvfart under året. Jag valde att fortsätta att endast skriva ett inlägg per månad. Det har känts rätt lagom. Jag gillar att hålla bloggen vid liv, ventilera mina tankar då och då. De två texter jag blev mest nöjd med under året var nog Varför skriver jag? och Betyg i recensioner.

Hanna chillar på toppen av Slåttdalsberget.

    

Mitt läsande och lyssnande

Om man ska tro statistiken i min Pocket Cast-app har jag lyssnat på 1152 timmar av podcast under året, dvs 48 dagar av min vakna tid. Jag har dock svårt att tro att detta verkligen stämmer, utan tror snarare att jag har blivit bättre på att sålla bland det jag lyssnar på. Jag börjar allt oftare lyssna på ett avsnitt, men om jag inte gillar det så hoppar jag över resten och lyssnar på en annan podd. Troligtvis loggar dock telefonen detta som att jag lyssnat på ett helt avsnitt. Om detta stämmer eller inte, vet jag inte. Visserligen följer jag fler poddar nu än tidigare - 70 stycken. Men det är ytterst få av dessa som jag lyssnar på alla avsnitt av och vissa av dem är knappt aktiva.

De mest intressanta temanen som jag följt är skolutveckling, filosofi, politik, sociala medier och människokroppen. Jag har sammanstället en lista på de avsnitt som jag gillat allra mest under varje månad och delat ut dessa på Facebook. Intresset har varit rätt svalt men jag har tyckt att det varit roligt och fortsätt i alla fall. Lite av samma orsak som dessa årskrönikor - de fungerar som trevliga tidskapslar som det är intressant att gå tillbaka till och få inspiration av.

Jag har läst 40 böcker under året. Mest skolrelaterad litteratur men även en del barnböcker med barnen och några böcker om marknadsföring och skrivande. Flera av de skolrelaterade böckerna var väldigt intressanta men Lärarens Återkomst och Glädjeparadoxen var nog de två mest ögonöppnande. 

Jag och Albin går genom Norrfällsvikens naturreservat.

      

Tankar inför 2022

Jag har en känsla av att 2022 kommer att bli ett väldigt formativt år för min del. Det är svårt att sia kring hur året kommer att bli men jag misstänker att utöver familjen kommer mitt nya jobb att ta det mesta av min tid och uppmärksamhet. Jag har därför inga skrivrelaterade mål för 2022 och troligtvis kommer jag blogga ännu mindre än vad jag gjort under 2020 och 2021. Några inlägg tror jag nog att det kommer bli ändå, för jag tycker fortfarande att det är roligt att skriva ner mina tankar och se var det tar mig. Det är en lärande process i sig självt. Jag hoppas även att jag kan hitta lite tid att fortsätta jobba med boken emellanåt och sakta men säkert bli klar med den fjärde redigeringsrundan. Men ska jag vara helt ärlig tror jag att detta kommer bli svårt. Jag vet hur krävande en rektorstjänst kan vara och jag vill inte ta på mig mer än vad jag orkar. 

Tack för att ni tagit er tid att läsa den här årskrönikan. Vi ses under 2022. 

/Josef Lindell

  


Skrivrädslor0

09 augusti 2021

I det här inlägget berättar jag om mina skrivrelaterade rädslor och hur jag resonerar för att överkomma dem.

Skrivrädslor
  

Under mina första år som aspirerande författare kände jag ett ständigt obehag kring mitt skrivande. Jag upplevde att jag var i konflikt med mig själv, med min familj och med mitt jobb. Jag försökte klämma ut varje skrivminut jag kunde ur dagen. Blev frustrerad när jag inte fick den tiden, frustrerad när något annat kom i vägen och allra mest frustrerad på mig själv för att jag ibland inte ville skriva när tiden väl fanns. Jag hängde upp mig för mycket på mina rädslor, samtidigt som jag inte riktigt visste vad de var och absolut inte hur jag skulle hantera dem.

Rädslor är något som både nya och etablerade författare brottas med. Vi kanske inte har samma rädslor, men alla kämpar vi med något. Mina rädslor är inte särskilt unika. Här är några av dem. Du känner säkert igen dem.

  • Jag skriver inte tillräckligt bra.
  • Jag och det jag skriver är inte tillräckligt intressant.
  • Jag kommer aldrig att bli tillräckligt bra.
  • Jag måste skriva mer än vad jag gör.
  • Jag kommer göra mig till åtlöje när jag väl blir färdig. 

Under åren har mina skrivrädslor kommit och gått, utvecklats och förändrats. När jag listade upp mina rädslor inför det här inlägget insåg jag att nästan alla bottnade i en och samma känsla. En känsla som jag alltid har burit på, redan när jag fick mina första bokidéer. Den var anledningen att jag sköt upp att börja skriva, i över 15 år.  

Än idag är samma känsla fortfarande källan till de flesta av de negativa tankar jag bär på. Den kommer i lite olika former men är i grund och botten en rädsla för att kvalitén på det jag skriver inte ska vara bra nog och i förlängningen, att jag inte ska vara bra nog. Jag är rädd att jag inte ska kunna skapa det jag vill att berättelsen ska vara, det jag känner att den kan vara, det jag känner att den behöver vara för att detta ska ha en chans att bli mer än bara en hobby.

  
Fear
  

Allting som är nytt är ett steg in i det okända. Vi skriver det som dyker upp i våra huvuden. Vilket kan bli en känslomässig utmaning när vi inte lyckas forma tankarna till sammanhängande ord. Plötsligt börjar vi tvivla på vår egen förmåga. Detta tvivlande kan sedan ta många olika former. Nedan beskriver jag några sätt på hur jag försöker bemöta min rädsla för att inte räcka till.

 

Valka ditt sinne

Om du tillåter dig själv att ge upp för att du inte är tillräckligt bra, för att du inte kan tillräckligt mycket, för att du inte tränat tillräckligt. Då kommer du fastna vid första bästa motstånd och aldrig åstadkomma någonting i livet. Man kan inte vara ”perfekt” innan man ens försökt att vara. Valka ditt sinne. 

Mina bokidéer kommer förmodligen aldrig bli lika bra på papper som jag upplever att de är i mitt huvud. Det krävs mod för att våga skapa något och visa det för världen. Det är lättare att inte försöka. Att drömma, men inte leverera. Men bättre en ofullständig berättelse i text än ett perfekt mästerverk i drömmen. 

The impediment to action advances action. What stands in the way becomes the way - Marcus Aurelius 

  

Skriv, skriv, skriv och skriv

Hur blir man bättre på något? Man bara gör det. Man sätter sig ner vid sitt skrivbord och skriver. Man sitter inte och väntar i 15 år som jag gjorde. Väntar på den där dagen då man plötsligt ”mognat” till den grad att man helt plötsligt kan uttrycka de där idéerna man har inom sig.

Man måste överkomma det som Steven Pressfield kallar för resistance.  Det där motståndet, med tusen olika ansikten, som hela tiden uppenbarar sig och gör att man inte sätter sig ner vid sitt skrivbord och skriver.

Det bästa ordet jag stött på som sammanfattar det här är att man behöver mer assiduity, eller assiduousness. En hopslagning av orden ass och duity. Man behöver flit, pliktkänslan att fortsätta tvinga sig själv att sätta sig ner på röven framför skrivbordet, trots att man inte känner för det.

Nothing will work unless you do – Maya Angelou 

  

Skapa en prioriteringslista

När man funderar på om man skulle kunna göra mer måste man ha i åtanke att man alltid kan jobba lite hårdare. Alltid sova lite mindre, studera lite mer, umgås lite mindre med sina vänner och med sin familj.

Men att göra det kommer också med ett pris. Det priset kan vara olika för olika personer. I mitt fall har det främst inneburit att jag inte varit lika närvarande för min familj. Det gäller att hitta en balans som fungerar för dig. Om du inte kan reda ut detta kommer du alltid vara i konflikt med dig själv. Vad och hur mycket är du villig att offra för att bli bättre?

If you want better results, then forget about setting goals. Focus on your system instead – James Clear  

  

Jämför med dig själv, inte med någon annan

Jag är inte stolt över att säga det, men ibland kan jag bli lite modfälld när jag ser en annan svensk fantasyförfattare ge ut ytterligare en ny bok. Samtidigt som jag själv harvar på och inte tycks kunna bli färdig ens med min första.

I stunder som dessa påminner jag mig själv om att de inte lever mitt liv. De har inte haft samma uppväxt, samma intressen och absolut inte samma fallenhet (eller brist därpå) för skrivande. Det är inte meningsfullt att jämföra sig själv med andra. Det kommer alltid finnas massor av författare där ute som är bättre än du.

Bättre är att jämföra dig med dig själv. Med den du var igår. Det kan vara svårt att se sin egen utveckling i stunden, särskilt när man tittar ut och jämför sig med andra författare. Men om du sätter dig ner och tittar tillbaka på texter som du skrivit för flera år sedan tror jag att du kan se skillnad. Och om du inte kan se någon förbättring, fundera då på, vad du kan göra annorlunda för att utmana dig själv?

We often dismiss small changes because they don't seem to matter much in the moment - James Clear 

  

Lägg inte energi på sådant du inte kan påverka

Kom ihåg att det du skriver inte är för alla. Tänk vad hemskt det vore så, att alla gillade samma saker. Tänk vad enkelspårigt och dystopiskt livet skulle vara.

Vad gör man åt dem som skrattar åt det man försöker göra? De som inte ser allt slit du lagt ner. De som kommer med kommentarer som svider lite extra hårt.

Lyssna på det de säger, se om det finns något du kan lära dig av det och strunta i resten. Ta det inte personligt. Kom ihåg att du inte skriver för alla. Lägg inte energi på sådant du inte kan påverka. Oavsett hur bra du skriver så kommer det alltid finnas de som inte gillar det du skriver.

The more we value things outside our control the less control we have - Epicurus

  

Perfektion finns endast i nuet

Ett ofullständigt men färdigställt verk bättre än ett perfekt luftslott i drömmarna.

Perfektion finns endast i nuet. Varje stund är ny, därför är perfektion aldrig permanent. För att bättre kunna se den borde vi därför sträva efter uppmärksamhet, snarare än perfektion.

