JL Fantasy

Brian Staveleys debutroman från 2014, The Emperors Blades, är den första boken i trilogin Chronicle of the Unhewn Thrones. 

Den övergripande handlingen är enkel men samtidigt väldigt smart i sitt upplägg. Kejsaren dör och hans barn måste hantera situationen på tre olika fronter. De är separerade från varandra men ändå sammanlänkade i deras gemensamma problem - alla deras liv och kanske även hela rikets säkerhet är hotat. Upplägget förvaltades dock inte till fullo.

Jag var övertygad om att karaktärerna skulle förenas i slutet av boken och genensamt rädda riket. Detta skedde dock inte förrän i bokens sista sidor, med två av karaktärerna, och även då känns sammanslagningen inte nödvändig. Detta gjorde att jag kände mig lurad på det grundläggande löftet som boken gav mig när jag började läsa.

Ett annat problem uppstod med Adares handling. Den bygger sakta upp mot en avslutande dramatisk twist som ska knyta samman hela berättelsen. När denna twist slutligen hände var den inte alls vad jag tänkt mig. Det fanns ingenting i den tidigare handlingen som gjorde att jag hade kunnat lista ut vad twisten skulle vara, vilket irriterade mig.

Ett tredje problem jag hade med handlingen var att den rätt ofta kändes onödigt långsam. Boken är generellt sett välskriven men valet av scener hade kunnat effektiviserats. Rätt många kapitel fungerade endast som transportsträckor utan större mening. 

Även karaktärerna hade vissa grundläggande problem. Alla tre kändes intressanta och mycket hände kring dem men man fick aldrig någon koppling till dem som individer. Alla tre var där för att fylla ett hål i handlingen, jag fick sällan någon uppfattning om vad karaktären skulle ha gjort om hen inte kastats in i den roll den givits. Vilka intressen eller inre mål de hade berördes inte.

Ofta upplevdes också huvudkaraktärerna som dumma. Genom att ställa några enkla frågor skulle en del av mysterierna i handlingen kunnat klarats av halvvägs in i boken. Vilket författaren givetvis inte ville, därför fördummades karaktärerna. Detta hör också samman med att flera kapitel upplevs som transportsträckor - hade karaktärerna bara tänk till tidigare skulle handlingen gått snabbare. Detta var särskilt tydligt i Kadens handling, som fram till boken startar har spenderat åtta år utan att göra nästan några framsteg över huvud taget i sin träning och han gör inte heller några större framsteg i den här boken, förutom i de allra sista kapitlen.

Bokens största styrka är dess världsbygge. Även om karaktärerna aldrig träffar varandra känns det som att deras val på något plan ska påverka varandra. Staveleys lyckas, utan att gå in på för mycket detaljer, skapa ett levande och vidsträckt imperium som jag genast drogs till. Att detta imperium också hotas av en fiende, som än så länge håller sig i skuggorna, gav berättelsen ett driv som gjorde den svår att lägga bort.

Även magisystemet kändes intressant, inte på en Brandon Sanderson nivå men helt okej. I bok ett har ingen av de tre huvudkaraktärerna någon magisk förmåga men det finns några andra karaktärer som har det och dessa korsar vägarna med huvudkaraktärerna vid flera tillfällen. Utifrån det som förklarats i bok ett verkar magisystemet vara ett hårt sådan, med tydliga begränsningar och krav på vad som krävs för att magin ska kunna brukas.

Sammantaget

The Empror's Blades är en klassisk highfantasyroman med tre perspektivkaraktärer, ett utvecklat magisystem och ett imponerande världsbygge. Serien för inte med sig särskilt mycket nytt till genren men det är en välskriven saga med tonvis av potential, som bok ett dock inte riktigt levde upp till.

Gillar du klassisk highfantasy med en mörkare, något modernare känsla (inte grimdark men nära på) är denna bok definitivt värt din tid.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner om fantasyserier med potential?

Skymningseld - Henrik Widell

De Rotlösa - Marcus Olausson

Steelheart - Brandon Sanderson

The Hundred Thousand Kingdoms (THTK) är den första boken i Inheritance trilogin av N.K. Jemisin. En 448 sidor lång episk fantasy som gavs ut 2010 och vann en Locus Award för bästa debutroman. 

