JL Fantasy

Castlevania (Netflix) - Recension0

18 juli 2020

Castlevania är en animerad serie av Neflix i tre säsonger (en fjärde kommer 2021) som baseras på Nintendo-spelet Castlevania III: Dracula's Curse. Går det att göra en bra tv-serie av ett 8 bit-spel från 80-talet?

Säsong 1 och 2

Säsong ett och två har en sammanhållen handling och är tillsammans 12 avsnitt, 25 min vardera.

Serien börjar med att vampyrernas kung, Dracula Vlad Tepes, träffar en mänsklig kvinna som vill lära sig av hans uråldriga erfarenhet. Han blir nyfiken och låter kvinnan flytta in i hans slott. Denna handling om Lisa och Vlad skulle ha kunnat vara flera avsnitt lång, men istället hoppar vi till 20 år senare. Lisa bränns på bål av kyrkan för att ha bedrivit ockult verksamhet (medicin). Detta gör att Dracula blir rasande och beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. 

I resten av första säsongen får vi följa Trevor Belmont, den sista ättlingen av Belmontfamiljen (de karaktärer man spelar genom Castlevania spelen). Han har tagit avstånd från sin familjs monsterjagande historia och försöker hålla sig för sig själv, men Draculas krig gör att han tvingas ta ställning. Snart slår han följe med två andra kompetenta kämpar. Sypha Belnades, en magiker som kontrollerar elementen, och en mystisk krigare som vetat om att den här dagen skulle komma långt i förväg. Det är en relativt långsam första säsong, men med tanke på att det endast är fyra 25-minuters avsnitt tar man sig igenom dem i snabb takt.

I den andra säsongen ökar dock takten när man får följa dessa tre i deras försök att stoppa Dracula och hans helvetesarméer.

Min favorit av huvudkaraktärerna är den bittra och sammanbitna Trevor Belmont. Hans mänsklighet, svara humor, fallenhet med sina piskor och hans inre problem med sin familjs historia gör honom till en något stereotypisk men ändock väldigt lättälskad karaktär om man gillar klassiska antihjältar. Men även hans två kollegor, Belnares och den mystiska krigaren har både egenskaper och bakgrunder som gör att de blir mer än bara stereotypiska sidekicks. Dynamiken mellan de tre känns i det stora hela äkta och konfliktfylld vilket gör att det är lätt att småskratta när deras personligheter gång på gång krockar.

 Castlevania trio

Säsong 3

Jag höll själv nästan på att inte se säsong tre då det kändes som att berättelsen var mer eller mindre avslutad efter de två första säsongerna. Men jag är glad att jag gav den chansen. I och med att karaktärerna redan är etablerade kan dessa 10 avsnitt istället dyka djupare in i nya mer komplexa teman som politik, sex, makt och filosofi. 

I säsong tre är Dracula endast fragmentariskt med och vi får istället se vad som händer i både människornas och vampyrernas värld efter konflikten i säsong två. Karaktärerna går olika vägar vilket gör att säsongen får en betydligt lösare och organisk känsla än de två tidigare säsongerna som helt och hållet kretsade kring Dracula. 

I säsong tre blir även några av bikaraktärerna från Draculas hov ur de två första säsongerna nya huvudkaraktärer. Förutom de tre hjältarna får vi även följa flera olika vampyrer och två nekromantiker (som i den här serien kallas för Forge Smiths). Av dessa är Isaac den mest intressanta. Han brottas med det faktum att hans mästare, Dracula, har lämnat honom och han måste nu själv för första gången i sitt liv fatta beslut om sin framtid. Detta gör att han träffar på flera individer som försöker forma hans väg, vilket leder till flera intressanta diskussioner om den mörka värld de lever i. Hans färdigheter som Forge Smith gör att han är hatad av alla, han hamnar ständigt i nya oförutsedda konflikter som gör att han lämnar ett blodigt spår efter sig som snart sträcker sig över flera kontinenter.

Castlevania world

Övergripande analys

Serien känns väldigt mycket som en anime, men tekniskt sett är det inte det eftersom anime är japanska produktioner. Serien använder dock anime-aktika animationer och har ett något långsammare tempo och en mer långtgående handling (till skillnad från många episodiska västerländska serier) som liknar många moderna animeserier. 

