JL Fantasy

Fantastiken under 2020-talet - Del 6, Leif Wallsby0

20 maj 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Leif Wallsby

“I think we are living in a fantasy world at this point … and therefore the idioms and ideas of fantasy can speak to us in ways, sometimes, that realistic fiction cannot.”- Jeff Vandermeer, Odyssey SF/F Writing Workshop 2006, “Why is fantasy important.”

Världen har förändrats. Vi kommer att tala om tiden före och tiden efter pandemin. Vi lever i en historisk epok som kommer att sticka ut i historien långt framöver. Det är en tärande tid att leva i med oro och ovisshet. Tragik. På många vis är känslorna inför livet nu delade. När döden kommer närmare påminns vi om att vi lever. Jag önskar att detta aldrig hänt, men tycker också att det är spännande att vara med om. Att leva i en ny tidsera och samtidigt vara medveten om det är inte alla förunnat.

Vilken roll kommer våra genrer att få under och efter denna era? Hur kommer genren förändras av pandemin?

Jag inleder mitt svar med ännu ett citat av Jeff Vandermeer ur samma föreläsning som ovan. Han använder begreppet fantasy, men vad han säger är relevant för all fantastik:

“Why is fantasy important? […] I think it is important right now, because the world is a place that contains great beauty and horror. […] The way the world is going right now, I think, we do exist in extremes. And I think that fantasy allows to more fully explore this idea, it gives us more tools, it allows us for the exaggeration and grotesquerie that you need to kind of encompass that, and come to a kind of truth.”

Elderly Covid 19

Sedan Vandermeer sade detta har världen blivit än mer komplex och motsättningarna på sina håll värre, inte minst i USA där Vandermeer bor. Och nu genomlider vi pandemin och dess helt unikt lågmälda men överväldigande ångest. Vi sitter ensamma, åtskilda, men mer vakna än någonsin, trots att allt känns som en dröm. Trots distanseringen känns allt nära inpå. Döden likaså. Dofter är skarpare, synintryck tydligare. Vi vet att vi lever.

Många av oss är samtidigt både lugnare och räddare än vanligt. Jag tror att det beror på att vi tvingas leva här och nu. Framtiden är svårare att överblicka. Förr hade jag en god uppfattning om åtminstone de närmaste åren. Riktigt stora farhågor upplevdes avlägsna. Nu känner jag osäkerhet några månader framåt. Och farhågorna är fler, för mig, för världen. Som ett stormväder vid horisonten, ett konstant muller. När som helst kan det dra in.

Kanske är författare av fantastik mer förberedda på omvälvande händelser. Att utforska tänkbara scenarier och världar är vårt gebit, trots allt. Det betyder inte att vi kan förutse framtiden. Det kan ingen. Men kanske kan vi hjälpa människor att utveckla sin fantasi. För att känna tilltro till framtiden måste man kunna föreställa sig den. Kanske är risken för en verklig dystopi mindre om fler kan föreställa sig en dystopisk framtid. Skönlitteratur har förtjänsten att man kan uppleva hur det är att vara en annan människa, i en annan tid, en annan värld. Det möjliggör empati. Och tilltro till människans förmåga, vilket i sin tur inger hopp.

Fantasy Landscape

Science fiction och fantasy låter oss se på världen genom andra glasögon. Genom att skala bort nutiden kan en större skärpa uppnås. Distansen från verkligheten gör det lättare att nå en form av klarhet i vissa frågor. Några kända exempel på böcker som hanterat svåra teman briljant är George Orwells Animal farm, Ray Bradburys Fahrenheit 451 och Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale.

Jag tror att vi framöver kommer att ha ett större behov av att förstå, både oss själva och vår värld. När vi läser om rymden, framtiden och fantasivärldar uppstår en form av äkta magi: fantasin gör vår egen värld mer begriplig.

