JL Fantasy

Spoilerfri recension

The Obelisk Gate är den andra boken i den Hugo-vinnande The Broken Earth-serien. Skriven av N. K Jemisin (tidigare mest känd för The Hundred Thousand Kingdoms) och publicerad 2016 av Orbit Books.

I The Fifth Season fick vi följa en karaktär genom tre olika skeenden i hennes liv. Vi fick se hur Alabaster förstörde världen av någon oförklarad anledning och därmed startade en ny Säsong. Essuns dotter Nassun kidnappades av sin pappa vilket kastade Essun in i galenskap. Hennes mål genom hela boken var att finna och rädda sin dotter oavsett vad det skulle kosta. Men i slutet av boken var hon längre ifrån sin dotter än vad hon var när boken började.

I The Obelisk Gate får vi följa både modern och dottern. Berättandet växlar mellan Essuns andrapersonsperspektiv och Nassuns tredjepersonsperspektiv. Andrapersonsperspektivet kändes annorlunda och intressant i den första boken men i den här blev jag snabbt trött på det. Jag tyckte att det passade bättre när huvudkaraktären Essun var mer ömtålig eftersom hennes son mördats och hennes dotter kidnappats. När handlingen fortsätter och det har gått några år försvinner den omedelbara galenheten och därför blir perspektivet inte lika slående.

I The Fifth Season byggdes världen upp mer och karaktärerna reste stora avstånd. I The Obelisk Gate  är världen förstörd och karaktärerna tvingas mer eller mindre att bli platsbundna. Detta gör att boken känns långsammare än den första. Även om det händer en hel del intressanta saker känns det ändå stundtals som att handlingen står still. Karaktärerna däremot utvecklas mycket: Essun brottas med sin misstro mot människor och Nassun brottas med sin relation till sina föräldrar och sin nya surrogatfader. Även om karaktärernas ageranden alltid är välmotiverade har jag svårt att förlåta deras beslut som ständigt för med sig lika mycket olycka som lycka. Karaktärernas perspektiv är så präglade av deras egen uppfattning om vad som är rätt eller fel, att det är svårt att veta om det de tycker verkligen överensstämmer med vad som faktiskt är sant. Det gör att jag inte hejar på någon särskild karaktär, förutom den udda Alabaster som tyvärr är näst intill helt frånvarande i den här boken. Essun och Nassun måste finna sin plats i Säsongen samtidigt som yttre och äldre krafter börjar röra sig för att forma världen till det de vill att den ska bli.

Sammantaget

The Obelisk Gate är en välskriven och unik bok som kommer att falla de flesta läsare i smaken. Den passade dock inte min smak. När jag hade läst färdigt The Fifth Season  ville jag ha mer av konflikten mellan The Fulcrum och de förslavade Orogenes. Men i och med att världen har gått under finns inte längre The Fulcrum kvar. Halvvägs in i boken hintas det om att det finns en annan sida som vill att Säsongen ska fortsätta för evigt och därmed utrota alla människor. Denna fiende blir dock aldrig lika trovärdig och intressant som The Fulcrum och deras väktare var i bok ett.

Betyg: 3/5

Bok 3 The Stone Sky släpps den 17 Augusti 2017.

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.

Assassination Classroom  är en shonen-manga som getts ut sedan sedan 2012. Den gjordes till en animeserie i två säsonger under 2015 och 2016 med totalt sett 47 avsnitt.

I den allra första scenen kliver varelsen in i klassrummet och ska ta närvaro när alla eleverna i klassen plötsligt tar upp automatvapen och skjuter på honom. Han fortsätter med lugn röst ta närvaro samtidigt som han undviker alla elevernas skott. Koro-sensei (den oförstörbara läraren), som de väljer att kalla honom, kan nämligen röra sig i ljudets hastighet, har kraft nog att förstöra månen och har ingen önskan att skada någon av dem som fått i uppgift av regeringen att döda honom. Under seriens gång försöker han lära eleverna allt han kan i skolans alla ämnen men även den subtila konsten att lönnmörda. För att de lättare ska kunna döda honom. Samtidigt utlovar den japanska regeringen en allmän belöning på ca 800 miljoner kronor till den eller de som lyckas döda monstret vilket lockar lönnmördare från hela världen till skolan för att få en chans på belöningen. 