Även om Trevor Belmont på ytan verkar vara seriens huvudkaraktär så är det Dracula som håller samman serien. I den här versionen av Dracula får man se en mer mänsklig, sympatisk och melankolisk tolkning. Han är inte särskilt blodtörstande, faktum är att man inte får se honom dricka blod en enda gång. Hans avsaknad av föda och hans saknad av sin döda fru driver honom halvt galen. Man är livrädd för honom men känner samtidigt sympati för honom, trots att han försöker att tillintetgöra hela mänskligheten.

Netflixs Castlevania är för mig utan tvekan den bästa tv-spelsadaptionen som gjorts. Att det är gjort på ett gammalt och "simpelt" 8-bits spel är fascinerande. Karaktärerna är mångfacetterade, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna, och har alla sin egen unika stil. Den är stundtals långsam och i säsong tre blir serien splittrad bland alla olika perspektiv, men dessa partier fungerar samtidigt väl som uppbyggnad av seriens djupa och mörka teman. Gillade du Game of Thrones och The Witcher kommer du troligtvis även att gilla Castlevania.

Betyg: 4 av 5


Spiderman: Far From Home - Recension0

10 juli 2019

Den väggklättrande pojken är tillbaka. Denna gång med uppgiften att axla Ironmans mantel och inte tappa för mycket av den publik som Marvel byggt upp under de senaste 10 åren.

Spiderman Far From Home 

Sammanfattning

Far From Home håller ett jämnt och högt tempo genom hela filmen. Tom Holland är fortsatt fantastisk som Spindelmannen. Filmen hade flera roliga sekvenser men på det stora hela var jag positivt överraskad över hur lite fokus det var på filmens humoristiska delar. Mysterio var inte exakt vad jag förväntade mig att han skulle vara, vilket jag gillade. Den här versionen av honom är trogen serietidningarna samtidigt som han passar väl in i MCU. Jake Gyllenhaal gör en fantastisk tolkning av karaktären och når nästan upp till samma höjder som Michael Keaton gjorde med Vulture. Det var även uppfriskande att se en Spindelmannenfilm som inte utspelar sig i New York. Men det jag var alla mest nöjd med i den här filmen var att Spindelmannen, för första gången, fick visa hur cool han faktiskt kan vara i strid.

Spoilervarning

  

Marveltåget

Regissören Jon Watts, som också gjorde Homecoming, har fortsatt fått äran att ta hand om Spindelmannen. Men det är ingen lätt uppgift han har fått. Risken är stor att en del fans har blivit rätt less på alla superhjältefilmer vid det här laget och passar på att hoppa av Marveltåget nu när fas 3 är över. Far from home är den första superhjältefilmen i Marvels fas 4 vilket betyder att Spindelmannen kommer att ha en av de ledande rollerna i MCU, likt hur Ironman hade det genom fas 3. Samtidigt som Far from home ska vägleda tittarna in i fas 4 ska den också visa hänsyn till det gamla. Den måste vara trogen serietidningarna men helst också ska chocka tittarna med något helt nytt. 

Fan Made phase 4

  

Fake News

Den stora frågan som jag funderade kring innan filmen var: hur skulle Marvel hantera karaktären Quentin Beck, a.k.a Mysterio, som spelas av Jake Gyllenhaal? En av Spidermans mest minnesvärda skurkar. I de trailers som visats verkade handlingen cirkulera kring ett multiuniversum och mer magiska krafter, något som skulle ligga i linje med det vi såg i Spiderman Into The Spiderverse. Många fans har därför spekulerat kring alla de möjligheter som skulle uppstå om så är fallet. Men som många andra också spekulerade var det interdimensionella hotet bara en omsorgsfullt utarbetat plan av Mysterio. Beck är forskaren och specialeffektsexperten som skapade BARF-teknologin, som presenterades redan i Civil War. Tidigare har teknologin bara nämnts i förbifarten men i den här filmen används illusionerna som den skapar tills dess yttersta förmåga.

Hela karaktären Mysterio är extra intressant eftersom Marvel har vävt in hans klassiska bakgrundsberättelse i ett mer modernt narrativ som kopplas samman både till vår värld, med Fake News, men även till de förväntningar som vi tittare har på Marvelfilmerna. Mysterio säger till exempel, på ett tydligt meta-vis, att han kan göra precis vad han vill med sina illusioner för människor har blivit så vana vid superhjältar, utomjordingar och interdimensionella varelser att han kan visa i princip vad som helst och de köper det. Han säger även att sanningen inte spelar någon roll längre eftersom sanningen kan bli vad han än vill att den ska vara.

