JL Fantasy

Det mäktiga Hallandren är på väg att starta krig mot grannationen Indria. För att stoppa detta gifter kungen av Indria bort sin yngsta dotter Siri med Hallandrens gudakung - den mäktigaste av Hallandrens Återvända, människor som dött och sedan återvänt för att bli levande gudar åt Hallandrens folk. Siri tvingas leva i gudarnas palats fast bland deras betjänter och präster som, trots hennes giftemål, fortsätter att planera attacken på Siris hemnation. Kan Siri påverka gudakungen på något sätt för att förhindra kriget?

Siris äldre syster Vivienne är chockad över att hennes far skickade Siri istället för henne för att gifta sig. Hon beslutar sig för att rädda sin lillasyster från gudakungen och tar hjälp av en grupp opålitliga legosoldater. Hur ska Vivienne gå tillväga för att rädda sin syster från en gud?

Lightsong the Bold, en av Hallandrens gudar, tror inte själv på sin egen religion. Han är fast besluten att han inte är en gud och han försöker bevisa detta genom att sova och supa så mycket som möjligt. Tyvärr, för honom, kan Lightsongs gudakropp inte bli sjuk, åldras eller bli full och ingen av hans präster, betjänter eller tillbedjare lyssnar på honom när han förklarar för dem att han inte är en gud. Kommer Lightsong att ta ställning när kriget kommer?


Warbreaker är en ensamstående fantasyroman skriven 2009 av Brandon Sanderson. Det är ovanligt att läsa en ensamstående fantasybok med så mycket innehåll i en enda bok. Handlingen är spännande från start och precis när man tror att man vet vad som kommer att hända härnäst överraskar den med smarta vändningar - fler vändningar än jag läst i någon annan fantasybok.

Båda systrarna har tagit sig vatten över huvudet och är inledningsvis vilsna i det främmande landet. Nationerna har helt olika värderingar och Siri och Vivienne tror inte att gudarna som styr Hallandren verkligen är gudar. Men det är svårt för dem att fortsätta tro det när de både ser ut som gudar och brukar magiska krafter.

Sanderson har skapat ytterligare ett originellt magisystem, precis som i hans andra serier Mistborn och The Way of Kings, där dess utövare genom "andetag" och "färg" kan befalla objekt att göra som de vill. De riktigt kraftiga magikerna, som kallas awakeners, får färg att böjas runt dem och slukar färg från sin omgivning när de brukar sina andetag. Det låter kanske rörigt, men Sanderson har en förmåga att väva ihop och förklara magi som ingen annan fantasyförfattare kan.

Jag hade gärna sett lite fler strider mellan awakeners och gudar, faktum är att det endast är en magisk strid i hela boken. Men det uppvägs av bokens mest intressanta karaktär, Nightblood, ett talande svärd vars enda syfte är att förgöra ondska.

Gillar du en episk fantasyvärld där gudar vandrar på jorden och en handling som överraskar, då är det här en bok för dig.


Betyg: 5/5

Matt Murdock och hans kollega Foggy har blivit något av lokala kändisar i Hell's Kitchen efter att de satt Wilson Fisk bakom galler. En dag får de in en kund som hävdar att han jagas av en hänsynslös mördare och han vill ha Matts och Foggys hjälp att få ett bra avtal för vittnesskydd.

Netflix släppte säsong två av Daredevil för några veckor sedan. Jag blev genast väldigt taggad då  säsong ett var en av de bättre serierna jag sett under hela 2015.

Över lag följer säsong två samma spår som säsong ett. Matt brottas med sina inre demoner: är det han gör på kvällarna det rätta eller är det bättre att överlåta rättskipandet till stadens polis? Matt möter Frank Castle a.k.a Punisher, som inte brottas med samma inre demoner. Punisher tvekar inte att röja stadens brottslingar ur vägen utan en tanke på vad lagen säger. Det är när Punisher och Daredevils ideologier, kring hur stadens ondska bör hanteras, krockar som säsong två är som bäst. Båda karaktärerna känns väldigt välspelade och äkta.

