JL Fantasy

  

Jag kallade 2018 för året då jag började ta mitt skrivande på allvar. Jag var fast besluten att färdigställa min bok så snart som möjligt och till att skriva ett blogginlägg i veckan. Jag startade eget företag, besökte Bokmässan och deltog i min första paneldebatt på en av scenerna under Swecon. Jag skar ner på min närvaro i sociala medier för att kunna fokusera mer på skrivandet. Med det i bagaget trodde jag att 2019 skulle bli ett år där mitt fokus på skrivandet togs till ytterligare nivåer. 

Sedan jag började skriva för drygt sex år sedan har jag bland annat flyttat två gånger, gift mig, tagit mig ur ett spelberoende, fått två barn och bytt jobb två gånger. Mitt skrivande har ständigt balanserat mellan alla dessa förändringar. 2019 blev inte annorlunda, utan tvärtom, det blev ett år av ännu mer förändringar. 

• I början av året gick jag ner i tid på mitt gamla jobb och fick därmed mer dedikerad skrivtid. Trots det slukades mycket av denna tid upp av mina nya ansvarsområden som pedagogisk ledare på jobbet.
• Under våren blev det klart att vi skulle överta mitt gamla föräldrahem. För två veckor sedan lämnade vi vårt älskade Umeå, efter att ha bott där i 18 år, och flyttade in i Bjästa, ett samhälle två mil söder om Örnsköldsvik.
• Jag sade upp mig från mitt jobb, fick ett nytt jobb på Bjästaskolan och blev kollega med några av mina forna högstadielärare. En förändring som jag inte riktigt förstod hur mycket det skulle påverka mig förrän flera månader senare. 
• I augusti stod det klart att jag och min fru väntar vårt tredje barn.

Så istället för att bli året då saker lossnade, blev 2019 året av nya lärdomar. Dessa är de fyra största lärdomarna jag tar med mig in i 2020:

   

Jag har fått en förnyad kärlek till läsandet

Mitt 2019 Goodreads reading challenge.  

  

I fjol skrev jag att jag tappat suget för att läsa fantasyböcker. Att jag behövde en paus ifrån fantasy. Jag ville att 2019 skulle bli ett år då jag utforskade mer facklitteratur. I stället för att läsa fantasy har jag ägnat mig åt ämnen som självutveckling, filosofi, skrivande, skolutveckling och barnuppfostran. 

De fem böcker jag vill rekommendera allra mest är:

1. Man's Search for Meaning av Viktor E. Frankl. En bok om att det går att se att livet är vackert även inuti ett förintelseläger.
2. Atomic Habits av James Clear. En bok om beteendeförändring och dess olika lager.
3. Obstacle is the Way av Ryan Holiday. En bok om att vända på perspektiv och se utmaningar som din bästa vän.
4. Can't Hurt Me av David Goggins. En bok om att sluta gnälla och få saker gjorda.
5. The Power of Vulnerability av Brené Brown (Great Courses, Audible). En bok om att våga vara sårbar för att nå lycka och glädje.

Årets bästa bok. Man's Search for meaning av Viktor E. Frankl. 

  

Utöver detta har jag lyssnat på ungefär 60 podcast-avsnitt per månad.

De poddar som jag gillar allra mest just nu är:

1. Making Sense av Sam Harris. 
2. Kvartal av Kvartal. 
3. Påjobbet-podden av Wise Consulting.
4. Förlagspodden av Lasse Winkler och Kristoffer Lind. 
   
5. The Portal av Eric Weinstein.

Den fortsatt bästa podden i världen. Making Sense av Sam Harris.

  

Jag har följt 12 mangor/animes. Min favorit är One Piece men även One Punch Man och Demon Slayer har varit extra bra i år.

 Årets överraskning Kimetsu no Yaiba, aka Demon Slayer

  

Mitt mål är inte längre att bli författare

Ett av de mål jag satte upp för mig själv inför 2019 var att jag skulle skriva mer. Men med facit i hand har jag skrivit mycket mindre i år än under de två tidigare åren. Detta har varit mitt största misslyckande under året, men samtidigt också min viktigaste lärdom.

Sedan jag bestämde mig för att börja skriva har jag trott mig veta vart jag var på väg och vetat vilka mina viktigaste mål har varit. Mitt fokus på dessa mål ledde bland annat till att jag för två år sedan lade ner nästan alla mina intressen, gick på spelberoendeträffar, och fokuserade så mycket energi jag kunde uppbåda till mina böcker och min blogg vilket gjorde att jag skrev ett inlägg till bloggen varje vecka utöver mitt vanliga skrivande. Jag var övertygad om att det enda sättet att nå mina mål var genom total hängivenhet. I år har min syn kring detta förändrats.

