JL Fantasy

De av er som läste Oktobertankar vet att jag brottades med hur jag skulle hantera den första feedbacken på mitt manus. Det kanske mest uppenbara sättet att hantera det var genom att sitta lugn i båten, vänta in de andra testläsarnas kommentarer och ha tillit till redigeringsprocessen. Men en del av mig funderade på om jag behövde ta ett steg tillbaka. Manuset kanske hade för många stora brister och att det, även denna gång (som med mitt första manus), var bättre att ge upp den här berättelsen och i stället börja skriva något helt nytt. Att stånga sig blodig med ett manus med allt för stora grundläggande brister leder inte till något annat än frustration och tidsspill. En tredje tanke var att jag kanske bör läsa ytterligare någon skrivkurs som mer fokuserar på texthantering innan jag fortsätter. En sista tanke som jag på allvar övervägde var att det kanske var en bättre idé att gå tillbaka till ritbordet för hela manuset, skriva om allt från början som jag hört att somliga författare gör.

Surret av dessa tankar i mitt bakhuvud ledde till att jag gick in i något av en mindre depression. Jag har sovit sämre, inte velat träffa andra människor och i allmänhet haft svårt att finna ro i tillvaron. Jag beslutade mig först för att vänta in de andra tre författarnas kommentarer innan jag gjorde något över huvud taget. Men tankarna fortsatte att surra och det är fortfarande flera veckor kvar innan tiden för testläsarnas feedback har gått ut. Att bara gå runt och finna mig i att låta depressionen vara var inte hållbart. Därför beslutade jag mig för att agera och har nu i stället för att bara vänta ut tiden skrivit en lista över allt som jag i nuläget vet att jag behöver arbeta vidare med manuset. 

  

Karaktärer

• Skriva tillbaka och utöka handlingen kring en av de två perspektivkaraktärer som jag tog bort under skrivprocessen. Detta för att manuset bitvis saknar antagonism och den karaktären stod för en stor del av det.
  
• Karaktärsarken måste tydliggöras - framförallt Lyriks och Damons relation under de två avslutande akterna.
• Förtydliga skillnaderna i Lyriks och Damons röster.
• Förtydliga och visa mer av karaktärernas känslor genom att redigera befintliga kapitel och genom att lägga till fler kapitel för Damon och Lyrik under den andra och tredje akten.

Världen

• Tydliggör världsbygget och de övergripande problem som världen har på ett geopolitiskt plan.
• Tydliggör konceptet med andarna och de olika synsätten som finns kring dem i världen.
• Tydliggör andejakten och förklara mer varför andarna ibland dras till människor medan de ibland inte gör det.
• Personifieringar och allmän förtydling av miljöbeskrivningar, särskilt vid de viktigare platserna.

Handling

• Se över om brytpunkterna inträffar vid rätt tillfälle, gör detta genom K.M. Weilands 7-punktsstruktur. 
• Förtydliga brytpunkterna och se till att händelserna får större känslomässigt inflytande på huvudkaraktärerna. 
• Strukturera om, förläng och dela upp de kapitel som upplevdes som ofullständiga.
• Den lugnare början bryter för hårt mot det mer våldsamma slutet. Skillnaden behöver fasas in tydligare, särskilt under den andra akten. Detta ska dels göras genom den nya perspektivkaraktären men också delvis i Damons och Lyriks perspektiv.
• Skriva en ny epilog som kretsar kring och knyter ihop bokens tema och som bygger upp bättre för nästa bok.
• Jag har skrivit två olika slut och jag måste bestämma mig för vilket av dessa som ska gälla.

Tema och scener

• Tydliggöra bokens tema och utöka det till fler karaktärer och scener så att det blir en bärande känsla genom manuset.
• Dubbelkolla scenstrukturen genom berättelsen, se till så att de har en inledning, en mitt och ett slut.
• Kalla inte boken för episk fantasy. Det är mer en långsamt stegrande high fantasy.

Språk

• En genomgående språklig redigering där jag bland annat behöver kolla extra noga på följande:
  • Anglicismer, upprepningar, ordval, slå ihop ord, ta bort småord, stavning, grammatik, särskrivningar och se över de successiva flödena.
  • Gestaltning och allt som hör till det.
  • Händelseförloppet i texten behöver ses över. Vad händer först, hur reagerar de på det och inte tvärtom.

