JL Fantasy

  

Grundkonceptet och min tolkning

Hålet utspelar sig i en vertikal fängelseanläggning kallad "Hålet" eller det "Vertikala Självhanteringscentret" som det kallas av en karaktär i orginalfilmen. En plattform med mat sänks dagligen genom anläggningens 333 nivåer. Principen "ju högre upp man är, desto större ansvar har man" gäller, men i praktiken kommer maten nästan aldrig längre ner än till cirka nivå 70, vilket lämnar merparten av fångarna att svälta. I slutet av varje månad sövs de överlevande fångarna och vaknar upp på en ny nivå, med en ny kompanjon.

I uppföljaren, som halvvägs in i filmen visar sig vara en prolog till den första filmen, har de intagna utvecklat ett strikt system där man bara äter sin tilldelade mat, med hårda straff för överträdelser. Detta system, som sprids muntligt mellan nivåerna, leder till nya former av förtryck och grymhet.

Efter analys av båda filmerna, samt en del läsande av andra recensioner, har jag kommit fram till en tolkning som jag tror kan ge en djupare mening till verket: Hålet är en allegori för skärselden och inte en "verklig" plats i vår värld.

I den katolska traditionen är skärselden en mellanstation mellan jorden och himlen, där själar genomgår en reningsprocess för att sona sina synder innan de kan träda in i paradiset. Jag menar att Hålet fungerar på samma sätt - det är en metaforisk plats där fångarna tvingas konfrontera sina tidigare misstag, sina svagheter och sina mörkaste sidor för att nå frälsning.

 

  

Tecken på att Hålet är skärselden

Hålets struktur själv är en stark indikation på dess metafysiska natur. Med 333 våningar och två fångar per våning får vi totalt 666 personer - djävulens tal. Likt Dantes inferno tycks lidandet bli större och större ju längre ner man kommer. I den andra filmen går karaktären också snabbt förbi den nedersta nivån där en djävulsliknande figur sitter med 11 blodiga individer och tycks ha någon slags demonisk måltid, en tydlig allegori till Leonardos religiösa tavla Den sista måltiden.

En ytterligare observation är att ingen karaktär någonsin lyckas ta sig ut ur hålet i någon av filmerna. I den kristna traditionen är skärselden inte en plats man "flyr" från i vanlig bemärkelse, utan snarare en process man måste genomgå för att nå frälsning. I den första filmen talas det visserligen om att straffen har en viss längd, men detta prövas aldrig då alla personer dött innan vistelsetiden gått ut. I den andra filmen har regissören frångått detta helt och nämner inte någon strafflängd alls.

Regissören Gaztelu-Urrutia har i en intervju bekräftat att Goreng i den första filmen "är död innan han anländer ner i mörkret, och det är bara hans tolkning av vad han behöver göra." Detta stärker ytterligare idén om Hålet som en metafysisk upplevelse snarare än en fysisk verklighet.

    

Karaktärsresor - vägen ut ur skärselden

Flera karaktärers resor - från förnekelse till acceptans, från själviskhet till uppoffring - gestaltar skärseldens koncept av rening genom erkännande, gottgörelse och slutlig frälsning.

Goreng, huvudkaraktären i den första filmen, börjar sin resa förvirrad och desorienterad. Gradvis anpassar han sig till förutsättningarna innan han slutligen övergår till en mer självuppoffrande inställning. Detta kulminerar när han i slutet räddar ett barn som han finner längst ner i fängelset, trots att flera personer tidigare sagt att det inte finns några barn där. Precis som i många religiösa föreställningar om livet efter detta, representerar barnet en form av oskuld eller möjlighet till pånyttfödelse.

Perempuan, huvudkaraktären i Hålet 2, brottas med konsekvenserna av sin konstnärliga arrogans, som ledde till ett barns tragiska död och hennes efterföljande flykt från ansvaret. Hennes beslut att svälja en bit av tyget med en drunknande hund på blir en kraftfull symbol för hennes acceptans av skuld och botgöring. Perempuans resa når sin kulmen när hon, likt Goreng, ställs inför valet att rädda sig själv eller skydda ett oskyldigt barn från fängelsets grymheter.

Zamiatin, en central karaktär i uppföljaren, illustrerar tydligt hur Hålet fungerar som en allegori för skärselden. Hans fixering vid det "verkliga" och oförmåga att acceptera det abstrakta blir hans prövning. Zamiatins diskussioner med Perempuan om det imaginära antyder att hela upplevelsen kanske är en projektion av karaktärernas inre kamp. Hans slutliga handling att kasta sig ner i Hålets djup symboliserar en total självuppoffring och acceptans av en verklighet bortom hans tidigare förståelse.