Under några veckor brottades jag med detta. Till slut insåg jag hur orimligt ställda mina förväntningar och krav på mig själv var. Jag ändrade mig och insåg att det var fel att prioritera skrivandet och nätverkandet kring skrivandet till den grad att jag inte kunde följa med min familj på en utlandsresa. Denna insikt, tillsammans med mitt nya intresse för skolutveckling, gjorde att jag inte längre såg skrivandet som en lika absolut punkt i mitt liv. I stället för att vara en väg bort från ett stressigt läraryrke, som jag tänkte innan 2013, var skrivandet nu mer som en hobby.

Jag vill inte vara fast i bilden av vad skrivandet kommer att ge mig i framtiden. När jag satt mig ner för att skriva har bilden av vad boken kan bli alltid funnits där i bakgrunden. Jag har haft en känsla om dess potential som jag aldrig lyckats uppnå. En ständig frustration som jag kämpat emot. Men det där är bara en mental konstruktion som min senaste idol, Eckhart Tolle, skulle ha sagt.

Missförstå mig inte, jag vill ha ett mål att sträva mot. Jag vill fortsätta skapa, men jag gör det för att det ger mig riktning och ett bättre mående, inte för att det eventuellt ska bli något spektakulärt i framtiden eller för att det i denna påhittade framtid ska få mig att må bättre. Jag kan må bra här och nu utan att lägga mer stress på mig själv än vad jag mår bra av.

Italien, juni 2019.

  

Jag har funnit en ny morgonrutin  

I samband med resan till Italien började jag även med en ny morgonrutin som fastnat. Jag går och lägger mig runt klockan 21:30 och kliver upp klockan 04:30. Att finna en tid på dygnet där jag kontinuerligt kan fokusera på mitt skrivande har varit något som jag brottats med i några år nu. Jag har tidigare försökt göra det på morgnarna, men inte så här tidigt. Jag har tidigare tänkt att det är alldeles för tidigt, att det inte skulle gå över en längre tid, men jag hade fel. Att kliva upp så tidigt varje dag, oavsett om det är vardag eller helg är nog det bästa som kunnat hända mig. Anledningen att jag äntligen lyckats etablera denna rutin är för att jag läste en bok om skrivrutiner för författare som hette Miracle Morning for Writers. Den gav mig en rad olika tips och tricks för hur man kan tänka och göra för att få igång en ny morgonrutin. Den pratade också om flera andra morgonrutiner som vetenskapliga studier visat är bra för skrivande och för ens mående i allmänhet.

Sedan juni har jag alltså klivit upp, så gott som varje morgon, oavsett om det är vardag eller helg och startat min dag med en rad aktiviteter. Jag tränar, mediterar, läser, skriver dagbok, diktar, gör negativ visualisering och skriver på mina böcker. Allt innan barnen vaknat vid klockan sex. Det har gjort att jag, trots mindre hängivenhet till skrivandet/bloggandet ändå lyckats skicka in några kapitel till min lektör varje månad och skriva åtminstone ett inlägg i månaden till bloggen. Men det jag märkt allra mest med dessa morgnar är att det gjort en stor skillnad för mitt temperament, för min vikt och för mitt allmänna mående. Jag känner att jag orkar mer, kan fokusera mer på jobbet och har inte länge problem med rygg, knän och ena axeln som jag periodvis haft tidigare. 

  

 Mina morgonappar 

  

Det går att utvecklas även om man inte hänger sig totalt till skrivandet 

Effekten av mina nya prioriteringar har varit tydlig. Under årets fem första månader skrev jag 23 stycken inlägg på bloggen. Under årets resterande sju månader skrev jag 12 stycken inlägg. Även antalet läsare och antalet sidvisningar har gått ner från i fjol. Då hade jag 4000 unika läsare och i år hade jag 3300. Antal sidvisningar i fjol var 14 000 och i år var det knappt 10 000.

Trots denna minskning känner jag mig mer harmonisk än tidigare år och jag har fortsatt göra framsteg i mitt skrivande.

