Redan innan Joker släpptes var filmen kontroversiell. Jag syftar inte på att somliga menar att den uppmanar till våld, utan för att den förklarar Jokerns ursprung. I serietidningar har vi visserligen fått olika versioner av Jokerns bakgrund berättade för oss och i vissa utgåvor, till exempel den omåttligt populära "The Killing Joke", till och med fått se små stycken av den. Men ingen av dessa har dock presenterats som sann. Karaktären har alltid varit klädd i mystik och det har varit en av hans styrkor. Något som bland annat The Dark Knight tog vara på, när Heath Ledger fick presentera två olika versioner av Jokerns uppväxt.
Sometimes I remember it one way. Sometimes another. If Im going to have a past I prefer it to be multiple choice. My point is, I went crazy. Why cant you? - The Joker, The Killing Joke, 1988.
Spoilervarning
Den här filmen speglar inte superskurken som jag minns från min uppväxt. Den totalt oförutsägbara, maniska och galna Jokern från serietidningarna och TV-serierna. I den här versionen får vi inte följa Batmans främsta motståndare. Men det är precis det som gör den här filmen unik. Det är den första berättelsen som dyker in i människan som finns bakom superskurken som alla älskar. Den är den hittills djupaste och mest nyanserade "superhjältefilmen" som gjorts.
Många drar sig nog för att kalla Joker för en "superhjältefilm". Den levererar inte genom att trycka ner gaspedalen. Inga stadsförstörande explosioner och inga digitala effekter. I stället levererar den med förstklassiga skådespelare, en enkel och vacker scenografi, välvald musik och genom att visa en långsam och plågsam förändring av huvudkaraktären Arthur Fleck (Joaquin Phoenix). Det är en film som handlar om en man som försöker hitta ett sätt att gilla sitt liv trots att omständigheterna inte tycks ge honom någon chans att göra det. Tematiken är mer i linje med diskbänksrealism och 70-tals-noir snarare än de superhjältefilmer vi vant oss vid under de sista årtiondena. Mer lik Taxi Driver än Venom. Jag menar dock att man bör kalla detta för en superhjältefilm. Det är som att inte kalla Astrid Lindgren för fantasy. Det faktum att serietidningar kan vara så här djupa, så här politiska, så här bra, är något som serietidningsälskare vetat om i många år. Förhoppningsvis kan fler människor nu få uppleva det.
I stort sett allt som kan gå fel, går fel för Arthur. Filmen börjar utan hopp och blir bara mörkare och mörkare ju mer han testas av sin omgivning. Mest slående och originellt av dessa problem är den skrattframkallande sjukdomen han lider utav. En sjukdom som han troligtvis utvecklat i ung ålder av den fysiska och mentala misshandel han fick motta av sin mor, Penny Fleck (Frances Conroy) och hennes många våldsamma pojkvänner. Arthur själv säger i en scen att han aldrig har varit glad i en minut i hela sitt liv.
"He was always such a happy little boy." - Penny Fleck, Joker.
Arthur försöker att inte låta allt det negativa i och omkring honom påverka hur han beter sig mot andra. Han tycks dyrka sin mamma och gör allt för att hon ska vara glad. Jag får en bild av en desperat liten pojke som försöker undvika misshandel. En desperation som för honom till den punkt att han till slut börjar tro på sin egen lögn.
Arthur verkar veta att han är galen, eller åtminstone att han är på väg att bli galen av allt det dåliga som drabbar honom, men han vet inte vad han ska göra åt det. Det frigörande ögonblicket kommer när han, efter en särskilt dålig vecka, dödar två kostymklädda män i tunnelbanan i självförsvar. Omedelbart efteråt går han dock för långt, när han skjuter den tredje flyende mannen kallblodigt i ryggen. Det är svårt att veta exakt hur galen Arthur var innan det här ögonblicket. Men det är här han börjar omfamna sin nya identitet som Jokern.