Pandemin är den största globala krisen sedan andra världskriget, men det är inte den sista. För en dystopiförfattare är det lätt att föreställa sig svårare tider framöver. Men trots det är jag optimistisk och tror att vi efter detta kommer att vara bättre rustade att ta itu med framtida utmaningar. Pandemin blir en dyr läxa, men kanske en nödvändig.

Fantastik avfärdas ofta som världsfrånvänd, men verklighetsflykten fyller en funktion. Även om framtiden är oviss är vi skyldiga att tro på den. Att kämpa. Det är särskilt viktigt eftersom en del människor vill att vi ska vara rädda, tvivla och ge upp. Fantastisk litteratur är ett nödvändigt andningshål för många av oss. Eskapism är inte enbart flykt. Det är ett sätt att hämta andan innan vi fortsätter att kämpa, fyllda av visioner och hopp.

------------

Leif Wallsby har nyligen gett ut novellen Hovnarren som går att få tag på via Adlibris. Vill ni veta mer om Leif kan ni gå in på hans hemsida.


Fantastiken under 2020-talet - Del 5, Lovisa Wistrand0

23 april 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.

Lovisa Wistrand

Fotograf: Angelica Klang

2020-talet har minst sagt börjat på ett märkligt sätt i och med pandemin som dragit över världen. Kommer den att påverka bokbranschen? Förmodligen. Den har redan påverkat och kommer att påverka mer. Blir Bokmässan av i september? När kan författare åka på researchresor igen? Och kanske den största frågan av alla: När kommer allt att bli normalt? Det dystopiska har blivit vår nya verklighet.

Jag har faktiskt kommit av mig i läsningen, för berättelserna känns så … surrealistiska. Att läsa om karaktärer som reser jorden runt, festar och lever på som vanligt känns för främmande. Säkert finns det läsare som vill drömma sig bort till ”det gamla vanliga” livet i dessa tider, men för mig faller det platt. Det är samma sak när jag redigerar eller läser något verklighetstroget jag själv har skrivit. Jag hajar till varje gång något känns fel. ”Oj, ska de inte kolla så att restaurangen är folktom innan de sätter sig?” ”Hm, ska hon verkligen åka kommunalt nu?” och så vidare.

Coronavirus

Där är det nog en stark fördel att både läsa och skriva fantasy. Dystopier kanske är för deppiga just nu och feelgood för märkliga. Jag tänker att fantasyn, speciellt den som utspelar sig i andra världar, borde vara den perfekta flykten för läsare som vill tänka på annat än virus. Med det sagt, tror jag inte att fantastiken kommer att blomstra. Inte nu. Jag tror att hela bokbranschen är tillfälligt lidande eftersom läsarna inte prioriterar bokköp. Många har blivit arbetslösa, varslade och satt på korttidspermission och behöver i första hand tänka på mat och hyra.

Samtidigt är det många som sitter i karantän, men då tror jag att man kanske satsar på tjänster som Storytel eller Nextory, där man kan få tillgång till många böcker för en mindre peng. Och det tjänar varken förlagen eller författarna särskilt mycket på. Det är klart att jag som författare uppskattar varenda lyssning och läsning, oavsett härkomst, men för att jag ska få någon form av lön för mödan, kan inte de köpare som vanligtvis köper de fysiska böckerna, bara försvinna.

Som Anna Jakobsson Lund var inne på är bokbranschen tuff redan till att börja med, speciellt för oss som inte är utgivna på de allra största förlagen, och pandemin gör knappast saken bättre. Men den kommer att ta slut någon gång. Vi behöver bara ta oss igenom den här tuffa tiden, undvika att bli smittade, försöka sälja så gott det går men inte ha för höga krav, skriva mycket nytt och läsa mycket fantasy.

