JL Fantasy

September har varit en bra månad. Det berömda lunket har infunnit sig och även om det brutits av med diverse förkylningar har ändå produktiviteten varit god. 

Bokens första redigeringsrunda blev klar och är för närvarande ute på testläsning hos fyra svenska författare (Patrik Centerwall, Marcus Olausson, L.H. Wallsby och Albin Hedström) som jag knutit kontakt med under de sista två åren. Det känns både otroligt roligt och hedrande att de tar sig an boken. Det går inte på en handvändning att läsa igenom och kommentera på ett manus så det var absolut inte någon självklarhet att de skulle acceptera när jag frågade dem om de ville testläsa manuset i ett så här tidigt skede. Samtidigt är det också lite nervpirrande att fyra "riktiga" författare ska ta sig an manuset. Detta ser jag dock som en positiv känsla. Om man inte är beredd att bli bränd tar man inga risker och då finns det en stor chans att man fastnar i samma gamla gängor som man alltid varit i. Nervositet är därför ett tecken på att man är på väg åt rätt håll. 

Jag har gett dem ett slutdatum på den 24:e december och medan jag väntar på deras feedback arbetar jag med mina andra bok- och novellidéer. För tillfället håller jag på att städa och sortera bland alla de idéanteckningar som jag för i min mobil. I grunden har jag tre olika världar igång, tre separata bokserier som sjuder inom mig. Den första boken jag skrev färdigt för två år sedan, som jag skulle vilja skriva om. Devans Dans som jag skriver på nu. Och en tredje sekundärvärld/bokserie som är under uppbyggnad. Till den tredje serien hade jag skrivit 50 sidor av idéer. Anteckningarna rör allt ifrån magisystem till väsen, geografi, religion, karaktärer, raser, kulturer, nationer, historia och mycket annat. Snart ska jag skapa en ny fil i Aeon Timeline och börja bygga upp världens och rasernas historia. Än så länge sträcker sig tidslinjen 80.000 år tillbaka i tiden.

Detta är utan tvekan det jag tycker är allra mest roligt med skrivandet. Man känner sig gudomlig när man bygger upp en hel värld. Att se den växa fram. Att få pussla ihop coola ideér till något eget och unikt. Helt fritt, helt utan begränsningar och helt kravlöst. Endast bunden av de interna regler för världen som jag själv skapar. 

Så jag passar på att njuta av den här pausen från skrivandet och redigerandet.  

Hösten är här på allvar nu och hur mycket jag än älskar årstiden är det inte lika roligt för mitt löpande. Under sommaren har jag försökt springa åtminstone en gång i veckan, men när det nu regnar konstant och närmar sig nollgrader på morgnarna är löpandet inte en lika attraktiv syssla längre. Passande nog snubblade jag, i en av de podcasts som jag följer, över en diskussion om träning. Studier har visat att även kortare träningspass ger stora effekter, och då menar jag verkligen korta träningspass. En av de mest givande träningsmetoderna för hälsa och fettbränning var tabata. Korta 20-sekundersövningar där man maxar träningen för att sedan vila 10 sekunder. Om man gör åtta sådana övningar är man färdig på mindre än 5 minuter och, enligt studien som podcasten refererade till, fick man ut 80 % av den träning som man skulle ha fått av ett vanligt ett och en halv timmes gympass. Så under två veckor har jag gjort tabataövningar under lunchen då barnen sover. Det har passat mig perfekt. Vi får se hur länge jag lyckas hålla i träningen den här gången...

Snart är det dags för Bokmässan, troligtvis kommer jag att vara där när detta inlägg läggs upp på bloggen. Från början hade jag storslagna idéer för hur jag skulle nätverka med förlag, agenter och författare under mässan, men jag har tagit ett steg tillbaka och landat i att jag ska försöka njuta lite också. Det är första gången jag är där och jag vill inte att mitt allra första intryck av den ska vara en där jag är stressad och pressad att prestera. Nog kommer det bli en hel del nätverkande i alla fall, även om det inte är mitt huvudsakliga mål. Men det kommer en ny mässa nästa år också.

Någon gång under oktober kommer det ett helt eget inlägg om mina intryck av Bokmässan.