Antagonisterna i filmerna, som Trimagasi och Dagin Babi, representerar de själar som fastnat i sina synder och inte kan bryta sig loss. Dagain Babi, fast övertygad om att det han gör är det rätta, som aldrig erkänner sina brister och därmed aldrig kan förlåtas. Samt Trimagasi som själv säger att hans första månad i hålet var den bästa månaden i hans liv, vilket tyder på hans ovilja att förändras eller söka försoning.

 

  

Slutsats

Genom att se Hålet 1 och 2 som en allegori för skärselden får vi en djupare och mer sammanhängande förklaring till filmernas symbolik och karaktärsutveckling. Det förklarar den cykliska naturen av lidandet, möjligheten till moralisk utveckling, och den ultimata möjligheten till frälsning genom självuppoffring och medkänsla.

Denna tolkning ger också en mer universell mening till filmerna. Istället för att enbart vara en kritik av specifika ekonomiska eller politiska system, blir de en undersökning av den mänskliga naturen själv och vår förmåga till både ondska och godhet, själviskhet och uppoffring. De utmanar oss att reflektera över våra egna moraliska val och hur vi behandlar våra medmänniskor, oavsett vilket samhällssystem vi lever i.

Filmerna har sina brister men de lockar också till djupare analys och reflektion.

Betyg: 3/5

AI representerar inte bara ett nytt verktyg, utan en potentiell medförfattare - en entitet som kan generera idéer, formulera meningar, efterlikna stilar och mycket mer. Det är en förändring som saknar motstycke, och som många med rätta finner djupt oroande. För första gången utmanas själva kärnan i vår kreativa process av något som inte är mänskligt.

Jag har funderat mycket kring hur detta rimmar med mina tidigare tankar om t.ex. berättelsers djupare funktion och min syn på författande i stort.  Kan en AI verkligen bidra till den typen av meningsskapande? Eller riskerar vi att förlora något väsentligt i jakten på effektivitet? Hur skulle AI-assisterat skrivande påverka mig?

Det är en balansgång jag känner att jag måste utforska, om inte annat för att förstå vad det kan innebära för mitt skrivande och litteraturen i stort.

  

Den kreativa utmaningen

För min del har det alltid varit planerandet, idéerna och skapandet av karaktärer, scener och ögonblick som varit det mest intressanta. Skrivandet var dock något som rätt ofta var... ja, låt oss vara ärliga - en kamp. Att faktiskt sitta ner och få orden på papper kunde många gånger kännas som att vada genom sirap, särskilt under de perioder då livet omkring bidrog till sömnbrist och andra utmaningar. Jag älskar dock att skapa världar, tidslinjer, magisystem och djupa karaktärer i mitt huvud, men att översätta det till sammanhängande och vackert skriven text har ofta varit den svåraste delen av processen för mig. Jag har aldrig skrivit snabbt och jag har inte sett de formaliafel som uppstått.

Detta dilemma är inte unikt för mig. Det finns en anledning till att uttrycket "writers block" är så välkänt - att omsätta sina idéer till ord på ett papper är en komplex kognitiv process som kräver en mängd olika färdigheter. Samtidigt så har jag sett det som att det är något som alla författare förr eller senare behöver gå igenom om de ska bli författare på heltid. Min resa genom detta har dock alltid känts långsam. Visst upplevde jag att mitt skrivande utvecklades, men aldrig i den takt jag önskade mig.

När jag reflekterar över min resa som författare inser jag att min största utmaning alltid har varit språkbehärskningen. Allt annat - världsbyggandet, karaktärsutvecklingen, att skapa spännande scener - det har bara varit kul. Men när det kommer till de tekniska aspekterna av skrivandet känner jag mig ofta vilsen och ska jag vara ärligt också rätt ointresserad.

Det är här jag ser en av de största potentialerna med AI-assisterat skrivande för min del. En AI som Claude kan hjälpa till med just dessa tekniska aspekter av språket, så att jag som författare kan fokusera på det jag älskar mest - berättandet.

 

  

Claude projects

Efter mycket nördande landade jag till slut på Anthropics Claude. Valet föll på Claude dels för att den anses vara en av de vassaste AI:erna för oss skönlitterära författare just nu, dels för att de nyligen infört en funktion kallad "projects". Den här funktionen är faktiskt en enorm tillgång för oss som jobbar med komplexa världar och berättelser.

"Projects" låter mig skapa ett dedikerat utrymme för mitt skrivprojekt där jag kan ladda upp en rejäl infodump - allt från karaktärsbeskrivningar och världsbygge till handlingsöversikter och tematiska riktlinjer. Claude suger in all den här informationen och håller den i minnet under hela vårt "samarbete".