We do not need to be perfect to make progress - Chriss Voss

  

Se det positiva

Slutligen tänker jag också att denna oro över att inte göra tillräckligt, över att inte vara bra nog, att man inte utvecklas tillräckligt fort. Den oron behöver inte enbart vara negativ. Oron kan vara en drivkraft. Få en att fortsätta vilja utvecklas. Det kan hålla en alert och fokuserad på ens mål och ens rutiner. 

Kanske är det bra att inte bli helt nöjd. Om man blir för nöjd försvinner friktionen. Kanske är det bra att hela tiden ligga precis bortom det som känns bekvämt. Att våga utmana sig själv så att man inte blir tråkig och förutsägbar.

Kanske är mina rädslor mina bästa vänner. Bara jag lär mig att leva med dem.

For the artist to attach himself to his work, or identify himself with it, is suicidal. An artist should be able not only to spit on his predecessor’s art, or on all works of art, but on his own too – Henry Miller    

-------

Vilka är dina rädslor?


Varför skriver jag?0

07 mars 2021

Med risk för att blåsa upp min egen gärning, särskilt med tanke på att jag ännu inte gett ut en enda roman, och verka allt för pretentiös vill jag ändå berätta om vad jag vill få ut av mitt skrivande. Över tid har mina anledningar utvecklats från enkel nyfikenhet till grandiosa målsättningar som sannolikt aldrig kommer att uppnås.

Varför skriver jag JLFantasy Filosofi

Först en brasklapp. Jag funderade ett tag på om det var värt att lägga upp detta inlägg. Jag vet vad somliga kommer att tänka. Jag upplever att man kan se dessa personer lite varstans, särskilt på sociala medier. Hur de kommer att döma, jämföra och säkert se ner på en för att man vågar tänka högt och storslaget om sin egen potentiella betydelse. Den klassiska jantelagen.

Men jag tror samtidigt att detta är en del av vad det är att vara författare. Visst finns det de som bara skriver för sig själva, eller för att de "gillar" att skriva, utan några större tankar eller idéer om vad det gör eller vilken påverkan det skulle kunna få. Skrivandet suger dem till sig och om de inte skrev skulle de må sämre. Jag känner igen mig själv i det där. Jag tror dock att de flesta författare, om de är ärliga, vill mer än så. De kanske inte säger det högt till sina vänner, eller skriver det på nätet för vem som helst att läsa, men det finns där inne. Kanske inte hela tiden, men då och då tittar ambitionen fram, drömmarna om framtiden, tankarna om det potential som skrivandet rymmer, både för en själv och för andra. 

Jag började skriva för att idéerna uppenbarade sig för mig medan jag läste eller såg något jag gillade. Jag hade inga tankar på att bli författare, utan blev nyfiken och ville utforska denna nya sida av mig själv. Men det var allt. Jag hade, så vitt jag minns, inga större tankar om vad mitt skrivande skulle leda till eller några djupare tankar om hur skrivandet kunde påverka mig eller min omgivning. 

Detta har gradvis förändrats. I dag vill jag mer än bara skriva för skrivandet skull. Det beror förstås delvis på att jag har fått en bättre förståelse för vad skrivandet faktiskt innebär, men också för att jag läst och lyssnat på allt mer litteratur om författare, om skrivande och nu under det sista året även om filosofi som förvånande ofta pratar om skrivandets transformerande kraft. Men mest tror jag att det beror på att jag förstår mig själv bättre. 

Stoicism on FireThe Confucian PodcastFilosofiska RummetSweeny vs BardThe History of Philosophy Without Any GapsThe Philosopher's ToolkitPhilosophy NowWhen Breath Becomes Air48 Laws of PowerMasters of Greek ThoughtThe Great Ideas of PhilosophyThe Power of NowOn the Geneology of MoralsThe Will to PowerWhy Buddhism is TrueThe Power of VulnerabilityOn the Shortness of LifeMeditationsMans Search for MeaningEgo Is The EnemyThe Obstacle is The Way och Waking Up.

När jag ser listan på de poddar, kurser och ljudböcker om filosofi som jag läst och lyssnat på det senaste året slås jag av vilken påverkan de har haft på mig utan att jag stannat upp och reflekterat över det. Jag tycks inte kunna få nog, ju mer jag läser desto mer tycker jag att jag lär mig, ränta på ränta-effekten som jag skrev om för något år sedan har börjat ge sig till känna.

Mina tankar går ofta till filosofi, särskilt nu när jag är pappaledig och hemma med tre barn. Medan Folke och Elis leker i snöhögarna och Albin sover i vagnen vandrar jag runt i närheten och tänker på mitt skrivande och på livet i allmänhet. Det har blivit till en slags rogivande ritual de senaste veckorna.

Häromdagen slogs jag av en tanke. Varför skriver jag? Egentligen? Vilka funktioner rymmer skrivandet i mitt liv idag? 

JLFantasy Filosof Josef Lindell
Fotograf: Malin Grönborg    

Jag skriver för att det är svårt

There’s a secret that real writers know that wannabe writers don’t, and the secret is this: It’s not the writing part that’s hard. What’s hard is sitting down to write. What keeps us from sitting down is Resistance. - Steven Pressfield, The War of Art

Vi utökar vår kompetens och växer som människor när vi gör saker som är svåra. Jag sköt upp min skrivstart i 15 år. Rädslan för att misslyckas och övertygelsen att det jag skriver inte duger gjorde att jag aldrig började. Jag vågade inte skriva, inte ens bara för mig själv. Jag tålde inte att titta på det. Allt jag skrev var så dåligt. Jag bär på samma rädsla även idag, men nu fungerar den i stället som en kompass. Jag ser det som ett tecken på att jag bryr mig om det jag gör.