Jake Gyllenhaal - Mysterio

"Peter Tingle"

Nu då filmseriens kanske två mest minnesvärda skådespelare är borta är det extra viktigt att Tom Holland lyckas med sin skådespelarinsats. Han är ännu inte lika pålitlig som Chris Evans och inte heller lika spektakulär som Robert Downey Jr. Hans charm är i stället karaktärens vardaglighet. Jag vet ingen annan superhjälte som är lika igenkänningsbar som Spindelmannen och det lyckas Holland fånga. På något sätt lyckas Holland skapa kemi med alla omkring honom. Den växande kärleksrelationen mellan honom och MJ kanske inte var det mest intressanta med filmen, men jag upplevde aldrig att de scenerna var långtråkiga eller att de tog något från resten av filmen. 

Det jag saknade mest från Homecoming var mer spektakulära actionscener. Det saknar jag inte i den här filmen. I den andra halvan testas Spindelmannen om och om igen av de imponerande och välplanerade illusioner och drönarna som Mysterio kontrollerar. För första gången tycker jag att vi får se en Spindelmannen som får chansen att visa upp sin fulla repertoar av färdigheter.

I den här filmen använder han i något större utsträckning sin spider sense-kraft vilket ger slutstriderna en extra wow-faktor. Det var bra att den visades upp ordentligt, eftersom det är en av Spidermans viktigaste krafter, men förarbetet kring hur kraften presenterades hade kunnat vara mer genomtänkt. Det är egentligen bara en enda kort dialog i början av filmen då May säger att Peter verkar blivit bättre på att hantera sin "Peter tingle", som hon kallar förmågan.

Flying Spiderman

Slutscenerna

Det har varit ganska tyst (något väntat eftersom den följer End Game) om Far from home i sociala medier. Men det som verkar ha genererat en del skriverier är filmens två slutscener som öppnar upp för en rad intressanta scenarier.

  • Dels att J.K Simmons kommer att spela J. Jonah Jameson igen. Har svårt att se att de skulle kunna casta den karaktären bättre. Jag hoppas att Simmons får en stor roll i framtida filmer. Kanske även i de andra fas 4-filmerna?
  • Att alla chanser för Peter Parker att leva ett anonymt liv nu är borta och att en en stor del av befolkningen kommer att hata honom i nästa film. Det ska bli väldigt spännande att se hur detta påverkar honom och alla hans vänner. Jag tror att Marvel valde att göra detta för att verkligen utmana Parker till det yttersta. Om han ska bli den som axlar Ironmans mantel behöver han kliva fram och ta en mer öppen plats i folks medvetanden. Att detta görs mot hans vilja skapar bara ännu mer konflikt.
  • ´Nick Fury verkar ha blivit ledare för de hamnskiftande Skrullsen som räddades i Captain Marvel-filmen. Detta öppnar upp en rad möjligheter för kommande filmer. Vi kommer aldrig kunna vara helt säkra på att en karaktär inte är en Skrull. Även om det inte följer handlingen i Secret Invasion perfekt så skulle jag inte räkna bort att delar av den hyllade serietidningshandlingen kan återkomma i fas 4 eller fas 5. 

Det är tydligt att Marvel har blivit mer bekväma med att lita på publiken. Twister och upplägg som troligtvis inte kommer att bära frukt förrän långt fram i tiden används nu flitigt. Kul!

Betyg: 4 av 5


Daredevil säsong 3 - Recension0

18 november 2018

Efter att ha överlevt händelserna i Iron First säsong 2 beslutar Matt sig för att helt och hållet bli Daredevil och låta Matt Murdock förbli död. Detta för att skona sina vänner från faran som hans fiender hela tiden utsätter dem för. Hans värsta fiende, Wlison Fisk, sitter i fängelse, men är de galler som håller honom inne tillräckliga för att stoppa honom från att hämnas?

Daredevil säsong 3

De senaste säsongerna av Netflix superhjälteserier har inte levt upp till förväntningarna. Det kändes därför osannolikt att den nya säsongen av Daredevil skulle kunna överraska och bryta den negativa trenden. Men sedan läste jag Tentakelmonsters spoilerfria recension av serien och blev intresserad.

