JL Fantasy

Det är fullt förståeligt om du är less på Spindelmannens återkommande filmäventyr. Under 2000-talet har det gjorts tre versioner av Spindelmannens bakgrundshistoria. Att det kommer en fjärde tolkning nu medan hypen för Marvels universum är som störst kändes som ett konstigt beslut från Sonys sida. Särskilt med tanke på att Homecoming var bra. Behöver vi verkligen en till, animerad, version av Spindelmannen just nu? 

Spider-Verse består huvudsakligen av tre akter: (Lätta spoilers)

Inledningen där Miles privatliv byggs upp på ett bra sätt. Särskilt relationen till pappan. Både Miles men också bikaraktärerna runt om honom känns trovärdiga och är lätta att tycka om. Hans resa från mobbad i skolan till nätslingande superhjälte är kanske inte en särskilt unik bakgrundsberättelse men den ger karaktären tillräckligt mycket djup för att jag ska bry mig om resten av filmen. Animationerna är väldigt bra och humorn refererar ofta till serietidningarna och de tidigare filmerna på ett smakfullt sätt, vilket fick mig att skratta högt vid ett flertal tillfällen. 

Huvudakten startar efter att Peter Parker misslyckas med att stoppa Kingpin, vilket lämnar Miles att med sina nyfunna krafter själv försöka stoppa Kingpin och hans många superskurkar till hantlangare. Han får snart hjälp av flera andra "spindelpersoner" som läckt över från andra dimensioner. Spider-Gwen, Noir-Spider, Spiderpig, Peni-Parker och, viktigast av alla, en andra Peter Parker som deppat ihop efter att han lämnat sin fru och sysselsatt sig med att käka pizza i titta på tv i några år. Relationen mellan Miles och Dekadens-Parker är filmens hjärta. Den ena vill inget annat än att bli en hjälte medan den andra har lämnat det livet bakom sig. Dynamiken är god och de har båda mycket att lära från den andra.

Slutet var i mina ögon den svagaste akten eftersom skurkarna inte gavs lika mycket tid som de övriga karaktärerna. Filmen hade gärna fått vara en halvtimme längre och där helt fokuserat på skurkarna som kämpar för Kingpins sak. I stället för att kännas meningsfull blir slutstriden en kavalkad av one-liners mellan Miles och de andra spindelpersonerna och även en animationsfest, då de olika dimensionerna kollapsar inpå varandra likt spegelvärlden i Dr. Strange. Roligt och snyggt men inte tillräckligt för att lämna något minnesvärt intryck.  

Spider-Man: Into the Spider-Verse känns på många sätt som en välgjord Pixar- eller Disney-film. Tonen och handlingen känns anpassad för en yngre publik medan meta-humorn och den vackra animationen kan hålla de mer pålästa fansen intresserade. Jag rekommenderar den till yngre tittare och till fans som älskar de olika spiderman-universumen lika mycket som jag. Har du inget bättre för dig kan det vara värt att se den på bio, men har du annat för dig kan du gott vänta till den släpps på DVD.

Betyg: 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Spiderman: Homecoming

Venom

Deadpool 2

Fler noveller

Det första är att skriva fler noveller. Medan Devans Dans varit hos testläsare har jag filat på min allra första novell och förra veckan skickade jag ut ett första utkast till några skrivande vänner för feedback, som kom tillbaka väldigt uppmuntrande. Novellen är i nuläget 4000 ord och mörkare än något annat jag tidigare skrivit. En mix av grim dark och high fantasy skulle man kunna säga.

Jag har tidigare skrivit om hur jag sett på noveller. På det stora hela en rätt tråkig genre eftersom det inte går att dyka in på djupet i någon del av berättelsen. Som läsare har jag aldrig riktigt fattat grejen. Men som författare kan jag nu se fördelen med noveller. Jag har hört i poddar att noveller är bra träning inför att ta sig an sin första roman, men eftersom jag aldrig uppskattat att läsa noveller har jag mer sett det som ett slöseri med värdefull skrivtid. Jag tänkte att det är bättre att träna på att skriva romaner direkt istället för att först ta mig an noveller.

