JL Fantasy

Fler noveller

Det första är att skriva fler noveller. Medan Devans Dans varit hos testläsare har jag filat på min allra första novell och förra veckan skickade jag ut ett första utkast till några skrivande vänner för feedback, som kom tillbaka väldigt uppmuntrande. Novellen är i nuläget 4000 ord och mörkare än något annat jag tidigare skrivit. En mix av grim dark och high fantasy skulle man kunna säga.

Jag har tidigare skrivit om hur jag sett på noveller. På det stora hela en rätt tråkig genre eftersom det inte går att dyka in på djupet i någon del av berättelsen. Som läsare har jag aldrig riktigt fattat grejen. Men som författare kan jag nu se fördelen med noveller. Jag har hört i poddar att noveller är bra träning inför att ta sig an sin första roman, men eftersom jag aldrig uppskattat att läsa noveller har jag mer sett det som ett slöseri med värdefull skrivtid. Jag tänkte att det är bättre att träna på att skriva romaner direkt istället för att först ta mig an noveller.

Skrivandet och redigerandet av denna novell har gett mig mycket. Betydligt mer än vad jag hade förväntat mig. Dels är det skönt att se att processen rör sig framåt så snabbt. Första utkastet skrev jag på cirka 7-8 timmar (utslaget över cirka 6 veckor) skulle jag gissa. Och redan en vecka senare hade jag som sagt svar från fyra olika testläsare. Jämför detta med Devans Dans som tagit två år att skriva och som troligtvis kommer att ta något år till innan den är klar. Den här snabbare processen gav mig massor av energi och ideér till fler noveller. 

Jag har en fantasyvärld som jag håller på att bygga upp vid sidan av världen som Devans Dans utspelar sig i och jag tänker mig att skriva några noveller som utspelar sig i den världen dels skulle vara bra träning för mitt skrivande, dels skulle det hjälpa mig att göra den världen mer levande tills det är dags att sätta igång ett större projekt. Men mitt huvudsakliga fokus kommer fortsatt att vara Devans Dans och novellerna kommer jag att flika in när jag behöver lite paus från redigeringen.

  

Lektörssamarbete

För det andra  har jag inlett ett samarbete med en lektör. Detta skedde något slumpaktigt. Lektören Marita Brännvall  utlyste en tävling i höstas i en författargrupp på facebook där man kunde vinna ett lektörsutlåtande på sitt manus. För att vinna skulle man skicka in två scener från sitt manus. När tävlingen var över hörde hon av sig till mig och sade att jag inte hade vunnit lektörsutlåtandet men att hon ändå ville erbjuda mig en månads kostnadsfri coachning eftersom hon tyckte att mitt manus hade potential. Vi är mitt uppe i detta samarbete och det har varit väldigt lärorikt. Hon har sett över de första kapitlen på Devans Dans och ska snart även ge feedback på min novell.

Jag har även under året sparat ihop pengar som var menade att fungera som en början till en reservplan, utifall jag inte lyckades bli utgiven på ett större förlag. Denna plan har jag beslutat att släppa. De pengar jag har sparat ihop kommer jag i stället att lägga på lektörskostnader under nästa år. Skulle det i framtiden visa sig att något av de större förlagen inte vill satsa på Devans Dans får jag spara ihop nya pengar till de kostnader som ett boksläpp medför. Jag går på sätt och vis mer all-in skulle man kunna säga för den till synes omöjliga uppgiften att få ett stort förlag. Vi får se om det visar sig vara pengar i sjön eller om det ger resultat. Oavsett tror jag att det kommer att höja kvaliteten på Devans Dans och förhoppningsvis stärka mitt författarskap rent skrivtekniskt.

  

Jag har alltid haft ett ganska inskränkt förhållande till mitt läsande. Jag har i princip bara läst fantasyböcker och sett allt som inte kan klassas in i fantasylitteratur som sekundärlitteratur. Jag har dessutom värderat mitt läsande helt utifrån kvalitén på de fantasyböcker jag har läst. Om böckerna jag läst under ett år har varit dåliga har det automatiskt varit ett dåligt läsår. Förra året var inget undantag, men trots detta lyckades jag i fjolårets inlägg lista en rad böcker som jag tyckte var väldigt bra, framförallt böcker från andra genrer. 

I början av det här året var min inställning densamma, men under våren tappade jag lusten att läsa fantasy (mer om detta i förra veckans inlägg). Jag behövde en paus. Pausen blev dock mer omfattande än jag tänkt och jag har nu landat i insikten att läsande som inte är fantasy kan vara precis lika meningsfullt. Det låter väldigt barnsligt nu när jag tänker efter, men jag har som sagt haft ett ganska inrutat och absolut sätt att se på vad jag gillar att läsa och inte.