I efterhand är jag glad att jag gav den en chans. Daredevil säsong tre är tillsammans med Jessica Jones säsong ett och The Punisher bäst av Netflix alla superhjälteserier. Säsongens största styrka är att den är starkt karaktärsdriven och att alla karaktärerna känns trovärdiga och intressanta, särskilt skurkarna.

Inte nog med att Wilson Fisk, aka "Kingpin" (som är en av de bästa skurkar som gjorts på TV) är tillbaka, vi får nu även lära känna FBI-agenten Ben "Dex" Poindexter, aka Bullseye, som försöker tygla sina inre psykopatiska tendenser. När Kingpin får reda på Dex särskilda färdigheter tar det dock inte lång tid innan han manipulerat honom över till sin sida. 

Kingpins förmåga att hela tiden förutse allt som Daredevil och hans vänner försöker göra för att stoppa honom, tillsammans med Bullseyes förmåga att faktiskt möta Daredevil i strid gör dem båda till en perfekt kombination för att göra Daredevils liv till ett helvete. Redan efter några avsnitt får vi se hur Daredevil och Bullseye strider mot varandra i ett kontorslandskap i en välkoreograferad strid där Bullseye tydligt visar hur han kan göra vad som helst till ett livsfarligt vapen. När det kommer till actionsekvenserna ligger Daredevil utan tvekan långt före de andra serierna. Striden i kontorslandskapet är bara en av många välgjorda stridsscener i säsongen.

Samtidigt som både Dex och Fisk är blodtörstande monster är de också människor med problem och det är många gånger som man tycker synd om dem, och faktiskt hejar på dem. Att se hur dessa ondskefulla karaktärer utvecklas och förändras under säsongen, precis som Daredevil gör, är imponerande och inspirerande att ta del av. 

Även handlingsmässigt var säsong tre välskriven. En del scener känns lite överdrivet långa och vissa av karaktärernas tvivel ältas lite väl mycket ibland vilket gör att säsongen stundtals blir lite seg. Den har trots allt 14 avsnitt som precis som många av de andra serierna hade kunnat bantas ner till tio avsnitt. Men i jämförelse med Netflix andra serier är detta inte ett särskilt stort problem. Alla avsnitt förutom ett, det som uteslutande handlar om Karen, har en tydlig framåtrörelse och håller sig till den bärande röda tråden, något som säsong två av Daredevil inte alls gjorde. 

Utöver Daredevil, Kingpin och Bullseye handlar en stor del av säsongen om bikaraktärerna Foggy, Karen och FBI-agenten Ray Nadeem. Alla dessa bikaraktärer är välgjorda men ibland önskar jag att serien hade dragit ner en del på deras scener för att istället fokusera mer på huvudkaraktärerna. Foggys familj får ett större utrymme, Karens förflutna kommer tillbaka och påverkar hennes beslut och Nadeem brottas med hur han ska förhålla sig till Kingpin.

En sista intressant aspekt av säsong tre är att den fokuserar mycket på religion och hur människor ska våga ha tillit till varandra när det är så lätt att sluta tro på människans godhet. En scen i avsnitt två som jag uppskattade mycket var när man får se hur Matt som ung  med sin superhörsel brukade tjuvlyssna på andras böner och hur det påverkade honom till att bli Daredevil.

Om Daredevil i framtiden skulle läggas ner, som en del rykten säger, hade den inte kunnat få ett bättre slut än vad den får med säsong tre. Jag hoppas dock verkligen att vi får se mer av dessa karaktärer, särskilt Bullseye som än bara har fått en mindre introduktion. Det vore fantastiskt att se en hel säsong av hur han blir en fulländad superskurk. 

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Venom

Antman and the Wasp

Infinity War


Sins of Empire - Recension0

19 augusti 2018

Fatrasta är en komplicerad nation. En utpost för nybyggare, lyckosökare och magiker som söker gömda artefakter från förr. Endast kanslerns järnhårda vilja och hennes hemliga polisstyrka håller nationen samman. Nu hotar ett uppror att blåsa upp bland förtryckta minoriteter och ett uråldrigt imperium verkar på något sätt vara kopplad till upproret. En legoknekt, en spion och en gammal krigshjälte dras in i konflikten och de inser alla tre snart att under ytan döljer sig krafter som hotar mer än bara Fatrasta.

