Ett slag för det generiska
Genom att fantastiken under 2020-talet lär sig av deckargenren och blir mer generisk, tror jag att den svenska fantastiken kommer att nå fler läsare. Inte bara fysiskt genom att lägga böcker i händerna på dem, utan mentalt genom att våra idéer når genom de höga mentala barriärer som alla i vårt samhälle har rest omkring oss för att skydda oss mot en syndaflod av information. - Christoffer Pichler
Alla ogillar ett generiskt verk. Senaste fantasyboken jag läste tyckte jag var både förutsägbar och fylld med de mest stereotypiska figurer jag någonsin sett. Efter att ha läst boken så gick jag inte vidare med inspiration eller nya insikter. Men samtidigt läste jag hela boken. Detta var till och med bok två i serien. Är det då rättvist att säga att jag inte tyckte om den? Det finns något tryggt i det generiska, men samtidigt så har vi något starkt emot det. Kan det vara så att din favorithistoria egentligen är smyg-generisk?
Fantastiken har alltid utmärkt sig genom att bestå av varierad litteratur. Två författare som skriver till exempel portal-fantasy kan belysa en nästintill identisk premiss från två olika perspektiv och därmed förmedla helt skilda budskap till läsaren. Jag skriver det här inlägget som en beundrare av fantastiken, men även som en författare som vill se att genren utvecklas till att bli lika stor och respekterad inom skönlitteraturen som de svenska deckarna. Anledningen till varför jag har fastnat för framförallt fantasy, men aldrig riktigt för de ”realistiska nutida” berättelserna, är just att det inte finns någon begränsning. Friheten att belysa olika historiska, eller samtida, konflikter och få läsaren att reflektera över frågor om mänsklig natur gör fantasy unik. Bra fantasy för mig är som filosofisk text, fast skriven på ett underhållande sätt med karaktärer man kan relatera till som exemplifierar filosofin. Frågan är dock denna. Det är fantastiskt att ge författaren frihet att förmedla sina idéer på det sätt denne finner mest lämpligt, men är det realistiskt?
Realism är ett begrepp som kritiker av fantasy ofta använder sig utav. ”Hur kan du ta till dig något av en historia när en karaktär med en svepande gest kan få vatten att dela på sig? I en historia där djur kan prata?” Det är rimliga frågor som har många svar. Mitt svar är att allt jag kräver av en berättelse är att den har en inre logik och att allt hänger ihop givet tydliga regler (som läsaren inte nödvändigtvis måste känna till). Det är dock inte den här sortens realism jag vill tala om i det här inlägget, utan ifall det ostörda förmedlandet av idéer fortfarande är realistiskt?
Som Markus Åberg var inne på i sitt inlägg i den här blogg-serien, så växer utbudet av svensk fantastik väldigt mycket just nu. Många har en historia att berätta, och även då de stora förlagen hellre satsar på nästa deckare som ger läsaren en snarlik historia som senast med tillhörande garanterad försäljning, så satsar fantastiskförfattarna på sig själva och publicerar ändå. Utan att låta alldeles självgod som en författare som har gått den vägen, men det är modigt att våga satsa på sig själv och publicera den berättelse som just du tror på. Ta chansen och se var det tar dig. Men räkna inte med att bli nästa bestseller. Detta låter kanske bittert, men det finns ett större perspektiv i resonemanget.
Jag har själv en grupp av vänner som jag diskuterar allt jag skriver med. Ofta ändrar jag i manuset efter att det uppstår konsensus emot något jag från början föreställde mig skulle vara med. Tanken är att vännerna ska representera alla läsare och därmed göra texten mer mottagbar. Jag har både kvinnor och män, unga och gamla, som läser igenom och ger kritik innan jag publicerar mina böcker. Vad händer med de unika idéer jag försöker framföra när jag låter andra sålla genom det jag skriver? Enligt min egen uppfattning: Idéerna når fler läsare.
Att skriva historier som inte följer läsregler, att skriva historier som inte är det läsaren vill läsa, och att skriva historier som inte säljer några exemplar (och därmed förlagen inte vill ha), är en form av abstrakt konst som inte kommer att få det erkännande som det kanske förtjänar. Visst, det finns en poäng med att varje röst är unik och att det finns ett värde i att vara unik, men om ingen kan ta till sig ditt budskap, vad är då meningen? Av Friedrich Hegels filosofi om syntes och filosofisk logik, lär vi oss att utbytet av idéer och modet att möta varandra med konstruktiv kritik skapar ännu bättre idéer.
Genom att fantastiken under 2020-talet lär sig av deckargenren och blir mer generisk, tror jag att den svenska fantastiken kommer att nå fler läsare. Inte bara fysiskt genom att lägga böcker i händerna på dem, utan mentalt genom att våra idéer når genom de höga mentala barriärer som alla i vårt samhälle har rest omkring oss för att skydda oss mot en syndaflod av information. Poängen här är inte att alla historier ska vara samma, utan att hålla sig till skrivregler, att bygga identifierbara karaktärer, och verkligen underlätta för läsaren att sätta sig in i den fiktiva världen, tror jag är fundamenten för att nå fram till läsaren. Genren är väldigt varierad och det finns oräkneligt många historier att berätta. Jag hoppas alltså inte att 2020 blir året då endast en historia berättas i svensk fantasy, som det ibland känns när man tittar på de stora filmsläppen internationellt, och jag tror inte det kommer att hända heller. Utan istället vill jag se att man vågar använda sig utav gemensamma byggstenar för att berätta unika historier. Vi behöver skriva tilltalande historier så att den svenska fantastiken kan etablera sig som läsvärd litteratur på marknaden.
En enkel princip för att sammanfatta: om en historia inte tilltalar oss, kommer vi inte att läsa vidare. När utbudet av underhållning ökar lavinartat, så måste utbudet anpassa sig till efterfrågan. Det som inte anpassas kommer att glömmas bort. Detta är det kommande decenniets präglande ton. Att komma ihåg att en produkt bara är värd något ifall det finns en mottagare som uppskattar den. Att påminna sig om att oraffinerade tankar blir till strukturerade idéer genom konstruktiv kritik. Och att minnas sin egen grundtanke som man ville förmedla genom sitt skrivande.
Glöm aldrig din egen unika röst under 2020, men tänk även på mottagaren öron.
----
Christoffer Pichler är aktuell med sin Revanianda-trilogin. En lågteknologiskt medeltida fantasy där en gråzons-moral präglar dess politiska drama. Vill ni läsa mer om Christoffer kan ni gå in på hans förlags hemsida Imagine Games.
Vill du ha uppdateringar när det kommer nya inlägg och följa diskussionen som följer kan ni gå in på min författarprofil på Facebook.