Det innebär att varje gång jag interagerar med Claude inom ramen för mitt projekt, har AI:n koll på all denna information utan att jag behöver upprepa eller förklara allt på nytt. När jag ber om hjälp med en scen eller en dialog vet AI:n redan vem Lyrik är, hur magin i min värld funkar, och vilken historia som finns mellan de olika folkslagen.

För mig gör det här en enorm skillnad. Det skapar en kontinuitet i dialogen som är ovärderlig för långsiktigt kreativt arbete. Claude kan ge mer precisa och relevanta förslag, hålla sig konsekvent till min världs regler och karaktärers personligheter, och hjälpa mig utveckla idéer som faktiskt passar in i min övergripande vision.

Det känns nästan som att ha en medförfattare som är lika insatt i mitt projekt som jag själv är. Det gör att jag kan fokusera mer på det kreativa och låta Claude hjälpa till med detaljerna, allt medan vi båda är på samma sida om världen jag skapat.

  

10 steg för att komma igång med Claude

Att ta steget och faktiskt börja använda AI i mitt skrivande var inte helt enkelt. Även om jag sett på några youtubevideos om hur man kunde gå till väga så var jag ändå inte helt säker på hur det skulle gå i just mitt fall. Jag har redan jobbat med min fantasybokserie i flera år. Jag har ett färdigt första utkast, jag har ett färdigt världsbygge, har fått feedback av både lektör och av en skrivcirkel. När jag tog min paus var jag mitt i en total omskrivning av manuset utifrån denna feedback. Så var skulle jag börja?

Jag bestämde mig för att se det som ett experiment och ett verktyg att utforska. Här är en överblick över de förberedelser jag gjort för att komma igång med AI-skrivande:

1. Research kring AIs brister och potential. Särskilt givande har The Neardy Novelist varit. En fantasyförfattare som har flera videos om Claude och författande i allmänhet.
2. Försökte infoga hela det första utkastet av Devans Dans i project knowledge men det var för långt för att Claude skulle kunna ta till sig det. Jag skrev därför en detaljerad synopsis istället som blev några sidor lång.
3. Lade in de diskussioner jag fört med min lektör in i Claude för att ge den en förståelse för de saker jag ville utveckla med manuset nu då jag skulle skriva om det i grunden med rätt omfattande perspektiv och strukturförändringar.
4. Utarbetade därefter en ny kapitelstruktur och skrev korta sammanfattningar för vad jag vill ska hända i varje kapitel på det nya manuset.
5. Specificerade olika teman jag vill betona utmed berättelsen.
6. Skapat en övergripande vision för hela bokserien. För att visa Claude var jag tänker mig att serien ska sluta.
7. Detaljerade karaktärsbeskrivningar för alla viktigare karaktärer.
8. Sammanställde en 1000-årig tidslinje över världen, så att Claude vet vad som gjort att världen är som den är. Detta var det som tog mest tid då jag använde Aeon timeline för detta. Det gick inte att exportera tidslinjen från programmet i ett textformat som Claude kunde hantera. När jag då försökte exportera tidslinjen som bild blev den för stor för Claude. Jag fick därför dela upp tidslinjen i ca 10 olika mindre bilder som Claude kunde scanna av och skapa en skriftlig tidslinje av.
9. Skrev en beskrivning av magisystemet, men även en överblick av de kulturer och nationer som finns i boken.
10. Laddade upp min världskarta och bad Claude beskriva geografin, namn på städer och avstånd i textform. Detta textdokument lades därefter in i project knowledge.

   

  

AI och framtiden

Jag kommer säkert hitta fler användningsområden allt eftersom skrivprocessen tar fart på allvar. Jag sitter nu och planerar för vad jag ska forma Ains röst till när jag väl börjar skriva själva kapitlen. Men dessa detaljer... sparar jag till ett framtida inlägg.  Sammantaget tycker jag dock redan nu att skrivprocessen har blivit roligare. Problemet med kommatecken osv. som sög ut energi från mig har nu ersatts med en ny dos av kreativitet. Jag oroar mig fortfarande för att jag kanske inte kommer utvecklas lika mycket som skribent i och med att jag använder AI, och att det kan begränsa mig i min utveckling på lång sikt. Jag oroar mig också för att förlora något av det personliga och unika i mitt skrivande. Men har jag roligare tror jag samtidigt att chansen att jag fortsätter skriva ökar. Detta tillsammans med en AI som också fortsätter utvecklas precis som jag gör. Jag anser i nuläget att fördelarna med att använda AI är större än riskerna.