Sins of Empire

Sins of Empire släpptes 2017 och är den första boken i trilogin Gods of Blood and Powder. Denna trilogi är en uppföljning till Brian McClellans prisbelönta debut – Power Mage-trilogin. Genren för båda serierna är militär fantasy, har en lättläst prosa, är fylld av dolda intriger, magisystem, levande gudar och karaktärer som inte drar sig från att lämna ett långt blodspår efter sig. 

Jag har velat lyssna på Powder Mage-trilogin under en lång tid, främst för att den var starkt rekommenderad av Brandon Sanderson. Den första boken Promise of Blood finns dock av rättsliga skäl inte tillgänglig i Sverige. När jag hörde att en uppföljande trilogi var påbörjad var jag skeptisk till en början. Att hoppa in i mitten av en berättelse är aldrig optimalt, men flera personer övertygade mig om att Sins of Empire gick att läsa fristående. Med facit i hand är jag fortfarande lite kluven. Jag hade inga problem att följa med i handlingen, men eftersom en av de tre perspektivkaraktärerna (Vlora) hade ett förflutet som inte förklarades i den utsträckning jag hade önskat gjorde det att jag inte blev så fäst vid henne som jag kanske blivit om jag läst Powder Mage-trilogin, där hon också är en perspektivkaraktär.

För min del var det därför de två nya perspektivkaraktärerna som var de mest intressanta. Miguel Bravis pratar med sig själv för att hantera de konflikter som spionlivet medför. Hans interna monologer var stundtals lite röriga att följa och hans fega personlighet var inte så inspirerande, men han var ändå tillräckligt annorlunda för att jag skulle uppskatta hans kapitel. De många twister som hans handling utsattes för var också väldigt välgjorda. Min personliga favoritkaraktär var Mad Ben Styke som suttit fängslad i ett arbetsläger i tio år efter att ha vägrat lyda order i det förra kriget. En klassisk handlingarnas man som vill bli lämnad i fred men som på grund av sitt legendariska rykte ständigt rycks in i intriger som han inte vill ta del av. 

Sins of Empire är annorlunda från mycket annan fantasy på grund av att den utspelar sig i ett fiktivt 1700-tal, till skillnad från medeltiden som de flesta andra high fantasy-världar gör. De vanligaste vapnen är därför musköter och kanoner men det finns även en hel del svärds- och magiska strider. I denna värld finns tre separata magisystem. Dels har du klassiska magiker som kan tämja elementen, dessa kallas Privileges. Men du har även så kallade Powder Mages som kan sniffa krut och därmed bli fysiskt starkare, snabbare och bättre på alla sätt och vis samtidigt som de också kan detonera krut på avstånd. En praktisk färdighet i en värld full av kanoner och musköter. Den tredje sortens magi är den mest mystiska. Dess utövare kallas Bone Eyes och de verkar kunna använda blodsmagi för att påverka människors sinnen på olika sätt. Dessa är ovanliga och ses ner på av samhället. Utöver dessa tre system finns det även individer med "Knacks", en medfödd talang som gör att de till exempel kan lukta sig till magi eller leva utan att behöva sova. Med så många olika magisystem har magi därför en framstående roll i samhället. Olika fraktioner ser på dessa magier på olika sätt vilket skapar massor av politiska konflikter och intriger som verkar sträcka sig flera hundra år tillbaka i historien. 

Handlingen tar vid tio år efter händelserna i den första trilogin och utspelar sig på en helt annan kontinent. Den unga nationen Fatrasta håller på att växa fram till att bli en ekonomisk stormakt, men den möts också av en del problem. Händelseförloppet rycker med en redan från det allra första kapitlet och bygger snabbt upp en fartfylld berättelse fylld av twister och episka strider. Boken har tre perspektivkaraktärer: Stykes, Vloras och Miguel. Alla tre blir omedelbart inblandade i den kommande revolutionen. Allt eftersom utvecklas handlingen till något helt annat genom en rad välgjorda twister vilket leder oss fram till bokens storslagna avslutning. Jag upplevde att handlingen tog fart direkt, men i jämförelse med det dramatiska slutet så känns början som blek i jämförelse. De tre perspektivkaraktärernas handling kompletterar varandra väl för att de är så tätt sammanvävda. Även om alla tre karaktärerna inte stöter på varandra inledningsvis påverkar deras val de andra i stor utsträckning. Handlingen kändes aldrig långsam utan höll mig intresserad från början ändra fram till det dramatiska slutet. 