"For my whole life, I didn't know if I even really existed. But I do, and people are starting to notice." - Arthur Fleck, Joker.
Faderlöshet är också ett bärande tema genom filmen. Arthur, som levt med sin galna och misshandlande mamma hela sitt liv, trånar efter manliga förebilder. Främst bland dessa är tv-personligheten Murray Franklin (Robert DeNiro). Men snart får Arthur även anledning att se upp till miljardären Thomas Wayne (Brett Cullen), när hans mor hävdar att Thomas Wayne är hans pappa. Detta utvecklas snart till filmens största mysterium eftersom Wayne själv menar att så inte är fallet. Oavsett vems version man väljer att tro på leder detta till att Arthur konfronterar dem alla. Penny, Wayne och Murray. Samtliga tre karaktärer mördas genom Arthurs handlingar. Något som i min åsikt även bygger upp för Jokerns fortsatta besatthet av starka, självsäkra män (hint Batman).
I mitt huvud såg jag framför mig hur detta på ett snyggt sätt knyter ihop hela den rivalitet som Jokern och Batman haft i serietidningarna genom åren på två sätt. Först genom att antyda att Bruce är Jokerns halvbror, åtminstone om man ska tro Pennys version. När Jokern nu tagit ett steg ifrån sin besatthet av Murray och Wayne blir Batman nästa steg. Jokern ser sig själv i honom precis som Arthur såg sig själv i komikern Murray och i hans "far" Wayne. För att Jokern ska kunna släppa sin undermedvetna besatthet av Batman behöver han först bryta ner honom mentalt, så att det känns rätt att döda honom.
Ett ytterligare lager av djup i filmen är hur aktuell den är i dagens samhälle. Den mest uppenbara parallellen är att Arthur är en ensam vit man som väljer att skjuta ihjäl folk. Han lär sig inte att kontrollera sig själv utan tar istället ut sin ilska på omgivningen. Därav kritiken mot filmen att den hyllar insels. En annan kritik mot dess politiska budskap är att filmen har ett tydligt klassförakt. Alla problem som Gothams människor har går på något sätt att härleda till de priviligierade och till kapitalismen. I en scen i filmen kallar Thomas Wayne till och med Gothams klagande befolkning för Jokers, vilket förde tankarna till Hillary Clinton som kallade Trums följare för "A basket of deplorables" under valkampanjen 2016.
I botten av allt detta ligger även det faktum att vi med säkerhet inte kan veta om något som händer i filmen är sant. Tidigt i filmen säger Arthur till sin socialarbetare att han mådde bättre när han satt på mentalsjukhuset. Vi får även se i en gastkramande scen då han går hem till Zazie Beetz (Sophie Dumond), den kvinna vi trott är hans flickvän. Hon blir förskräckt över att han är där och frågar vem han är och vad han gör där. Detta sätter hela filmen i ett helt nytt ljus vilket gör att den tål att ses en andra gång. Det finns även ytterligare en scen som kan tyda på att allt är påhittat. I slutet sitter Arthur åter igen inlåst i Arkham Asylum utan att vi fått se hur han hamnat där. Han skrattar då innerligt för första gången i hela filmen och psykiatrikern frågar vad som var så roligt, varpå han svarar att hon inte skulle förstå skämtet. Vad var det han skrattade åt? Bruce Waynes föräldrars död? Det faktum att han blivit en hjälte för många? Eller alltihop? Har hela filmen varit i hans huvud? Han sade ju i början att han trivdes bäst när han satt i mentalsjukhuset och nu är han plötsligt en hjälte för stadens utsatta.
Samtidigt som filmen förklarar exakt hur Arthur blev Jokern, lämnar den med andra ord tillräckligt många olika tolkningar för att vi med säkerhet inte kan säga mer om hans uppväxt än vad vi gjorde innan vi såg filmen och därav är Jokerns "sanna" bakgrundshistoria fortfarande dold.
Betyg 5 av 5