Jag misslyckades med två av de mål jag satte upp för mig själv i början av året men jag klarade av fem. Dessa innebar bland annat att:

• Jag har skrivit färre recensioner och istället mer teoretiska och filosofiska diskussionsinlägg. Några sådana inlägg har varit Älskar du skrivandet?, Räntad Tid, Paretoprincipen, Att bli mer än bara en berättelse, Vad är skönhet? och Valkigt Sinne.
• Jag har anlitat en lektör, Marita Brännvall, som jag är väldigt nöjd med. Hon har gett mig kontinuerlig feedback på mitt skrivande. Detta upplever jag har varit välinvesterade pengar eftersom det både utvecklat mig rent skrivtekniskt, men har även inneburit en hel del förändringar i mitt manus, Devans Dans.
• Jag färdigställde ett skrivprojekt för första gången, novellen Blodfadern. Inte nog med att jag för första gången blev klar med ett skrivprojekt, jag fick även denna novell antagen av e-tidskriften Brev från Cosmos, den ska publiceras inom kort i deras åttonde utgåva. En bra indikation på att mitt skrivande rör sig i rätt riktning.
• Jag gick en MasterClass med Margaret Atwood i kreativt skrivande under sommaren. Det var intressant, men ska jag vara helt ärlig så var det något av en besvikelse. Jag rekommenderar hellre att man går en skrivkurs via något svenskt universitet eller tittar på BYU och Brandon Sandersons skrivkurser som finns gratis på youtube.
• Jag gjorde tre författarintervjuer. Två svenska fantasyförfattare, Christoffer Pichler och Mattias Kuldkepp, och en med författaren och litteraturskribenten Steven Ekholm. 

  

Nyligen stötte jag på detta påstående igen. Denna gång av författaren Jeff Goins. Han skrev följande:

There must be passion. I don’t mean to be harsh here, but can you do something, anything, for an extended period of time without loving it? I sure wouldn’t recommend it. Of course, many people do this every day. And some for the rest of their lives. They’re hacking away at jobs they hate, doing work they loathe because they feel stuck. They have no idea what opportunities await them. Or perhaps, they simply lack the courage to take risks. But if you’re to be a writer — a bard, an artist, a storyteller whose life’s work is dedicated to the written word — you need to love writing. - Jeff Goins

Jag har hört det här påståendet många gånger nu och jag har aldrig riktigt gillat det. Det har inte passat in på hur jag ser på mitt eget skrivande. Därför vill jag i det här inlägget tänka högt kring hur jag ser på mitt skrivande och varför jag fortsätter att skriva, trots att jag tycker att det oftast är en ganska plågsam sysselsättning. 

Visst händer det att jag ibland kan njuta av skrivandet. Det är inte så att jag alltid lider när jag sätter mig ner för att skriva. Särskilt njutbart kan det vara att ha kommit på något finurlig lösning på ett problem, en idé som känns unik eller en mening som lyckades fånga mina tankar på ett bra sätt. Men dessa stunder är sällsynta. 

När jag skriver känner jag mig som en yta för berättelsen att berättas på. Berättelsen visualiserar sig inom mig, men det känns inte som att det är jag som skapar den. Det är berättelsen som använder mig för att bli skapad. Allt som oftast känner jag mig snarare som ett hinder för berättelsen. Varför var den här idén tvungen att komma just till mig? Varför kunde den inte ha valt någon annan författare för att komma till liv? Neil Gaiman eller Brandon Sanderson skulle ha kunnat vårda den idén avsevärt mycket än vad jag kan. Som jag ser det finns berättelsen där inom mig. Färdig, perfekt, gyllene. Men det som kommer ut på papperet är något helt annat och det är oftast inte roligt.

Att säga att man måste älska skrivandet antyder att man måste älska själva akten av att sitta ner framför tangentbordet och skriva. Det räcker inte att gilla alla de saker som skrivandet medför. Det här tycker jag är problemet med detta påstående. Det finns massor av saker man kan göra som är jobbigt nu, men som man gör ändå för att det ger positiva saker på sikt. 

  

Jag älskar att skriva för att det hjälper mig

Att skriva kan vara precis lika nyttigt för dig som att sova tillräckligt, äta rätt, eller att träna. 

1. Jag älskar att ha ett mål att sträva mot. Något som ger mig riktning i livet. Det blir en positiv kraft som finns där och som passivt påverkar mina beslut i allt jag företar mig. Utan målet hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut, och jag är otroligt glad över hur mitt liv har förändrats tack vare skrivandet. 
2. Jag skriver för att återhämta mig. Detta bygger upp min självkänsla och ger mig något meningsfullt att göra av min fritid. Något som både låter min hjärna återhämtas från arbete och småbarnsliv, och gör att jag utvecklas i mitt hantverk och som människa.
3. Jag blir smartare. Att kunna uttrycka sig själv i skrift är att formulera sina tankar på ett sådant sätt att de blir meningsfulla. Genom skrivandet tränar jag därmed mitt sätt att tänka och att uttrycka dessa tankar.
4. Skrivandet främjar min hälsa. Skrivande kräver att jag fokuserar på stunden och uppgiften vilket är hälsofrämjande på en rad olika sätt. Det går inte att skriva och samtidigt vara distraherad. På samma sätt som skrivandet tränar en att formulera sina tankar tränar det också en att vara mer närvarande. På så sätt är all form av kreativitet en meditativ syssla som får mig att släppa oro och frustration.   

