JL Fantasy

Glass - Recension0

27 januari 2019

David Dunn är jagad av polisen för att ha tagit lagen i sina egna händer. Han har letat efter massmördaren som kallas The Horde och har nu äntligen lyckats. Men innan han hinner oskadliggöra honom tillfångatas båda av polisen. De blir inlagda på ett mentalsjukhus där psykiatrikern Dr. Ellie Staple åläggs att "bota" deras vanföreställningar. På sjukhuset sitter även Elijah Price fångad. Och han har väntat länge på att få sällskap av fler "superhjältar".

Glass poster

M. Night Shyamalans Unbreakable kom ut år 2000 och fullkomligen golvade mig. Flera år innan Marveluniversumet och Batman Begins startade den nya eran av superhjältefilmer. Jag älskade stilen, osäkerheten och trovärdigheten i den då helt banbrytande filmen. I stor utsträckning liknar den det jag önskar skapa med mina egna böcker, fast med fantasy och inte superhjältar. 

Sexton år senare kom den fristående uppföljaren Split och presenterade den personlighetskluvna massmördaren Kevin Wendell Crumb, aka The Horde. Filmens handling var helt okej men det mest intressanta var karaktären och skådespeleriet av (James McAvoy) med hans 23 personligheter. När Bruce Willis oväntat dök upp i en post credit scene och namedroppade Glass, började mitt hjärta slå lite hårdare. Att dessa två filmer utspelade sig i samma värld öppnade upp för en intressant möjlighet. Skulle Shyamalans nya värld till och med kunna utmana Marvels filmuniversum på något plan? Jag gick därför in i biografen med väldigt höga förhoppningar och förväntningar.

Utan att spoila något kan jag konstatera att Glass öppnar för den möjligheten. Men av att döma av vad Shyamalan sagt tidigare när han fått frågan tycks det vara osannolikt. Så här svarade han på en liknande fråga i Screenrant:

"I don't want to relive stuff and I don't want to be an opportunist, that's not the relationship that I have with the audience, that I aspire to. My aspiration is they know they're going to get an original thriller every single time. That's where my taste go, so I'm going to say no right now."

Hur bra var den här avslutande delen av trilogin då? Som de flesta filmer har den både styrkor och svagheter. Stilen och karaktärerna är fortfarande intressanta. I filmens första scen får vi se Dunn i sin regnponcho, talandes med sin son Joseph i en hörsnäcka om hur de ska hitta The Horde, att poliserna letar efter dem båda för fullt och att Dunn nu har börjat kallas The Overseer av Philadelphias befolkning. När Dunn och The Beast drabbar samman tidigt i filmen men avbryts av polisen ryser jag av välbehag och längtar tills de ska få slåss igen. Jag ser framför mig en storslagen filmupplevelse. 

Tyvärr tycks Shyamalan inte våga lita på att publiken har sett de två föregångarna. Filmens inledning kretsar mycket kring att presentera de olika karaktärerna och de händelser som lett dem hit igen. Även om man inte måste ha sett de två första filmerna för att förstå handlingen är jag övertygad om att 99 % av biobesökarna har gjort just det, och flera har säkerligen dessutom sett om de två filmerna igen i förberedelse för Glass. 

Ett annat problem är att den bärande frågan genom filmen är densamma som i Unbreakable. Är dessa personer superskurkar och superhjältar över huvud taget eller har de bara vanföreställningar? Att filmen till så stor del repeterar och utforskar samma teman som de förra filmerna gör att den förlorar värdefullt tempo. Även om det som händer i filmens första halva inte är tråkigt på något sätt fann jag mig ändå vid flera tillfällen tänka: ge mig mer, visa något nytt. Ta den här berättelsen till nästa nivå. 