Sommaren är över och äntligen börjar årets bästa årstider – hösten och vintern. Nu slipper man svettas hela dagarna och får i stället ta på sig en varm jacka och tända ljus på kvällarna. Skönt va?

Den här veckan har min äldsta son Folke börjat förskolan igen. Jag hade inte reflekterat över hur detta skulle kunna påverka min pappaledighet – "Det kommer nog inte bli så stor skillnad, jag har ju fortfarande Elis att ta hand om," tänkte jag. Visserligen går Folke bara 15 timmar i veckan på förskolan, men herre gud vilken skillnad det har gjort. Under sommaren lyckades jag synka Folkes och Elis sovtider, men det gjorde ingen större skillnad för skrivtiden. Det blev kanske en halvtimmes egentid innan något av barnen vaknade. Men nu när det bara är Elis som ska sövas har skrivtiden äntligen infunnit sig. Den här veckan har han sovit minst två timmar varje dag vilket innebär att jag både haft tid att äta lunch, göra hushållssysslor OCH skriva! Det märks att jag inte har skrivit särskilt mycket de senaste veckorna för orden har fullkomligen forsat ur mig. Jag kan se ljuset i slutet av tunneln. Får jag en liknande vecka till kommer bokens första redigeringsrunda troligtvis vara avklarad och då ska manuset ut till de första testläsarna. Spännande och nervöst!

I augusti har jag även börjat kommentera på en annan författares manus. Han heter Leif Wallsby och har likt mig också skrivit en highfantasyroman. Under det senaste året har jag nekat alla förfrågningar om textbyten för att jag helt enkelt inte har känt att jag haft tid eller energi för det. Men Leifs manus var i samma subgenre som det jag själv skriver och jag har även pratat med honom en hel del på Facebook under det senaste året, så därför känns det roligt att få ta mig an manuset.

För de som känner mig eller följer mig på fler medier kommer det kanske inte som någon nyhet att jag blivit allt mer intresserad av politik under de senaste åren. Det är inte så att jag gått med i något politiskt parti eller så, men jag har börjat följa fler politiska kommentatorer, ledarskribenter, filosofer och annat. Både i Sverige och internationellt. Jag har själv blivit förvånad över hur roligt jag har tyckt att det har varit. Förundrats över hur många nya perspektiv jag har fått en bättre förståelse för, perspektiv som jag aldrig tidigare bemödat att sätta mig in i på allvar. Detta har nyanserat min syn på vad som är bra för vårt samhälle och har inte gjort det lättare att välja hur jag ska rösta. Det kommer att bli intressant att se vad Sverige väljer.

Man kan ju tycka att semester borde innebära mer skrivtid, eller i alla fall inte mindre. Men eftersom Hanna fått nytt jobb har hon nästan ingen inarbetad semester, vilket i sin tur innebär att jag är själv med två barn som båda är under 3 år gamla. Därav blir semestern mer en föräldraledighet. Och om min förra föräldraledighet lärde mig något är det att det är otroligt givande att se ens barn växa upp och lära sig nya saker varje vecka, men man inte kan räkna med mycket egentid när man tar hand om små barn.

Nu har det har gått två veckor sedan den här semestern startade och jag och grabbarna har superroligt varje dag, men min initiala upplevelse av semestern var ändå fläckad av frustration. Jag försökte skapa skrivtid under dagen genom att para ihop sovtider, förbereda matlådor i tid, uppmuntra barnen att leka med varandra, men det har mest inneburit fiasko. Även om jag någon enstaka gång lyckats verkar barnen ha en inre radar som känner av när pappa inte sysslar med hushållssysslor, för det känns som att så fort jag viker upp dataskärmen så vill de leka eller läsa eller gå på toa, medan när jag gör hushållssysslor leker de på hur bra som helst med varandra. Detta har lett till frustration vilket sedan har gått ut över mig och resten av familjen. Därför insåg jag redan efter någon dag att det är bättre att helt släppa tanken på att kunna redigera under dagtid. 

Om det mot förmodan skulle dyka upp en lugn stund och hushållsysslorna redan är gjorda tänker jag därför inte ens försöka jobba med min bok. I stället har jag mediterat, lyssnat på podcasts eller läst. Då har frustrationen över att bli avbruten inte blivit lika stor och jag och hela familjen mår bättre även om det inte blir något skrivet. Mitt skrivande är därför helt förpassat till kvällar och jag har aldrig kunnat skriva bra på kvällar. Det har alltid varit den tiden på dygnet då min kreativitet och energi är som allra lägst, oavsett vad jag gjort under dagen.

