JL Fantasy

The Expanse bygger på en sci fi bokserie, av James S. A. Corey, med samma namn. Den första boken Leviathan Wakes släpptes 2011 och nominerades till en Hugo Award för årets bästa bok.

Det första jag tänkte på när jag såg The Expanse var att den inte kändes som en sci-fi serie. Den kändes mer som en deckare som utspelar sig i rymden. Holden, Miller och Avasarala försöker alla tre lösa sina respektive mysterier som på något sätt hör samman med försvinnandet av Julie Mao. 

Trots att säsong ett inte hade någon stor budget i ryggen, eftersom serien skapades av den lilla kanalen Syfy och köptes först senare av Netflix, kändes världsbyggandet trovärdigt tack vara många välvalda och subtila detaljer. Världen är inte heller helt svart och vitt och det är ibland svårt att avgöra vem som är fiende och vem som är vän.

Handlingsmässigt tyckte jag att serien på många sätt påminde om min favoritserie Firefly. En liten omaka grupp med sina respektive färdigheter kämpar mot en mystisk och tillsynes övermäktig fiende.

Det enda större problemet jag hade med serien var karaktärerna. I jämförelse med Firefly, där varje karaktär blir som en nära vän redan efter några få avsnitt, fastnade jag aldrig riktigt för någon av huvudpersonerna i The Expanse. Det berodde inte på skådespelarna, även om de inte gjorde någon särskilt minnesvärd insats, utan snarare på att de inte stack ut tillräckligt mycket när omgivningen är en spektakulär rymdopera. 

Sammantaget

Trots de relativt bleka karaktärerna är The Expanse en av de bättre sci-fi serierna jag sett. Ett välskapat universum med en spännande handling som hela tiden levererar nya ledtrådar och håller en gissandes om vad som ska hända och vem som ska förråda vem härnäst.

Betyg: 4/5

Säsong fyra började bra med en rolig återintroduktion av huvudkaraktären och hans sidekicks, men fastnade sedan i en allt för rörig och intetsägande huvudstory. Trots problemen med huvudhandlingen kulminerade säsongen i det andra avsnittet med det stora avslöjandet av Sherlocks syster Euros. Även skurken i det andra avsnittet var originell och läskig. Tyvärr lyckade dock inte det tredje och sista avsnittet att bibehålla samma spänning och originalitet.  

I The Final Problem ska Sherlock besegra sin syster vars otroliga intellekt har gjort henne till en psykotisk Samara Morgan wannabie. Hon fängslades in i ett toppsäkert fängelse som liten av sin storebror Mycroft, efter att ha mördat Sherlocks bästa kompis i avundsjuka. Men med sin smarthet kan hon övertala vem som helst att göra vad som helst och har därför tagit över fängelset som tidigare hållit henne fast. Sherlock förträngde det som Euros gjorde mot honom som liten men nu börjar hans minne sakta komma tillbaka lagomt i tid för att han ska lyckas lösa det sista problemet som Euros skapat tillsammans med Moriarty. Hur kan hon ha träffat Moriarty om hon varit inlåst i hela sitt liv kanske du undrar? Jo, Mycroft lät honom besöka henne i fängelset för att hon hjälpt honom lösa ett problem som han haft. Tillsammans har Euros och Moriarty smitt en sista plan för att krossa Holmesbröderna. Vi får nu reda på att Moriartys sista önskan var att Sherlock skulle tvingas döda sin egen bror. Turligt nog för Sherlock var han själv aldrig i riktig fara, vilket han till slut inser. Han stoppar då skurkarnas plan genom att försök ta sitt eget liv, istället för att tvingas välja vem han ska döda av Watson och Mycroft. Euros visar då också till slut hennes egen ultimata plan. Vilket var att hon ville att Sherlock skulle rädda henne. Allt hon egentligen ville ha var en kram av sin storebror.

Det största problemet jag hade med The Final Problem var karaktäriseringen. Särskilt på skurkarna Euros och Moriarty. De byggs inte upp tillräckligt och blir istället en parodi och stereotyp av sig själva. I slutet av avsnitt två var Euros en människa med ett mål men i det här avsnittet är hon inte ens det. Hon är mest bara galen, som en skurk ur en serietidning till skillnad från de mer verkliga skurkarna som vi sett i Sherlock hitintills. Moriarty gjorde ett kort gästspel i avsnittet och  trots att detta var det jag sett fram emot mest gillade jag inte det heller. Han ska vara Sherlocks stora nemesis men i det här avsnittet blev han nån slags sidekick till Euros som spelade in korta klipp av sig själv där han skrattar på ett galet vis. I de scenerna kändes han mer som Jokern än som det konsulterande geniet han är. Ingen av dem känns någonsin som riktiga karaktärer, istället blir de livlösa och allt för simpla i deras galenhet. Men även Sherlocks och Mycrofts porträttering var sämre än vanligt. De lyckades inte hitta balansen mellan de smarta skurkarna och hjältarna, istället blev Englands två smartaste brottsbekämpare (särskilt Mycroft) hela tiden besegrade av Euros förutom i den allra sista sekvensen. Och varför var de tvungen att slänga in Mary i en sista slutsekvens? Helt malplacerat och onödigt.