Filmen heter Glass, vilket gjorde att jag trodde att den framförallt skulle kretsa kring Mr. Glass. Så är inte fallet. Under större delen av filmen säger Glass faktiskt inte ett enda ord utan är i något slags katatoniskt tillstånd. I stället läggs mer fokus på konflikten mellan Dunn och Crumb och på Dr. Ellie Staples försök att övertyga dem om att de inte är superhjältar. När Glass väl sätter igång med sina planer är mer än två tredjedelar av filmen redan avklarad. Även om jag till slut skulle få den där efterlängtade striden mellan The Overseer och The Beast skulle det ändå bli väldigt lite av det nya och det episka som jag längtat efter i nästan 20 år. Visst blir avslutningen mer actionfylld och i trogen Shyamalan-stil har han sparat en del överraskningar till slutet men när dessa utgör en så liten del av berättelsen lyckas de inte bära upp helheten. 

Sammantaget

Unbreakable är en av mina favoritfilmer och Glass fortsätter i samma anda. Filmens upplägg bygger upp för möjligheten om en episk kollision mellan superhjältar men i stället för att leverera på det spenderar den för mycket tid inuti mentalsjukhuset med att repetera poänger som de två tidigare filmerna redan gett oss. De som hoppas på mer av samma som tidigare kommer troligtvis att vara nöjda med Glass. Men vi som önskade något ytterligare lämnade biografen med en känsla av att glaset var halvtomt.

Betyg 3 av 5

    

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Bright


Morgonrutiner - Januaritankar0

19 januari 2019

Efter några år av laborerande har jag äntligen funnit motivationen och disciplinen för att ringa in en tid för skrivande som passar mig och familjen. Under de senaste veckorna har jag klivit upp mellan klockan 4:30 och 5:00 varje morgon. Disciplin = frihet.

Morgonrutin

Jag är en morgonmänniska. Har alltid varit det. Jag minns hur mina vänner satt uppe på kvällarna till småtimmarna för att spela något spel medan jag gick och lade mig för att kunna klämma in någon timme av grinding innan skolan drog igång. Under mina första år som lärare hann jag inte planera mina lektioner på arbetstid, så jag klev upp några timmar innan jobbet för att göra färdigt planeringarna för dagen. När jag började skriva skönlitterärt kunde jag skriva varje morgon och känna hur jag kom närmare och närmare mina mål. Sedan fick vi barn.

Folke föddes 2015 och hade svårt att sova på grund av en del magproblem. I stort sett varje kväll vaknade han 10-15 gånger och oftast räckte det inte med att nynna, stryka eller ge honom något att äta för att han skulle somna om. Tricket som till slut blev vår dagliga rutin var att kliva upp, slå igång vattenkranen i köket och vagga honom fram och tillbaka i famnen och samtidigt nynna något. Hade vi tur tog det bara några minuter, hade vi otur kunde det ta timmar. De värsta gångerna var när han blev sjuk. Ingenting fungerade. Till slut delade jag och min fru in nätterna i skift. Ut med honom i barnvagnen, gå en två timmars promenad (mitt i vintern), sova två timmar medan den andra var ute och gick, och så vidare. Det var härliga nätter det. Fyra timmar sömn, fyra timmar promenad. Jag behöver knappast nämna att det inte blev något skrivet under denna tid – varken på morgonen eller någon annan tid. Folke började sakta men säkert sova bättre men visade sig, precis som jag, vara en morgonmänniska. Under de första två åren vaknade han mer eller mindre alltid klockan 05:15. Och i samma veva fick vi barn nummer två, Elis. Jag försökte klämma in skrivpass på kvällarna men upplevde hela tiden att det krävdes betydligt mer energi för att komma igång på kvällstid.

Idag är situationen annorlunda. Elis har inte samma tendens som Folke att vakna flera gånger under natten och vaknar oftast inte lika tidigt. Och om han gör det går det ofta att få honom att somna om och sova någon timme till. Efter nyår har jag därför åter igen börjat skriva på morgnarna. Klockan 05:00 börjar numera min sänghalva att vibrera av väckarklockans "silent mode", men om jag ska vara ärlig så har jag nästan alltid redan vaknat och klivit upp av mig själv. Tar en promenad runt kvarteret ena dagen, gör mina tabathaövningar den andra dagen. Därefter stretchar och mediterar jag i 10 minuter med appen Waking Up. Allt detta tar cirka 30 minuter, sedan är det dags att sätta igång med dagens första skrivpass.

