JL Fantasy

  

Grundkonceptet och min tolkning

Hålet utspelar sig i en vertikal fängelseanläggning kallad "Hålet" eller det "Vertikala Självhanteringscentret" som det kallas av en karaktär i orginalfilmen. En plattform med mat sänks dagligen genom anläggningens 333 nivåer. Principen "ju högre upp man är, desto större ansvar har man" gäller, men i praktiken kommer maten nästan aldrig längre ner än till cirka nivå 70, vilket lämnar merparten av fångarna att svälta. I slutet av varje månad sövs de överlevande fångarna och vaknar upp på en ny nivå, med en ny kompanjon.

I uppföljaren, som halvvägs in i filmen visar sig vara en prolog till den första filmen, har de intagna utvecklat ett strikt system där man bara äter sin tilldelade mat, med hårda straff för överträdelser. Detta system, som sprids muntligt mellan nivåerna, leder till nya former av förtryck och grymhet.

Efter analys av båda filmerna, samt en del läsande av andra recensioner, har jag kommit fram till en tolkning som jag tror kan ge en djupare mening till verket: Hålet är en allegori för skärselden och inte en "verklig" plats i vår värld.

I den katolska traditionen är skärselden en mellanstation mellan jorden och himlen, där själar genomgår en reningsprocess för att sona sina synder innan de kan träda in i paradiset. Jag menar att Hålet fungerar på samma sätt - det är en metaforisk plats där fångarna tvingas konfrontera sina tidigare misstag, sina svagheter och sina mörkaste sidor för att nå frälsning.

 

  

Tecken på att Hålet är skärselden

Hålets struktur själv är en stark indikation på dess metafysiska natur. Med 333 våningar och två fångar per våning får vi totalt 666 personer - djävulens tal. Likt Dantes inferno tycks lidandet bli större och större ju längre ner man kommer. I den andra filmen går karaktären också snabbt förbi den nedersta nivån där en djävulsliknande figur sitter med 11 blodiga individer och tycks ha någon slags demonisk måltid, en tydlig allegori till Leonardos religiösa tavla Den sista måltiden.

En ytterligare observation är att ingen karaktär någonsin lyckas ta sig ut ur hålet i någon av filmerna. I den kristna traditionen är skärselden inte en plats man "flyr" från i vanlig bemärkelse, utan snarare en process man måste genomgå för att nå frälsning. I den första filmen talas det visserligen om att straffen har en viss längd, men detta prövas aldrig då alla personer dött innan vistelsetiden gått ut. I den andra filmen har regissören frångått detta helt och nämner inte någon strafflängd alls.

Regissören Gaztelu-Urrutia har i en intervju bekräftat att Goreng i den första filmen "är död innan han anländer ner i mörkret, och det är bara hans tolkning av vad han behöver göra." Detta stärker ytterligare idén om Hålet som en metafysisk upplevelse snarare än en fysisk verklighet.

    

Karaktärsresor - vägen ut ur skärselden

Flera karaktärers resor - från förnekelse till acceptans, från själviskhet till uppoffring - gestaltar skärseldens koncept av rening genom erkännande, gottgörelse och slutlig frälsning.

Goreng, huvudkaraktären i den första filmen, börjar sin resa förvirrad och desorienterad. Gradvis anpassar han sig till förutsättningarna innan han slutligen övergår till en mer självuppoffrande inställning. Detta kulminerar när han i slutet räddar ett barn som han finner längst ner i fängelset, trots att flera personer tidigare sagt att det inte finns några barn där. Precis som i många religiösa föreställningar om livet efter detta, representerar barnet en form av oskuld eller möjlighet till pånyttfödelse.

Perempuan, huvudkaraktären i Hålet 2, brottas med konsekvenserna av sin konstnärliga arrogans, som ledde till ett barns tragiska död och hennes efterföljande flykt från ansvaret. Hennes beslut att svälja en bit av tyget med en drunknande hund på blir en kraftfull symbol för hennes acceptans av skuld och botgöring. Perempuans resa når sin kulmen när hon, likt Goreng, ställs inför valet att rädda sig själv eller skydda ett oskyldigt barn från fängelsets grymheter.

Zamiatin, en central karaktär i uppföljaren, illustrerar tydligt hur Hålet fungerar som en allegori för skärselden. Hans fixering vid det "verkliga" och oförmåga att acceptera det abstrakta blir hans prövning. Zamiatins diskussioner med Perempuan om det imaginära antyder att hela upplevelsen kanske är en projektion av karaktärernas inre kamp. Hans slutliga handling att kasta sig ner i Hålets djup symboliserar en total självuppoffring och acceptans av en verklighet bortom hans tidigare förståelse.

Antagonisterna i filmerna, som Trimagasi och Dagin Babi, representerar de själar som fastnat i sina synder och inte kan bryta sig loss. Dagain Babi, fast övertygad om att det han gör är det rätta, som aldrig erkänner sina brister och därmed aldrig kan förlåtas. Samt Trimagasi som själv säger att hans första månad i hålet var den bästa månaden i hans liv, vilket tyder på hans ovilja att förändras eller söka försoning.

 

  

Slutsats

Genom att se Hålet 1 och 2 som en allegori för skärselden får vi en djupare och mer sammanhängande förklaring till filmernas symbolik och karaktärsutveckling. Det förklarar den cykliska naturen av lidandet, möjligheten till moralisk utveckling, och den ultimata möjligheten till frälsning genom självuppoffring och medkänsla.