Filosofi, meditation och skrivande har tillsammans lett till att min syn på livet har expanderat. Det låter kanske flummigt, men idag ser jag möjligheter där jag tidigare bara såg hinder. Jag tänker klarare, jag vågar göra saker som jag tidigare undvikt, jag är mer vaksam på mina känslor och mina tankar och jag känner ett lugn inom mig som tidigare inte fanns där. Bara att skriva en text som denna och publicera den öppet för andra. Hade varit omöjligt bara för något år sedan.

Jag skriver för att vara ett föredöme

A person is a fool to become a writer. His only compensation is absolute freedom. - Roald Dahl 

Jag vet inte om jag håller med om att detta är sant. Verkligheten är för komplex att kunna sammanfattas i vackra one-liners. Jag tror att skrivandet i sig självt har ett inre värde betydligt större än enbart frihet. 

En sak som jag kan se är att mitt beteende påverkar min omgivning. Inte bara hur de ser på mig, utan hur de ser på sig själva. När jag strävar, jobbar hårt för att röra mig mot ett mål ser min omgivning det och påverkas av det, förhoppningsvis till det bättre. 

Det tydligaste exemplet är mina barn. Om jag vill att det ska gå bra för mina barn i livet, hjälper det att jag visar ett gott föredöme. Ger dem ett exempel på vad ett gott sätt att leva på kan vara. Om jag visar för dem att skriva, läsa, träna och att hårt arbete lönar sig kommer de att lära sig det. 

Jag skriver för att bidra till samhället

Det finns författare vars skrivargärning har bidragit till samhället på omätbara sätt. Astrid Lindgren, J.R.R Tolkien, George Orwell, m.fl. Även om det är en avlägsen dröm, tänk att få sitta vid samma metaforiska bord som dessa hjältar. 

Men are haunted by the vastness of eternity. And so we ask ourselves: will our actions echo across the centuries? Will strangers hear our names long after we are gone and wonder who we were, how bravely we fought, how fiercely we loved? - Wolfgang Petersen, Troy

Det är endast genom att aktiva människor möter världen som vi fortsätter att ha ett välmående samhälle. Det kan tyckas orättvist, borde inte saker och ting vara bra utan att vi hela tiden måste anstränga oss? Kan saker och ting inte bara fungera? Tillsammans gör vi den lite bättre än vad den var innan. Jag funderar allt oftare på om det jag gör verkligen bidrar till att ta mig mot det liv jag vill leva och om det hjälper till att forma samhället till något bättre. 

  

Varför skriver jag detta?

Som avslutning vill jag knyta an till min inledande brasklapp. Det är en sak att tycka och tänka dessa saker men varför måste jag lägga upp dem på bloggen? För mig finns det två skäl.

Det första är för att jag vill att bloggen ska fungera som en tidskapsel för mitt författarskap. I framtiden kan jag titta tillbaka på det här inlägget och förfäras över min högfärdighet. Eller så kan jag titta tillbaka och tänka. Det var under den här perioden som min målsättning blev tydliggjord. Det var nu jag vågade visa de delar av mig själv som jag tidigare kanske låtit sippra fram men inte helt och tydligt tagit ansvar för. 

Det andra skälet är för att jag tror på att tydliggöra sina målsättningar. Att försöka leva som man lär. Jag tror att själva akten att kliva fram och ta ställning, hjälper till att forma ens tankar. Det förbereder en för den fortsatta färden framåt, genom de prövningar som kommer på vägen.

------- 

Det är de anledningar jag har idag för mitt skrivande. Varför skriver du, eller varför skriver du inte?


Årskrönika 20200

11 januari 2021

Årets största händelser, hur det gick med mina skrivmål under covid, Pokemon Go som copingmekanism och vad jag läst och lyssnat på under 2020.

2020 var ett blandat år för min del. Flera positiva saker. Albin föddes. Familjen fick ett nytt hem i Bjästa. Jag tog tjänstledigt och var hemma halva året för att plugga på distans. I samma veva höll vi barnen hemma från förskolan i två månader för att de skulle kunna fortsätta träffa sin farmor och farfar, vilket gick över förväntan. Jag tog äntligen min lärarexamen i religion för gymnasiet, och påbörjade ett masterprogram i Utbildningsledning. Jag startade en ny skrivgrupp och drog igång ett stort samarbete med en rad svenska fantastikförfattare på bloggen.

Men det var även ett år som rörde till det och när saker inte gick som det var tänkt. Missad sömn. Instängdhet. Flera månader utan att kunna träffa vänner. En ständig känsla av att inte ha någon tid för mina egna projekt, vilket ledde till perioder då jag inte skrev någonting och första gången på allvar övervägde att sluta blogga helt. Det var ett år då vi dagligen brottades med att hålla energin och framtidsvisionerna vid liv.

Måluppföljning

Inför 2020 satte jag upp fem mål för mitt skrivande och ska jag vara ärlig har det gått sisådär med dem.

