JL Fantasy

Säsongen startade som jag trodde att det skulle göra. Den innehöll flera bra scener och en del intressanta monologer men än så länge inget spektakulärt eller extra minnesvärt.

John försöker ena The North, The Brotherhood Without Banners rör sig norrut, Cersei knyter nya allianser, Sam söker förbjuden kunskap, Arya dräper Walder Frays familj, Bran reser genom muren och Dany landar på Dragonstone. Sammantaget ett bra avsnitt men jag hoppas dock att de inte väntar allt för länge med att leverera på alla löften som de ger oss i detta avsnitt. Om det blir ytterligare 2-3 avsnitt till av uppbyggnad kommer jag ledsna snabb.

Minnesvärda scener

Lyanna Mormont - Sätter alla gamlingarna på plats. Undrar hur många gånger hon kommer göra det innan jag ledsnar på det.

The Hound - Avsnittets sämsta del. En lång scen där Clegane har dåligt samvete och måste lyssna på monologer av sina medresenärer. Antagligen bygger de upp Clegane till att bli en av seriens huvudkaraktärer och eftersom han troligtvis inte kommer ha särskilt måna fler scener där han är fokuspunkten passar de på att göra det i detta inledande avsnitt där de har utrymme för liter mer eftertänksamhet och mindre action. För min del hade de dock gärna hoppat över hela denna del helt och hållet och istället visat direkt hur de anländer till the north.

Arya - Dräper alla Freys. Precis som i sista avsnittet av förra säsongen visar Arya hur galen hon blivit. Att hon dräper en hel familj med ett leende på läpparna bygger upp för att hon kommer att ha en komplicerad framtid framför sig. Är det meningen att vi fortfarande ska tycka om henne, håller hon på att bli ond eller försöker de göra karaktären till något annat mer komplext? Det finns flera teorier om att The Night King inte är så ond som vi tror att han här och att The Lord of Light är betydligt ondare än vi tror. Kanske är Aryas utveckling en forshadow för denna kommande konflikt i säsong åtta. 

Betyg: 3/5

Jag läste Edgedancer i Brandon Sandersons's Arcanum Unbounded: The Cosmere Collection. En novellsamling som alla tar plats i hans Cosmere-universum. Edgedancer går att läsa fristående men jag rekommenderar att ni läser de två första Stormlight Archive  böckerna innan ni tar er an denna novell för att få ut det mesta av den. I denna recension kommer jag att utgå från att ni läst Words of Radiance och är bekant med de olika magisystemen i världen.

Edgedancer handlar som sagt om en tolvårig flicka som heter Lift, som är "freakin' awsome" enligt henne själv, men också om hennes spren Wyndle, som inte vill något annat än att sätta sig ner på en parkbänk och se naturen växa omkring honom, det vill säga raka motsatsen mot vad Lift vill. Deras överliggande mål om att äta alla olika sorters pannkakor blir dock avbrutet då karaktären Darkness, också från Words of Radiance, dyker upp och ställer till problem för duon.

Hela berättelsen har en genomgående humoristisk ton. Det allra roligaste var Lifts syn på sig själv och världen. Flickan vägrar nämligen att växa upp och är därmed fast besluten att fortsätta se på världen så som ett barn skulle göra. Trots att hon är 12 år gammal kan hon därför upplevas betydligt yngre, men detta balanseras av de stunder då hon är tvungen att förklara för sin kompanjon varför hon tagit ett tillsynes väldigt barnsligt beslut. Hon kan då på ett mer moget men samtidigt naivt och roligt vis motivera sina handlingar vilket gång på gång fick mig att skratta högt. Det är svårt att förklara charmen av denna karaktär då hon är väldigt annorlunda från alla andra karaktär jag läst. Lift är awsome, både i hennes egna ögon men också i mina, en frisk fläkt som får denna i övrig ganska förutsägbara novell att bubbla av liv och glädje. 

Det var också intressant att få läsa mer om The Assassin in White, som gör ett gästspel mot slutet av novellen. Ännu mer intressant är att han också nu bär ett särskilt svärd, Nightblood från Warbreaker, som kommer att passa honom som handen i handsken. 

Sammantaget

Handlingen bidrar en del till att göra denna berättelse läsvärd men det är framförallt huvudkaraktären Lift och hennes spren Wyndle som är fantastiska. Karaktärerna värmer ens hjärta och gör att jag aldrig vill lägga ifrån mig novellen. Gillade du Lift i Words of Radiance eller vill veta mer om The Cosmere tycker jag definitivt att du ska införskaffa denna novell. 

Betyg: 3/5

Skymningseld är en urban fantasy skriven av journalisten Henrik Widell och är nyligen utgiven av förlaget Undrentide. Jag upplevde boken som en intressant korsning av Twillight, Sagan om det magiska landet Deverry och Highlander-filmerna. 

Det märks redan i bokens inledning att författaren är en van skribent. När han skildrar huvudkaraktären Tom Leanders händelsefattiga liv i Kronoparken i Karlstad är boken väldigt levande. Jag känner mig i trygga händer då miljöbeskrivningarna och dialogerna flyter fram på ett sätt som jag ännu inte läst hos någon annan svensk fantasyförfattare.

I en intervju med Värmlands Folkblad säger Widell att han vill skriva om den vanliga världen fast med inslag av det fantastiska. I bokens mellersta del upplever jag att författaren drar sig för att gå för djupt in i det fantastiska. Bokens mjuka magisystem, som till en början verkar intressant, levererar inte i den utsträckning jag önskat. Handlingen kretsar kring Reinkarnatörer – en grupp människor vars själar återvänder till en ny kropp efter döden. Utöver sina reinkarnationsförmågor har de också en rad andra krafter som kan liknas med vampyrernas krafter i Twillight-böckerna. Det ges en del metafysiska förklaringar och gissningar till hur reinkarnatörerna kan ha uppstått, men dessa ger mig dessvärre inte svar på de frågor som magisystemet väcker. 