Hur tror ni att pandemin kommer att påverka bokbranschen på sikt? Kommer dystopier att blomstra eller dö ut när allt är över? Kommer det att fortsätta hållas stora bokmässor med tusentals besökare världen över, eller kommer det att hänga kvar en rädsla för framtida pandemier? Kommer fantasyn att vara sig lik? Det vore intressant att höra era tankar i kommentarerna. 

Corona future

Jag tror att det mesta kommer att gå tillbaka till det normala när allt tar slut, förutom att författare möjligen kommer att skriva om annorlunda saker, byta genrer, livsmål och ämnen de brinner för. Hur många har till exempel inte fått upp intresset för sjukvården? Vissa kanske vill hylla dem, föreviga deras insatser i litteraturen. Andra kanske behöver bearbeta coronan genom att skriva en riktigt hemsk dystopi där alla dör.

Mässor och event tror jag snabbt kommer att blomstra igen, däremot. Folk längtar efter det sociala, jag skulle rent av säga att vi behöver det – ja, även vi introverter. Precis som efter ett terrordåd, kommer man att vara försiktig ett litet tag efter pandemin men sedan glömma. Att leva i konstant rädsla är inget riktigt liv och det tror jag att de flesta skulle hålla med om. Fler pandemier kommer att komma, men vi kan inte gå runt och hålla andan i väntan på dem. Jag kommer att resa så fort det är säkert igen (med miljön i åtanke) och leva livet fullt ut. Det är så jag får inspiration till miljön i mina fantasyböcker. Det är så jag känner mig levande.

Tack så mycket, Josef, för att jag fick blogga här i dag! När jag tackade ja till att skriva ett inlägg för flera månader sedan, trodde jag att min spaning kring 2020 skulle se helt annorlunda ut, men nu var det nästan omöjligt att inte skriva om elefanten i rummet: sjukdomen. Den som kommer att definiera början, och kanske mycket mer än så, av det nya 2020-talet vi alla såg så mycket fram emot.

_______________

Lovisa Wistrand debuterade 2017 med fantasyboken Drakviskaren och har sedan dess släppt sju böcker. Hon är nu aktuell med sin nya fantasyroman Netraya.


Fantastiken under 2020-talet - Del 4, Anna Jakobsson Lund0

05 april 2020

Under året kommer en rad författare att skriva artiklar på temat Fantastiken under 2020-talet. De har möjlighet att spana efter trender, lämna önskemål, belysa det lilla eller det stora, spinna vidare på och diskutera tidigare författares texter eller överraska i största allmänhet.


Anna Jakokbsson Lund

Fotograf: Petra Berggren

  

En smal genre i ett smalt språk - att inte bli galen i jakten på läsarna.

Jag hakar på Tinas betraktelse från USA med en ganska personlig fundering kring det jag upptäckt om bokförsäljning under min egen resa under fem år som fantastikförfattare.

När jag började skriva Tredje principen, första delen av min dystopiska trilogi som utkom under 2015 och 2016, var jag företagare. Och som alla företagare tänkte jag att den som gör tillräckligt bra grejer och får tillräckligt mycket uppmärksamhet (och sätter rätt priser) kan klara sig ganska bra på en öppen marknad. Cirkeln-trilogin hade precis blivit en rejäl bästsäljare och jag visste att det fanns drygt 100 000 personer och bibliotek som var villiga att köpa en svensk fantastikbok.

Trodde jag att jag skulle sälja till alla dem? Aldrig. Men jag hade tänkt mycket på det här med att sälja till ”svansen på klockkurvan”, de där som ligger utanför mainstream och som vill ha något unikt, som just jag kan erbjuda. Det är en stor grej när man pratar om böcker i USA och jag tänkte att det kunde fungera likadant i Sverige.

Så jag gjorde det jag alltid gjort i min andra firma. Skapade bra grejer. Fixade så mycket uppmärksamhet jag kunde. Slet hårt och la ner min själ och nätverkade och var generös med mig själv.