Men det är viktigt att poängtera att jag ser Claude som ett verktyg, inte en ersättning för min kreativitet. Jag använder AI:ns förslag som inspiration och startpunkter, men det är alltid jag som fattar de kreativa besluten och formar den slutgiltiga texten. Det handlar om att hitta en balans där AI:n förstärker och effektiviserar mitt skrivande utan att ta över processen.

Vad tänker ni om AI-assisterat skrivande? Fördelar och nackdelar. Kommentera gärna på min författarsida på facebook. Jag är nyfiken på era tankar och erfarenheter.

Här sitter jag igen, redo att summera inte bara ett utan nästan tre år som gått. Det känns både märkligt och uppfriskande att återvända till tangentbordet med förnyad energi för att skriva på bloggen och på mina böcker. En härlig känsla.

När jag blickar tillbaka på min senaste årskrönika från 2021, slås jag av hur mycket som hänt sedan dess. Då kämpade jag med att upprätthålla mina rutiner och balansera familjelivet med en nyfödd Albin som vägrade sova hela nätter under två års tid. Nu, tre år senare, har livet tagit flera oväntade vändningar, och jag står inför nya utmaningar och möjligheter.

  

Rektorskapet - en kort men lärorik resa

Som jag nämnde i min förra krönika, hade jag då precis fått jobbet som biträdande rektor på en högstadieskola i Kramfors. Det var en spännande utmaning som jag såg fram emot. Jag gick introduktionsutbildningar och satt i rätt många elevsamtal och vårdnadshavarsamtal för att reda ut konflikter som uppstått, vilket gav mig en bättre förståelse för hur komplicerat rektorsrollen är. Men som livet ofta lär oss, går inte alltid saker som planerat. Redan efter två månader i den nya tjänsten fick jag veta att man planerade att göra en omorganisering på rektorssidan, vilket innebar att min provanställning inte skulle förlängas. Jag stannade terminen ut vilket gjorde att jag blev kvar på den positionen i endast sex månader. Utan att gå in på mer detaljer än så kan jag säga att det var en period fylld av lärdomar, både om mig själv och om skolvärlden i stort. Men att lämna den rollen kändes som ett misslyckande och ett nederlag, jag ville vara kvar.

  

Tillbaka till klassrummet - med en twist

Efter min korta sejour som rektor, fick jag möjligheten att återvända till läraryrket. Denna gång som svenska- och SO-lärare på Högakustenskolan i Kramfors. Jag minns tydligt min oro inför att undervisa i svenska, ett ämne jag aldrig tidigare undervisat i. Men det visade sig att alla timmar av skrivande och bloggande genom åren hade förberett mig bättre än jag kunnat ana. Det gick över förväntan, och det var faktiskt riktigt roligt och inspirerande att undervisa i svenska.

Jag blev mentor för en årskurs åtta, en klass som när jag började ansågs vara skolans stökigaste (det sade de också själva när jag klev in i klassrummet dag ett). Detta mentorskap blev en oväntad källa till glädje och stolthet. Vi gick igenom många upp- och nedgångar tillsammans, mest uppgångar. Det var en påminnelse om varför jag en gång valde läraryrket - möjligheten att göra skillnad och se unga människor växa både individuellt och som grupp. Ett stort tack till alla er elever i den klassen. Jag var ganska nere i min jobbkarriär när jag började. Varken min tid som rektor, eller de två skolor jag jobbade på innan dess hade blivit som jag önskat. Att jag nu fick en renässans hos er betydde mycket för mig.

Jag blev på Högakustenskolan också del av ett fantastiskt kollegium. De påminde mig om vikten av goda relationer på arbetsplatsen. Om att vi alltid är starkare tillsammans än vad vi är individuellt. Författarskapet kan vara väldigt ensamt och konstigt nog även läraryrket. Man står ofta där, längst fram vid tavlan, själv som lärare och får man inte till en god relation till klassen och sina kollegor känner man sig snabbt väldigt utelämnad och sårbar.

Lektion inför nationella prov i historia. Konsten att sammanfatta världshistorien på 30minuter.

  

Akademisk framgång mitt i yrkesutmaningarna

Trots turbulensen i mitt yrkesliv, fyra arbetsplatsbyten på lika många år, lyckades jag slutföra min masteruppsats. Min studie undersökte skolkulturer och deras påverkan på högstadieskolor i en norrländsk kommun. Det var ett omfattande arbete som gav mig värdefulla insikter i skolvärldens komplexitet. När jag tänker tillbaka på hur jag såg på hur lärande sker i individer och organisationer så förstår jag hur mycket jag utvecklat mitt sätt att se på skola under dessa fyra år. Forskare som E.J Gibson, M.A Westerman, G.H Sahlgren, K.S Louis och J Bornemark har utökat min förståelse för skolans komplexitet.

