JL Fantasy

Overlord följer ett koncept som många vana animetittare börjar bli van vid. Fast i ett RPG. Overlord är inte särskilt originell i denna aspekt, vad som dock är lite annorlunda är vad huvudkaraktären gör när han väl fastnat. Momonga är maxlevlad, gudalik i jämförelse med varelserna i världen utanför hans guild. Så Momonga beslutar sig för att försöka erövra världen. 

Än så länge finns endast en säsong utgiven, 13 avsnitt. Mangan har inte hunnit särskilt mycket längre än så heller så förvänta dig inga nya animeavsnitt än på några år. 

Förutom Momonga själv som är seriens huvudperson så får vi delvis även följa de NPCs som Momonga skapat för att försvara honom och hans guildhus. Alla dessa karaktärer visar en total hängivelse till Momonga och några går så långt att de är besatt av honom. Inledningsvis är detta intressant och får Momonga att bara verka ännu mer awsome men allt eftersom säsongen fortsätter blir det snabbt enformigt. Serien hade mått mycket bättre om karaktärerna visat mer personlighet och konfronterats med egna personliga konflikter, nu är de närmast zombiliknande fans av Momonga. Detta går ibland nästan till överstyr och det är uppenbart att serien inte tar sig självt på för stort allvar. Humorn är väldigt lättsam och kan t.ex. dra väldigt grova sexskämt.

Momonga som en karaktär och dock välgjord. Han är snäll och omtänksam mot alla i sin omgivning samtidigt som han är en av de mest kraftiga karaktärer jag någonsin stött på i en anime. När han reser ut i världen för att försöka ta reda på vad som hänt så inser han snabbt att hans odöda form är just det, odöd. Han kan inte känna några känslor av något slag. Så även om Momonga gör snälla saker så bryr han sig egentligen inte om de människor som han räddar. Detta lägger upp för en intressant karaktärsutveckling som jag hoppas att vi kommer att få följa i fler säsonger.

I övrigt är serien ganska standard. Striderna är godtagbara, världen verkar helt okej men vi hinner inte lära oss särskilt mycket om detta då fokuset för de första 13 avsnitten är Momonga och hans tankar om vad han ska göra i sin nya situation. Den är inte lika vackert gjord som t.ex. Sword art online men däremot tycker jag att huvudpersonen är mycket mer intressant.

Gillar du lättsam humor, en övermäktig huvudperson och temat "Fast i ett MMORPG". Då är Overlord den perfekta kombinationen.

Betyg 3/5

Unlimited Blade Works (UBL) är den tredje serien i Fate/Stay Night konceptet. Den är självstående, så även om du inte sett de andra två kommer denna att förklara grunderna för världen. För de som sett de två tidigare kan denna bli lite väl repetativ då den åter igen ska förklara hur allt fungerar.

Till skillnad från t.ex. One Piece eller Naruto, där de extremt omfattande avsnitten ofta kan kännas utdragna, är detta en relativt kort serie bestående av 24 avsnitt. Den håller överlag ett lagomt tempo och inget avsnitt känns alltför segt.

Seriens största styrka är dess oerhört vackra grafik. Den absolut snyggaste animen jag sett. Fansen av serien har skämtsamt döpt om den till Unlimited Budget Works. 2D animationen är väldigt flytande och välkoreograferad. När sedan 3D effekter med exploderande vackra färger läggs till på magierna och striderna blir resultatet en fest för ögonen.

Men grafiken är inte det enda som är bra med UBL. De flesta av karaktärerna är intressanta, både magiker och servanter, och handlingen med dess twister är uppfriskande. Plottwisterna gör att serien svänger så mycket att det är svårt att förutspå vad som ska hända härnäst och håller därmed UBL vid liv när den i övrigt börjar att tappa mitt intresse.  

Serien saknar den mer episka uppbyggnad som jag vill ha av en animeserie. Efter de intressanta plottwisterna avklarats tappar serien fart och den andra halvan av serien blir aldrig så spännande som jag hoppats att de skulle bli. Inledningsvis känns UBL originell medan slutet känns förutsägbart och ganska alldagligt. 

Jag hade också hoppats på lite mer konflikt mellan alla sju magikerna. När flera av servanterna och magikerna dödas utan att ens presenteras känns det som att jag tappar lite av den komplexitet som jag tycker att serien delvis saknar.

Men det största problemet som serien har är den ena av huvudkaraktärerna, Emiya Shirou. Han är sinnebilden av den gyllene hjälten som hela tiden fattar idiotiska beslut för att han alltid måste vara genomgod, oavsett vilka konsekvenser det får. När han för tionde gången fattar ett dumt beslut på grund av sin genomgoda moral spyr jag lite lätt i min egen mun.

Gillar du otroligt vacker anime med historisk anknytning, i form av Servanterna, och en helyllehjälte.