 

Det är svårt att veta huruvida detta är en helt normal, eller om det är en väldigt lång lista, över vad ett första utkast brukar behöva åtgärda. För mig känns det som en väldigt lång lista. Även om jag vet att det skiljer sig oerhört från fall till fall, och man kanske inte kan dra några större slutsatser av det, hade det ändå varit intressant att se och jämföra med hur andra debutantförfattares manus har sett ut i det här stadiet.

Men en sak är säker. Det kommer troligtvis ta längre tid att gå igenom alla dessa punkter än vad jag först föreställt mig. Med det i åtanke är det extra skönt att jag tidigare i veckan blivit beviljad F-skatt och att det därför nu är helt klart att jag kommer att gå ner i tid som lärare och arbeta 20 % som författare. Att nu kunna ha ca sex timmar schemalagd skrivtid, utöver det jag redan skriver idag, betyder oerhört mycket och känns som ytterligare stort steg i rätt riktning. 

Även om det självklart känns jobbigt att se så tydligt vilket enormt arbete som kvarstår så mår jag mycket bättre av att veta det än av att gå runt i något slags limbo där jag inte vet hur framtiden ser ut. Jag har tagit tillbaka kontrollen över processen och jag är fortfarande övertygad om att det finns något där inne i manuset, bakom allt bråte av redigering. En kärna av något unikt. En berättelse som kommer att bli läsvärd om jag bara lyckas reda ut alla problem som uppstår av min egen brist av kunskap.

Hur som helst så känner jag mig tillbaka på banan igen. Frustrationen och uppgivenheten över hur stor och omöjlig uppgiften tycks vara ska inte få fortsätta störa eller styra arbetet som är kvar. 

Illustratör: Lap Pun Cheung

I del ett tog jag upp tre punkter för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I del två gick jag igenom vad man kan tänka på när man skapar ett hårt magisystem och i den här tredje delen tänker jag beröra vad man bör tänka på när man ska skapa ett mjukt magisystem. 

De mjuka kräver ett något annorlunda angreppssätt än vad hårda gör eftersom att syftet på sätt och vis är dess raka motsats. I de hårda ska läsaren förstå hur magin används för att karaktärerna sedan ska kunna bruka magin fritt igenom boken i valfri utsträckning för att lösa de problem de ställs inför. Syftet med ett mjukt magisystem är inte att läsaren ska förstå det, snarare tvärtom. Ju svårare det är att förstå, desto bättre. Detta eftersom det grundläggande syftet är att läsaren ska få en känsla av förundran. De ska undra vad som kommer att hända härnäst och tro att allt är möjligt. Man skulle kunna säga att hårda magisystem är till för att tjäna karaktärerna så att de upplevs som coola, medan mjuka magisystem i större utsträckning är där för att tjäna författaren och berättelsen. 

"Fantasy needs magic in it, but I try to control the magic very strictly. You can have too much magic in fantasy very easily, and then it overwhelms everything and you lose all sense of realism. And I try to keep the magic magical — something mysterious and dark and dangerous, and something never completely understood. I don’t want to go down the route of having magic schools and classes where, if you say these six words, something will reliably happen. Magic doesn’t work that way. Magic is playing with forces you don’t completely understand. And perhaps with beings or deities you don’t completely understand. It should have a sense of peril about it." - Interview with George R R Martin

Den största fördelen med mjuka magisystem är att de är mer flexibla. De är därför ett mer användbart skrivarverktyg än vad hårda magisystem är. Om man som författare skriver in sig själv i ett hörn kan magisystemet finnas där för att lösa problemet. Mjuka magisystem är vanligare i berättelser riktade åt barn och unga vuxna, kanske för att världen i ett barns ögon är full av möjligheter och de ofta inte har ett lika tydligt behov av att förklara det som sker i dess omgivning som vuxna läsare har.

5 tips för att lyckas med ett mjukt magisystem

1. Se till att magin hela tiden har en känsla av oförutsägbarhet över sig. 
   När karaktärer använder magi i hårda magisystem går det ofta fel för att karaktärerna inte kan reglerna eller för att de blir utmattade av dess användning. I mjuka går det däremot fel för att magin är oförutsägbar. Fundera på hur du kan göra magisystemet oförutsägbart redan i planeringsstadiet. Kanske kan magin självt ha ett medvetande och en egen agenda? Kanske måste man offra något oersättligt för att magin ska kunna fungera, något som karaktärerna absolut inte vill offra.
   