När jag implementerade den här nya rutinen var det under de första dagarna svårt att tvinga kroppen att kliva upp ur sängen. För att hantera detta använde jag mig av Mel Robbins Five Second Rule  och förundrades över hur väl det fungerade. Att detta passade mig beror troligtvis på att jag har, det som psykologen Gretchen Rubin kallar för, en intern motivations-personlighet.

Att kliva upp klockan 4:30 är extra skönt av framförallt två anledningar. Dels för att världen är helt tyst. Ingen är vaken. Mailen plingar inte, inga notiser poppar upp på mobilen, inga bilar hörs utanför huset – det gör det lättare för mig att fokusera på uppgiften. Dels beror det också för att min kreativitet flödar som bäst innan dagen bombarderat mig med en massa intryck och tankar. På morgonen behöver jag inte "värmas upp" inför texten utan kan dyka in direkt och låta idéerna flöda. Sedan finns det så klart även en rad fördelar med att medvetet reglera mitt sömnmönster för att få ut mer av de timmar jag sover. Tidigare upplevde jag att jag behövde sova minst 8 timmar varje natt men nu när jag sover mer regelbundet och tänker mer på kaffeintag och annat så känner jag mig lika pigg efter att endast ha sovit 6-7 timmar. 

På två veckor har jag fått lika mycket gjort som under hela hösten. Nu är det bara att hålla tummarna för att detta inte är någon tillfällig bieffekt av fastan och att jag kan vidhålla rutinen framgent. Att kunna skriva varje morgon plus med de 6 timmar i veckan jag har tack vare att jag gått ner i tjänst hoppas jag ska ta mitt skrivande till en ny nivå. 


Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?0

13 januari 2019

Min första bokserie planerade jag, till och från, i nästan 15 år innan jag till slut började skriva på den och min nuvarande roman har jag arbetat med i 5 år nu. Frågan kring huruvida fantasy är svårare att skriva än andra genrer smög sig naturligt på under de här processerna. Till en början tyckte jag att det var uppenbart att så var fallet. "Se bara hur lång tid det har tagit mig, det hade det inte gjort om jag skrivit en deckare", tänkte jag. Under processen har jag dock kommit att nyansera min syn kring detta.

Är fantasy svårare att skriva än andra genrer?

Alla genrer har sina egna problem: att få till humorn i komedier, att få läsarna att darra i skräck, att sakligt beskriva vetenskapen utan att tråka ut läsarna i hård science fiction. Jag tror inte att fantasy nödvändigtvis är svårare att skriva än andra genrer. Men fantasy har en del andra problem som gör att genren kan upplevas som ett större och mer komplicerat projekt att ta sig an än till exempel en romantisk berättelse.

Min grundläggande tanke som jag burit på under de senaste åren är att fantasy, särskilt high fantasy och andra subgenrer som är kopplade till sekundärvärldar, är svårt att skriva eftersom det – om det ska göras ordentligt – tar längre tid än många andra genrer. Som jag ser det möter fantasyförfattare fyra huvudsakliga problem:

  

  • Fantasy är en genre där många läsare förväntar sig en viss mängd troper. 

    Vad förväntar sig läsare av just fantasy? Magi, dramatiska scener, spektakulära vyer och karaktärer som utmanar status quo är några av de vanliga troperna som många läsare vill se. Att leverera på alla dessa löften är en storslagen uppgift för vilken författare som helst, allra mest för nya aspirerande författare som ännu inte har finslipat sin litterära förmåga. Tröskeln som kommer med denna insikt, att berättelserna dels måste vara välskrivna (så att världen och karaktärerna känns levande) men också storslagna för att greppa många läsare, är en utmaning som jag upplever som större i fantasy än i någon annan genre, förutom kanske historiska romaner. Detta blir ofta ett problem för många nya författare, som jag upplever försöker åstadkomma alldeles för mycket med sina första verk. Mer magi, mer strider, mer konflikter, mer storslagna och udda miljöer. Alla de troper som är de mest kända fantasyverkens signum. De misslyckas ofta därför med att knyta ihop och få dessa världar, karaktärer och handlingar att kännas trovärdiga. Den nära kontakten med huvudkaraktären drunknar i många fantasyförfattares nya verk. Att vara unik och samtidigt leverera på förväntningarna är knepigt.