Sammantaget

När jag läser min egen sammanfattning av avsnittet inser jag just hur dåligt det här avsnittet och därmed hela säsongen egentligen var. Det kändes som om de försökte skapa en allt för episk slutstrid men glömde bort att alla de skrämmande morden som sker blir meningslösa när det inte finns något djup bakom karaktärerna.

Bortsett från twisten och boven Culverton Smith, i avsnitt två, var säsong fyra en stor besvikelse. Kanske var detta det sista Sherlockavsnittet med Cumberbatch och Freeman. I så fall var detta ett tråkigt slut på en annars mycket bra serie.

Betyg: 2/5

Avsnitt ett i säsong fyra var kanske det sämsta avsnittet hitintills. Men det andra avsnittet fixade allt. The Lying Detective hade allt man kan önska sig av ett Sherlockavsnitt. 

Det var många saker jag gillade:

• Boven Culverton Smith kändes genuin och helt skruvad. En liten gänglig man med gula tänder som bokstavligen fick ens hud att krypa i varje scen. 
• En genuin känsla av fara. Många gånger känns Sherlock så oövervinnerlig att det tar bort glädjen ur serien, men inte i det här avsnittet.
• Relationen mellan Sherlock och Watson byggdes upp igen. Sherlock är rolig i sig självt men Watson behövs för att göra den stora detektiven ännu mer intressant.
• Alla lösa trådar från avsnitt ett knöts ihop. Framförallt Watsons affär och Marys plötsliga bortgång kändes på något sätt okej efter det här avsnittet.
• Marys spöke användes kanske lite väl ofta men scenen i inledningen då hon gråter eftersom Watson vägrar acceptera att hon är död var väldigt rörande.
• Den välplanerade plottwisten i slutet var bland de bästa jag någonsin sett. Även om jag kände att det var något skumt med psykologen i början hade jag aldrig kunnat gissa vem/vilka hon egentligen var trots att ledtrådarna fanns där.
• Uppbyggnaden inför säsongens sista avsnitt. Även om The Lying Detective i största del var helt självstående så lämnade den lagomt många trådar kvar tills det sista avsnittet.
  • Vem är Sherrinford? Ett fjärde syskon? 
  • "A mutual friend put us in touch." Euros ord. Jag gissar att detta är Moriarty. Betyder detta att han fortfarande lever i alla fall, eller gjorde han det innan sin bortgång?

Det enda jag inte gillade i avsnittet var hela Marys uppdrag till Sherlock - "Go to Hell." Det enda sättet att få Watson att inse att hennes död inte var Sherlocks fel, var genom att Sherlock skulle försätta sig i en så farlig situation att Watson skulle bli tvungen att hjälpa honom. Lite väl långsökt och det fick Watson att framstå som en dålig vän. 

Sammantaget

Tillsammans med Moriartyavsnitten i tidigare säsonger var detta nog det bästa hitintills. Jag längtar tills på måndag då vi får se avslutningen på säsong fyra.

Betyg: 5/5

Första avsnittet i Sherlocks fjärde säsong släpptes igår på Netflix och därmed ska vi äntligen, efter två års väntan, få svaret på om Moriarty lever eller är död.

Avsnittet tar vid direkt där säsong tre slutade. Sherlock har dödat Charles Augustus Magnussen men rentvås direkt av Scotland Yard för att han ska kunna ta reda på om Moriarty verkligen är död eller inte. Sherlock isätter sig själv genast rollen som den jagade och väntar på att leken med Moriarty ska börja. För att fördriva tiden löser han ett dussintal andra brott som förbluffat Londons polis. Denna del av avsnittet, där Sherlock lekfullt väntar på att leken ska börja, är avsnittets starkaste del. Mina favoritscener är dopet och efteråt då Sherlock ska prata förstånd med den några månader gamla bäbisen Rosemund. 

Till slut får Sherlock ett fall som han tror är kopplat till Moriarty. Här tycker jag att avsnittet blir mindre underhållande. En ministers son har dött på ett mystiskt sätt och samtidigt har en byst av Margaret Thatcher förstörts. När Sherlock ganska snabbt lyckas hitta anledningen till detta visar det sig inte alls vara kopplat till Moriarty, utan till Marys förflutna. Det är inte att fallet i sig är tråkigt men i mina ögon är Marys förflutna inte lika intressant som Sherlocks relation till Moriarty. Det är dock viktigt att poängtera att även om vi lockas att tro att hela säsongen ska handla om Sherlocks kamp mot den ultimata skurken så har inte någon av de tidigare säsongerna gjort det. Om vi tar den tredje säsongen som exempel så är det inte förrän i det sista avsnittet som Magnussen och Marys dubbelidentitet blir en del av handlingen. Då blir vi som tittare uppmärksammade på alla de små ledtrådar som handlat om hennes förflutna och som placerats ut i de första två avsnitten.