Widell hade också gärna kunnat få gå djupare in på vad det innebär att vara en Reinkarnatör, hur det påverkar deras syn på livet och på sig själva. Religionsläraren i mig såg fram emot diskussioner om vad som utgör en identitet. Är det uppväxten, biologin eller själen som formar och avgör vem man är som människa? I inledningen längtade jag efter att få läsa om hur Toms personlighet skulle förändras när alla hans minnen återkom. Men det sker ingen större förändring, vilket kändes som en försummad möjlighet till en intressant karaktärsutveckling.

Överlag finner jag inte huvudkaraktären särskilt intressant. Detta är ett vanligt problem inom fantasygenren – författare tycks tvinga sig själva att skriva alldagliga huvudkaraktärer för att balansera de övernaturliga fantasyinslagen. För att ge läsarna en anledning att gilla huvudkaraktären ges han istället en extra tragisk uppväxt. Vad sägs om döda föräldrar, ett stammande som gör att han knappt får ur sig en mening och en mobbare på skolan som får Draco Malfoy att framstå som en hjälte? Det är i stället sidokaraktärerna som fångar min uppmärksamhet. Särskilt Simon, den humoristiska vännen till huvudkaraktären, som med sin kaxiga och udda humor får en unik röst som sticker ut från resten av karaktärerna.

Sammantaget

Skymningseld är en klassisk urban fantasy-berättelse där den unga underdogen lär sig magiska förmågor och ställs mot en ännu mäktigare fiende. Boken är ett ambitiöst projekt med flera perspektivkaraktärer och en bakgrundshistoria som sträcker sig över tusentals år. Den har ett bra språk och lägger upp flera intressanta handlingstrådar i bokens välskrivna inledning. Även om jag tappade intresset mot slutet, mycket på grund av att de fantastiska inslagen inte förklaras eller utforskas i den utsträckning som jag velat, tror jag att läsare i alla åldrar kommer att gilla Skymningseld och Widells Reinkarnatörer.

Betyg: 3/5

Brandon Sanderson släppte sin första bok i Stormligt Archive serien, The Way of Kings, år 2010. Fyra år senare kom uppföljaren Words of Radiance som är den längsta fantasybok jag någonsin läst. Med sina 1089 sidor, över 400 000 ord, är den utan tvekan en av de mest episka fantasyböcker som någonsin skrivits.

Det är häpnadsväckande att se hur snabbt Sandersons namn spridits över världen, men med tanke på hur snabbt han skriver är det kanske inte så konstigt. År 2005 debuterade han med Elantris och har sedan dess släppt ytterligare 18 romaner och ett dussintal noveller. Jag läste i en intervju med Sanderson att hans förlag länge var skeptisk till att publicera hans Stormligt Archive böcker. Vilket inte är svårt att förstå med tanke på att Words of Radiance endast kostar 289 kronor att köpa. Även om boken är lite dyrare än många andra böcker får du definitivt valuta för dina pengar. Utöver sina 1089 sidor innehåller boken också massor av bilder, kartor och detaljer som troligtvis kostar en hel del att lägga till i boken. 

I The Way of Kings presenterades vi för världen Roshar och bitvis tyckte jag att det var för mycket att ta in på en gång. Dussintals olika perspektivkaraktärer från olika nationer och raser. Ingen del av världsbyggandet ignorerades - med flera magisystem, religioner, kulturer, samhällssystem, fauna och annat är planeten Roshar troligtvis det mest omfattande världsbyggandet som någon fantasyförfattare vågat sig på.

Words of Radiance landar mer i karaktärerna i bok två och är ett mästerverk på många sätt men jag hade svårare att motivera mig själv att läsa vidare, vilket gjorde att det tog nästan två år innan jag läst färdigt den. Anledningen till detta är att jag tycker att boken har flera obetydliga handlingstrådar som kändes som att de var där för att göra boken lång, inte för att handlingen krävde att de skulle vara där.

1. Det tar Shallan nästan halva boken att ens nå till The Shattered Plains och även om delar av hennes resa är intressant ville jag hela tiden att hon bara skulle komma fram och börja nysta i hemligheten med The Voidbringers.
2. I den förra boken fick vi, via en rad tillbakablickar, en djupdykning in i Kaladins förflutna. Bok två fortsätter på samma sätt men har nu Shallans bråkiga familjebakgrund som huvudfokus. Denna bihandling tyckte jag inte var lika intressant som den om Kaladin. Mycket av det som tas upp har vi redan hintats om i bok ett vilket gjorde att det var för lätt att förutspå vad som skulle hända längre fram i hennes bakgrund. Tillbakablickarna blev därför något som jag alltid skummade igenom för att komma tillbaka till den "riktiga" handlingen.
3. Dalinar, min personliga favorit karaktär, kliver tillbaka för att ge utrymme till hans son Adolin som inte är lika intressant. 
4. Flera av karaktärerna blev allt för lika varandra. Både Shallan, Kaladin, Adolin och Wit har alla samma typ av sarkastiska och dystra humor genom hela boken och efter ett tag blir det ganska tröttsamt.
5. Men det största problemet som jag hade var Kaladin. I bok ett var han en plågad själ som trots sitt besvärliga förflutna gjorde det som krävdes för att han skulle nå sina mål. I den här boken består hans kapitel mest av en kavalkad av klagomål, paranoida tankar och en rädsla mot alla i sin omgivning. Även här började jag tillslut skumma igenom långa delar av hans repetitiva inre monolog. 

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5