Traditionell fantasy är min favoritgenre. Men på slutet har jag haft svårt att hitta sådana som lyckas skapa en bra balans mellan de klassiska dragen som definierar genren och med nytänkande som inte går för långt ifrån dessa drag.

I grunden är THTK strukturerad som en deckarroman. Handlingen fokuserar först och främst på huvudkaraktären Yenies försök att finna svar på några gåtor som på olika sätt påverkar hennes chans att överleva i Sky. Gåtorna handlar mer om hennes familj och deras förflutna än politiskt manövrerande, som brukar vara det vanliga i episk fantasy som exempelvis The Song of Ice and Fire.

Den andra delen av handlingen handlar om gudarna. En gång i tiden fanns det tre gudar. The Nightlord (Nahadoth), The God of the Day (Itempas) och The Goddess of Twilight and Dawn (Enefa). Den yngsta av de tre gudarna, Enefa, mördades av Itempas och Nahadoth besegrades av Itempas. Nattguden gavs sedan som slav och levande vapen till människosläktet The Arameri för att sona för sina brott mot Itempas. Med gudarna som kopplade vapen styr The Arameri världen med järnhand. Alla som försöker motstå deras makt dräps genom ett enkelt kommando i gudens öra.

Utöver detta följer THTK de traditionella dragen för epsik fantasy till stor del. En föräldralös huvudkaraktär med ett mystiskt förflutet som kastas in i en politisk konflikt som hon inte förstår. Hon blir kär i den förslavade guden och med hans hjälp listar hon ut en mörk hemlighet om sig själv.

Jemisin skriver i första person och är extremt duktig på att väva ihop huvudkaraktärens tankar kring mysterierna som omger henne med gudarnas unika personligheter, vilket gjorde att boken svår att lägga ifrån sig. I vart och varannat kapitel lär läsaren sig något nytt om gudarna, om the Arameri och om huvudkaraktärens förflutna. Trots detta kände jag dock aldrig något stark kontakt med Yeine. Kanske har jag bara svårt att sätta mig in i huvudet på denna 19 åriga drottning som ska vara upplärd att vara någon slags krigare, för mig kändes hon mer som en kärlekstörstande flicka som hela tiden förlitade sig på dem omkring henne för att få någonting gjort. Eller så är det för att hela min kropp skruvade på sig när sexscenerna dök upp, särskilt den med guden. Hela deras "relation" känndes aldeles för stereotypisk för min smak. En ung flicka som gillar den mystiska och sexiga, otilgängliga äldre mannen som hon inte borde gilla. Och så vidare.

Vad det innebär att vara slav diskuteras också flera gånger i boken vilket ger den ett djup som jag uppskattade, mycket likt hur hennes nyare The Broken Earth serie gjorde. De scener då Yeine diskuterar med Nahadoth kring vad det innebär att vara slav och vad det gör med en var mina favoritscener. Ämnet är intressant i sig själv men när slaven i fråga är en allvetande gud som kan ödelägga hela världen på ett ögonblick blir diskussionerna ännu mer intressanta.

Sammantaget

Jag har blandade känslor inför den här boken. Trots att jag hade svårt att lägga den ifrån mig kände jag aldrig att jag hejade på huvudkaraktären. Detta är en bok som jag skulle rekomendera för dem som gillar episk fantasy men som vill komma ifrån action och heroiska hjältar och istället vill ha mysterier, romantik och sex.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner?

Half the World - Joe Abercrombie

The Emperor's Soul - Brandon Sanderson

Blood Song - Anthony Ryan

Spoilervarning

I det sista avsnittet, The Dragon and the Wolf, knöts de sista trådarna ihop för att den sista säsongen ska kunna bli det actionbonanza tittarna förväntar sig att en episk fantasyserie ska vara. I samma stil som tidigare säsonger var därför det sista avsnittet inte särskilt actionfyllt och kanske lite väl förutsägbart. Överlag har hela säsong sju varit den mest förutsägbara hittills. Det har inte skett några stora twists över huvud taget och handlingen har följt de två huvudspåren kring The North och Järntronen i alla sju avsnitt. Den började med att Sansa tvekade på om det gick att lita på Littlefinger och slutade med att hon och de andra Stark-barnen avrättade honom. Säsongen började också med att John sökte allierade inför hotet ifrån The White Walkers och slutade med att han och Dany slöt en "allians" med varandra i en av säsongens sista scener. 