Men jag har inte helt släppt redigerandet. Jag har som ambition att lära mig att skriva och redigera under kvällstid. För att klara av detta har jag börjat läsa på om och se youtubevideos om hur man kan tänka för att minska sin prokrastinering. Lite motsägelsefullt att se på youtube för att minska sin prokrastinering, jag vet, men jag tycker att det redan har börjat ge effekt. Meditation tror jag också kommer att hjälpa mycket med detta. Genom att meditera 10 minuter i början av varje skrivpass hoppas jag kunna samla tankarna, fokusera på andning, stänga ute trötthetstankarna och följa de instruktionerna som hjälper en att utforska medvetandet och därmed kunna frigöra mer energi och kreativitet – även på kvällstid. Om detta skulle lyckas hoppas jag att mitt skrivande får en välbehövlig skjuts nu och under den kommande föräldraledigheten till hösten, men förhoppningsvis även till våren då jag planerar att gå ner i tid på jobbet för att frigöra skrivtid.

Men mitt nuvarande ickeskrivande har också lett till en del positiva saker som jag försöker fokusera på när jag får dåligt samvete över att jag inte skriver eller redigerar. Jag känner mig mer närvarande när jag är med barnen än vad jag gjorde under den förra föräldraledigheten. Utan spel och nu även utan skrivande har jag i stort sett ingenting som jag går runt och tänker på medan jag leker med barnen vilket gör hela upplevelsen roligare och mer avslappnad.

Årets Swecon blev en annorlunda upplevelse jämfört med året innan. Förra året var jag något nervös inför besöket då jag inte visste vad jag skulle vänta mig. Jag hade planer och ambitioner för att lära känna en del branschmänniskor men jag var osäker på om mitt introverta jag skulle lyckas knyta några efterlängtade första kontakter inom fantasysverige. Jag gick på så många paneler jag bara orkade och fick ganska snart en huvudvärk som höll i sig under stora delar av helgen. Förra året var kort och gott en chock och hade det inte varit för några särskilt lyckade möten som jag snubblade in i så hade jag kanske inte återvänt.

Den här gången visste jag mer vad jag gav mig in i. Jag stressade inte till alla programpunkter och jag kände igen många både från året innan och från de sociala forum som jag blivit mer aktiv i. Jag tog mig mer tid att prata med andra deltagare än vad jag gjorde förra året och på det stora hela var det en betydligt mer avslappnad upplevelse. Det gjorde att det kändes som att jag kom hem snarare som att jag var ute på djupt vatten.

Skriver du fantastik och inte besöker Swecon så missar du något som är en väsentlig del av författarlivet. Inte bara allt det roliga som Swecon erbjuder men även möjligheten att synas, knyta nya kontakter och lära känna branschen inifrån. Det kostar en del att fixa mat och boende men de pengarna är en investering i ditt författarskap.

Jag såg ett tiotal paneldiskussioner den här gången. Ovan har ni den allra första panelen för konventet som också var en av de mer intressanta för mig. Betaläsning med Karl-Johan Norén, Thomas Årnfelt, Elin Holmerin och Sten Rosendahl. 

Jag såg även några intressanta föreläsningar, bland annat Patrik Centerwalls föreläsning om etik i fantasylitteratur. Men precis som förra året var den allra mest matnyttiga föreläsningen den av Jesper Strage. Förra året föreläste han om ekonomin och logiken bakom olika typer av kolonier och i år pratade han om terraformande någonsin skulle kunna vara ekonomiskt gångbart.

Allra störst för min egen del var panelen om böcker som blivit till TV-serier. Jag är rätt van att prata framför grupper av människor men det var ändå nervöst att delta i min allra första panel. Väl på plats kändes det dock helt naturligt och nervositeten försvann. Stort tack till de andra paneldetagarna Britt-Louise Viklund, Eva Holmquist, och Tommy Persson som gjorde att allt flöt på bra. Särskilt stort tack till Marika Lövström som var moderator och lugnade mig inför panelen. 