   
2. Ha med få karaktärer som kan använda magin och använd inte magin för att lösa för många av deras problem. 
   Om karaktärerna ständigt använder den oförklarliga magin för att lösa sina problem kommer läsaren till slut anta att de kan lösa vilka problem som helst med magin. Det blir en slags deus ex machina om en magiker helt plötsligt använder en ny magi eller artefakt för att lösa ett problem som till synes verkade helt omöjligt att lösa. I Game of Thrones mjuka magisystem är det vanligt att de få karaktärer som använder sina krafter inte själva vet exakt vad som ska hända. Ofta skapas det någon slags situation som karaktärerna inte hade förutsett. Melissandre lyckas (spoiler) döda Stannis Baratheons bror med sin magi men i slutändan spelade det ingen roll eftersom Stannis ändå förlorar det efterföljande kriget mot Lannisters. Vill du alltså skriva om coola episka magiska strider där flera olika magiker strider mot varandra är det troligtvis bättre att använda dig utav magi som åtminstone delvis grundar sig i ett hårt system.
   
   
3. Om magisystemet har regler bör dessa regler inte förklaras i sin helhet för läsarna. 
   Det går så klart att lägga till begränsningar även i mjuka magisystem och de flesta bra böcker med sådana har någon slags begränsning. Om vi åter igen tar Game of Thrones som exempel verkar det vara så att Melissandres magi grundar sig i blodsoffer från personer med kungligt blod. Ju mer omfattande magi desto mer blod verkar måsta offras. Eftersom det inte är klart vad som kan och inte kan göras blir det extra viktigt i mjuka magisystem att författaren planterar ledtrådar om vad som komma skall, hur karaktären utvecklas inom sin magi, för att det inte ska kännas som en deus ex machina.
   
   
4. Skriv inte berättelsen ur en magikers perspektiv. 
   Om du hade fått kliva in i Gandalfs huvud hade han kunnat förklara allt han visste om magisystemet, vilket gör att hela mystiken med det går förlorat. Det går dock att komma runt detta problem. Till exempel genom att använda magiska artefakter i stället för att karaktärerna själva frammanar magin eller genom att skriva om en magiker som inte förstår hur hens kraft fungerar. Risken med dessa två lösningar är dock att det ändå tar bort en del av mystiken som ett mjukt magisystem kan skapa.
   
   
5. Om magin kan göra i stort sett vad som helst bör enskilda karaktärer endast kunna använda en liten del av dessa möjligheter. 
   Mjuka magisystem är överlag mer öppna än vad hårda är. Möjligheterna för magins potential är därmed ofta betydligt större i mjuka magisystem. Harry Potter (som är en blandning av ett hårt och ett mjukt magisystem) är ett exempel på detta. Det finns en magisk formel eller artefakt för i princip vad som helst i den världen. Vill du resa tillbaka i tiden? Vill du kunna överleva döden? Vill du ta bort minnet från alla personer i en hel stad? Vill du kunna döda någon med en enkel beröring? Allt detta och mycket mer är möjligt i Harry Potter, men dessa formler används ofta bara i en begränsad del av berättelsen. Anledningen till att det inte används oftare är för att karaktärerna inte har tillgång till magierna. Kanske krävs det ovanliga artefakter eller ingredienser, eller så är magin förbjuden. Genom att begränsa karaktärernas tillgång till den oändliga magin förefaller inte magisystemet omedelbart lika mjukt som det faktiskt är. På detta sätt går det att komma runt en del av de begränsningarna som vanligtvis brukas kopplas samman med mjuka magisystem.

  

---------

Tack för att du tagit dig tid att läsa mina tankar om att skapa magisystem. Är det något av det jag har skrivit som du har sypunkter kring? Hör då gärna av dig här i chatten eller på min författarsida på facebook.   

I originalversionen är Marvelkaraktären Venom, aka Eddie Brock, mest känd som en av Spindelmannens farligaste fiender. Från början var han en tuff men ganska vanlig journalist som hade en personlig vendetta mot Spindelmannen, men när han blir infekterad av Venomparasiten genomgår han en drastisk förändring. Krocken mellan Brocks och parasitens personlighetsdrag och olika agendor gör att han till slut blir en våldsam antihjälte som räddar de han anser vara oskyldiga, men samtidigt också förgör ondska och alla som han inte gillar, inklusive Spindelmannen. 