Trots att Assassination Classrooms upplägg är väldigt modernt och nyskapande så blir serien ändå ganska snabbt repetitiv när eleverna ständigt försöker komma på nya sätt att mörda sin lärare. Det intressanta med serien är dock inte lönnmordsförsöken. I och med att serien är 47 avsnitt lång inser man ganska snabbt att alla försök kommer att misslyckas, annars skulle serien ta slut. Det intressanta är istället karaktärsutvecklingen och sammanhållningen i klassen. Från osjälvsäkra och bleka individer växer klassen upp, tack vare Koro-senseis hjälp, och blir gradvis fruktade lönnmördare och även duktiga skolelever. Relationen dem emellan samt deras relation till Koro-Sensei utvecklas under bägge säsongerna och bjuder på många skratt och även en del tårar på vägen.

Sammantaget

En annorlunda serie där karaktärernas relation till varandra och till deras lärare är huvudspåret. Alla lönnmordsförsök vid sidan av relationerna är mer en krydda snarare än att vara en del av huvudhandlingen. Kanske uppskattade jag denna serien extra mycket för att jag själv arbetar som högstadielärare.

Betyg: 3/5

Första avsnittet i Sherlocks fjärde säsong släpptes igår på Netflix och därmed ska vi äntligen, efter två års väntan, få svaret på om Moriarty lever eller är död.

Avsnittet tar vid direkt där säsong tre slutade. Sherlock har dödat Charles Augustus Magnussen men rentvås direkt av Scotland Yard för att han ska kunna ta reda på om Moriarty verkligen är död eller inte. Sherlock isätter sig själv genast rollen som den jagade och väntar på att leken med Moriarty ska börja. För att fördriva tiden löser han ett dussintal andra brott som förbluffat Londons polis. Denna del av avsnittet, där Sherlock lekfullt väntar på att leken ska börja, är avsnittets starkaste del. Mina favoritscener är dopet och efteråt då Sherlock ska prata förstånd med den några månader gamla bäbisen Rosemund. 

Till slut får Sherlock ett fall som han tror är kopplat till Moriarty. Här tycker jag att avsnittet blir mindre underhållande. En ministers son har dött på ett mystiskt sätt och samtidigt har en byst av Margaret Thatcher förstörts. När Sherlock ganska snabbt lyckas hitta anledningen till detta visar det sig inte alls vara kopplat till Moriarty, utan till Marys förflutna. Det är inte att fallet i sig är tråkigt men i mina ögon är Marys förflutna inte lika intressant som Sherlocks relation till Moriarty. Det är dock viktigt att poängtera att även om vi lockas att tro att hela säsongen ska handla om Sherlocks kamp mot den ultimata skurken så har inte någon av de tidigare säsongerna gjort det. Om vi tar den tredje säsongen som exempel så är det inte förrän i det sista avsnittet som Magnussen och Marys dubbelidentitet blir en del av handlingen. Då blir vi som tittare uppmärksammade på alla de små ledtrådar som handlat om hennes förflutna och som placerats ut i de första två avsnitten.

Jag hade samma känsla i det här avsnittet som jag hade när jag såg de två första avsnitten i säsong tre – det vill säga att allt inte håller ihop. Det känns som att det fattas en massa småsaker för att avsnittet ska vara komplett. I säsong tre tyckte jag att avsnitt ett och två blev bättre efter att man sett hela säsongen och jag hoppas att jag kommer att känna samma sak med säsong fyra. 