Betyg: 3/5

Jag trodde att överraskningarna skulle bli fler i säsong sex, i och med att böckerna inte längre visade vägen. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var den mest förutsägbara av alla säsonger hittills. Det verkar som att producenterna tog sig mer friheter i den här säsongen än vad de gjort i de tidigare. Som att de tidigare försökt vara trogna böckerna, men nu kunde de helt och hållet köra sin egen linje, mindre "boklik" och mer som en vanlig hollywoodserie. Den gick snabbare fram, var mindre komplex och hade mer fokus på underhållande scener snarare än karaktärsutveckling. Personligen gillar jag denna variant sämre. Det fanns så många scener som jag tänkte att de hade kunnat göra bättre. Särskilt Arya och Sandsnakes-delarna. Jag tror också att säsongen gick fort fram för att slutet på serien är nära nu. De kan inte fortsätta lägga i twister i storyn och hålla onödiga skådespelare vid liv. De måste gå den väg som tar dem smidigast mot slutstriden för att det inte ska kosta för mycket pengar.

Å andra sidan hade den här säsongen det mest episka slutet. Både avsnitt nio och tio var mer eller mindre non stop action och känslosamma scener. Delar av The Battle of the Bastards var nog något av det snyggaste jag har sett på tv. Även slaget vid Meereen och Cerseis hämnd var väldigt välregisserat. Det var också i sista avsnittet som det äntligen kom lite överraskningar. Jag tänker främst på Margaerys och Freys död.

Säsong sex var den topp som serien byggt fram till genom de senaste fem säsongerna: Dani är på väg tillbaka, The North är enat igen, Arya är en lönnmördare nu, mysteriet kring Hodors förflutna är avklarat, Three Eyed Raven har lämnat över tyglarna till Bran, Johns föräldrar är avslöjade, Sansa är inte vek längre, Cerceis profetia är uppfylld och Tyrion har äntligen fått sin bekräftelse. Nu är det bara de sista förberedelserna kvar - enandet av hela Westeros, innan slutstriden kan ta vid.

Jag hade gärna gett säsongen 4/5 i betyg, men det var för mycket som jag tyckte att de hade kunnat göra bättre för att få ett så högt betyg.

Betyg: 3/5

Matt Murdock och hans kollega Foggy har blivit något av lokala kändisar i Hell's Kitchen efter att de satt Wilson Fisk bakom galler. En dag får de in en kund som hävdar att han jagas av en hänsynslös mördare och han vill ha Matts och Foggys hjälp att få ett bra avtal för vittnesskydd.

Netflix släppte säsong två av Daredevil för några veckor sedan. Jag blev genast väldigt taggad då  säsong ett var en av de bättre serierna jag sett under hela 2015.

Över lag följer säsong två samma spår som säsong ett. Matt brottas med sina inre demoner: är det han gör på kvällarna det rätta eller är det bättre att överlåta rättskipandet till stadens polis? Matt möter Frank Castle a.k.a Punisher, som inte brottas med samma inre demoner. Punisher tvekar inte att röja stadens brottslingar ur vägen utan en tanke på vad lagen säger. Det är när Punisher och Daredevils ideologier, kring hur stadens ondska bör hanteras, krockar som säsong två är som bäst. Båda karaktärerna känns väldigt välspelade och äkta.

Jag är särskilt imponerad över hur de tolkat Punisher, som jag alltid tyckt har varit en ganska endimensionell i alla tidigare filmer som gjorts på karaktären. Han känns äkta och nyanserad trots hans våldsamma metoder. Jag hoppas att Netflix ger Punisher en egen serie för jag vill se mer av karaktären.


Säsong två är ungefär lika bra som säsong ett men på olika sätt. Säsong ett tyckte jag var lite mer karaktärsfokuserad och nedtonad i sin handling. Säsong två är mer episk, med flera hjältar och otaliga, genom-onda skurkar. Utöver Punisher, som hanteras perfekt, så får tyvärr inte alla de andra karaktärerna samma djup som de fick i säsong ett. Elektra som dyker upp halvvägs in serien blir aldrig särskilt intressant för mig. Hennes och Matts relation känns tunn, vilket blir ett problem eftersom det är en stor del av serien. Men det största problemet är att säsongen aldrig får en värdig skurk som Wilson Fisk var i säsong ett. De första fem avsnitten är säsongens mest intressanta eftersom de bärs upp av Punishers och Daredevils konflikt, men när den avtar och ersätts av den onda mystiska ninjaorganisationen Handen tappar säsongen tempo och känsla. Organisationen får aldrig ett ansikte, ingen huvudfiende som behöver besegras. När Daredevil och Elektra besegrat den etthundrade ninjan är jag less och ointresserad av Handen.

Gillade du säsong ett kommer du inte bli besviken av säsong två. Även om den har sina brister är det fortfarande en av de mest intressanta tv-serierna jag sett de senaste åren.

Betyg: 3/5

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5