Skrivandet och redigerandet av denna novell har gett mig mycket. Betydligt mer än vad jag hade förväntat mig. Dels är det skönt att se att processen rör sig framåt så snabbt. Första utkastet skrev jag på cirka 7-8 timmar (utslaget över cirka 6 veckor) skulle jag gissa. Och redan en vecka senare hade jag som sagt svar från fyra olika testläsare. Jämför detta med Devans Dans som tagit två år att skriva och som troligtvis kommer att ta något år till innan den är klar. Den här snabbare processen gav mig massor av energi och ideér till fler noveller. 

Jag har en fantasyvärld som jag håller på att bygga upp vid sidan av världen som Devans Dans utspelar sig i och jag tänker mig att skriva några noveller som utspelar sig i den världen dels skulle vara bra träning för mitt skrivande, dels skulle det hjälpa mig att göra den världen mer levande tills det är dags att sätta igång ett större projekt. Men mitt huvudsakliga fokus kommer fortsatt att vara Devans Dans och novellerna kommer jag att flika in när jag behöver lite paus från redigeringen.

  

Lektörssamarbete

För det andra  har jag inlett ett samarbete med en lektör. Detta skedde något slumpaktigt. Lektören Marita Brännvall  utlyste en tävling i höstas i en författargrupp på facebook där man kunde vinna ett lektörsutlåtande på sitt manus. För att vinna skulle man skicka in två scener från sitt manus. När tävlingen var över hörde hon av sig till mig och sade att jag inte hade vunnit lektörsutlåtandet men att hon ändå ville erbjuda mig en månads kostnadsfri coachning eftersom hon tyckte att mitt manus hade potential. Vi är mitt uppe i detta samarbete och det har varit väldigt lärorikt. Hon har sett över de första kapitlen på Devans Dans och ska snart även ge feedback på min novell.

Jag har även under året sparat ihop pengar som var menade att fungera som en början till en reservplan, utifall jag inte lyckades bli utgiven på ett större förlag. Denna plan har jag beslutat att släppa. De pengar jag har sparat ihop kommer jag i stället att lägga på lektörskostnader under nästa år. Skulle det i framtiden visa sig att något av de större förlagen inte vill satsa på Devans Dans får jag spara ihop nya pengar till de kostnader som ett boksläpp medför. Jag går på sätt och vis mer all-in skulle man kunna säga för den till synes omöjliga uppgiften att få ett stort förlag. Vi får se om det visar sig vara pengar i sjön eller om det ger resultat. Oavsett tror jag att det kommer att höja kvaliteten på Devans Dans och förhoppningsvis stärka mitt författarskap rent skrivtekniskt.

  

Jag har alltid haft ett ganska inskränkt förhållande till mitt läsande. Jag har i princip bara läst fantasyböcker och sett allt som inte kan klassas in i fantasylitteratur som sekundärlitteratur. Jag har dessutom värderat mitt läsande helt utifrån kvalitén på de fantasyböcker jag har läst. Om böckerna jag läst under ett år har varit dåliga har det automatiskt varit ett dåligt läsår. Förra året var inget undantag, men trots detta lyckades jag i fjolårets inlägg lista en rad böcker som jag tyckte var väldigt bra, framförallt böcker från andra genrer. 

I början av det här året var min inställning densamma, men under våren tappade jag lusten att läsa fantasy (mer om detta i förra veckans inlägg). Jag behövde en paus. Pausen blev dock mer omfattande än jag tänkt och jag har nu landat i insikten att läsande som inte är fantasy kan vara precis lika meningsfullt. Det låter väldigt barnsligt nu när jag tänker efter, men jag har som sagt haft ett ganska inrutat och absolut sätt att se på vad jag gillar att läsa och inte.

Det blev totalt åtta fackböcker, åtta skönlitterära böcker och en massa manga, läst under 2018. Sammanfattningsvis har jag nog fått mest ut av mangaserierna. Särskilt One Piece, som är bättre än vad den någonsin varit. Men även Kingdom, Hajime no Ippo, Goblin Slayer, Haikyu och One Punch Man har varit extra bra i år.

Nästa år fortsätter jag med min paus ifrån skönlitteratur. Kanske tar jag mig an någon enstaka fantasybok, men i första hand fortsätter jag läsa mangaserier och mer facklitteratur.

