JL Fantasy

Recension - Stormvinge

13 augusti 2016

Minna älskar att flyga men får bara göra det på gamla Lera. En dag trotsar hon sin farbrors order och flyger djupt in bland bergen. Där hittar hon en rasande vildhingst med bruten vinge. De attackeras av pumor och Minna blir strandsatt med vildhingsten som enda sällskap. Omgivna av rovdjur tvingas de samarbeta för att överleva. Detta blir början på en oväntad vänskap med vilda kappflygningar och rafflande äventyr. Men det finns andra som är ute efter hingsten. Så när lömska planer hotar familjens ranch måste Minna satsa allt för att vinna, även om det kan kosta henne livet.

Under de senaste året har jag börjat sätta mig in i vad svensk fantasy har att erbjuda. För mig har ett namn stuckit ut redan från början - Oskar Källner. Ju mer jag hört och läst om honom, desto mer har han blivit något av en förebild för mig. Inte bara för att han skriver intressanta böcker utan mer för sättet han syns och hörs inom fantastikkretsar. Till exempel i Fantastisk podd, Farfarsparadoxen och diverse fantastikkonvent. Alltid på relevanta ställen och alltid med en lugn och inspirerande röst. Det var därför jag såg extra mycket fram emot att få recensera en av hans böcker.

Källner utkom 2011 med ungdomsböckerna Drakhornet och Skogens hjärta och har sedan dess varit väldigt aktiv i diverse antologier, såväl scifi som fantasy. Stormvinge, 2015, är hans senaste bok. Med denna hyllar Källner den första "riktiga" bok han läste, Svarta Hingsten av Walter Farley, enligt hans hemsida.

När jag skulle välja vilken av Källners böcker jag skulle recensera kunde jag inte motstå lockelsen att få läsa mitt livs första hästbok. Stormvinge blandar fantasy, scifi och hästbokstemat på ett nytänkande sätt. Källner verkar vara medveten om att det är ett något annorlunda projekt han tagit sig an. Även karaktärerna själva tycks stundtals vara medvetna om att de är i en hästbok. Som när Minna rider på Stormvinge för första gången: hästen har skadat ena vingen och kan därför inte flyga. "Hon hade alltid tänkt att det måste vara tråkigt att rida hästar som inte kunde flyga. Tänk vad fel jag hade...". Källner leker med genrens något förutsägbara handling och blandar där fantasyns mystik med scifiens gadgets och tydliga världsbeskrivningar. Han utmanar konceptet med en glädje som lyser igenom i varje en av bokens 200 sidor.

Handlingen utspelar sig på en avlägsen planet som mänskligheten koloniserat och sedan genmanipulerat dess hästar till att få vingar. Boken är därför rent tekniskt en scifi men när Minna flyger sin vildhäst över skogar, sjöar och berg är det svårt att inte se boken som fantasy. Minnas familj använder sig av en del avancerad teknologi men på det stora hela känns de som vilken vanlig nutida familj som helst – hjärtlig och ärlig när de stöttar och bråkar med varandra.

Bokens hjärta ligger i vänskapen mellan huvudkaraktären Minna och hennes nyfunna vildhäst, Stormvinge. Relationen skildras på ett väldigt bra sätt och gör det är svårt att inte ryckas med i deras villkorslösa kärlek för varandra. Ibland tycker jag dock att känslorna skrivs ut lite väl tydligt, särskilt i deras tankar - "Jag måste visa att Stormvinge är min häst". Men det är en ungdomsbok och övertydligheten är nog bra för nya läsare.

Boken har en tydlig röd tråd och känns aldrig långsam. De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst. Något som förvånade mig själv, då jag oftast brukar ha svårt att sträckläsa ungdomslitteratur.

Älskar du hästar och vill ha en twist på en traditionell hästberättelse är är det här utan tvekan boken för dig. Lättläst, trovärdiga karaktärer, intressant värld och en vänskap som du sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5


comments powered by Disqus