Det blev totalt åtta fackböcker, åtta skönlitterära böcker och en massa manga, läst under 2018. Sammanfattningsvis har jag nog fått mest ut av mangaserierna. Särskilt One Piece, som är bättre än vad den någonsin varit. Men även Kingdom, Hajime no Ippo, Goblin Slayer, Haikyu och One Punch Man har varit extra bra i år.

Nästa år fortsätter jag med min paus ifrån skönlitteratur. Kanske tar jag mig an någon enstaka fantasybok, men i första hand fortsätter jag läsa mangaserier och mer facklitteratur.

  

Årets fyra bästa böcker

The Righteous Mind

Med boken The Righteous Mind gav forskaren Jonathan Haidt mig en bättre förståelse för varför våra politiker inte tycks kunna jobba tillsammans. Han har under flera år forskat på vad det är, djupt inom oss, som gör att vi landar i så olika insikter om vad som är rätt och fel. 

Principles

Ray Dalio är en av världens mest lyckades företagare. I boken Principles lägger han fram de insikter som han gjort, under sin 40-åriga resa, kring vilka principer han använt sig av för att lyckas både i privatlivet och i de företag som han drivit.  

Sins of Empire

Den enda fantasyboken som jag verkligen uppskattade i år var Sins of Empire. Highfantasy, gudar, musköter, politiska intriger, krig och massor av magi. En bok som både kändes bekant och nydanande på samma gång. 

The Girl With All The Gifts

Från första sidan var jag fullkomligen förälskad i både huvudkaraktären och upplägget som M.R. Carey skapat. Den tappade något i den andra och tredje akten men på det stora hela var The Girl WIth All The Gifts en bok som jag sent kommer glömma.

Förra året förändrade jag hur jag förhöll mig till min prokrastination. Jag klev in i en process där jag försökte skära bort saker som på olika sätt stal tid från mitt skrivande. Jag visste att jag spelade mycket TV-spel och gick därför på spelberoendeträffar men jag hade inte i samma utsträckning förstått just hur många serier, mangor och kanaler på youtube som jag följde. Jag skar bort en hel del av dessa under förra året och har fortsatt den processen under det här året. Detta frigjorde en hel del tid till att läsa, blogga och skriva mer i allmänhet. Detta är till exempel första året som jag lyckats skriva ett blogginlägg varje vecka, vilket inte har varit så enkelt alla gånger. 

Med den här nyerövrade tiden har jag tagit mig an ett nytt slags projekt – att försöka vidga min förståelse för fantasygenren i stort. Dels genom att läsa alla svenska episka fantasyböcker (om jag ska slå mig in på den svenska marknaden kanske jag bör ha koll på vad som har skrivits i Sverige), dels genom att läsa fler av de största fantasyförfattarnas mest kända verk (Gaiman, Le Guin, Pratchett och Erikson m.fl.) för att ännu bättre förstå fantasygenren, även om jag på förhand känt på mig att deras stil troligtvis inte riktigt är den typ av fantasy som jag gillar.

Detta projekt har varit ögonöppnande, något som jag delvis har skrivit om tidigare på bloggen tidigare. I början tyckte jag att projektet var kul och jag uppfattade att det gav effekt, men efter några år av att läsa sådant som jag själv ansåg att jag "borde ha läst" har jag tappat suget på att läsa fantasy, både svensk och internationell. Detta har märkts extra tydligt på min läsning just i år eftersom jag har läst mer och mer icke-skönlitterära böcker. Dessa har bland annat handlat om immigration, skolvärlden, moral och etik, historia, genetik, självutveckling och skrivböcker. Jag har till och med läst Koranen i år. De flesta av dessa upplever jag till och med har gett mig mer än vad läsandet av fantasyböcker har gjort. 

Jag har med andra ord läst för lite för mitt eget nöjes skull och mer för att utbilda mig själv. Detta har i sin tur ironiskt nog resulterat i att jag bara i år har lagt undan ett dussintal av de böcker jag hade börjat att läsa. Dels för att de inte levde upp till de förväntningar jag hade på dem, dels för att de helt enkelt inte är den typ av litteratur som jag går igång på. I vissa fall tror jag också att det kan bero på att mitt tålamod för segstartade böcker och serier blivit sämre. Om karaktärerna och berättelsen inte har gjort mig intresserad efter de första 50 sidorna eller det första avsnittet har jag lagt dem åt sidan.