När jag hörde att Tom Hardy skulle spela Venom blev jag överlycklig. För mig var han både utseendemässigt men också rent skådespelarmässigt perfekt för att kunna leverera en trovärdig och skrämmande Venom. Efter att ha sett trailrarna svängde dock min förväntan 180 grader. Framförallt för att jag tyckte att det verkade som att de inte lyckades fånga dynamiken mellan Brock och Venomparasiten. Jag gick därför in i biografen med låga förväntningar.

Den inledande delen är väldigt lik många andra Marvelfilmer. Den bygger upp Brock som en fantastisk, givmild och älskvärd människa. Han skänker pengar till hemlösa och småpratar med dem för att lysa upp deras dag, han klagar inte på sin granne som spelar för hög musik, han slåss mot överheten genom sina självuppoffrande journalistiska gärningar och han älskar sin flickvän mer än livet självt. I stället för att framstå som en karaktär som kan tackla det mesta framstår han i stället som någon som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. När han sedan dumpas av sin flickvän Anne Weying (Michelle WIlliams) efter att ha retat upp miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed) hoppar handlingen två år fram i tiden. Brock är nu ett vrak som inte kan ta hand om sig själv. Han söker jobb som diskplockare och håller på att bli av med sin lägenhet men får en chans till upprättelse när en vetenskapskvinna vid Drakes bolag söker upp honom och vill ge honom information om de olagliga experimenten som Drake genomför.

När Brock infekterats skiftar filmen från att ha varit väldigt allvarlig till att fyllas av överraskande mycket slapstick-humor, vilket gjorde det otydligt vilken känsla filmen försökte förmedla. I början kan parasiten bara skrika ut enkla kommandon till Brock, som "HUNGRIG!" eller "MAT!", men efter bara några få scener kommenterar den Brocks misslyckade sexliv och öppnar upp sig kring att även hen var en "loser" på sin hemplanet. I en intervju med regissören Ruben Fleischer säger han att samtidigt som han försökt skapa en mörkare hjältefilm har han även velat få med en aspekt av en slags "buddy-film". I mina ögon hade filmen gärna fått höja åldersgränsen och omfamnat den mörkare versionen av Venom mer och tagit bort buddy-aspekten helt och hållet. Nu blir den i stället en slags PG 13-film med väldigt mörka kulisser och teman men utan att gå in i något av dem särskilt djupt. Till exempel dör det människor till höger och vänster – huvuden bits av, människor torteras och utsätts för experiment men vi får inte se en droppe blod och väldigt lite reflektion av de våldsamma händelserna. 

Kontrasten mellan Brocks personlighet innan och efter parasiten flyter inte heller ihop på ett troligt sätt. Samma sak gäller konstigt nog också parasitens personlighet. I början är hen helt fokuserad på mat medan den i slutet reflekterar om tingens tillvaro och sin framtid på jorden. De hade kunnat göra Venomparasiten till någon slags primal kraft eller dylikt. Men när de i stället har små skämtsamma dialoger och diskussioner med varandra blir Venomparasiten en egen karaktär, vilket hade kunnat vara väldigt intressant om den delen utforskats mer.

Tyvärr är det också en del scener i filmen där Hardy överspelar, medan han i flera andra scener underspelar. Liknande problem finns även hos Riz Ahmed och Michelle Williams. Eftersom ingen av dem vanligtvis är dåliga skådespelare landar jag i slutsatsen att de tvingats arbeta med ett dåligt manus och dålig regi.

Trots alla dessa brister tycker jag ändå att filmen var sevärd. Tempot är välavvägt och den överliggande handlingen är helt okej. Eftersom Spindelmannen inte är med i den här filmen har de ändrat karaktärens bakgrundshistoria något men i det stora hela är det samma som i serien vilket jag uppskattar. Jag gillade också att det är en mörk anti-hjältefilm men hade önskat att de vågat dyka ännu djupare in i det temat. Jag hade kanske gett filmen en trea i betyg om det inte vore för tonskiftningarna och den dåliga regin. 