  • Fantasy kräver ofta komplicerade världsbyggen.

    I somliga fall byggs hela planeter, eller åtminstone kontinenter, upp från grunden. Allt från fauna, till solcykler, till dvärgarnas modeutveckling över tid. Att levandegöra en hel värld som läsaren inte känner till i förväg kräver mycket detaljer om den ska upplevas som lika verklig som vår egen. Man kanske kan avfärda detta genom att säga att det är författarnas egna val. Om någon är så dåraktig och har ett så stort gudskomplex att hen försöker bygga en hel värld från ingenting, får den skylla sig själv. I somliga fall används vår värld som stomme till världsbygget både i geografi och som kulturell bas, men flera verk river även upp dessa för att själva skapa något eget, något unikt som sticker ut i läsarens ögon, något som ska få dem att komma ihåg just den författarens verk. I likhet med troperna blir detta en uppgift som är svår för nya författare att bemästra. Hur ska världsbygget visas för läsaren? När ska det visas? Och när är mindre bättre än mer? Det hela blir inte lättare när många läsare, precis som med troperna, förväntar sig en viss storslagenhet. Kompromissen mellan att ge läsaren det den vill ha, och att skriva en berättelse som man som författare kan få en god översikt över, krockar ofta.

  • Många subgenrer inom fantasy kräver ofta en större uppsättning av perspektivkaraktärer.

     För att världsbygget, som författaren tillbringat åratal med att bygga upp, ska kunna visas upp kräver en fantasyroman ofta flera perspektivkaraktärer. För vår unga hjälte kan ju inte vara överallt samtidigt. Hur ska läsaren få se Seanchans interna stridigheter? Kanske kan jag lägga till deras prinsessa Tuon som en perspektivkaraktär i några kapitel? Vips så blev Wheel of Time minst 50 000 ord längre. Att göra en eller två karaktärer riktigt trovärdiga kan vara svårt nog för en ny författare. Hur ska man bemästra och kunna fläta ihop fem eller tio perspektiv på ett sätt som inte tröttar ut läsarna?

  • Fantasyböcker blir många gånger längre än andra böcker.

     Att böckerna ofta behöver bli längre blir uppenbart när man slår ihop de tre ovanstående punkterna. Författaren måste leverera på de många förväntningar som läsare fått genom att läsa dussintals, om inte hundratals, internationella fantasyböcker. I många subgenrer måste de även bygga upp en helt ny värld och presentera den på ett smidigt sätt. I sådana böcker är det svårt för författaren att förlita sig på att läsaren vet en massa saker om världen. Att du slutligen också lägger till fler perspektivkaraktärer än i andra genrer resulterar ofta i böcker över hundratusen ord, eller som Brandon Sandersons nya high fantasy-serie som väger in på femhundratusen ord i en enda bok. Och då har jag inte ens börjat tala om serier, som är så vanligt i fantasy, och komplexiteten som uppstår med att skriva sådana.
  

Att det tagit så lång tid för mig att planera och skriva mina böcker har delvis att göra med att jag försöker undvika och samtidigt uppfylla dessa fyra punker. Men det beror troligtvis ännu mer på mitt sinnelag och de mål jag har med mitt skrivande. Fantasy behöver inte vara mer komplicerat att skriva än andra genrer. Men samtidigt bjuder den in till bombastiska berättelser i större grad än många andra genrer. I efterhand skulle nog jag, som så många andra, ha tjänat på att först skriva kortare och enklare berättelser för att bygga upp min skrivteknik innan jag gav mig på den där drömberättelsen. Men det är svårt att tysta den där rösten som viskar till en att drömma stort.


    Mina mål 20190

    05 januari 2019

    Ett nytt år är här och det är dags att sätta nya mål för mitt skrivande. År 2018 var ett ögonöppnande år på flera sätt och med den kunskapen i bagaget siktar jag nu på att 2019 ska ta mitt skrivande till en ny nivå.