  

Årets fyra bästa böcker

The Righteous Mind

Med boken The Righteous Mind gav forskaren Jonathan Haidt mig en bättre förståelse för varför våra politiker inte tycks kunna jobba tillsammans. Han har under flera år forskat på vad det är, djupt inom oss, som gör att vi landar i så olika insikter om vad som är rätt och fel. 

Principles

Ray Dalio är en av världens mest lyckades företagare. I boken Principles lägger han fram de insikter som han gjort, under sin 40-åriga resa, kring vilka principer han använt sig av för att lyckas både i privatlivet och i de företag som han drivit.  

Sins of Empire

Den enda fantasyboken som jag verkligen uppskattade i år var Sins of Empire. Highfantasy, gudar, musköter, politiska intriger, krig och massor av magi. En bok som både kändes bekant och nydanande på samma gång. 

The Girl With All The Gifts

Från första sidan var jag fullkomligen förälskad i både huvudkaraktären och upplägget som M.R. Carey skapat. Den tappade något i den andra och tredje akten men på det stora hela var The Girl WIth All The Gifts en bok som jag sent kommer glömma.

Förra året förändrade jag hur jag förhöll mig till min prokrastination. Jag klev in i en process där jag försökte skära bort saker som på olika sätt stal tid från mitt skrivande. Jag visste att jag spelade mycket TV-spel och gick därför på spelberoendeträffar men jag hade inte i samma utsträckning förstått just hur många serier, mangor och kanaler på youtube som jag följde. Jag skar bort en hel del av dessa under förra året och har fortsatt den processen under det här året. Detta frigjorde en hel del tid till att läsa, blogga och skriva mer i allmänhet. Detta är till exempel första året som jag lyckats skriva ett blogginlägg varje vecka, vilket inte har varit så enkelt alla gånger. 

Med den här nyerövrade tiden har jag tagit mig an ett nytt slags projekt – att försöka vidga min förståelse för fantasygenren i stort. Dels genom att läsa alla svenska episka fantasyböcker (om jag ska slå mig in på den svenska marknaden kanske jag bör ha koll på vad som har skrivits i Sverige), dels genom att läsa fler av de största fantasyförfattarnas mest kända verk (Gaiman, Le Guin, Pratchett och Erikson m.fl.) för att ännu bättre förstå fantasygenren, även om jag på förhand känt på mig att deras stil troligtvis inte riktigt är den typ av fantasy som jag gillar.

Detta projekt har varit ögonöppnande, något som jag delvis har skrivit om tidigare på bloggen tidigare. I början tyckte jag att projektet var kul och jag uppfattade att det gav effekt, men efter några år av att läsa sådant som jag själv ansåg att jag "borde ha läst" har jag tappat suget på att läsa fantasy, både svensk och internationell. Detta har märkts extra tydligt på min läsning just i år eftersom jag har läst mer och mer icke-skönlitterära böcker. Dessa har bland annat handlat om immigration, skolvärlden, moral och etik, historia, genetik, självutveckling och skrivböcker. Jag har till och med läst Koranen i år. De flesta av dessa upplever jag till och med har gett mig mer än vad läsandet av fantasyböcker har gjort. 

Jag har med andra ord läst för lite för mitt eget nöjes skull och mer för att utbilda mig själv. Detta har i sin tur ironiskt nog resulterat i att jag bara i år har lagt undan ett dussintal av de böcker jag hade börjat att läsa. Dels för att de inte levde upp till de förväntningar jag hade på dem, dels för att de helt enkelt inte är den typ av litteratur som jag går igång på. I vissa fall tror jag också att det kan bero på att mitt tålamod för segstartade böcker och serier blivit sämre. Om karaktärerna och berättelsen inte har gjort mig intresserad efter de första 50 sidorna eller det första avsnittet har jag lagt dem åt sidan.

Inför nästa år ska jag tänka lite annorlunda kring mitt läsande, mer om detta i nästa veckas inlägg.

För några veckor sedan fick jag en förfrågan av mina vänner Per Lundgren och Samuel Stenberg att medverka i deras podd, Evil Flow, som handlar om att designa livet och jobbet så att helheten funkar. De ville att jag skulle berätta om boken Lying av Sam Harris och hur den förändrade mitt liv.

Det var väldigt roligt att få medverka i en podd för första gången, jag hoppas att ni också kan få ut något av avsnittet.