En kritik som jag har mot boken är att den delvis saknar konsekvenser - ett vanligt problem med böcker som förlitar sig för mycket på magi och den här världen har tre magisystem. Det finns näst intill ingenting som magi inte kan lösa. Karaktärer blir sårade och hamnar i situationer där allt ser ut att vara kört men gång på gång räddar magi karaktärerna.

Sammantaget är Sins of Empire en klassisk fantasyberättelse med massor av magi, intriger och en handling som överraskar. Samtidigt är den också annorlunda mot mycket fantasy där ute eftersom den utspelar sig i ett slags fiktivt 1700-tal med musköter och kanoner istället för i en medeltida miljö. Den går att läsa självständigt men jag rekommenderar ändå att först läsa Powder Mage trilogin som utspelar sig 10 år före händelserna i Sin of Empire. 

     

Betyg 4 av 5.

    

Vill du läsa fler liknande recensioner?

Best served Cold

Emperor's Blades

Blood Song


The Girl With all the Gifts - Recension0

05 augusti 2018

Varje morgon väntar Melanie i sin cell för att bli hämtad till sina lektioner. När de kommer håller sergeant Parks sin pistol mot henne medan två andra soldater spänner fast henne i en rullstol. Hon tror att de inte gillar henne. Hon skämtar att hon inte kommer att bita dem, men de skrattar inte.

The Girl With all the Gifts

De senaste åren har vi sett fler zombieadaptioner än någonsin förut. The Walking Dead, 28 Days Later, World War Z, I Am Legend, Pride and Prejudice and Zombies och The Last Of Us (som The Girl With all the Gifts påminner en hel del om) bara för att nämna några få. Är det inte dags att lugna ner oss lite med alla zombieberättelser? Eller har vi bara sett början på nya innovativa kombinationer i genren? Att döma från The Girl With all the Gifts är det rätta svaret det senare. 

Jag lyssnade på Mike Carey på Swecon. Där pratade han om hur skapandet av The Girl With all the Gifts tog fram en helt ny sida ur honom – en mjukare sida som han menade att hans tidigare verk saknat. Jag har inte läst Mikes andra böcker men jag är benägen att hålla med honom ändå. Jag hade inte kunnat föreställa mig att en bok som handlar om zombieapokalypsen kunde vara så poetiskt skriven.

Vi får följa Melanie som är smart, nyfiken, går i skolan, har kompisar och älskar böcker men som samtidigt bor under marken i en armébas och har varit inlåst i en cell så länge att hon inte vet om något annat sätt att leva. Hur hon behandlas är helt normalt och precis som det ska vara för henne. Hon vet inte att världen sedan länge är översvärmad av zombies (a.k.a. hungries). Mänskligheten är utdöende och på något sätt är Melanie och hennes vänner kopplade till dessa hungries.

Boken handlar inte om själva zombieutbrottet eller ens vad som är kvar av mänskligheten utan fokuserar istället på Melanie och hennes omgivning. Hennes snälla lärare som lär henne om t.ex. grekiska myter, hennes fångvaktare som inte verkar gilla henne, om chefen för armébasen som verkar vara obehagligt nyfiken på allt som Melanie säger och gör. Boken är mer en berättelse om ett kärlekstörstande barn än vad det är en skräckberättelse.

Särskilt den första halvan av boken är bland det bästa jag läst då jag som läsare ständigt kände ett sug efter att få veta mer om dessa intressanta barn och omständigheterna som skapat dem. Jag fick snabbt en stark känslomässig koppling både till Melanie och till de som omger henne redan efter deras respektive första kapitel. Det var länge sedan jag läste en bok där jag så snabbt kom in i huvudet på alla. Hade karaktärsperspektiven inte varit så starka tror jag dock att handlingen inte hade hållit mig intresserad hela vägen fram. I bokens andra halva tappar den fart och blir stundtals något av en transportsträcka till slutet, som också kändes något plötsligt. Men trots det var slutet ändå tillfredsställande och poetiskt.

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Best Served Cold av Joe Abercrombie.

Uprooted av Naomi Novik

The Hundered Thousand Kingdom av N.K Jemisin