    Mina Mål 2019  

    Jag ska fortsätta vara personlig. Månadsinläggen har hjälpt mig att reda ut mina tankar, men de har också varit de inlägg som har genererat mest kommentarer från läsarna. Jag ska fortsätta våga berätta om saker som kan vara jobbiga att blotta och jag ska fortsätta att ge läsarna en chans att följa vad jag egentligen gör i mitt skrivande genom mina månadsinlägg. 

    Jag ska bli bättre på att skriva. Den stora satsningen som jag gör under 2019 är att jag har startat ett samarbete med en lektör. Jag har anlitat henne enligt ett coachingupplägg vilket innebär att jag kommer att skicka in texter till henne löpande varpå hon ger mig tips och råd i vad jag bör tänka på. Det kommer att bli svårt att mäta om jag har uppnått det här målet i slutet av året, men jag vet att jag har en rad brister i mitt skrivande. Förhoppningsvis ska jag genom samarbetet med lektören känna mig tryggare i hur jag hanterar det.

    Jag ska skriva diskussionsinlägg. Bloggen kommer inte förändras lika mycket som den gjorde i fjol. Förutom månadsinläggen skrev jag under förra året även några topplistor och guider. Dessa inlägg var ett försök att utveckla bloggen för att den inte ska stagnera. I år har jag i stället tänkt skriva några diskussionsinlägg kring olika ämnen som rör fantasy. Mycket för min egen del, för att minnas saker jag har lärt mig och kanske dyka ännu djupare in i dem och göra lite egen forskning. 

    Jag ska färdigställa min första novell. Detta blir det svåraste målet för mig eftersom jag aldrig har färdigställt ett skönlitterärt projekt. Slutredigeringen av den och en eventuell utgivning eller publicering här på bloggen ska bli intressant och utmanande att ta mig an.

    Jag ska gå en MasterClass i kreativt skrivande. Jag har fått en skrivkurs med Margaret Atwood i present. Det ska bli intressant att se vilka lärdomar och skrivövningar denna digitala skrivkurs har att erbjuda.

    Jag ska göra fler författarintervjuer. Detta var ett av mina mål även förra året och det gick rätt bra. Jag gjorde fyra författarintervjuer och jag vill fortsätta i samma anda. Intervjuerna har varit ett bra sätt att hjälpa andra att synas, men också för mig då jag fått en möjlighet att knyta lite djupare kontakter med andra författare. Även om många av intervjuerna endast skett via mejl upplever jag att man får en annan kontakt med de författare som man kommunicerar med, än vad man får till exempel på facebook.

    Jag ska skriva mer. Det ständiga målet. Under en lång tid kämpade jag med att klämma in fler skrivpass på kvällar och morgnar. Efter att jag gått igenom en period där inga av dessa försök fungerade särskilt bra, och snarare ledde till att jag lade för mycket press på mig själv, kom jag till slut till en insikt. Jag kunde ibland känna mig stressad över att jag tog mig tid att sitta och titta på tv-serier med min fru vilket jag till slut insåg var helt orimligt. Jag skriver för att må bra. Jag skriver inte för att tjäna pengar eller att bli känd. Jag behöver inte sätta upp tidsmål kring mitt skrivande i den utsträckning jag tidigare gjort. Det är okej om det tar 10 år för Devans Dans att bli klar, så länge jag känner att den blir bra och för mig mot de mål jag satt upp för min författarkarriär. 

    I år hoppas och tror jag att det äntligen kommer att lossna lite mer tid till skrivande än vad jag haft under de senaste åren. Detta eftersom att min arbets- och barnsituation är något annorlunda. Jag har gått ner i tid på jobbet och kommer att skriva två timmar på tisdag, onsdag och fredag förmiddag. Utöver detta hoppas jag även, nu när barnen sover bättre på nätterna, kunna kliva upp tidigare på morgnarna och skriva. 