Det första målet var att jag skulle njuta mer av skrivandet. Det har jag gjort men inte på det sättet jag tänkt. Tanken var att jag skulle fortsätta skriva dagligen och inte lägga så stor press på mig själv. Men i och med att Albin, vårt senaste tillskott i familjen, sovit väldigt dåligt både på dagar och nätter har jag inte funnit någon skrivenergi under året. Detta har jag sett som ett misslyckande och varit något som jag i perioder känt mig frustrerad över. Men de gånger jag har skrivit har det varit väldigt befriande.

Det andra var att jag skulle ha en avslappnad inställning till min blogg. Det har jag på sätt och vis haft. Jag skrev endast 12 inlägg till bloggen under hela året. Betydligt färre än de ca 50 inlägg per år som jag har snittat under de senare åren. Det har gått rätt bra att inte klanka ner på mig själv för att det blivit så, året har inneburit ett flertal omställningar och då är det inte konstigt att skrivtid och skrivenergin får stå åt sidan en stund.

När jag insåg att jag inte skulle orka skriva särskilt mycket själv till bloggen uppfylldes jag under en period av missmod. Att skriva ett inlägg varje vecka var en stor sak för mig under bloggens första levnadsår och jag lade ner mycket tid och möda på det. Att på grund av sömnbrist nu knappt orka få ur mig ett inlägg i månaden, såg jag som ett hinder för mitt mål att bli utgiven av ett större förlag en dag. Jag ville verkligen skriva fler recensioner av serier och påbörjade flera men orkade inte färdigställa dem. Att jag sedan även tvingades pausa mitt samarbete med min lektör, sved också.

Folke och Elis hälsar Albin välkommen hem från BB.

Det tredje var att experimentera med en ny idé till bloggen.  I början av året hörde författaren Markus Åberg av sig och kom med idén om att starta en serie blogginlägg på ett givet tema - Fantastiken under 2020-talet. En serie där vi tillsammans diskuterade fantastiken och sia dess framtid på olika vis. Kanske kunde vi bjuda in andra fantastikförfattare och skapa en slags tråd som utvecklades under året. Jag var positiv, men osäker på om vi skulle få folk att ställa upp. Till min förvåning ställde nästan samtliga jag frågade upp – 16 stycken författare har bidragit med inlägg om diverse ämnen. För detta är jag oerhört tacksam.

Ämnet som har varit mest tongivande bland författarna är så klart Covid-19. Flera författare har berört hur pandemin påverkat deras författande och hur de upplevt att synen på genrerna i stort har förändrats i och med coronavirusets framfart. Några skrev om digitaliseringseffekter och marknadsföring. Ett annat tema som legat mig nära om hjärtat är spekulationer och tankar kring ett svenskt fantastikunder. Flera författare dök in i anledningarna till varför läget är som det är och andra gav sina spaningar på vad som kan göras för att svensk fantasy ska kunna sälja mer.

”Ingen kan anklaga dig för att stryka svensk fantastik medhårs.” Så sade en författarkollega efter att ha läst en tidig version av mitt avslutande bidrag till fantastiken under 2020-talet. Det inlägget, Vi gör svensk fantastik en björntjänst, blev årets mest lästa inlägg och ledde till nästan 300 kommentarer på Facebook i olika forum. Totalt hade bloggen 4228 unika besökare som tillsammans besökte sidan ca 10 000 gånger under 2020. Det är marginellt mindre än i fjol.

Josef Lindell och Torbjörn LöwendahlTorbjörn Löwendahl på besök i Bjästa

Det fjärde målet var att jag skulle träffa författare som jag tidigare bara hade pratat med online. Det är lustigt nu när man ser tillbaka på året att jag satte just det här målet för just det här året. Men helt misslyckat var det inte för jag träffade faktiskt författare Torbjörn Löwendahl i somras, som av en händelse spenderade en del av semestern i Höga kusten.

I stället för att åka på konvent startade jag upp en ny skrivgrupp. Sedan min förra grupp upphörde för några år sedan har jag känt en saknad och beslutade mig därför att själv skapa en ny grupp via mina kontakter och sidor på Facebook. Detta blev ett betydligt större projekt än vad jag först trott. Intresset var stort och i stället för en skrivgrupp blev det sex stycken. Författaren Ewa Holmqvist intervjuade mig om initiativet på hennes blogg. Denna skrivgrupp har jag uppskattat mycket under året.

Det sista målet var att upprätthålla mina rutiner.  Detta har jag inte lyckats göra och det tror jag är allra viktigast faktiskt.

Under det här året, utan vänner, året av ändrade rutiner och året med skrikande barn glömde jag bort att jag behöver mina rutiner – träning, meditation, läsning, dagbok, skrivande och nu även Wim Hof-övningar, för att må bra. Både i kropp och själ. Att pausa dem för att bara ”härda ut” under en intensiv period var inget bra alternativ. Även om det ibland tar emot att göra rutinerna så ger det så mycket mer, det gör mig lugn, stark och målmedveten. Även om jag inte har tid, måste jag fortsätta ta mig tiden för dem.

Detta är mitt enda mål under 2021, att fortsätta upprätthålla mina rutiner. Jag tror att om den grunden sitter kommer energin tillbaka och förhoppningsvis ska även fingrarna leta sig tillbaka till tangentbordet lite oftare.