  

Det går att älska skrivprocessen även om man inte älskar skrivandet. Jag håller med om att det vore lättare om man älskade skrivandet. Kanske kommer jag själv att älska att sitta ner och skriva en dag. Men att säga att det är ett MÅSTE är att dra det för långt. 

Blodfadern

Familjen har varit på resande fot under större delen av sommaren men trots det har skrivandet tuffat på. Andrummet som jag fått efter att ha beslutat att inte skriva ett blogginlägg varje vecka har varit välbehövligt. Under några veckor tog jag även ett uppehåll från redigerandet av Devans Dans och färdigställde istället en novell som jag kallar Blodfadern.

Under en tid har jag haft en idé att bygga upp en ny highfantasyvärld som är större och mer komplex än mina två tidigare. Innan jag börjar skriva på en serie som utspelar sig i den världen har jag dock tänk skriva en rad noveller som utspelar sig där. Blodfadern är den första av de novellerna och handlar om en orch som är på väg att föda barn. Här har ni ett litet utdrag från inledningen.

Jag har skickat in den till Club Cosmos, som gett ut flera svenska fantasyförfattares noveller, och håller nu tummarna för att jag ska få bli nästa.

Det var väldigt lärorikt att efter sex år av skrivande äntligen få färdigställa något. Tidigare har jag bara skrivit romaner som aldrig blivit helt klara. Att gå från idé till färdigredigerad produkt är en ny upplevelse som gett mig blodad tand.

  

Flytt till Bjästa

Det största som håller på att hända i mitt liv just nu är att vi håller på att sälja vårt hus i Umeå och flytta hem till mitt föräldrahem i Bjästa, två mil söder om Örnsköldsvik. Det är ett beslut som jag och min fru diskuterat fram och tillbaka i flera år och som nu till slut blir av. I december blir vi Bjästabor.

På grund av de händelser som utspelade sig på mitt förra jobb i våras tog jag beslutet att söka jobb i Örnsköldsvik och efter lite fram och tillbaka blev det ett SO-lärarjobb i just Bjästa. Det innebär att jag just nu pendlar fyra timmar till Bjästa under hösten. Många verkar förvånade hur jag orkar pendla så mycket, men på väg ner till Ö-vik får jag ungefär en timmes skrivtid vilket är bra. Jag har försökt skriva på väg hem men än så länge har jag varit för trött av allt det nya för att orka med ytterligare ett skrivpass.

På sikt hoppas jag att flytten till Bjästa ska innebära bättre ekonomi för familjen, närmare till släkt (läs barnvakt), en dedikerad författarlya där framtida mästerverk ska skapas och mycket mer. 

Vi blir femte generationen Lindell att flytta in i huset i Bjästa

  

Medan jag spänt väntar på svar från Club Cosmos forsätter jag att planera framtida blogginlägg och redigeringen av Devans Dans tuffar på. Jag hoppas kunna skriva 1-2 blogginlägg och redigera lika många kapitel varje månad under hösten. Men jag är nöjd med att ha slutat att sätta upp deadlines för mig själv då dessa främst lett till stress som gått ut över mig och mig familj.

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?

Att träda igenom bruset

Underhållning finns överallt omkring oss i fler former än någonsin förr. Alla säljer distraktion maskerat som underhållning. Miljontals människor tävlar om din uppmärksamhet, de vill att du ska köpa just deras berättelse. Det är näst intill omöjligt att träda igenom bruset.

Böcker blir ofta tråkiga att läsa om de bara är en radda av händelser som inte har något särskilt att säga eller visa oss. Riktigt bra berättelser å andra sidan, har ofta mer än bara välskrivna karaktärer, intressanta världsbyggen och spännande handlingar. De har även inbäddade budskap i sig. Dessa budskap greppar läsarna utan att de många gånger inte ens är medvetna om det. 

Har du några storslagna tankar med din berättelse? Vill du säga något om vad det är att vara människa? Vill du hjälpa andra till att bättre finna en väg framåt genom livets djungel genom att presentera en livsåskådning som du anser vara sann, eller åtminstone tankeväckande? Kort och gott, har din berättelse något tema som lyfter den över andra böcker? Om ja, hur tydligt är det här temat? Är det bärande i flera olika delar av berättelsen, eller är det ett litet frö som inte blommat ut? 