Och det här sättet att jobba fungerar. Metoden att inte ge sig förrän det är perfekt har gjort att jag sedan 2015 har gett ut (snart) sju romaner som alla är riktigt snygga, stilrent satta och innehållsmässigt väldigt omtyckta. Många har läst och recenserat mina böcker, och jag kan nog räknas som en av de mest kända författarna på den undergroundscen av fantastik som finns i Sverige.

Jag är vansinnigt stolt över det här. Över alla mina böcker, över hur de når och berör människor. Alla framträdanden jag gjort på konvent, krönikor och artiklar och blogginlägg jag skrivit. Den kortlivade podden och mina gästspel i andra poddar. Varje gång en läsare taggar mig i ett inlägg där hen nämner mig eller någon av mina böcker som favorit smälter mitt hjärta lite.

Framgång. Gott smakar den.

Försäljningen då, hur har det gått med den? Jo, för att vara en egenutgivare har jag inte sålt dåligt. Sedan Tredje principen, som sålde slut på sin upplaga på 1500 ex, har alla böcker sålt ungefär 800 ex. De senare böckerna har fått litteraturstöd från Kulturrådet, och där ingår ett stödköp på 300 böcker, men det räknar jag inte med här.

Ungefär 800 böcker. Samma summa varje gång jag släpper en ny bok. Försäljningen går dock snabbare och snabbare. När boken släpps säljer den först bra några veckor, sedan när BTJs recension kommer säljer den riktigt bra i ungefär en månad, och sedan avtar försäljningen kraftigt.

Den uppmärksamme har nog förstått redan att jag säljer den absoluta majoriteten av mina böcker till bibliotek. Vilket är bra, för där får jag många läsare, och ibland möjlighet att åka ut på något författarbesök eller liknande som är både jättekul och ger lite stålar. Men jag har i princip ingen försäljning till privatmarknaden.

Oavsett vad jag har gjort har det sett likadant ut. Jag har haft omslagssläpp där instagrammare hjälpt till att sprida mina omslag, jag har deltagit i bloggstafetter och lyckats bli intervjuad på olika ställen. Författarvänner och bokbloggare skriver om mina böcker och jag har också inför släppet av Blynätter betalt för marknadsföring i olika typer av tryckt och digital media.

Ingen skillnad.  

Frustrated

  

Vad drar vi för slutsats av det här då? Att man ska ge upp och gå hem, eller försöka ge ut sin bok på en större marknad? Det första är inget som helst alternativ, och det andra har jag gjort, med resultatet att jag sålde tolv (12!) böcker trots fin marknadsföring från internationella bloggare.

Det jag har gjort är att backa från min tanke att om man gör bra grejer och får bra uppmärksamhet för dem så kommer det att sälja. När jag var övertygad om det mådde jag fruktansvärt dåligt över den uteblivna försäljningen och trodde att jag gjort något fel. Men jag har insett att bokmarknaden i Sverige är liten, att svansen som jag vänder mig till inte är så förtjust i svensk fantastik, att det finns en väldigt djup klyfta mellan den traditionella branschen och undergroundbranschen, där mycket viktas till den traditionella branschens fördel. Och när till och med den branschen går på knäna kan jag inte mäta min framgång i försäljning.

Jag siktar på att fortsätta göra min grej. Bra grejer som når in i folks hjärtan. Som jag kommer att vara stolt över även på ålderns höst. Tankar finns om att testa på andra sätt, till exempel ett nytt försök med en utländsk marknad. Men än så länge nöjer jag mig med att vara stolt över det jag åstadkommer vad gäller kvalitet, och försöker hålla borta frustrationen kring försäljning så mycket det går.

Jag uppmuntrar dig som är, eller tänker ge dig in i, branschen att göra detsamma. Kanske når du större försäljning genom någon riktigt smart kanal, men kanske inte. Och du kan fortfarande känna dig framgångsrik, om du bara fokuserar på rätt typ av framgång.