Pokemon Go

Pokemon Go som copingmekanism

Det kanske låter hemskt att säga det men mycket av årets jobbiga sidor har inte varit på grund av covid-19 utan på grund av vår nyfödde. Eller snarare hans sömnmönster. Jag älskar honom mer än livet självt, men sömnbristen som han medfört har inte varit något skämt. Det har varit en av de största utmaningar som jag och min fru mött.

Efter förlossningen drabbades min fru av en depression, vars mest intensiva fas varade i några veckor. Det gick som tur var över under sensommaren. Men isoleringen från våra vänner och sömnbristen har lett till att det hela året har känts som om vi gått i en dimma. Merparten av mina och Hannas samtal har kretsat kring hur vi ska handskas med detta. Jag tycker att vi har hittat ett sätt att hantera det hyfsat och vi hoppas på att nu när Albin, nu när han börjat krypa, kanske kommer trötta ut sig lite mer och sova bättre.

Efter ett besök av barnens kusiner under sommaren började jag och Hanna spela Pokemon Go. Spelet var en bra katalysator för att tvinga ut mig och Hanna och med rörelse och frisk luft injicera lite energi i kroppen. Jag var besatt av spelet (och många andra spel) när det släpptes men lade ner det i samma veva som jag gick på spelberoendeträffar under 2016–2017. Att börja spela det igen var därför inledningsvis ett beslut som jag var skeptisk till.

Till en början fungerade det bra. Jag spelade allt mer och gick ett tag 10 mil i veckan, oftast med Albin i barnvagnen – vilket var ett av få sätt att få honom att somna. Energin kändes under någon månad rätt bra igen, trots lite sömn på nätterna. Men när temperaturen började sjunka blev det inte lika energigivande att gå ut och gå.

Trots det fortsatte jag spela. Framförallt blev jag väldigt intresserad av spelets nya PvP-funktion. Jag läste på guider om olika moves, hur man kan utnyttja lagg till sin fördel, vilka Pokemon som var mest relevanta i metan och så vidare.

Ja, ni hör ju.

Det som skulle ge mig energi blev till slut det jag fruktade. Jag klarar inte av att hantera spel. Sociala spel som brädspel, visst, men inte spel där man kan spela själv och tävla mot andra. Jag försökte skära ner på tiden framför skärmen några gånger men lyckades inte. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och avinstallerade spelet.

I stället har jag åter igen försökt skifta fokus till mina rutiner i förhoppning att kunna balansera sömnstörningarna något. Det har hjälpt mycket att få tillbaka energi och nu på slutet även fått mig att leta mig tillbaka till tangentbordet på morgnarna.

When Breath Becomes Air

Vid trettiosex års ålder och i slutfaserna av sin läkarutbildning får Paul Kalanithi beskedet att han har lungcancer. When Breath Becomes Air är boken som Paul skrev de sista månaderna i sitt liv. 

Mitt läsande och lyssnande

Något som det dock har funnits mer tid för är läsande. Medan Albin har sovit i bärselen eller i vagnen har jag läst och lyssnat på poddar och ljudböcker. Jag satte som mål för året att jag skulle läsa 40 böcker och det har jag med råge överskridit. Årets bästa bok var When Breath Becomes Air av Paul Kalanithi. Det mesta av det jag har läst har varit ganska snäv litteratur på grund av de tre kurser jag läst under året: Religionshistoria, Religionspsykologi och Utbildningsledning.

Utöver dessa kurser har jag även förkovrat mig inom filosofisk och självutvecklingslitteratur men också någon enstaka bok om skrivande och tre fantasyböcker. Särskilt den filosofiska litteraturen har öppnat mina ögon och gett mig många tankar och idéer till mina böcker. 

Den bästa nya mangan jag hittat under året är The Beginning After The End som handlar om en bäbis som föds med alla sina minnen kvar från sitt förra liv, där han var en kung. Mangan One Piece har nått 1000 avsnitt, den startade 1999 och i mina ögon fortsätter serien bara att bli bättre och bättre. Jag sticker ut hakan och säger att skaparen Eiichiro Oda borde vinna Nobels litteraturpris för det han skapat. I övrig har även Solo Leveling och Jujutsu Kaisen varit extra intressanta att följa i år.

Jag har lyssnat på mycket poddar under året. Totalt sett 336 timmar av allehanda material. Ämnen som jag funnit extra intressanta under året är informationsekologi, meritokrati, covid-19, BLM, stresshantering och skolutveckling.

Bäst av dessa har som vanligt Making Sense med Sam Harris varit men jag har även gillat det Förlagspodden, Kvartal, Ledarredaktionen och Kornhall & Netz tagit upp under året.

___________________________________

  

Skule Berget

Blev rekordmånga vandringar i år, en av fördelarna med att bo i Höga Kusten. Här är hela familjen på väg upp till toppen av Skuleberget. 

Kan du bära alla oss?

Mycket tid hemma med hela familjen - Kan du bära alla oss?

BordAlbin

Allra mest tid har gått åt att bära och rulla runt på Albin. Flera nya multitaskingskills har upptäckts.

Hela familjen i sängen

Vardag.