Det var flera saker mot slutet av avsnittet som jag inte gillade. Watsons kärleksaffär kändes onödig men kommer troligtvis vara väldigt viktig i de kommande avsnitten – jag gissar på att hon är planterad av Moriarty.  Men det jag gillade allra minst var Marys dödsscen. Den kändes alldeles för plötslig. Sherlock brukar inte bli utmanövrerad på det där sättet utan borde innan han åkte dit eller i stundens hetta ha kunnat rädda henne. Hela hennes dödsmonolog kändes också som en kliché. En del av mig hoppas att allt det där med hennes död var orkestrerat av Sherlock och Mary av någon anledning, men det känns orimligt med tanke på att hon lämnade ett dödsmeddelande till Sherlock i efterhand. Den sista korta klippet efter eftertexterna där Mary säger åt Sherlock att "Go to Hell" tror jag betyder att han ska åka till Hell, vilket var byn i Norge som Mary besökte under hennes flyktmontage.

Sammantaget

Inledningsvis tyckte jag att avsnittet var perfekt men tappade allt eftersom när hypen om att äntligen få se Moriartys plan inte blev av. Mysteriet om Marys förflutna var inte tillräckligt intressant. Kanske kommer jag att gilla avsnittet mer när det har knutits ihop med de två kommande avsnitten. 

Betyg: 3/5

Under de senaste året har jag börjat sätta mig in i vad svensk fantasy har att erbjuda. För mig har ett namn stuckit ut redan från början - Oskar Källner. Ju mer jag hört och läst om honom, desto mer har han blivit något av en förebild för mig. Inte bara för att han skriver intressanta böcker utan mer för sättet han syns och hörs inom fantastikkretsar. Till exempel i Fantastisk podd, Farfarsparadoxen och diverse fantastikkonvent. Alltid på relevanta ställen och alltid med en lugn och inspirerande röst. Det var därför jag såg extra mycket fram emot att få recensera en av hans böcker.

Källner utkom 2011 med ungdomsböckerna Drakhornet och Skogens hjärta och har sedan dess varit väldigt aktiv i diverse antologier, såväl scifi som fantasy. Stormvinge, 2015, är hans senaste bok. Med denna hyllar Källner den första "riktiga" bok han läste, Svarta Hingsten av Walter Farley, enligt hans hemsida.

När jag skulle välja vilken av Källners böcker jag skulle recensera kunde jag inte motstå lockelsen att få läsa mitt livs första hästbok. Stormvinge blandar fantasy, scifi och hästbokstemat på ett nytänkande sätt. Källner verkar vara medveten om att det är ett något annorlunda projekt han tagit sig an. Även karaktärerna själva tycks stundtals vara medvetna om att de är i en hästbok. Som när Minna rider på Stormvinge för första gången: hästen har skadat ena vingen och kan därför inte flyga. "Hon hade alltid tänkt att det måste vara tråkigt att rida hästar som inte kunde flyga. Tänk vad fel jag hade...". Källner leker med genrens något förutsägbara handling och blandar där fantasyns mystik med scifiens gadgets och tydliga världsbeskrivningar. Han utmanar konceptet med en glädje som lyser igenom i varje en av bokens 200 sidor.

Handlingen utspelar sig på en avlägsen planet som mänskligheten koloniserat och sedan genmanipulerat dess hästar till att få vingar. Boken är därför rent tekniskt en scifi men när Minna flyger sin vildhäst över skogar, sjöar och berg är det svårt att inte se boken som fantasy. Minnas familj använder sig av en del avancerad teknologi men på det stora hela känns de som vilken vanlig nutida familj som helst – hjärtlig och ärlig när de stöttar och bråkar med varandra.

Bokens hjärta ligger i vänskapen mellan huvudkaraktären Minna och hennes nyfunna vildhäst, Stormvinge. Relationen skildras på ett väldigt bra sätt och gör det är svårt att inte ryckas med i deras villkorslösa kärlek för varandra. Ibland tycker jag dock att känslorna skrivs ut lite väl tydligt, särskilt i deras tankar - "Jag måste visa att Stormvinge är min häst". Men det är en ungdomsbok och övertydligheten är nog bra för nya läsare.

Boken har en tydlig röd tråd och känns aldrig långsam. De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst. Något som förvånade mig själv, då jag oftast brukar ha svårt att sträckläsa ungdomslitteratur.

Älskar du hästar och vill ha en twist på en traditionell hästberättelse är är det här utan tvekan boken för dig. Lättläst, trovärdiga karaktärer, intressant värld och en vänskap som du sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5