JL Fantasy

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5

Haikyuu produceras av studion Production IG, samma studio som skapat den populära basketserien Kuroko no Basket. Säsong ett av denna nya volleybollserie släpptes 2014 och det ryktas att säsong fyra ska släppas under hösten 2017.

Serien är välproducerad, lätt att ta till sig även om man inte kan någonting om volleyboll och den har en bra blandning av sport, humor och drama. Det är en ganska typisk shounen serie som innehåller en underdog med en dröm, en ärkerival som sakta blir hans bästa vän, ett lag av individualister som måste lära sig att samarbeta för att kunna besegra japans bästa volleybollag i årliga turneringar. 

Huvudkaraktärerna är alla relativt orutinerade och långt ifrån de bästa basketspelarna i landet. De genomgår inte heller några otroliga, snabba, utvecklingar utan måste sakta men säkert träna sig fram till sina framgångar. På det sättet påminner Haikyuu mer om till exempel Hajime no Ippo, även om den inte är en lagsportsanime. För mig var detta seriens två största styrkor. Kombinationen av att det handlar om en lagsport, där en eller två individer inte kan bära upp hela laget, utan att det konstant handlar om samarbetet mellan alla lagmedlemmarna. Men också att serien blandar matcher med träningar på ett bra sätt som gör att den känns mer realistisk än vad till exempel Kuroko no Basket gjorde. Det är dock en anime så helt trogen verkligheten är den självklart inte. 

Även om serien huvudsakligen handlar om Hinata och Kageyama lyfter den även fram alla de andra spelarna i laget på ett intressant sätt. Men också många av spelarna i motståndarlagen känns som fullt utvecklade och verkliga karaktärer. Samtliga karaktärer har sina styrkor men också sina svagheter som skaver mot de andra spelarna. Detta göra att serien får, särskilt mot slutet av den andra och tredje säsongen, ett otroligt stort spektra av individuella och intressanta karaktärer. 

Handlingen är egentligen inget nytt. Ett osannolikt lag måste tillsammans överbygga sina svagheter så att de kan blomma ut för att besegra de tillsynes omöjliga motståndarlagen. De gör detta i en rad träningsmatcher och sedan turneringar som utspelar sig en gång per termin. Detta sätter en tidsklocka för laget eftersom en del av klubbens medlemmar är på sitt tredje och därmed sista år. Om de ska nå sitt slutliga mål, att spela i den nationella turneringen, måste de lära sig att samarbeta snabbt. Även om handlingen är förutsägbar känns den inte så. Karaktärernas individuella problem är olik varandra och deras syn på hur viktig volleyboll egentligen är skiljer sig. Detta skapar en dynamik som håller både handlingen levande och matcherna relativt oförutsägbara.

Sammantaget

I skrivande stund har serien släppt tre säsonger och även om det inte är något särskilt som sticker ut med den. Likt handlingen i Re:Zero, världen i One Piece, animationen i Fate Stay Night eller karaktärerna i Death Note. Så är den ändå på något sätt en av de bättre serier som jag sett. Det märks att Production IG har gjort sportanimes förut för det känns som att serien inte begår några misstag. Karaktärerna utvecklas i en stadig takt och matcherna är alla intressanta att följa, till och med tränings och kvalmatcher som ofta brukar vara ett gissel i sportanimes. Jag kan inte komma på ett enda avsnitt som kändes långrandigt eller onödigt.

Betyg: 4/5

Assassination Classroom  är en shonen-manga som getts ut sedan sedan 2012. Den gjordes till en animeserie i två säsonger under 2015 och 2016 med totalt sett 47 avsnitt.

I den allra första scenen kliver varelsen in i klassrummet och ska ta närvaro när alla eleverna i klassen plötsligt tar upp automatvapen och skjuter på honom. Han fortsätter med lugn röst ta närvaro samtidigt som han undviker alla elevernas skott. Koro-sensei (den oförstörbara läraren), som de väljer att kalla honom, kan nämligen röra sig i ljudets hastighet, har kraft nog att förstöra månen och har ingen önskan att skada någon av dem som fått i uppgift av regeringen att döda honom. Under seriens gång försöker han lära eleverna allt han kan i skolans alla ämnen men även den subtila konsten att lönnmörda. För att de lättare ska kunna döda honom. Samtidigt utlovar den japanska regeringen en allmän belöning på ca 800 miljoner kronor till den eller de som lyckas döda monstret vilket lockar lönnmördare från hela världen till skolan för att få en chans på belöningen. 