    Årskrönika 20180

    31 december 2018

    De många förändringar som 2017 innebar gjorde att jag tog mitt skrivande på större allvar än tidigare. När 2018 startade var jag redo att lägga i nästa växel och bibehålla det momentum som jag kände att 2017 fört med sig.

      

    2018 blev dock på flera sätt ett lugnare än vad året innan varit. Den enskilt största förändringen för familjen var att min fru vid årsskiftet lade ner sitt företag och fick ett nytt jobb. Jag blev även erbjuden ett jobb som tillfällig rektor på skolan jag arbetar men jag tackade nej till detta för att i stället vara hemma med mina två söner, Folke (3 år) och Elis (1 år). Från juni till december har vardagen kretsat kring dem och kring mina försök att finna energi och skrivtid i mitten av allt blöjbytande, lekande, matande och läsande. Precis som förra gången jag var föräldraledig var det en ögonöppnande upplevelse. Det är roligt att se hur lika, men ändå så olika, mina två söner är. Till exempel äter Elis oftast tre eller fyra gånger mer mat än Folke. Storleksmässigt kan man snart tro att de är tvillingar. Nästan alla som träffar dem för första gången säger att de är väldigt lika, detta trots att det skiljer nästan två år mellan dem.

    Till min glädje har dinosaurier och böcker blivit barnens främsta intressen.

      

    Det är roligt att se att bloggen börjar ränta, under året har jag haft över 4000 unika läsare och nästan 14 000 sidvisningar. Men ännu viktigare än antalet visningar är att fler och fler personer i branschen har börjat höra av sig. Både för att få sina böcker recenserade men också bara för att visa att de gillar mina inlägg och vill att jag skriver fler saker om olika ämnen. De flesta kommentarerna får jag efter mina månadsinlägg där jag i stället för att recensera skriver om mina egna reflektioner kring mitt skrivande.

    Under hösten raderade jag mitt twitterkonto, skar ner på min närvaro i olika Facebook-grupper och läst färre fantasyböcker än normalt. Men ändå har jag läst mer böcker än vad jag gjort på många år, på grund av att jag blivit desto mer intresserad av facklitteratur i olika genrer. Jag fick även möjligheten att delta i en podd för första gången. I podden Evil Flow pratade jag om boken Lying av Sam Harris och hur den fick mig att anamma principen att aldrig ljuga. 

      

    Detta var mina mål inför 2018

    Jag är väldigt nöjd med att jag höll/uppnådde de mål som jag satte upp i början av året.

    Jag besökte två skrivkonvent. Den första var Swecon i Stockholm, där jag medverkade i min första paneldebatt - Från bok till tv-serie. Den andra var Bokmässan i Göteborg, som jag besökte för första gången. Där var höjdpunkten ett mingel och middag med flera svenska fantasyförfattare som jag ser upp till. En sak som blivit extra tydligt för mig i år är just hur viktigt det är för aspirerande författare att lära känna och knyta kontakter inom branschen innan man ger ut sina verk. Att besöka olika konvent och mässor är en av de bästa investeringarna jag gjort i mitt författarskap och det har även varit väldigt roligt och inspirerande. Jag har där lärt känna flera fantastikförfattare som peppar och stöttar mig och en del av dem har till och med tagit sig tid att testläsa och ge feedback på mitt fantasymanus under hösten.

    Paneldebatt

    Paneldebatt på Swecon

      

    Bokmässan 2018

    Boksläpp på bokmässan

        

    Jag vågade vara mer personlig än tidigare. Under året har jag skrivit månadsinlägg där jag försökt vara öppen med vad som rör sig i mina tankar. Att våga blotta sig själv genom att vara öppen med ens mål och det man tycker och tänker är något som jag tror är centralt för att ens namn ska sticka ut från mängden av alla andra författare och aspirerande författare där ute. Mest känslosamt för mig var Oktoberinlägget där jag berättade om hur jag tacklade insikten att Devans Dans skulle ta längre tid att redigera än vad jag först trott. 

