"Nobody tells this to people who are beginners, I wish someone told me. All of us who do creative work, we get into it because we have good taste. But there is this gap. For the first couple years you make stuff, it's just not that good. It's trying to be good, it has potential, but it's not. But your taste, the thing that got you into the game, is still killer. And your taste is why your work disappoints you. A lot of people never get past this phase, they quit. Most people I know who do interesting, creative work went through years of this. We know our work doesn't have this special thing that we want it to have. We all go through this. And if you are just starting out or you are still in this phase, you gotta know its normal and the most important thing you can do is do a lot of work. Put yourself on a deadline so that every week you will finish one story. It is only by going through a volume of work that you will close that gap, and your work will be as good as your ambitions. And I took longer to figure out how to do this than anyone I've ever met. It's gonna take awhile. It's normal to take awhile. You've just gotta fight your way through."
― Ira Glass
Av: OK McCausland, This American Life. (Ira Glass)
Det var mitt i denna tolv år långa kamp med det gap Glass beskriver som AI dök upp som en möjlighet. Efter tolv års frustration med mitt skrivande började jag testa att skriva assisterad av AI. Men har jag tagit en genväg som undergräver min utveckling, eller har jag hittat ett nytt sätt att överbrygga gapet mellan vision och förmåga? Jag vet fortfarande inte.
Ira Glass beskrev i sitt The Gap-citat varför början av kreativt arbete är så frustrerande: "Your taste is why your work disappoints you. A lot of people never get past this phase, they quit. Most people I know who do interesting, creative work went through years of this." Efter att mer eller mindre ha suttit fast i den fasen i över ett decennium började jag i höstas experimentera med AI som skrivpartner.
Nu, ett år senare, befinner jag mig mitt i en debatt som delar författarvärlden.
Två processer, inte en sanning
Brandon Sanderson, en av fantasylitteraturens mest framgångsrika författare, ställer sig kategoriskt emot AI-assisterat skrivande. Hans argument är övertygande: "Det är som att använda en robotexoskelett på gymmet. Tekniskt sett kan du lyfta mer vikt, men du missar hela poängen med träningen."
För Sanderson handlar skrivande om processen. Varje mening du kämpar fram tränar ditt tänkande. När du fastnar och måste lösa ett problem själv utvecklar du färdigheter som kommer göra dig till en bättre berättare. Om AI löser problemen åt dig går denna utveckling förlorad.
På andra sidan har vi David Perell, som driver en helt annan linje. Han argumenterar för att processen att skapa något bra är viktigare än hur det skapas. "Jag är inte intresserad av det bästa skrivandet som bara människor kan göra. Jag är intresserad av det bästa skrivandet, punkt."
För mig har denna debatt synliggjort något viktigt: det finns nu två vägar upp på berget som Glass beskrev. Den traditionella vägen som Sanderson försvarar - där varje mening du kämpar fram tränar ditt tänkande och bygger färdigheter över tid. Och en ny väg där AI blir ett verktyg i processen - där du tränar andra muskler som urskiljning, vision och kommunikation med maskiner.
Jag ser inte den ena vägen som bättre eller sämre än den andra, bara annorlunda. De kommer troligtvis skapa olika typer av författare och olika typer av texter.
Från: https://perell.com (David Perell)
Där kritikerna har rätt
Sanderson och andra kritiker har rätt på flera punkter. AI är dålig på kreativt skrivande. Den kan inte göra riktiga påståenden, har ingen egen röst, producerar ofta generisk text som känns förutsägbar och den är hopplös på att bedöma kvalitet.
Men AI fungerar som en briljant associationsmaskin - fantastisk på att hitta samband och generera möjligheter. Den skriver 400 ord per minut, men den tänker i korta spurter utan att kunna gå tillbaka och korrigera sig själv. Den kan aldrig säga "nu när jag kommit till mening åtta inser jag att mening två behöver skrivas om helt."
Jag märker skillnaden tydligt i min egen användning. På jobbet kan jag smidigare använda AI för att transkribera intervjuer, sammanfatta möten eller strukturera presentationer. Där fungerar den utmärkt eftersom den arbetar med konkret information och tydligare ramar.
Men när jag ber den skriva en känslosam scen mellan två karaktärer? Resultatet blir ofta stereotypt och repetitivt. AI kan inte känna desperation, saknad eller hopp på det sätt som krävs för att skriva övertygande fiktion. Den saknar den mänskliga erfarenhet som ger berättelser deras själ.
Från: Eloutput.com (Brandon Sanderson)
Min position: Med AI, inte av AI
Trots dessa begränsningar fortsätter jag använda AI, men på ett specifikt sätt. Skillnaden mellan att låta AI skriva för dig och att skriva med AI är fundamental.