Samtidigt som säsongen varit förutsägbar har den också varit den mest actionfyllda. Flera stora strider och några riktigt välgjorda CGI-scener med drakar, som satte tonen för hela säsongen. Tyvärr har dock de mest tongivande konflikterna avslutats med flera deus ex machina's - Dany rider in på sina drakar och räddar alla från säker död och Bran listar på magiskt vis ut intriger som ingen hade kunnat lösa. Händelser där karaktärerna inte förtjänat att bli räddade men blir det av yttre hjälp.

Det jag gillat allra mest är dialogerna. Tack vare dem har säsongen känts relativt lättsam och stundtals rolig, trots känslan av annalkande död. Aldrig tidigare har så många huvudkaraktärer träffat varandra för första gången. Att få se ens favoritkaraktärer ge varandra gliringar för något som hänt för flera säsonger sedan är ett lätt sätt för producenterna att få tittarna att tänka tillbaka och minnas tidigare favoritscener utan att faktiskt behöva visa dem. 

Att skriva manus till en sån här serie, med så här stor budget, måste vara oerhört komplicerat. Jag förstår deras nya förhållningssätt – att skapa nyckelscener som för handlingen framåt och sedan koppla ihop dessa nyckelscener med varandra så smidigt som möjligt utan att samtidigt tappa farten i handlingen. Det skapar logiska luckor, som jag skrivit om flera gånger tidigare, men jag tycker att det är värt det för att få mer driv och mer action in i handlingen. Jag vet att somliga tycker att det är det politiska spelet som är det mest intressanta med Game of Thrones men för mig har serien alltid först och främst varit episk fantasy och jag gillar att skaparna av serien inte åsidosätter det.

Det är också viktigt att komma ihåg att det aldrig tidigare har gjorts en TV-serie i den här skalan. Jag är tacksam att HBO vågat satsa så här mycket pengar på fantasy och jag är övertygad om att, när säsong åtta är över, kommer Game of Thrones att gå till filmhistorien. Likt hur Sagan om Ringen visade att fantasy kunde sälja böcker hoppas jag att Game of Thrones kommer att visa att det går att göra vuxenfantasy till film och TV-serier. Förhoppningsvis får vi se betydligt fler adaptioner av kända fantasyserier framöver.

Betyg: 3/5

Mina favoritscener från säsong 7

- Tormund och The Hound pratar om Brienne.   Säsongens roligaste scen.

- Striden mot Zombiebjörnen. Även om scenen inte fyllde mycket funktion för handlingen var den otroligt välgjord och ger oss kanske det bästa smakprovet inför säsong åtta.

- "Chaos is a ladder".  Kan vara mitt favoritcitat från hela serien. Det är så skönt att se rädslan och förvirringen i Littlefingers ögon när Bran demonstrerar sina nya krafter.

- Ed Sheeran sjunger en ny sång:   En bild säger mer än 1000 ord.

Vilka var era favoritscener?

Bronn förtjänar Elitbojenmärket för att han orkade dra upp en fullt utrustad Jamie från några meter djupt vatten. Jamie teleporterar sig till Kings Landing och säger till Cersei att de inte kan besegra Danys arme, men Cersei bryr sig inte utan säger att de ska börja slåss som "far" gjorde vilket hon anser kommer lösa allt. Cersei berättar sedan att hon är gravid med hans barn och kort därefter berättar hon även att hon vet att han träffat Tyrion. I en hjärtfull omfamning säger hon också att hon kommer döda Jamie om han gör något liknande igen.

Dany glider djupare in i "ondskan" genom att bränna hela familjen Tarly till grunden. Tyrion har är kluven mellan Danys mer våldsamma tendenser och hennes älskvärda sidor, vilket kommer kulminera i nästa avsnitt då hon blir tvungen att rädda John från säker död. John kramar Danys drake och får hennes tillåtelse att bege sig iväg på ett självmordsuppdrag på andra sidan muren. Jora återtar sin sida vid Danys sida och lämnar den direkt för att följa med John på hans resa.

Arya blir lurad av Littlefinger att tro att Sansa fortfarande vill ta över makten i riket. Sam lämnar Old Town och missar att John inte bara är en Targaryen, han är även Reigar Targaryens rättmätiga arvinge. 