Jag läste en artikel för någon vecka sedan som visade att svenska författare inte längre aspirerar till att förändra samhället. Under 60- och 80-talet såg författare ofta sig själva som representanter för ett större kollektiv. Skrivandet var för dem ett viktigt sätt att delta i och påverka samhället. Sedan 90-talet har skrivandet kommit att handla mer om kreativitetens egenvärde. Författare skriver främst idag för att förändra sig själva, snarare än någon annan.

 

Berättelsers psykologiska funktion

Berättelser och fantasi är essentiella för att vi människor ska kunna fungera. De psykologiska processer som ett barn använder för att lära sig nya saker drivs i stor utsträckning av hens fantasi och de berättelser som hen får berättade för sig, men även av de berättelser som hen skapar för sig själv. Fantasin fyller i gapet mellan erfarenhet, verklighet och förväntan och är därför en ovärderlig hanteringsmekanism.

Ett barn kan genom berättelsernas kontextuella ramverk hantera och testa nya idéer som vanligtvis skulle vara för ovana, för stora och för skrämmande för barnet. Det behöver inte handla om drakar eller om eldkastande magiker. Det kan vara vardagliga berättelser. Till exempel skilsmässor, kärlek, konflikthantering eller om att kliva fram och göra det rätta trots att du egentligen inte vågar. 

Exempel på detta sker runt omkring oss hela tiden. En liten pojke ser en hund på väg till skolan. Hunden skäller åt honom. Detta behöver i sig inte vara farligt för barnet, men kan bli farligt om han efteråt skapar en berättelse i sitt huvud om "den farliga hunden". Han skapar ett narrativ för sig själv som handlar om hur han nästan blev biten och tvingades fly för sitt liv. Genom berättelsen blir pojken i det här fallet rädd för hundar. En alternativ berättelse hade kunnat vara att hunden skällde och pojken blev rädd men att han fortsatte gå till skolan i alla fall och det gick bra. I detta fall stärks barnet genom berättelsens inbäddade budskap. Världen kan vara läskig, kanske till och med farlig ibland, men du kan klara av att möta faran och bli stärkt genom det.

Detta är inte bara viktigt för barn. Ungdomar genomgår flera livsförändrande faser och genom att rama in dessa faser i rätt berättelser kan de förbereda sig själva inför dem, precis som barnen. Samma sak kan även sägas om vuxna. Om vi läst mer berättelser om vad det innebär att skaffa barn, att fylla femtio eller att tappa sin far till en sjukdom, kan vi bli bättre på att hantera dessa situationer med värdighet när de väl händer oss. Kanske skulle vi inte behöva gå i terapi eller psykoanalys lika ofta om vi läste fler berättelser med underliggande budskap om livet.

Människor styr jorden för att vi är det enda djuret som kan samarbeta hyfsat väl i stora grupper. Vi kan skapa stora nätverk där tusentals och miljontals främlingar samarbetar mot ett gemensamt mål. Om man jämför en enda människa med en enda schimpans, är vi skrämmande lika schimpanser. Alla försök att förstå vår unika roll i världen genom att studera våra hjärnor eller våra familjerelationer är dömda att misslyckas. Den riktiga skillnaden mellan oss och schimpanserna är den mystiska färdighet som gör att miljontals människor kan samarbeta effektivt.

Denna mystiska färdighet är berättelser.

Vi samarbetar effektivt med främlingar för att vi tror på saker som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. Du kan aldrig övertyga en schimpans att ge bort en banan genom att lova henne, att efter att hon dör så kan hon få oändligt många bananer i schimpans-himlen. Bara människor tror på sådana berättelser. Och det är genom dem som vi styr jorden. - Yuval Harari

Berättande är ett sätt att skapa mening ur kaoset som är vår omvärld och kaoset inuti oss själva. Berättandet ger oss en form. En början, en mitt och ett slut. Något som gör att vi kan känna att vi betyder något och att vi bidrar något till vår omvärld. Berättelser ska underhålla men de kan också lära oss viktiga lärdomar.

Min fantasyberättelse är menad att underhålla men det finns en del underliggande allegorier till problem som finns i vår värld som jag hoppas att vakna läsare ska uppmärksamma och lära sig något av. I redigeringen försöker jag nu lyfta fram dessa teman ytterligare för att berättelse förhoppningsvis ska ta mer plats och bli något som läsare funderar kring, även efter att de läst färdigt boken.