_______________

Anna Jakobsson Lund är en av Sveriges mest framträdande fantastikförfattare. Hon debuterade 2015 med den dystopiska Trilogin om Systemet och har sedan dess släppt sju fantastikböcker. Hon är senast aktuell med boken Blynätter som är första delen i serien Metallsviten.


Marstankar - Renoveringar och en växande familj0

30 mars 2020

Hade tänkt blogga om mina intryck av årets Swecon men på grund av Covid-19 blev mässan flyttad till oktober. Här kommer istället en kort uppdatering om vad jag gjort under våren och hur det ligger till med mitt skrivande och bloggande för tillfället.

Marstankar - Renoveringar och en växande familj

Först och främst. Ingen i vår familj är än så länge särskilt påverkade av coronaviruset, förutom att vi följer Folkhälsomyndighetens råd.

Senast jag skrev ett månadsinlägg hade vi precis flyttat från Umeå till Bjästa och tagit över mitt föräldrahem. Mycket tid har gått åt att få i ordning på alla våra saker och inreda vårt nya hem. Om vi skulle sätta igång några renoveringsprojekt med huset tänkte vi att det vore skönt om dessa var färdiga innan barnet kom, som är beräknat den 11 april.

Utöver arbetet med att inreda huset satte vi även igång tre parallella renoveringsprojekt.

  1. Husets forna sovrum skulle göras om till två barnrum.
  2. Vardagsrummet skulle delas upp i två delar och den ena delen skulle bli vårt nya sovrum.  
  3. En besiktning visade att matkällaren var möglig. Vi har därför börjat slipa väggarna och ska sedan sanera det för att sedan kunna göra om utrymmet till en vinkällare.

Barnrummen och sovrummet är nästan klara, men källaren har tagit mer tid och arbete än planerat. Det lär nog dröja ytterligare några veckor eller kanske månader innan det blir färdigt.

Utöver detta läser jag även en kandidatkurs i religionshistoria på distans på halvfart. I fredags skrev jag färdigt den första större uppgiften, ett 10-sidigt PM som gick ut på att skriva en teoridel och metoddel till en kvalitativ undersökning.  

Tack vare mina morgonrutiner har jag också fått en del gjort på min berättelse. Efter ett extra möte med min lektör i januari har jag bestämt mig för att skriva om del två och tre av min bok. Detta betyder att ca 20 kapitel ska skrivas om. Vissa delar går att återanvända men det blir ändå mer arbete. Min tidigare tanke om att bli färdigt med den här redigeringsrundan i år blir därför svår att uppnå.

Det här bokprojektet startade 2015 och ser ut att ta åtminstone två år till, troligtvis tre eller fyra år till innan jag känner mig redo att skicka in det till förlag. Hade jag sagt detta högt för mig själv för ett år sedan hade jag nog brutit ihop av frustration men just nu känns det faktiskt helt okej. Det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att det känns att det blir bra och att jag lär mig av processen på vägen dit.

Utöver denna omstrukturering har jag också redigerat två kapitel. Sakta men säkert. Kanske får jag mer gjort senare under våren när pandemin förhoppningsvis har lugnat ner sig, alla renoveringar är klara och vi har landat i det nya livet med tre barn.

Tills dess hoppas jag att ni alla tar hand om er själva och de ni har omkring er.


The Watchmen - Recension (HBO)0

04 mars 2020

The Watchmen (1986-87) är en serietidning om superhjältar i en alternativ version av vår värld. Zach Snyder gjorde en relativt populär film av serien 2009 och nu har det blivit dags för Damon Lindelof (The Leftovers, Prometheus) och HBO att göra det till en tv-serie.

Watchmen comic

Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.

"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.

På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen. 

Watchmen comic

Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.

Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.

Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.

Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen. 

Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.

Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.

Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.

Wokemen

Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.

HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter. 

Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?

Betyg: 3 av 5 

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Witcher

Joker

Game of Thrones