  

___________________________________

Tack till er som följt mina inlägg under året. Jag ser fram emot nya tag under 2021 och allt vad det bär med sig. 


Vi gör svensk fantastik en björntjänst0

25 december 2020

Under året har 16 fantastikförfattare öppnat på locket in i sina tankar om 2020-talet. Idag avslutar jag serien om fantastiken under 2020-talet med mina egna tankar som kretsar kring hur vi som författarcommunity kan utvecklas tillsammans.

Josef Lindell

Fotograf: Malin Grönborg

Vi måste börja ta böckerna på allvar

Jag står mellan två montrar på Fantastikgränd och funderar på vilken av dem jag ska gå till först. Året är 2018 och jag är på Bokmässan för första gången. Jag är fortfarande rätt ny på det här med att skriva recensioner till bloggen och undrar om det är värt all tid jag lagt ner på det. Kanske är det bättre att sluta blogga och istället fokusera på att skriva färdigt mina böcker? Bloggandet verkar ändå inte få någon större respons från läsarna. Fram kliver en svensk författare, sträcker fram sin hand och säger ungefär följande: 

Jag läste ditt inlägg om recensioner och svensk fantasy. Jag har också tänkt på det där, att ingen vågar säga något negativt om andra författares böcker. Jag har slutat läsa recensioner, eftersom det mest är ryggdunkande och vänner som promotar vänner. På sin höjd lämnar de någon mindre negativ kommentar i slutet av recensionen för att balansera upp det hela en aning. Jag läser nu bara svenska böcker om de rekommenderats av någon jag verkligen litar på.

En snabb googling på recensioner av svensk fantastik ger läsaren bilden av en blomstrande genre med inget mindre än genialiska författare och litterära verk som kan mäta sig med vem som helst. Samtidigt lyser formuleringar som innefattar någon form av negativ eller konstruktiv kritik med sin frånvaro.

En del av exemplen nedan är från sidor som jag beundrar och ser upp till. Ett av dem är från en av mina egna recensioner av svensk fantasy. Men det här inlägget och den kritik som det rymmer handlar inte om enstaka individer, utan om ett problem som jag upplever att genrerna i stort dras med.

”Det här är en av de bästa böcker jag läst i mitt liv och då har jag läst ett tusentals från barndom till nu…” 

”De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst.”

”Den bästa ljudboken jag någonsin hört…”

"Författaren har lyckats med allt, och då menar jag verkligen med allt, boken slår många internationella och stora fantasyförfattare på fingrarna…”

”Enkelt uttryckt. Boken är förmodligen den bästa svenska fantasyboken jag läst.” 

För att svensk fantastik ska kunna utvecklas och tas på allvar av omvärlden behöver vi bli bättre än så här. Vi måste börja ta böckerna på allvar. Jag har tidigare skrivit om den tysthetskultur som jag uppfattar inom svensk fantastik, hur den lett till att det uppstått ett vakuum av kritiska recensioner, och hur detta har påverkat mig som bloggare. Men varför har detta recensionsvakuum uppstått?

Jag tror att det finns tre huvudsakliga anledningar.

För det första är konkurrensen större än någonsin. Trycket från världens engelsktalande länder, men även den ökande inhemska egenutgivningen och småförlagen, har gjort att endast ett fåtal böcker når uppmärksamhet som sträcker sig längre än någon dag efter utgivningen. Det ges med andra ord ut fler fantastikböcker än någonsin, trots svag försäljning för varje enskild författare.

För det andra ser de större förlagen att svensk fantastik säljer dåligt, vilket gör dem obenägna att satsa på nya författare. Flera av årets gästinlägg på JLFantasy har berört ämnet. Det finns till och med exempel där förlag hellre ”döper om” boken och säljer den som ”magisk realism” i stället för att kalla den för fantasy. Därför tvingas fantastikförfattare leta sig till mindre förlag eller egenutgivning, vilket leder mig till den tredje anledningen till det rådande klimatet inom fantastikens Sverige.

Vi bor i ett land med liten befolkning. Många i branschen är både författare, recensenter och förlagsrepresentanter. Alla känner alla, och vi är rädda för att trampa varandra på tårna. Vi tror att negativa recensioner och kritik kan skada samarbeten och relationer och göra att vi tappar värdefulla kontakter och recensionsexemplar.

Så stenhård konkurrens, en genre med låg status och en bransch där alla känner alla. Det är fullt förståeligt att vi som är verksamma inom svensk fantastik inte direkt känner oss manade att snacka ner den ytterligare genom att publicera negativ kritik om våra författarkollegors prestationer. Men vilka konsekvenser får ett sådant klimat för svensk fantastik på lång sikt?

Foto: searchenginejournal

Devalvering av betygens och tipsens innebörd

Litteraturvetaren och journalisten Maria Schottenius skrev en text i DN Kultur om litteraturkritik där hon menar att många kortare recensioner om böcker egentligen inte är recensioner, utan snarare boktips. Ofta är de mer en redogörelse av vad boken handlar om, likt en längre bokbaksida. Många gånger är det till och med svårt att se om recensenten gillar boken eller inte. Jag tror att flera av oss skriver neutrala recensioner och, om vi kan, lyfter fram de positiva delarna i böckerna extra mycket. Syftet med att skriva dessa recensioner är i de flesta fall att hjälpa svensk fantastik. Vi vill uppmärksamma författarna och gärna öka deras försäljning så att det där efterlängtade fantastikundret kommer någon gång. Men vi gör fantastiken en björntjänst.