Men i ärlighetens namn var det stundtals nära att jag inte orkade läsa färdigt mastern. Albins sömnproblem och att jag även balanserade bloggandet, bokskrivandet, jobbytandet, mina politiska åtaganden, en SKUA-utbildning och masterskrivandet var för mycket. Det var under en tid inspirerande att känna att jag klarade av mer än vad jag tidigare trodde att jag var kapabelt till, så gjorde det också att jag kände mig splittrad och stundtals frustrerad. Även om vi människor överlag mår bättre av att vara mer fokuserad och samlad, tror jag samtidigt också att det är nyttigt att testa sina gränser rätt ofta. 

För att hantera situationen var jag först tvungen att pausa bloggandet och kort därefter även bokskrivandet. Under de sista tre åren har jag därför inte skrivit någonting annat än min masteruppsats och några tidningsinlägg. I våras, när skrivandet på uppsatsen var som mest intensivt beslöt jag mig tillslut även för att pausa mitt politiska engagemang. Jag lämnade min plats i kommunfullmäktige och pausade mitt arbete i bildningsnämnden. 

Nu känns det dock som att jag har en del frirum i mitt liv igen, som att jag har energi att åter igen ta mig an bokskrivandet och andra nya äventyr. 

   

Ett nytt äventyr - från klassrum till strategi

Efter två fantastiska år på Högakustenskolan var det återigen dags för ett nytt kapitel. Förra hösten uppmuntrade min fru mig att söka en tjänst i Sollefteå som skolstrateg, något jag till en början var tveksam till. Jag trivdes bra som lärare igen, varför bryta upp det? Men som så ofta när det gäller min fru, visade sig hennes intuition vara spot on. Jag sökte jobbet och fick det. Det är en nyskapad tjänst så exakt allt som den ska innefatta får vi se över tid. Men i min tjänstebeskrivning står det att jag arbetar med samordning, omvärldsbevakning, analys och utveckling på förvaltnings-, koncern och övergripande nivå. Nu, tre veckor in i min nya roll, känner jag mig som fisken i vattnet. Riktigt all osäkerhet inför att kliva bort från skolans korridorer, en plats där jag arbetat i 18 år, in i förvaltningskorridorerna har dock inte släppt ännu. Men samtidigt är det som om alla mina tidigare erfarenheter som mellan-, hög- och gymnasielärare, som biträdande rektor, politiker, fackligt engagerad och mina akademiska studier - har lett fram till denna punkt.

Äventyr i Skuleskogen.

  

Reflektioner och framtidstankar

När jag ser tillbaka på mitt mål från 2020 - att upprätthålla mina rutiner - inser jag hur värdefullt det har varit under de senaste årens förändringar. Rutinerna har fungerat som en stabil grund när mycket annat har skiftat. De har hjälpt mig att behålla fokus och att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Det var dessa inarbetade vanor och de mentala strategier jag utvecklat genom dem som gav mig verktyg att sätta gränser innan situationen blev ohållbar. Rutinerna har fungerat som ett skydd mot överbelastning och gett mig utrymme att reflektera när pressen ökat.

Tittar jag tillbaka ytterligare ett år så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur orolig jag var för att inte kunna skriva tillräckligt under 2020. Livet har verkligen ett sätt att ge oss nya perspektiv. Medan det skönlitterära skrivandet kanske inte har varit i fokus de senaste åren, har jag vuxit genom annat skrivande i klassrummet och i studiebänken. Och nu, när jag återvänder till bloggen, känner jag en ny glädje och förståelse för skrivandets kraft. Hur skrivandet formar våra våra tankar. Vi blir det vi gör. Nu ska jag åter igen bli författare. Kanske inte en lika hetsig författare som jag var tidigare. Då ville jag skriva på bloggen så mycket jag bara kunde, nya inlägg varje vecka. Och boken skulle bli klar till varje pris, så snart som möjligt. Varje motgång i den processen var som ett slag i magen. Men vi får se hur det går denna gång.

Avslutningsvis vill jag tacka er som letat er tillbaka till detta inlägg, trots denna långa period av tystnad. Här står vi nu, på tröskeln till ett nytt kapitel, med nya äventyr på horisonten. Jag ser fram emot att dela denna resa med er, oavsett vart den leder.

  

PS: Detta inlägg är skrivet med hjälp av AI. Jag misstänker att det kommer att bli flera blogginlägg i framtiden om AI och hur man kan använda det. Vi hörs!