Jag är särskilt imponerad över hur de tolkat Punisher, som jag alltid tyckt har varit en ganska endimensionell i alla tidigare filmer som gjorts på karaktären. Han känns äkta och nyanserad trots hans våldsamma metoder. Jag hoppas att Netflix ger Punisher en egen serie för jag vill se mer av karaktären.


Säsong två är ungefär lika bra som säsong ett men på olika sätt. Säsong ett tyckte jag var lite mer karaktärsfokuserad och nedtonad i sin handling. Säsong två är mer episk, med flera hjältar och otaliga, genom-onda skurkar. Utöver Punisher, som hanteras perfekt, så får tyvärr inte alla de andra karaktärerna samma djup som de fick i säsong ett. Elektra som dyker upp halvvägs in serien blir aldrig särskilt intressant för mig. Hennes och Matts relation känns tunn, vilket blir ett problem eftersom det är en stor del av serien. Men det största problemet är att säsongen aldrig får en värdig skurk som Wilson Fisk var i säsong ett. De första fem avsnitten är säsongens mest intressanta eftersom de bärs upp av Punishers och Daredevils konflikt, men när den avtar och ersätts av den onda mystiska ninjaorganisationen Handen tappar säsongen tempo och känsla. Organisationen får aldrig ett ansikte, ingen huvudfiende som behöver besegras. När Daredevil och Elektra besegrat den etthundrade ninjan är jag less och ointresserad av Handen.

Gillade du säsong ett kommer du inte bli besviken av säsong två. Även om den har sina brister är det fortfarande en av de mest intressanta tv-serierna jag sett de senaste åren.

Betyg: 3/5

Den andra Game of Thrones trailern är här och gör mig galet taggad!

Batman vs Superman - titeln ger intrycket att filmen ska handla om en episk strid mellan Stålmannen och Batman. Om du förväntar dig detta kommer du att bli besviken. Striden mellan de två hjältarna är endast en liten del av filmen. Vad som många hoppades skulle bli en episk strid mellan Stålmannen och Batman, en strid mellan två hjältar med olika syn på vad som krävs för att vara god, blir istället ett rörigt hopkok olika handlingar.

Det blir så för att den här filmen egentligen inte handlar om Stålmannen. Den handlar heller inte om Batman eller om kampen mellan de två karaktärerna. Den handlar om skapandet av Justice League och om att DC vill ta ikapp Marvel och alla deras framgångar med Avengers-filmerna.

Gång på gång utspelas konstiga och oförklarliga scener - drömsekvenser, besök från framtiden, korta glimtar av ett mörkt förflutet. Men inget av detta förklaras eller motiveras eftersom scenerna inte är till för att göra den här filmen bra. De är till för att bygga upp för framtida filmer. Hade DC endast gjort någon enstaka subtil sekvens hade jag kanske accepterat det, men filmen fullkomligen kryllar av dem.


DC klämmer in en rad karaktärer utan att bygga upp dem över huvud taget. De tar sig inte ens tiden att bygga upp huvudpersonen, den nya Batman, som spelas av Ben Affleck. Han skjuter skurkar till höger och vänster. Han vill inte fånga, kontrollera eller skrämma Stålmannen, han vill döda honom. Han bryr sig inte om att Stålmannen räddade världen eller alla de goda gärningar han gjort. Exakt varför de valt att göra Batman så mörk förklaras inte särskilt ingående. Jag tror att DC valt att göra så för att de tror att mörka filmer per automatik säljer bättre. Det enda man får se om hans förflutna är hur hans föräldrar dog (som om vi inte redan har sett det fem gånger i tidigare Batmanfilmer). Batman är inte heller världens bästa detektiv i den här filmen; han fattar flera dumdristiga beslut helt baserat på sina egna känslor och inte något slags logiskt tänkande som karaktären är känd för.