Jag menar att dessa texter har en negativ effekt för läsningen av svensk fantastik ur ett längre perspektiv. Sammantaget bidrar de till att devalvera betygens och tipsens innebörd och leder till att läsare kommer till böckerna med fel förhoppningar. Somliga läsare blir då brända och vågar sedermera inte ge svensk fantastik en chans, i linje med kommentaren som jag fick av författaren på bokmässan. 

Fotograf: Dariusz Sankowski

Vad är värdet i kritiska recensioner? 

I sin text menade Schottenius även att det av många idag anses vara, i större utsträckning än tidigare, onödigt och lite fult att skriva kritiskt om andra. Tiden då litteraturkritikerna kunde sitta och läxa upp författarna över deras felsteg samtidigt som recensenten hyllades för sina skarpsynta kommentarer är förbi. Kanske mestadels för det bästa.

Jag kan förstå kritiken av de kritiska recensionerna ur författarens och förlagens perspektiv. Jag läste nyligen en undersökning om onlinerecensioners negativa effekter på försäljning och den visade att endast en negativ recension kan driva bort så mycket som 20 % av en boks potentiella kunder. Fyra kritiska recensioner kan driva bort upp till 70 % av kunderna. Det finns så klart ytterligare faktorer som är relevanta, men det är uppenbart att en kritisk recension kan ha negativa effekter på försäljning.

Men det finns också andra, mer långsiktiga värden som är viktiga att lyfta fram. Recensioner är primärt inte till för författare och förlag, de är till för läsarna. Om fler bloggar, youtubesidor, poddar och andra medier skulle analysera och kritisera böcker, tror jag att det skulle hjälpa läsare att hitta böcker som de verkligen uppskattar. I stället för att bli frustrerade på det de läser och sedan kanske avsäga sig svensk fantastik helt och hållet – ett fenomen som jag upplever är betydligt vanligare än många tror och något som jag själv gjort i perioder.

Visst förstår jag att många läsare inte kommer till litteraturen via bokrecensioner på blogginlägg och poddar. Så att förvänta sig att svensk fantasy plötsligt ska börja sälja för att vi skriver om den på en illa läst blogg är inte rimligt. Men vi måste först ta böckerna på allvar om resten av landet ska göra det. 

Jag tror även att det skulle göra fantastiken starkare. Fler skulle se att vi är måna om att skapa böcker med hög kvalitet. Fler skulle våga ta sig an genren och på sikt kan det göra att den ses mer som de andra genrerna, likt hur den gör i de flesta engelsktalande länder.

Så kanske är det dags att ta tillbaka åtminstone en liten del av den hyllade recensenten som proklamerade ut sina åsikter och skrämde författare med sina skarpa åsikter. Fantastiken behöver fler kritiska röster, men det är viktigt att kritiken framförs med omtanke och hänsyn. De få svenska fantasyböcker jag har recenserat, delvis kritiskt, har jag faktiskt fått en del positiva kommentarer kring av författarna själva. En av dem sade till och med att jag var den enda som gett någon mer genomgripande respons på boken efter att den blivit utgiven.

Foto: probo.inexure

Kritiska och konstruktiva recensioner

Jag hoppas att vi inom fantastiken gör 2020-talet till årtiondet då vi lyfter varandra och fantastiken i stort. Inte bara genom att försöka hjälpa varandras försäljning, utan genom att vara ärliga och konstruktiva med varandra. Författare behöver utmanas och kritiseras på ett konstruktivt sätt. Egentligen är det inte bara recensioner detta gäller, utan en allmän inställning att vara villig att lyssna på dem som tycker annorlunda än en själv. Jag hoppas också att vi under 2020-talet är transparenta med detta och visar att det är okej att både ge och ta emot kritik – även om det svider i stunden.

Jag vill avsluta med en uppmaning till alla där ute som har en plattform av något slag. Fortsätt gärna tipsa, men våga även skriva mer analyserande och kritiska recensioner av svensk fantastik. Skriv mer om de sakerna i böckerna som kunde utvecklas och var vaksamma med att skriva allt för översvallande positivt.

Det måste finnas plattformar som gör att läsarna lättare kan sålla bland den enorma mängd av litteratur som ges ut idag. Men det behövs även för att nya recensenter ska kunna träna sig i konsten att skriva kritiska men också konstruktiva recensioner. Jag är övertygad om att genren behöver det om den i framtiden ska tas på allvar av fler än bara inbitna fans.

-----

Jag hoppas att ni gillat den här serien av inlägg om fantastiken under 2020-talet. Skriv gärna en kommentar här på bloggen eller på Facebook om det här inlägget eller om serien i allmänhet om ni vill se fler liknande satsningar i framtiden. Om ni vill följa mig och bli uppdaterade på när det kommer nya inlägg kan ni gå in på min författarsida och gilla den. Tack till alla författare som ställt upp och bidragit med sin tid och sina tankar och tack till er som läst inläggen under året. Extra tack också till Markus Åberg som kom på idén till den här serien och skrev det första inlägget.