Denna tolkning ger också en mer universell mening till filmerna. Istället för att enbart vara en kritik av specifika ekonomiska eller politiska system, blir de en undersökning av den mänskliga naturen själv och vår förmåga till både ondska och godhet, själviskhet och uppoffring. De utmanar oss att reflektera över våra egna moraliska val och hur vi behandlar våra medmänniskor, oavsett vilket samhällssystem vi lever i.

Filmerna har sina brister men de lockar också till djupare analys och reflektion.

Betyg: 3/5

Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.

"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.

På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen. 

Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.

Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.

Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.

Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen. 

Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.

Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.

Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.

Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.

HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter. 

Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?

Betyg: 3 av 5 

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Witcher

Joker

Game of Thrones

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

• Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
• Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
• Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty

Det var ett ganska typiskt första avsnitt med massor av återseenden som avslutade några långtgående handlingstrådar, till exempel Arya och The Hounds komplicerade relation. Men det etablerades också flera nygamla konflikter som ska hålla den sista säsongen intressant. Min förhoppning är att detta ganska långsamma avsnitt innebär att kommande avsnitt blir desto mer fartfyllda. 

Några saker överraskade mig dock i avsnittet:

• Jag hade inte förväntat mig att Theon skulle rädda Yara så snabbt och så konfliktfritt. Jag klagar dock inte. Det känns ganska skönt att den handlingstråden är avslutad. Min gissning är att vi inte kommer att få se något mer av Yara förrän i sista avsnittet.
• Arya beställde ett speciellt vapen av dragon glass. Jag tyckte det såg ut som något slags projektilvapen. Min gissning är att det är skapat för att döda The Night King eller hans drake.
• Det blev inte någon strid vid Winterfell i det första avsnittet som jag hoppats på. House Umber blev dock jämnat med marken, visserligen off screen men ändå ett steg närmare den större sammandrabbningen. Jag hoppas att vi får se åtminstone början av en konfrontation vid Winterfell i nästa avsnitt.
• Det gyllene kompaniets general förklarade för Cersei att vi inte kommer att få ta del av några krigselefanter i den här säsongen, eftersom de har svårt att resa över öppet hav. Kanske kan det vara en plantering för att elefanterna kan dyka upp senare i säsongen i alla fall, men jag tror inte det. Jag tolkade scenen som att producenterna kände att de behövde förklara för tittarna att de inte hade budget nog att lägga till dem. Tråkigt. Det hade varit coolt att få se elefanter strida mot drakar. Jag var överlag lite besviken hur det gyllene kompaniet presenterades i avsnittet. Deras ledare namngavs inte och vi fick inte heller se någon slags demonstration på deras antal eller stridsfärdighet. Förhoppningsvis får vi veta mer om dem senare men risken finns att de väljer att ignorera detta med tanke på att det bara är fem avsnitt kvar.
• En detalj som jag är något förvånad över att det inte kommenterades kring var böckerna som Sam läste i Winterfell. Han offrade sin plats i citadellet för att stjäla böckerna och resa till John. I nästa avsnitt får vi nog reda på mer om vad som står i dem. I dagsläget ser det inte särskilt positivt ut för de levande. Troligtvis kommer Sams nya information kombineras med att Bran får en ny vision som kompletterar det.
• I en scen förklarar Sansa hur besviken hon är på Tyrion. Hon berättar att hon en gång såg honom som den smartaste personen i Westeros. Jag delar Sansas besvikelse. Just nu är hans karaktär rätt meningslös och trist att följa. Jag kommer inte ihåg hur många säsonger det var sedan han gjorde något betydelsefullt och jag skulle inte bry mig nämnvärt om han dog inom kort. Det skulle åtminstone vara lite överraskande. 

• En konflikttråd som de lade mycket tid på i avsnittet var att få Dani att framstå som en maktgirig och hänsynslös ledare. Hon berättar för Sam att hon bränt hans familj utan att tveka. Hon hotar nordmännen med sina drakar flera gånger och ler när de flyr. Hon påpekar att alla borde borde buga för henne och att drakar äter vad de vill. Redan i förra säsongen byggdes det upp en konflikt kring Danys moral och detta verkar bli ett bärande tema även i den här säsongen. Trots deras nyfunna kärlek förväntar jag mig en sammandrabbning mellan Dani och John inom kort. Kanske kommer en kommande konflikt ske redan i nästa avsnitt när Jamie ska möta sina gamla synder. Det var han som mördade hennes far. Hon kommer inte tillåta att han släpps fri men Jon, Tyrion, Brienne och Bran kommer att se till att Jamie inte bränns till döds. Jag gissar att detta kommer resultera i ett stort nederlag för Dani och att konflikten som etablerades i avsnitt ett växer. Men var ska allt detta sluta? Med ett giftemål? Det låter för poetiskt för att vara George R.R. Martin. Jag förväntar mig snarare att alla hennes ambitioner ska gå om intet. Förhoppningsvis får hon åtminstone en hjältelik död.

Favoritscenen för min del var när den döda Ned Umber satt uppspikad på väggen bland styckade kroppsdelar. Jag hoppas att det blir ännu fler skräckelement i de kommande avsnitten.

Betyg: 3 av 5 

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright