JL Fantasy

Jag plockar upp stafettpinnen efter Christopher Pichler och tänkte ta upp områden som kan förbättra hur författare och läsare når varandra under det kommande decenniet.

Digitaliseringen i den svenska bokbranschen ligger sådär fem till sju år efter USA där jag bor. Det är inte någon jämnt fördelad fördröjning. Sverige ligger mycket längre fram på ljudbokssidan till exempel, tack var Storytel m fl. Poddfronten ligger långt framme. Folk läser fler böcker i genomsnitt också.

Men när det gäller andra digitala format och tjänster som stöder och distribuerar digitala produkter finns det mycket att använda, anpassa och inspireras av. 

Kort bakgrund: Jag trillade dit på egenutgivning och e-böcker 2012 när den stora digitaliseringvågen sköljde över den amerikanska bokbranschen. Precis som de flesta andra såg jag inte utvecklingen för Amazon. 

Medan det hände såg det ut som om Amazon skapade förändringen genom att låta vem som helst ladda upp en e-bok till försäljning i sin näthandel. Vilket ledde till en guldrusch efter att det fåtal författare som redan hade laddat upp e-böcker före Kindlen blev årets julklapp sålde tiotusentals böcker på bara några dagar. Plötsligt skulle alla ge ut en e-bok. Förlagen jublade. Efterfrågan mättades snabbt och vinsterna sjönk. Förlagen protesterade. Plötsligt var Amazon inte längre hjälten i dramat utan skurken. På ytan återgick bokbranschen i USA till sitt normaltillstånd: Det finns många böcker men bara några få författare som säljer i några större mängder.

Det här händelseförloppet låter rätt bekant om man följt turerna kring Storytel de senaste åren, eller hur?

En ny uppfinning, internethandel och -distribution, skapar en öppning för en ny typ av IT-plattform som smidigt kan bli länken mellan producent och köpare/konsument. Köpare och konsumenter migrerar till nätet där utbudet är obegränsat. Aktörer som tidigare dominerat produktionskedjan i bokbranschen (vad som ges ut, när, i hur många ex samt görs tillgängliga i vilka butiker), dvs förlag och fysisk handel är plötsligt förbiåkta. De står med en organisation och produktionsapparat som är föråldrad.

Jag var så övertygad om att e-boken skulle slå igenom att jag gav ut svenska handböcker i hur man gör dem 2013 och 2017. Jag trodde också att Amazon stod i farstun och digitaliseringen av den svenska bokbranschen skulle se ut ungefär som den gjort i USA, alltså e-bok först, följt av en indie-revolution och sen Amazondominans. 

Det här är något för er som skriver om tidsresenärer: Det hjälper inte att man kommer från framtiden om man antar att framtiden kommer att se likadan ut. För det gör de inte. 

Det var inte förrän Storytel dök upp som jag insåg att Sverige nått övergångsskedet utan vare sig Amazon eller e-böcker och digitaliseringen var ett faktum. 

De goda nyheterna är att det finns redan mängder av strategier och tjänster man kan använda sig av som författare så här i våra post-digitaliserade tider. Metoder som tagits fram och testats på andra marknader. En del måste förstås anpassas, men svenska författare kommer inte att behöva uppfinna hjulet.

Här är några typer av tjänster för att nå fler läsare som jag tror att vi snart kommer att få se i Sverige:

  

Nånting som Bookbub:

En nyhetsbrevstjänst där läsaren kryssar i vilka genrer man är intresserad av och det personliga nyhetsbrevet kommer med en kvalitetsgranskad lista på passande böcker som har tillfälligt sänkt pris. Man klickar på knappen för favoritnäthandeln och köper boken till det låga priset. 

Bookbub har även författarintervjuer och man kan få bokrekommendationer av sina favvoförfattare.

  

En tjänst som Bundlerabbit:

Några författare går ihop med varsin bok kring ett tema och säljer den tidbegränsade samlingen till sänkt pris. Tanken är att hjälpa läsare att hitta liknande författare och få nya favoriter.

Bundlerabbit sköter administrationen, handeln och fördelar ersättningen mellan deltagarna mot en kommission.

Samma tjänst är perfekt for antologier där många författare ska dela på royaltyn.

  

En tjänst som Bookfunnel: 

Säg att du vill locka läsare att sajna upp sig för ditt nyhetsbrev genom att erbjuda t ex en novell i din serie som inte är publicerad någon annanstans, typ en spännande backstory eller ett soloäventyr. Tänk om allt sköttes automatiskt; intresserade klickar och hamnar där de kan ladda ner filen i sitt digitala favoritformat och hamnar samtidigt på din utskickslista.

Eller att de recensenter som ska recensera före boksläppet får en engångskod så att bara de kan ladda ner verket. Du får veta vilka som laddat ner.

Eller att du och några andra författare i samma subgenre kör en tidbegränsad kampanj som går ut till alla på era separata nyhetsbrevslistor med nedsatt pris för att locka nya läsare till varandras böcker.

Du säljer direkt från din webbsajt men Bookfunnel sköter allt kring åtkomst, nedladdning och support.

Du sitter och signerar men nån vill köpa den digitala versionen, så du ger dem en personlig engångskod där de laddar ner sitt ex. Kanske t o m tryckt på ett snyggt bokmärke. Samma sak med present-ex.

Engångskoder för extramaterial som arbetshäften, diskussionsfrågor för bokklubben, prologer, epiloger, bortredigerat material, målarbokssidor av karaktärerna, m. m. - allting i PDF redo för printern.

  

Det finns mycket mer i den här vägen och årtiondet har bara börjat. Tro inte på nej-sägarna, det är en stor värld därute och de flesta potentiella läsare är på ett eller annat sätt bara ett klick ifrån dig.

_______________

  

Tina Back har skrivit och gett ut handböcker på svenska. Hon frilansjobbade tidigare med bokdesign åt egenutgivare. Hon är grafisk designer och illustratör. Tina jobbar f n heltid åt ett stort fruktbolag i Silicon Valley. Hon kan inte avslöja mer än så. Tina skriver fantasy och science fiction på engelska.

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

• Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
• Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
• Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty

...författaren och läsarna blir därmed medskapande. Det går från denna utveckling föreställa sig att skönlitteratur i framtiden blir en produkt framställd på beställning. Det kanske låter trist, men kan samtidigt leda till nya sätt att skriva och uppskatta litteratur på. Om författaren blir underordnad berättelsen så kan till exempel fanfiction få ett lyft, tänker jag mig. För den ensamma författaren finns det en tröst i att hen kan ingå i tankesmedjor som klarar av att färdigställa en fantasytrilogi på rekordtid. Det låter väl inte så dumt? - Markus Åberg

Först ut att tolka temat är författaren Markus Åberg. Han är aktuell med sin roman Överträdelsen som ges ut av Marwa förlag den 25e Januari. Han skriver bland annat om synen på författaren som ensam skapare av bok och om att han vill se mer fantastiklitteratur som förlagen och läsarna inte vill ha, under 2020-talet.

Jag inleder detta initiativ med en interjektion: äntligen! Detta äntligen utbrister jag för att vi lämnar ett årtionde, men även för att jag längtar efter flera hugskott och analyser i den svenska fantastiken. Genrerna är som ett uppdukat smörgåsbord, och jag hoppas det här kan bli ett startskott för en större och bredare litteraturkritik. Det vore roligt. Att utbrista äntligen är också som alla vet en härmning av Gert Fylkings kommentar till tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur. Men det kanske den yngre generationen inte uppfattar? Det må så vara, men denna artikel är inte tänkt att uppehålla sig i det förflutna, utan blicka framåt mot framtiden  ̶ science fiction-litteraturens stora och ständigt återkommande ämne. Och med facit i hand har den förutsedda framtiden ibland inträffat, som till exempel när Arthur C. Clarke såg möjligheterna med att använda satelliter i fasta banor. Med det sagt så är det naturligtvis inte science fiction-författarens uppgift att gissa rätt, utan snarare att tänka fritt och gränslöst. Jag har anledning att senare återkomma till det. 

Jag kommer dela in den här artikeln i hur fiktion i framtiden kan äga rum, och även vad den nya fiktionen kan innehålla. Om jag börjar i den ena änden, hur den kan äga rum, så är det nära till hands att se en fortsättning på vad som redan sker. Fantastikförfattare, och även andra författare för den delen, har tröttnat på att vänta med mössan i hand. De har tagit saken i egna händer och gett ut böcker själva eller med hjälp av olika tjänster. Även flera mindre förlag har dykt upp. Genren  ̶ som det stod på hemsidan till fantastikportalen  ̶ sjuder av liv. Den händer saker nästan hela tiden. Till stor del tror jag det ökade utbudet är på grund av teknikutvecklingen. Sölve Dahlgren skriver i en artikel på Boktugg om hur AI kommer vara ett stöd i framtiden för författare och förlag. Både vad det gäller att hjälpa till med textredigering, men även med att producera texter. Sölve nämner även att talprotes kan vara redo att implementeras för att byta ut mänskliga inläsare, och att ljudböcker kommer tränga undan de tryckta böcker. Det låter rimligt. Och det är väl i det som tekniken inte bara bjuder på möjligheter utan även skrämmer. Vi får lydigt gilla läget vare sig vi vill det eller inte.

För spridningen och populariteten finns det mycket att göra. Fantastiken i Sverige har en liten publik som gillar att hänga med i vad som händer. Det borde utnyttjas. Det räcker med att starta en podd eller blogg för att göra skillnad. Fantastiken överlever på grund av sina eldsjälar och med små medel går det att få stora saker att hända. Många fantastikförfattare, etablerade som oetablerade, tror jag saknar arenor och scener att få vara verksamma i. Under lång tid har att armbåga sig fram varit ett framgångsrecept. Personligen tycker jag det är en tråkig utveckling som skulle kunna ändras om det bara fanns fler platser som det går att vara verksam i. 

Något som både handlar om innehållet i litteraturen och hur den kommer att äga rum, är synen på författaren som ensam skapare av en bok. Det tror jag redan är på väg att förändras. Det dyker upp författarpar på bokframsidor och det kanske till och med skrivs kollektivt på olika håll i landet. Ännu ett steg längre går en ny app som heter Crowdstory, där användare röstar och bestämmer hur en påbörjad berättelse ska fortsätta. Författaren och läsarna blir därmed medskapande. Det går från denna utveckling föreställa sig att skönlitteratur i framtiden blir en produkt framställd på beställning. Det kanske låter trist, men kan samtidigt leda till nya sätt att skriva och uppskatta litteratur på. Om författaren blir underordnad berättelsen så kan till exempel fanfiction få ett lyft, tänker jag mig. För den ensamma författaren finns det en tröst i att hen kan ingå i tankesmedjor som klarar av att färdigställa en fantasytrilogi på rekordtid. Det låter väl inte så dumt? Men samtidigt så försvinner någonting i den utvecklingen och som sig bör kommer motreaktioner skapas. Litteratur har alltid handlat om aktion och reaktion.

Och vad kommer hända med litteraturens innehåll? Som jag var inne på tidigare så är fantastiken fri och gränslös. Ingen annan skönlitterär genre kan i samma utsträckning ta i från tårna och använda fantasins möjligheter lika generöst. Men gör den det? Min förtroliga kritik mot fantasy, science fiction och skräcklitteratur från Sverige är att den kan kosta på sig att vara mer modig. För att vara gränslös så är litteraturen jämförelsevis tillrättalagd och hämnad av att vara duktig. Jag vill se mer av allt, och inte nödvändigtvis mer av vad förlagen eller läsarna vill ha. Tvärtom vill jag se vad förlagen och läsarna inte vill ha. Jag vill se litteratur som bråkar och tänker utanför ramarna. Berättelser där språket, stilen och formen står i fokus. Där dramaturgikurvor rivs sönder för att ersättas av en handling som inte påminner om allting annat. Berättarperspektiv som får hoppa. Ett avsiktligt utelämnande av gestaltning, och andra avvikelser mot oskrivna skrivregler. Även till de fantastiska inslagen i böckerna så upplever jag att det är ängsligt. Det vore friskt med fler böcker som inte försöker anpassa sig till hur en bok bör vara i respektive genre. Jag vill se mer punk och mindre måttlighet. Jag vill se mindre av ”hur det ska vara” och mer av ”gör det ändå”.

Jag får inte glömma samtiden. Framtidens samtid. Den går hand i hand med litteraturen, det har den alltid gjort och kommer fortsätta att göra. Det blir klimatångest, feminism och politik. Vi börjar redan nu bli trötta på zombieapokalypser och återanvända monster, så det tror jag vi får se mindre av. Räkna också med att automatiseringen och robotiseringen kommer lämna sina spår. Och så kommer vårt beroende av internet fördjupas. Utöver det så tror jag det alltid kommer finnas plats för fantastik som är safe and sound. Som inte bråkar utan erbjuder mysig underhållning en stund för den som vill det. Eller som jag var inne på tidigare, att det kommer bli mer av allt. Det tror jag. Och alldeles säkert så tror jag vårt behov av att få drömma oss bort i en bok kommer kvarstå. Det behovet har jag svårt att se kommer bytas ut eller försvinna.

 -----

Vill ni läsa mer om och av Markus kan ni gå in på hans hemsida, http://www.abergmarkus.se/

Vill du ha uppdateringar om kommande inlägg och följa diskussionen som följer kan ni gå in och gilla min författarprofil på Facebook.