Inför nästa år ska jag tänka lite annorlunda kring mitt läsande, mer om detta i nästa veckas inlägg.

För några veckor sedan fick jag en förfrågan av mina vänner Per Lundgren och Samuel Stenberg att medverka i deras podd, Evil Flow, som handlar om att designa livet och jobbet så att helheten funkar. De ville att jag skulle berätta om boken Lying av Sam Harris och hur den förändrade mitt liv.

Det var väldigt roligt att få medverka i en podd för första gången, jag hoppas att ni också kan få ut något av avsnittet.

  

De senaste säsongerna av Netflix superhjälteserier har inte levt upp till förväntningarna. Det kändes därför osannolikt att den nya säsongen av Daredevil skulle kunna överraska och bryta den negativa trenden. Men sedan läste jag Tentakelmonsters spoilerfria recension av serien och blev intresserad.

I efterhand är jag glad att jag gav den en chans. Daredevil säsong tre är tillsammans med Jessica Jones säsong ett och The Punisher bäst av Netflix alla superhjälteserier. Säsongens största styrka är att den är starkt karaktärsdriven och att alla karaktärerna känns trovärdiga och intressanta, särskilt skurkarna.

Inte nog med att Wilson Fisk, aka "Kingpin" (som är en av de bästa skurkar som gjorts på TV) är tillbaka, vi får nu även lära känna FBI-agenten Ben "Dex" Poindexter, aka Bullseye, som försöker tygla sina inre psykopatiska tendenser. När Kingpin får reda på Dex särskilda färdigheter tar det dock inte lång tid innan han manipulerat honom över till sin sida. 

Kingpins förmåga att hela tiden förutse allt som Daredevil och hans vänner försöker göra för att stoppa honom, tillsammans med Bullseyes förmåga att faktiskt möta Daredevil i strid gör dem båda till en perfekt kombination för att göra Daredevils liv till ett helvete. Redan efter några avsnitt får vi se hur Daredevil och Bullseye strider mot varandra i ett kontorslandskap i en välkoreograferad strid där Bullseye tydligt visar hur han kan göra vad som helst till ett livsfarligt vapen. När det kommer till actionsekvenserna ligger Daredevil utan tvekan långt före de andra serierna. Striden i kontorslandskapet är bara en av många välgjorda stridsscener i säsongen.

Samtidigt som både Dex och Fisk är blodtörstande monster är de också människor med problem och det är många gånger som man tycker synd om dem, och faktiskt hejar på dem. Att se hur dessa ondskefulla karaktärer utvecklas och förändras under säsongen, precis som Daredevil gör, är imponerande och inspirerande att ta del av. 

Även handlingsmässigt var säsong tre välskriven. En del scener känns lite överdrivet långa och vissa av karaktärernas tvivel ältas lite väl mycket ibland vilket gör att säsongen stundtals blir lite seg. Den har trots allt 14 avsnitt som precis som många av de andra serierna hade kunnat bantas ner till tio avsnitt. Men i jämförelse med Netflix andra serier är detta inte ett särskilt stort problem. Alla avsnitt förutom ett, det som uteslutande handlar om Karen, har en tydlig framåtrörelse och håller sig till den bärande röda tråden, något som säsong två av Daredevil inte alls gjorde. 

Utöver Daredevil, Kingpin och Bullseye handlar en stor del av säsongen om bikaraktärerna Foggy, Karen och FBI-agenten Ray Nadeem. Alla dessa bikaraktärer är välgjorda men ibland önskar jag att serien hade dragit ner en del på deras scener för att istället fokusera mer på huvudkaraktärerna. Foggys familj får ett större utrymme, Karens förflutna kommer tillbaka och påverkar hennes beslut och Nadeem brottas med hur han ska förhålla sig till Kingpin.

En sista intressant aspekt av säsong tre är att den fokuserar mycket på religion och hur människor ska våga ha tillit till varandra när det är så lätt att sluta tro på människans godhet. En scen i avsnitt två som jag uppskattade mycket var när man får se hur Matt som ung  med sin superhörsel brukade tjuvlyssna på andras böner och hur det påverkade honom till att bli Daredevil.

Om Daredevil i framtiden skulle läggas ner, som en del rykten säger, hade den inte kunnat få ett bättre slut än vad den får med säsong tre. Jag hoppas dock verkligen att vi får se mer av dessa karaktärer, särskilt Bullseye som än bara har fått en mindre introduktion. Det vore fantastiskt att se en hel säsong av hur han blir en fulländad superskurk. 

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Venom

Antman and the Wasp

Infinity War