    Vet dina framtida läsare vem du är nu? Inte? Då är chansen att du ska bli utgiven av ett större förlag näst intill obefintlig. De som ska köpa dina böcker behöver veta vem du är redan innan du ens gett ut din bok. - Anna Granlund, Bonnierförlagen

    Jag testade att skriva andra typer av inlägg på bloggen. Månadsinläggen har resulterat i mer engagemang från mina läsare än de flesta av mina andra inlägg. Men det inlägg som fått allra flest läsningar under året var inte ett av de personliga utan en av mina topplistor. Under året har jag skrivit tre topplistor och av dessa var det Top 10: Överskattade fantasyserier som engagerade mest. Troligtvis på grund av det något provocerande innehållet.

    Att det var just det inlägget som fick flest klick under året var något av en besvikelse om jag ska vara ärlig. Under året har jag försökt testa lite olika  ingångar för att skapa trafik till bloggen och tyvärr verkar det i särklass bästa sättet vara att göra folk arga. Genom att reta upp folk med en provocerande rubriker eller instick vill folk berätta hur fel man har eller hur dum man är. Det genererar alltså fler kommentarer och gör i sin tur att fler personer blir nyfikna på att ta reda på vad det är som provocerar så. Jag skrev om mina reflektioner kring denna trista insikt i junitankar.

    Ett av mina mål var att skriva fler guider på bloggen. Detta blev dock något mer komplicerat än vad jag först tänkte när jag väl började fundera kring vilka ämnen som skulle kunna fungera att skriva om. I mina ögon är det en stor skillnad mellan att "bara" vara påläst om ett ämne och att vara så insatt i något att just du är rätt person att skriva en guide om t.ex. gestaltning. Vad är det i din bakgrund som har gjort att just du är extra påläst på just detta ämne. När jag började fundera var det enda temat som jag kände att jag var tillräckligt påläst om och som jag inte sett särskilt många andra skriva om (i alla fall på svenska) magi inom fantasylitteratur. Jag skrev därför tre guider om att skapa magisystem för fantasyböcker. 

    Det blev därmed även färre recensioner på bloggen. Under 2017 var de flesta av mina inlägg på bloggen recensioner av olika slag. I år har det blivit färre av dessa i förmån för fler personliga inlägg, gästskribenter och författarintervjuer. Det är få författare som har hört av sig för att göra en intervju men desto fler som hört av sig och velat att jag ska recensera deras böcker. Jag har dock varit dålig på att säga till dem att jag istället gärna gör en intervju om deras bok och skrivande. Jag har tyvärr varken haft tiden eller energin för att recensera några svenska fantasyböcker (knappt några engelska heller) eftersom det tar betydligt mer tid att skriva dessa än vad det gör att till exempel skriva en filmrecension. 

    Jag bjöd in gästskribenter att skriva på bloggen.  Under året har jag även frågat en handfull personer om att skriva gästinlägg av olika slag och det har blivit två stycken under året. Kanske har du gjort research om något till din bok eller kanske är du bara extra intresserad av ett ämne som är kopplat till skrivande eller fantastik. Vill du göra lite reklam för dig själv eller ditt företag genom att skriva ett gästinlägg får du mer än gärna höra av dig.  

    Du behöver antagonism när du berättar om ditt varumärke - Gästinlägg av UX-skribenten och designern Samuel Stenberg

       

    Jag tog mig an redigeringen av Devans Dans.  Utöver bloggandet har mitt huvudsakliga projekt under året varit att göra en första redigering av Devans Dans. Precis som jag fruktade innan är redigering min svagaste sida. Jag tycker att det är tråkigare än själva skrivandet och mycket tråkigare än planerandet. Till slut tog jag trots detta mod till mig och skickade ut manuset till fyra författare som jag knutit kontakt med på konvent och via bloggen. Den feedback jag fick av dem var ovärderlig, men också rätt tuff att hantera. Efter flera veckor av funderande av och an fick jag till slut acceptera att jag inte var lika långt fram i mitt skrivande som jag, i mina mer självgoda stunder, upplevt att jag var. Ni som väntar på att jag ska ge ut min bok snart får vänta lite längre.

      

    Tack till er alla som har följt mig under året. Gott nytt år!