När jag säger "skriva med AI" menar jag att jag kommer till den med en tydlig vision. Inte bara "skriv en sorgsen scen" utan "i denna scen vill jag att du hjälper mig att fånga känslan av en fyraårig som inte förstår varför storasystern måste lämna henne – rivandes i systerns klänning med hon står vänd med ryggen mot henne, båda desperat gråtandes i regnet, men skrivet från den äldre systerns frånvända perspektiv." Jag ger AI min specifika känsla, mina detaljer, min vision av scenen.
Sedan arbetar vi fram det tillsammans. AI föreslår formuleringar, jag justerar och förfinar. Det är inte AI som skapar - det är jag som använder AI som ett språkligt verktyg för att realisera något som redan finns i mitt huvud.
Det som förändrats är att min process nu handlar lika mycket om urskiljning som om skapande. Där jag förut kämpade med att få fram ord, kämpar jag nu med att välja bland tusentals alternativ.
Processen påminner mer om att vara en filmregissör än en traditionell författare. Jag har visionen, kommunicerar den, och använder AI som en begåvad assistent för att forma det slutliga resultatet. Det är fortfarande min smak som väljer vad som fungerar och vad som ska kastas.
Teknologiska vändpunkter genom historien
Denna kontrovers är inte ny - den är urgammal. När skriftspråket började spridas för tusentals år sedan förändrade det inte bara hur vi berättade. Muntliga berättartraditioner som funnits i generationer försvann sakta och ersattes av något helt nytt. Skalder som memorerat episka dikter såg sin konstform hotas av dessa "konstgjorda" tecken.
För 600 år sedan upprepades mönstret när Gutenbergs tryckpress hotade professionella skrivare, kopister, illustratörer, kalligrafer och stationister som koordinerade skrivarbete.
För 180 år sedan såg porträttmålare fotografi som slutet på sin konstform. Varje teknologisk förändring som berör kreativitet möts av samma argument: kvaliteten kommer försämras, hantverket kommer dö, något mänskligt kommer gå förlorat.
Musikindustrin genomgick detta med sampling. På 80-talet var det "stöld" och "inte riktig musik" att ta bitar från äldre låtar. Men sedan kom Beastie Boys, Dr. Dre och Kanye West. Idag är sampling helt normalt.
Filmindustrin gick igenom samma sak med CGI. Tidiga digitala effekter kritiserades för att vara "falska" och "förstöra filmkonsten." Nu är det ovanligt att se blockbuster-filmer utan dem.
Varje steg har mötts av protester om att något "äkta" håller på att dö.
Mönstret är tydligt: Kontroversiella tekniker blir accepterade när kvaliteten förbättras och när människor slutar fokusera på hur något skapades och börjar bedöma endast slutresultatet.
Från: Johann Gutenberg in gravyr from 1881. Shutterstock.
Kvarstående osäkerhet
AI både har gjort mig till en sämre och en bättre författare samtidigt. Sämre, för jag tränar troligtvis inte min prosateknik på samma sätt som Sanderson förespråkar. Men samtidigt har jag blivit bättre på att beskriva mina visioner, bättre på att kommunicera med AI och bättre på att utvärdera texter. Jag tränar andra muskler. Frågan är: Kommer dessa färdigheter vara mer eller mindre värda i framtiden när AI fortsätter utvecklas?
Den gnagande osäkerheten finns kvar. Kanske tar jag en genväg som kommer kosta mig på sikt. Kanske missar jag något väsentligt i den traditionella kampens process. Men det jag vet är att efter tolv år av att sitta fast i Glass-gapet har jag äntligen hittat en väg framåt som ger mig ny energi.
Glöden har återvänt.
Jag sitter mer med mina böcker, har roligare och mår bättre av skrivandet, och enligt dem som läst min bok - skriver bättre också. Kanske räcker det. Kanske är det viktigare att få ut sina berättelser än att bevisa att man kan göra det på "rätt" sätt. Kanske är den egna njutningen det viktiga här och nu och inte större tankar kring vad gör detta med författaryrket.
Det här är en resa utan karta, men kanske är det just det som gör den värd att dokumentera. Inte för att övertyga någon, utan för att visa hur en författare navigerar genom en teknologisk förändring som ingen av oss helt förstår ännu.
----------------
Vad tänker ni? Finns det något ni slutat göra på det "rätta" sättet för att ni hittade ett sätt som bara kändes bättre?
Följ mig gärna på min författarsida på Facebook och kommentera där - jag lägger upp både längre tankar och kortare inlägg i stunden.