Vill du ha en något mörkare hjältefilm kan Venom vara värd att se när den kommer ut på DVD men jag skulle inte se om den på bio. Jag tror inte att den här versionen av Venom kommer att leva vidare in i Marveluniversumet.

Betyg: 2 av 5

Vill du läsa fler recensioner? 

Tau (Netflix)

Solo: A Star Wars Story

And-Man and The Wasp

Annihilation (Netflix)

Jag har haft en dålig månad. Enligt mina nya testläsare suger mitt manus, och när till och med Skatteverket tycker att jag skriver för lite och för dåligt är det lätt att tappa hoppet. "Sluta kontakta oss" var det enda de skrev senast. Det enda ljuset den här månaden var att Lars Carlberg bad mig skriva en "insiktsfull och vältalig totalsågning" av hans nya ljudbok som släpptes den sextonde oktober via Fafner Förlag och Storytel. Äntligen en förfrågan i min smak. Jag tackade genast ja utan att veta vad jag höll på med eller ens ha hört talas om hans bok. Jag väljer dock inte att kalla det här för en recension utan snarare en "litterär roast". 

Sex, Lögner och Radband (SLR) är inte en bok, utan en novell. Ja, jag vet vad ni tänker. Den typen av litteratur som endast har ett syfte: att marknadsföra författaren och hens andra verk. En "genre" som inte har några som helst ambitioner att faktiskt bli något som kan bidra till samhället eller ge någon slags minnesvärd upplevelse. Svenska noveller har i stort sett inget läsvärde över huvud taget för någon annan än författarna själva och dess förläggare. Turligt nog är detta ett faktum som även svenska folket verkar vara medvetna om, för ingen läser noveller annat än om de faktiskt blir ombedda att totalsåga dem.

SNR klockar in på två timmar och tjugotvå minuter men den kändes betydligt längre än så. Detta för att den största delen av berättelsen är en transportsträcka där nunnorna ska ta sig från punkt A till punkt B innan deras kloster går under. Parallellt med detta ska man som läsare försöka utläsa vad som är sant och vad som är lögn av det som demonbaronessan säger under resan. Resan eller lögnerna blev dock aldrig särskilt intressanta, eftersom jag inte kunde sluta reta mig på dialogen mellan nunnorna och demonen. De utbyter konstant små meningslösa gliringar där nunnornas göteborgshumor och profana svordomar ska upplevas som komiska. Den stora twisten kring vad som är sant och falskt som berättelsen byggt upp för blir ett antiklimax eftersom själva twisten faktiskt redan har avslöjats, långt i förväg. Tydligen har demonen inte ljugit alls utan berättat hur berättelsen ska sluta, vilket var ganska uppenbart redan från början.

Och så var det det där med uppläsaren, Simon Väderklint. Ledsen att du skulle behöva bli indragen i det här, men hur ska man kunna skriva en roast av en ljudbok utan att dra in dess uppläsare? Varför förlaget över huvud taget har valt en man att läsa upp en bok där samtliga karaktärer är kvinnor övergår mitt förstånd. Är det något slags PK-budskap eller orkade de helt enkelt inte leta reda på någon annan uppläsare än den de brukar använda? Simon försöker vrida och vända på sin pojkaktiga men ändå något djupa röst för att skapa olika kvinnliga läten eller absurda röster för att passa de ännu mer absurda karaktärerna. Jag blev hela tiden tvungen att tänka om då min hjärna automatiskt projicerade män in i alla roller, särskilt den sexiga bondageälskande demonbaronessan som utgör den större delen av berättelsen. Jag hoppas åtminstone att detta beror på uppläsaren och inte något annat... När Simon läste upp texten som gång på gång beskrev de slanka och svajande höfterna hos demonen och nunnorna såg jag vid mer än ett tillfälle framför mig en läderklädd Christer Lindarw som ämnade att locka nunnorna in i frestelsen.

Jag har inte läst något av Lars Carlbergs tidigare verk men har hört en del prata gott om hans novell Sönderdelningen av besten Skorm. En berättelse som ska vara annorlunda från något annat. Jag visste därför inte vad jag skulle förvänta mig när jag läste SLR. I efterhand antar jag att den är tänkt att vara en humoristisk och absurdistisk berättelse som ämnar att gestalta livets meningslöshet, vilket passar bra för "genren". I denna novell blandas bondagesex, vapenfetisch, billig göteborgs- och kiss och bajs-humor i en salig eller fördömd blandning. Ingen av dessa saker hyser jag dessvärre något större intresse för.  