Jag hade samma känsla i det här avsnittet som jag hade när jag såg de två första avsnitten i säsong tre – det vill säga att allt inte håller ihop. Det känns som att det fattas en massa småsaker för att avsnittet ska vara komplett. I säsong tre tyckte jag att avsnitt ett och två blev bättre efter att man sett hela säsongen och jag hoppas att jag kommer att känna samma sak med säsong fyra. 

Det var flera saker mot slutet av avsnittet som jag inte gillade. Watsons kärleksaffär kändes onödig men kommer troligtvis vara väldigt viktig i de kommande avsnitten – jag gissar på att hon är planterad av Moriarty.  Men det jag gillade allra minst var Marys dödsscen. Den kändes alldeles för plötslig. Sherlock brukar inte bli utmanövrerad på det där sättet utan borde innan han åkte dit eller i stundens hetta ha kunnat rädda henne. Hela hennes dödsmonolog kändes också som en kliché. En del av mig hoppas att allt det där med hennes död var orkestrerat av Sherlock och Mary av någon anledning, men det känns orimligt med tanke på att hon lämnade ett dödsmeddelande till Sherlock i efterhand. Den sista korta klippet efter eftertexterna där Mary säger åt Sherlock att "Go to Hell" tror jag betyder att han ska åka till Hell, vilket var byn i Norge som Mary besökte under hennes flyktmontage.

Sammantaget

Inledningsvis tyckte jag att avsnittet var perfekt men tappade allt eftersom när hypen om att äntligen få se Moriartys plan inte blev av. Mysteriet om Marys förflutna var inte tillräckligt intressant. Kanske kommer jag att gilla avsnittet mer när det har knutits ihop med de två kommande avsnitten. 

Betyg: 3/5

Gillade du scenerna med Luke Cage i Jessica Jones kommer du gilla honom i den här också. Förutom att han flyttat till Harlem har nästan ingenting hänt. Istället kretsar handlingen mest om Lukes förflutna, de experiment som gjorde honom osårbar och framförallt om hans motvilja till att bli en "hjälte". De problem som Luke tvingas hantera begränsas till Harlem och det är också där seriens styrka ligger. "Små" problem med mycket känsla. Om Luke skulle misslyckas får skurkarna fortsätta styra Harlem men världen går inte under. Detta ger serien en känslomässig tyngd och en äkthet som bär handlingen genom hela säsongen. 

Serien blev väldigt hypad redan innan den släpptes. Dagen efter att den släpptes kraschade Netflix servrar av överbelastningen. Men lever Luke Cage upp till alla förhoppningar? 

Ända sedan Iron Man 2008 har samtliga hjälteberättelser haft vita hjältar som huvudperson. Den här serien är den första på länge med en svart huvudperson och den utspelar sig i Harlem, de svartas Mecca. Hela serien är djupt förankrad i de svartas historia. De problem som de mött, inte bara slaveri och rasism, utan också innerstadsproblem och hela den pågående Black Lives Matters rörelsen tas upp i serien. Luke är en osårbar svart man i en tid då rasism, korrupta politiker och poliser är en het fråga i USA. Man han är också, trots sina krafter, en man av folket. Han lyssnar på hiphop och rapmusik och går klädd i en enkel hoddie, inte någon spandexkostym. På grund av detta kommer han troligtvis bli den förebild som länge saknats i superhjältefilmer, för en hel generation av unga svarta. 

Harlem behandlas med ömhet och i stort sett varje avsnitt lyfts historiska och kulturella ikoner fram. Särskilt i seriens musik som så vitt jag kunde höra enbart bestod av svarta artister. Faith Evans, The Delfonics, Raphael Saadiq och Charles Brady gör t.ex. uppträdanden i serien. Men min personliga favorit är scenen då Method Man och Luke Cage byter hoodie varpå Method Man senare rappar om Lukes betydelse för Harlem - "People say we don't need another hero, but now we got one."

Alla Marvel/Netfilxserier håller relativt hög klass och Luke Cage är en av dem som håller allra högst nivå. Personligen tyckte jag dock att Jessica Jones var snäppet bättre. Den hade en spänningsfaktor som Luke Cage aldrig når upp till. När jag såg Jessica Jones mådde jag fysiskt dåligt av skurken The Purple Man. Jag var uppriktigt rädd för vad som skulle hända härnäst. I Luke Cage är jag aldrig det minsta orolig om han ska lyckas eller inte. När Luke strider är det som om en stridsvagn skulle slåss mot ett basebollträ och detta tar bort spänningen. Till och med de gånger Luke faktiskt möter motstånd känner jag aldrig någon oro.

Sammantaget är Luke Cage definitivt sevärd. Musiken, miljön, en del av karaktärerna gör att säsongens första halva är topklass. Spänningen avtar dock eftersom, mest på grund av att Luke saknar en riktigt bra antagonist som kan ge honom motstånd.

Betyg: 4/5