Trots att Assassination Classrooms upplägg är väldigt modernt och nyskapande så blir serien ändå ganska snabbt repetitiv när eleverna ständigt försöker komma på nya sätt att mörda sin lärare. Det intressanta med serien är dock inte lönnmordsförsöken. I och med att serien är 47 avsnitt lång inser man ganska snabbt att alla försök kommer att misslyckas, annars skulle serien ta slut. Det intressanta är istället karaktärsutvecklingen och sammanhållningen i klassen. Från osjälvsäkra och bleka individer växer klassen upp, tack vare Koro-senseis hjälp, och blir gradvis fruktade lönnmördare och även duktiga skolelever. Relationen dem emellan samt deras relation till Koro-Sensei utvecklas under bägge säsongerna och bjuder på många skratt och även en del tårar på vägen.

Sammantaget

En annorlunda serie där karaktärernas relation till varandra och till deras lärare är huvudspåret. Alla lönnmordsförsök vid sidan av relationerna är mer en krydda snarare än att vara en del av huvudhandlingen. Kanske uppskattade jag denna serien extra mycket för att jag själv arbetar som högstadielärare.

Betyg: 3/5

Denna vackra animeserie med dess djupa karaktärer fångade mig direkt. Erased kändes väldigt originell redan i första avsnittet. Jag fick samma känsla från denna serie som jag fick när jag såg första avsnittet av Re: Zero (som enligt mig är årets bästa anime). Satoru kan inte styra sin speciella kraft och när den kastar honom tillbaka 18 år i tiden, till 1988, vet han inte hur han ska hantera det faktum att han nu är fast i en 11 årig kropp.

Tyvärr är detta också höjdpunkten av den 12 avsnitt långa serien. De två första avsnitten är fantastiska men när Satoru till slut inser att han måste lösa mordet på sin gamla vän blir handlingen mindre intressant. Anledning till att det blir så är för att mordgåtan inte är särskilt komplicerad. Det läggs inte upp tillräckligt många ledtrådar och redan i det tredje avsnittet är det rätt uppenbart vem som är mördaren. Relationen mellan Satoru och hans kamrater är välgjort men det räcker inte när mordet i sig inte håller handlingen intressant.

Betyg: 2/5

Svavelvinter:  Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.

King of Thornes: Del två i The Broken Empire trilogin. Den första boken var intressant med en annorlunda huvudkaraktär men jag kände genast i bok två att det bara var mer av bok ett (som jag var rätt less på mot slutet). Jag hade ingen sympati för den elaka huvudkaraktären och ville inte lyssna på en bok där jag hela tiden hoppade på att huvudkaraktären skulle dö.
Half a War: Del tre av Joe Abercrombies Shatterd Sea trilogi. Jag började lyssna på Half a War men fann att jag inte hade energin att sätta mig in i en ny huvudkaraktär. Världen var inte tillräckligt intressant och när huvudkaraktären Thorn från bok två inte längre var kvar orkade jag inte sätta mig in i handlingen.
Attack on Titan: Årets största besvikelse. Säsong ett var det mest hypade under 2015. Så när säsong två av mangan släpptes var mina förhoppningar höga. Tyvärr blir handlingen allt för rörig, med massor av tillbakablickar, något som jag sällan tycker görs bra. Karaktärsutvecklingen stannade av och jag slutade snart bry mig om både handlingen och karaktärerna. 

Tokyo Ghoul: I likhet med Attack on Titan blev den här serien allt för rörig och jag slutade bry mig om karaktärerna.

Kabaneri of the Iron Fortress: Såg halva säsongen av denna postapokalyptiska anime. Den hade en del intressanta inslag men överlag fann jag mig tappa intresse för den kändes förutsägbar.

Twin Star Exorcists: se ovan.

Odinsbarn: Den mest hypade nordiska fanasyboken under 2015. Jag gillade inte boken av den enkla anledningen att uppläsaren var fruktansvärd. Jag plågade mig igenom tre kapitel men fann inte handlingen tillräckligt intresseväckande för att fortsätta uthärda den dåliga uppläsaren. 

Food Wars: Matlagningsanime. Av alla serier och böcker på den här listan så var detta nog den bästa. Temat matlagning kändes inledningsvis annorlunda och intressant. Anledningen att jag ändå slutade se på den var för att den kändes för förutsägbar och repetitiv. Jag gillade inte heller alla sexuella anspelningar.