Den farhåga som jag har med alla noveller visade sig även vara sann för Sex, Lögner och Radband. Ytterligare en intetsägande berättelse.

  

Tack för att jag fick chansen att roasta din novell Lars, jag önskar dig all lycka!

I min skrivcirkel, där vi skickar in texter löpande, är alla medvetna om att texten bara är ett ofullständigt utkast. Kommentarerna är inriktade på att vara peppande och fokuserar därför mest på de delar av texten som engagerar. Detta för att vi ska kunna fånga upp det som gjort texten läsvärd i vårt fortsatta skrivande. 

Syftet med testläsarna är det raka motsatta. Texten är "färdig", åtminstone så att den går att läsa från början till slut, men egentligen är manuset inte nämnvärt mycket mer redigerat än det jag tidigare skickat till skrivcirkeln. Kommentarerna ska fokusera på det som inte fungerar och det som behöver utvecklas. När jag nu har fått de första kommentarerna inser jag hur ovan jag är på att få återkoppling från personer som inte läst manuset allt eftersom jag har skrivit det. Hur ovan jag är på att få återkoppling som i sin natur ämnar att vara kritisk snarare än peppande.

Testläsaren och jag träffades i Göteborg på Bokmässan, och jag fick redan då ta del av några av hans åsikter kring manuset. Det var ett bra samtal som gav mig flera tankar om vad jag behöver arbeta mer med och jag blev taggad på att påbörja den mer genomgående redigeringsfasen. För några dagar sedan fick jag hans kommentarer skriftligt och där stod det en hel del mer än det vi pratade om när vi sågs.

En del av de övergripande kommentarerna visste jag redan innan att jag skulle behöva åtgärda, men det dök även upp en del andra intressanta aspekter som jag inte tänkt igenom ordentligt. Detta blev jag glad över. Testläsarens kommentarer handlade bland annat om vilka löften jag gett genom boken och hur de följdes upp, allmänna funderingar kring världsbygget och handlingen samt vilka karaktärer och relationer som behövde fördjupas och förtydligas. Jag kände mig något omtöcknad efter att ha läst de övergripande kommentarerna men ändå väldigt tacksam för hur genomgående de var. När jag sedan såg alla kommentarer som han skrivit löpande in i texten gick jag från att vara omtöcknad till att må illa. 

Jag har bett mina testläsare att bara kommentera på de strukturella bristerna i manuset – språket har jag tänkt ta itu med senare. Jag är medveten om de textmässiga bristerna och att manuset fortfarande är i ett tidigt stadie. Därför vill jag inte ha återkoppling på dessa saker. Men tillsammans med synpunkterna på struktur och scener hade jag även fått många kommentarer på just bristerna i språket. 

På ett rationellt plan förstår jag ju att kommentarerna är ämnade att hjälpa och inte är en personlig kritik mot min litterära förmåga. Men till saken hör också att jag vet att detta är en av mina stora svagheter. Mitt skriftspråk är anledningen till att jag inte vågade skriva något skönlitterärt på 15 år. Detta har jag jobbat med att släppa och jag trodde att jag hade lärt mig att kontrollera mina mest självkritiska tankar. Men att se så många fel svart på vitt fick alla känslor jag tidigare haft att bubbla upp utan att jag var förberedd på det. När jag gick igenom alla anglicismer, perspektivfel och annat kom tårarna. Tankar som: jag borde inte hålla på med detta, jag är inte ämnad att bli en författare och mina drömmar är naiva.

I stunden var detta oerhört jobbigt, men nu när jag har låtit manuset vila i några dagar och reaktionen har ebbat ut är jag tacksam. Jag har fått ett tillfälle att åter igen inse att jag fortfarande har mycket jag behöver jobba med litterärt men också rent känslomässigt. Jag känner mig stärkt i att den väg jag valt att gå är rätt väg, men jag inser också att redigeringen troligtvis kommer att ta längre tid än vad jag hade hoppats på. 

Nu ska jag vänta in de andra författarnas kommentarer, sikta på att inte bryta ihop och sedan reda ut alla tankar om hur jag ska förbättra manuset i redigeringsfasen.