Minnesvärda scener

Jag gillade avsnittet, precis som alla tidigare, men det var få scener som jag tyckte stack ut. Egentligen var det bara två som jag tyckte var värda att nämna lite extra. Scenerna då Dany tydligt visar att hon håller på att bli förälskad i John. När han berättar att han tänker hämta en White från andra sidan ser det nästan ut som att hon skulle ropa ut "Please, don't go John." När han sedan också klappar Drogon smälter hon ytterligare. Har väntat på detta ända sedan säsong ett.

Sammantaget var avsnittet mest till för att knyta samman säsongens inledning och säsongens sista avslutande två avsnitt. I nästa avsnitt kommer vi framförallt få följa Johns grupp som blir ambushade av The Night King. Som jag skrev i mitt "inför säsong 7 inlägg" tror jag att flera av karaktärerna i gruppen kommer dö och Dany kommer svepa in i slutet av avsnittet och rädda dem för att se till att de får med sig en White att visa upp. Men den slutgiltiga twisten i avsnittet blir att The Night King dödar och återupplivar en av drakarna.

Jag trodde tidigare att detta skulle ske i säsongens sista avsnitt men nu tror jag att det sista avsnittet kommer vara till för att knyta ihop alla trådar. Littlefingers död, John får reda på att han är en Targaryen, The Maesters får se den fångade White'en, the army of the dead bryter sig igenom muren osv.

Betyg: 3/5

I det här avsnittet hände saker väldigt snabbt. Dany tog över Casterly Rock. Cersei tog över Highgarden, avrättade The Queen of Thorns och alla sandsnakes. John och Dany slöt en "allians" tack vare Tyrions välplacerade ord. Jora Mormond blev helt återställd. Sansa återförenades med Bran och Melissandre yttrade en ny profetia.

Jag är överlag nöjd med att serien rör sig framåt snabbare och jag tycker att det är okej att det är mindre känslomässiga, karaktärsbyggande scener än vad det varit i tidigare säsonger (vi känner redan karaktärerna vid det här laget) men jag har svårt att acceptera att de även släpper tanken om att saker måste vara fysiskt möjligt. Jag menar förstås alla ologiska resor. Det verkar som att skaparna har förlikat sig med tanken om att "handlingen" är viktigare än trovärdigheten. Detta har varit ett problem tidigare också men aldrig har det varit så många ologiska scener i ett och samma avsnitt. Olenna tog sig över hela kontinenten på ett avsnitt. Greyworm till Casterly rock på två dagar. Jamie från Kings Landing till Highgarden på mindre än en dag. Eller den snabbaste av alla, Euron som seglar runt hela kontinenten på en förmiddag. 

Minnesvärda scener

Trots bristerna gillade jag ändå avsnittet. Det är så skönt att det mer eller mindre bara är huvudkaraktärerna som är kvar. Vi får massor av bra dialoger mellan seriens allra största karaktärer.

• Olenna avslöjar att det var hon som dödade Joffrey rakt i Jamies ansikte.
• Bran träffar Sansa och verkar helt förändrad. Näst intill känslokall. Ytterligare ett tecken på att seriens slut inte kommer att bli så typiskt "det goda besegrar det onda" som vi är van med inom fantasygenren.
• John träffar äntligen Dany. Jag kan definitivt se dem bli paret som enar Westeros i nästa säsong.
• Men min favoritscen var när John pratade med Tyrion. Inget märkvärdigt med scenen egentligen, men det är så skönt att få se sin favoritkaraktär äntligen få visa vad han är bra på. Tycker Tyrion har fått ta ett allt för stort steg tillbaka för länge.
• Intressant var också att vi fick en ny profetia. I alla fall var det så jag tolkade Melisandres ord till Varys. Båda kommer att dö i Westeros innan säsong åtta är över.

Flera av dessa scener hade gärna fått vara mycket längre och dragits ut över flera avsnitt men nu får vi bara sju avsnitt i denna säsong och med det i åtanke var jag nöjd.

Sammantaget var det både ett dåligt och ett bra avsnitt. Jag förstår kritiken som jag hört från många att serien inte känns äkta längre och jag håller med. Men jag tar hellre en säsong där det händer något och lite känsla tappas på vägen än att serien fortsätter framåt på samma sätt som tidigare med dussintals handlingar, hundratals karaktärer och i stort sett noll action förutom i säsongernas avslutande avsnitt.

Betyg: 3/5