Men det är långt ifrån bara Batman som är dåligt porträtterad:

• Lois Lane  försätter sig i fara och måste räddas av stålmannen inte en gång, inte två gånger utan tre gånger. 
• Alexander Luther känns inte skrämmande för fem öre. Av alla dåligt valda skådespelare i den här filmen, är Lex den som är sämst. Han känns mer som en vilsen tonåring som är arg för att han själv inte har superkrafter, än som Stålmannens nemesis. Han motiv är kryptiska, det förklaras aldrig varför han vill döda Stålmannen eller hur han skapar Doomsday. Det känns framtvingat bara för att ge Stålmannen en fiende som är starkare än han själv.
• Wonderwoman känns ditklämd och har inget egentligt syfte i filmen. De hade kunnat klippa bort alla hennes scener och filmen hade fungerat precis lika bra ändå.
• Flash dyker plötsligt upp och ger Batman en kryptisk varning från framtiden. Ännu en scen ditklämd bara för att visa att det kommer att komma en Justice League-film i framtiden.
• Aquaman anfaller en tv-kamera på havets botten och filmen hamnar hos Luthor. I den korta scenen såg Jason Momoa, som spelar Aquaman, mest obekväm ut. Som att han höll andan och var rädd för tv-kameran.
• Stålmannen tycker mest synd om sig själv, ända fram till slutscenen där han onödigt offrar sig själv för att döda Doomsday. Trots att filmen ska handla om hans betydelse för jorden känns han ointressant. Man bryr sig inte om honom, vilket gör att man mest bara rycker på axlarna när han dör i slutet av filmen. En klassisk plottwist för att kunna återuppliva honom i en senare film.

Jag önskar att de istället för att fokusera så mycket på Justice League hade utvecklat striden mellan Batman och Superman. Fokusera på relationen mellan dessa två fantastiska karaktärer. Förklarat deras olika synsätt, deras motiv och deras strid. Det hade varit en film värd att se, det är inte Batman vs Superman.

Betyg: 1/5

Jag tyckte att seriens koncept var väldigt intressant, kanske för att jag själv spelat onlinespelet World of Warcraft i många år. Redan efter några minuter in i första avsnittet var jag fast. Tidspressen över att deras kroppar kanske håller på att dö i den verkliga världen och att bossarna blir svårare och svårare ju längre in i spelet de kommer skapade en omedelbar konflikt som jag drogs med i.

Tyvärr blir serien inte mycket bättre än så. Handlingen tar aldrig riktigt fart utöver de första inledande konflikterna och efter några avsnitt känns inte stressen över att deras kroppar håller på att dö särskilt relevant, varken för mig som tittar eller för karaktärerna själva. De springer omkring och verkar inte vara särskilt stressade eller ens intresserade av att snabbt klara spelet. De verkar inte heller sakna sina riktiga familjer nämnvärt. När seriens ena huvudkaraktär blir tillfångatagen och spelet plötsligt tar slut långt innan de nått den sista nivån, redan halvvägs in i seriens första säsong, tappade SAO den lilla charm som den fortfarande hade kvar. Jag ville veta mer om spelvärlden och mer om hur de sista nivåerna såg ut.

Konceptet med att vara fast i en VR-värld kunde ha utforskats mer. Om jag fått veta mer om karaktärernas liv i den verkliga världen: deras relation till sina familjer, deras jobb, studier och drömmar, hade jag kanske brytt mig mer om hur det skulle gå för dem, men det gör jag inte. De blir i stället allt mer platta och förutsägbara ju längre in i handlingen man kommer.

Spelet hade också kunnat göras mer komplext, mer som moderna raid-spel. I stället för att utforska spelvärlden och dess nivåer fokuserar handlingen på mer eller mindre obetydliga sidohandlingar. Till exempel att huvudkaraktären Kirito ska hjälpa en liten flicka som har tappat sitt pet eller att han ska reda ut hur en spelare har kunnat dödats av en annan spelare - saker som inte spelar någon roll för själva grundstoryn.

Betyg: 2/5