Den skrivcirkel jag tidigare deltagit i är lagd på is eftersom det endast var en medlem som hade möjlighet att producera nytt material. Jag saknar den månadsvisa boosten av energi som diskussionerna medförde. Kanske är det därför jag under de senaste veckorna reflekterat extra över hur viktigt det är att få uppmuntran och stöd utifrån. På slutet har jag märkt att skrivandets naturliga ensamhet tär på mig. Detta trots att jag i grunden är introvert och gillar att vara för mig själv. Jag är glad att jag beslutade mig för att anlita en lektör. Utan Maritas feedback hade jag inte haft någon att bolla ideér och ställa frågor till när jag stöter på hinder i skrivandet. Visserligen betalar jag för detta, men likväl har det redan visat sig vara väl värt varje krona.
De glimtar av mänsklig värme, uppmuntran, förståelse och diskussion man väl får ibland betyder mycket när det känns som man vadar genom Mordors Döda Redigeringsträsk. Eftersom jag inte känner några aktiva författare i min närhet kommer denna uppmuntran mestadels från personer som jag knutit kontakt med via internet. I detta inlägg tänker jag hylla några människor som har tagit sig tid att kommentera, ge feedback och uppmuntra mig att fortsätta framåt.
Konstruktiv kritik
Alla mina testläsare i höstas gjorde ett bra jobb. Marcus, Leif och Patrik. Jag fick intressanta kommentarer från dem alla och för det är jag väldigt tacksam. Patriks kommentarer låg dock på en helt egen nivå. En nivå som fick mig att inse att jag själv aldrig har gett riktigt bra konstruktiv kritik till någon av de författare vars verk jag har kommenterat. Hans kommentarer var en stilstudie i konstruktiv kritik och satte fingret på flera kärnproblem. De kommentarer han hade på språket var korta och koncisa, utan att bli moraliserande eller uppläxande. Men det viktigaste av allt var att han tog sig tid att lyfta upp berättelsens styrkor med flera insiktsfulla och nyanserade kommentarer. Detta var något som jag själv inte reflekterat så mycket kring. Jag har alltid tänkt att det viktigaste med konstruktiv kritik är att eliminera brister i texten, men Patrik visade hur viktigt det är att även lyfta fram och jobba med styrkorna. I en stund av inre tvivel gjorde Patriks kommentarer att jag vågade ta nya kliv framåt, släppa en del alternativa planer som jag haft och fullt ut satsa på mitt huvudsakliga mål med ett nytt driv.
Mänskliga interaktioner
Bloggandet är en intressant sysselsättning. Samtidigt som jag kan se att jag får fler och fler läsare varje månad är bilden ofta den motsatta på min författarsida på Facebook som jag använder för att dela ut mina inlägg. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att de visningar, klick, gilla-markeringar och kommentarer som kommer där inte är hela sanningen. Men trots att jag gör detta är det lätt att tvivla. Jag har hört och läst så många gånger om hur viktigt det är att ständigt ha ett samtal med dem som är intresserade av vad man gör. Samtalet behöver inte alltid gå två vägar, men visst är det trevligt när det gör det. När någon tagit sig tid att kommentera, hur liten kommentaren än må vara så påminner det en att i botten av all statistik så är det i grunden den mänskliga interaktionen som ger den där lilla extra boosten av energi.
Med det i åtanke vill jag nämna några personer som ofta gillar och kommenterar mina inlägg. Sten Rosendahl, Jenny Töredal och särskilt Torbjörn Löwendahl som mer än någon annan läsare kommenterar och ger feedback kring mina blogginlägg. Ibland är hans kommentarer kritiska, ibland är de av en annan åsikt än mina egna, men oftast är de ren energi i form av peppande påminnelser, ärlig uppmuntran och framåtsyftande feedback.
Någon som skrattar åt och med mig
En elev sade till mig häromdagen att hon inte förstod hur hon ibland lyckades få så bra betyg på en del av sina uppgifter. Hon kände aldrig att hon visste vad hon gjorde och att varje gång hon fick ett bra betyg upplevde hon det mest bara som tur. Jag känner likadant med mitt skrivande. Om man upplever sig själv som dålig på något tar det ofta mer tid och energi innan man kan släppa den osäkerheten. Ända tills man har något slags "bevis" (tex. att bli antagen av ett förlag) som kan fungera som en positiv bekräftelse på det man gör. Att tvivla är naturligt, men tvivlet får aldrig ta överhanden över din interna dialog. Gör den det är det lätt att tappa momentum och sedan ge upp.
Apropå att ge upp. Hade jag inte haft min fru Hanna som stöd i mitt bloggande vet jag att mina inre tvivel hade fått överhanden. Varje vecka läser hon igenom min inlägg innan jag lägger upp dem. Hon korrigerar språkliga misstag och pekar ut saker i texten som kan utvecklas för att göra den mer begriplig och sammanhängande. Utan henne hade jag trampat i klaveret gång på gång här på bloggen. Hon skrattar åt mig när jag är för upptagen av mig själv. Hon säger åt mig att skärpa mig. Hon håller mig sansad och fokuserad. Hon är min moralkompass. Min kvalitetsstämpel som gör att jag vågar tänka högt. De dagar då jag är nere i mina mörkaste svackor och överväger att ge upp påminner hon mig om hur långt jag kommit och hur mycket skrivandet givit mig. Utan henne skulle jag krypa in i mitt skal och låsa dörren.