Jag tänker göra lite annorlunda jämfört med tidigare år. Inspirerad av ett av Jeff Goins senaste poddcastavsnitt har jag valt att inte formulera en lista av mål för 2020. Jag ska i stället, lite längre ner, berätta hur mitt år kommer att se ut när jag tittar tillbaka på det. Detta för att minimera fokuset på just målen och snarare få fram känslan jag vill ha under resan mot mina mål.

Vid målsättande är det lätt hänt att vi glömmer bort att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig självt. Det viktiga är inte till exempel att ta 100 kg i bänkpress, det viktiga är att vi går till gymmet och tränar så ofta vi behöver för att kunna ta de där 100 kg i bänkpress en vacker dag. 

Många, inklusive jag själv, har ofta arbetat utifrån devisen "hårt arbete lönar sig". Vi tror att det kommer innebära att vi lyckas. Och det finns nog en del sanning i det. Som författare måste man fortsätta producera för att sticka ut ur mängden. Men jag tror inte längre att det bästa sättet att göra detta är genom att vi ramar in vårt arbete med mål. Vi placerar då vårt välmående i framtiden, snarare än här och nu.

Men säg att vi lyckades. Säg att vi nådde vårt mål för att vi jobbade hårt. Sen då? Vi njuter kanske i några dagar, eller om man har tur, några veckor. Men sedan startar cirkeln om igen. Vi börjar titta framåt till ett nytt mål och startar om samma frustration igen. Frustrationen av att inte nå våra mål tillräckligt snabbt, eller för att vårt hårda arbete inte tycks ta oss närmare vårt mål. Vi kommer därför aldrig helt och hållet fram till en punkt som gör oss nöjda och lyckliga. Det viktiga kan i stället vara att fokusera på själva jobbet, på resan mot målet, på vanorna vi skapar i våra liv. 

Och är det verkligen så livet fungerar? Om vi jobbar hårt, lyckas vi automatiskt då? Hårt arbete är nog en bra utgångspunkt men absolut ingen garanti för att vi ska lyckas. Det finns miljontals människor där ute som kämpar hårt varje dag på sina jobb och med sina drömmar men som ändå inte når sina mål. Nästan alla idrottare på högre nivå har ambition att bli bäst. Betyder det att alla som har dessa mål kommer att bli det? Det finns inga garantier för att just vi ska "lyckas" om vi bara jobbar hårt.

När jag i slutet av året ser tillbaka på 2020 är detta vad jag vill att jag ska se.

  

Min 2020-berättelse

Jag njöt mer av skrivandet

Min inställning till skrivandet har alltid kretsat kring målen som det ska föra mig till. I år ska jag tänka mindre på detta och i stället vara mer närvarande när jag skriver. Och vem vet, kanske även nå målen trots att de inte ens varit uttalade.

Jag hade en avslappnad inställning till min blogg

Målet är inte att skriva ett inlägg i veckan utan snarare att skriva om det jag tycker är intressant och ta vara på de möjligheter som visar sig under året. Jag gissar att detta kommer att innebära 1-2 inlägg per månad, men vi får se. Just nu känner jag mig väldigt peppad på att skriva fler inlägg. Så kanske blir det mer, kanske blir det mindre.

Jag experimenterade med en ny idé på bloggen

Jag har bjudit in en rad svenska fantastikförfattare att skriva artiklar på temat Fanstastiken under 2020-talet. Först ut att tolka temat kommer Markus Åberg att vara. Hans text är planerad att publiceras inom kort. Om allt går som det ska kommer detta projekt att vara en röd tråd på bloggen genom hela året. Där författare avlöser varandra, spinner vidare på temat, tolkar, överraskar, spår och önskar vad som ska komma under 20-talet.

Jag träffade författare som jag tidigare bara hade pratat med online

Det jag ser fram emot allra mest just nu är Swecon och Bokmässan. Förra året blev det en paus från mässorna, men i år ser jag fram emot att närvara och kanske även delta i någon panel. Det var allt för länge sedan jag träffade någon annan författare.

Jag upprätthöll mina morgonrutiner

Om jag fortsätter att kliva upp tidigt på morgnarna och skriver i samma takt som jag gjort under hösten 2019 kommer min bok, Devans Dans, ha genomgått sin tredje redigeringsrunda under 2020. Detta är inte ett mål i sig självt, det kan mycket väl ta ännu längre tid än så, men det är ett riktmärke att ha som motivation i skrivandet. Beroende på hur bra boken känns efter den genomgången får vi se vad som händer härnäst.

Jag kände att jag lärde mig och förändrades mycket under 2019. Om jag fortsätter mina rutiner med meditation, träning, läsning, dagbok och skrivande - vem vet var jag kommer att hamna när det är dags att spå 2021.

   

Hur kommer erat 2020 se ut när ni tittar tillbaka på det?