Efter en stund insåg jag att det var rätt roligt att sitta med i panel. Jag var tvungen att hålla lite extra koll på mitt ego som fick en ordentlig boost av att sitta inför en publik och prata nörderier. 

Det som dock var det allra största nöjet med Swecon var att få träffa både gamla och nya vänner inom skrivandet. Att vara aspirerande författare blir lätt ett ganska ensamt företag. Ovan ser ni Leif Wallsby som likt mig också skriver fantasy och håller på att redigera sitt manus. Vi pratade mycket om skrivande vid flera tillfällen under helgen och beslöt att vi skulle betaläsa varandras texter.

Under lördagen pratade jag om lektörläsning och även lite politik med Pia Lerigon som bland annat driver podcasten Skrivdrömmar.

Även om vi inte hann umgås lika mycket som vi gjorde i fjol så fick jag en liten stund tillsammans med Marcus Olausson vilket var efterlängtat. 

Under söndagen hann jag ta en fika med Patrik Centerwall som jag tidigare intervjuat på bloggen.

Två andra höjdpunkter ur helgen var då facebookgruppen Boknördar som diggar fantasy & sci-fi träffades och diskuterade vilka böcker man köpt, författare och allmänna intryck av mässan.

På lördagkväll var jag rätt trött efter alla paneler och allt minglande. Jag slog mig ner i hallen och övervägde att gå till hotellrummet för att kunna kliva upp tidigt och skriva lite på morgonen. Medan jag satt där och reflekterade över dagen kom Johan Anglemark och slog sig ner bredvid mig. Det var extra roligt eftersom Johan är något av en rockstjärna inom fandom. Bara någon minut senare hade den lugna hallen förvandlats till en grupp av människor som samlats runt Johan för att prata om det ena och det andra. Jag satt mest tyst bredvid och njöt av upplevelsen.

Tack för denna gång Swecon. Vi syns igen nästa år i Västerås. 

De senaste veckorna har jag testat lite nya strategier för hur jag förhåller mig på sociala medier. Inga storskaliga grejer, men jag har gått lite utanför min bekvämlighetszon. Särskilt mycket har jag reflekterat över vad jag skriver i de inledningar som mina recensioner och övriga blogginlägg frontas med. De korta texter som ska få folk att klicka vidare och läsa vidare. Somliga tester har gått bra medan andra fått blandade resultat.

Ett exempel på detta var när jag en lördagkväll, efter två modhöjande glas vin, lade ut ett blogginlägg i ett fantasyforum med en lätt provocerande inledning. "Min bojkott av Star Wars är nu implementerad. Detta på grund av de två senaste monumentala misslyckandena som Rogue One och The Last Jedi var. Tur är det väl då att man har ynnesten att få in en gästbloggare av hög kaliber som kan recensera istället." Därefter följt av länken till gästrecensionen av Solo.

Redan efter en halvtimme hade jag fått ca 20 kommentarer på inlägget. Några positiva, ett par stycken som förstod att jag var ute efter att provocera, och en hel del kritiker. De flesta kritiska handlade om mina formuleringar, om idén om bojkott och om att jag beskrev de två filmerna som monumentala misslyckanden. Några kallade mig barnslig, töntig och urbota korkad. Jag var förberedd på kritiken och jag tycker själv att den delvis är befogad, men när de kritiska kommentarerna fortsatte började jag fundera på om det verkligen är på detta sätt som jag vill synas? 

Så: mitt test lyckades för inledningen gav utan tvekan effekt. Fler kommentarer leder till mer exponering, inlägget hamnar högre upp i gruppmedlemmarnas flöden under en längre tid, vilket gör att fler klickar och så vidare. Men är det ren exponering jag vill åt? Då fungerar det. Men det bidrar också till att skapa den typ av negativa stämning på nätet som jag inte vill vara en del av. Även om det var medvetet gjort och jag inte egentligen bryr mig om vad alla säger så känner jag inte att det är denna personlighet jag vill ha på nätet.

Hela den här händelsen fick mig även att fundera kring det inlägg jag håller på att skriva för en annan blogg. Även där har jag tänkt vara en aning provocerande, fast på ett annat sätt. Jag tycker att det är viktigt att våga sticka ut och säga det man tycker även om det gör andra irriterade, men det är en fin balans att gå mellan det och att inte vara onödigt provocerande. Frågan är väl bara var den gränsen går?