JL Fantasy

Säsong 1 och 2

Säsong ett och två har en sammanhållen handling och är tillsammans 12 avsnitt, 25 min vardera.

Serien börjar med att vampyrernas kung, Dracula Vlad Tepes, träffar en mänsklig kvinna som vill lära sig av hans uråldriga erfarenhet. Han blir nyfiken och låter kvinnan flytta in i hans slott. Denna handling om Lisa och Vlad skulle ha kunnat vara flera avsnitt lång, men istället hoppar vi till 20 år senare. Lisa bränns på bål av kyrkan för att ha bedrivit ockult verksamhet (medicin). Detta gör att Dracula blir rasande och beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. 

I resten av första säsongen får vi följa Trevor Belmont, den sista ättlingen av Belmontfamiljen (de karaktärer man spelar genom Castlevania spelen). Han har tagit avstånd från sin familjs monsterjagande historia och försöker hålla sig för sig själv, men Draculas krig gör att han tvingas ta ställning. Snart slår han följe med två andra kompetenta kämpar. Sypha Belnades, en magiker som kontrollerar elementen, och en mystisk krigare som vetat om att den här dagen skulle komma långt i förväg. Det är en relativt långsam första säsong, men med tanke på att det endast är fyra 25-minuters avsnitt tar man sig igenom dem i snabb takt.

I den andra säsongen ökar dock takten när man får följa dessa tre i deras försök att stoppa Dracula och hans helvetesarméer.

Min favorit av huvudkaraktärerna är den bittra och sammanbitna Trevor Belmont. Hans mänsklighet, svara humor, fallenhet med sina piskor och hans inre problem med sin familjs historia gör honom till en något stereotypisk men ändock väldigt lättälskad karaktär om man gillar klassiska antihjältar. Men även hans två kollegor, Belnares och den mystiska krigaren har både egenskaper och bakgrunder som gör att de blir mer än bara stereotypiska sidekicks. Dynamiken mellan de tre känns i det stora hela äkta och konfliktfylld vilket gör att det är lätt att småskratta när deras personligheter gång på gång krockar.

 

Säsong 3

Jag höll själv nästan på att inte se säsong tre då det kändes som att berättelsen var mer eller mindre avslutad efter de två första säsongerna. Men jag är glad att jag gav den chansen. I och med att karaktärerna redan är etablerade kan dessa 10 avsnitt istället dyka djupare in i nya mer komplexa teman som politik, sex, makt och filosofi. 

I säsong tre är Dracula endast fragmentariskt med och vi får istället se vad som händer i både människornas och vampyrernas värld efter konflikten i säsong två. Karaktärerna går olika vägar vilket gör att säsongen får en betydligt lösare och organisk känsla än de två tidigare säsongerna som helt och hållet kretsade kring Dracula. 

I säsong tre blir även några av bikaraktärerna från Draculas hov ur de två första säsongerna nya huvudkaraktärer. Förutom de tre hjältarna får vi även följa flera olika vampyrer och två nekromantiker (som i den här serien kallas för Forge Smiths). Av dessa är Isaac den mest intressanta. Han brottas med det faktum att hans mästare, Dracula, har lämnat honom och han måste nu själv för första gången i sitt liv fatta beslut om sin framtid. Detta gör att han träffar på flera individer som försöker forma hans väg, vilket leder till flera intressanta diskussioner om den mörka värld de lever i. Hans färdigheter som Forge Smith gör att han är hatad av alla, han hamnar ständigt i nya oförutsedda konflikter som gör att han lämnar ett blodigt spår efter sig som snart sträcker sig över flera kontinenter.

Övergripande analys

Serien känns väldigt mycket som en anime, men tekniskt sett är det inte det eftersom anime är japanska produktioner. Serien använder dock anime-aktika animationer och har ett något långsammare tempo och en mer långtgående handling (till skillnad från många episodiska västerländska serier) som liknar många moderna animeserier. 

Även om Trevor Belmont på ytan verkar vara seriens huvudkaraktär så är det Dracula som håller samman serien. I den här versionen av Dracula får man se en mer mänsklig, sympatisk och melankolisk tolkning. Han är inte särskilt blodtörstande, faktum är att man inte får se honom dricka blod en enda gång. Hans avsaknad av föda och hans saknad av sin döda fru driver honom halvt galen. Man är livrädd för honom men känner samtidigt sympati för honom, trots att han försöker att tillintetgöra hela mänskligheten.

Netflixs Castlevania är för mig utan tvekan den bästa tv-spelsadaptionen som gjorts. Att det är gjort på ett gammalt och "simpelt" 8-bits spel är fascinerande. Karaktärerna är mångfacetterade, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna, och har alla sin egen unika stil. Den är stundtals långsam och i säsong tre blir serien splittrad bland alla olika perspektiv, men dessa partier fungerar samtidigt väl som uppbyggnad av seriens djupa och mörka teman. Gillade du Game of Thrones och The Witcher kommer du troligtvis även att gilla Castlevania.

Betyg: 4 av 5

Fotograf: Nicklas Hansson

  

En spaning kring fantastikundret

Vad kommer egentligen att hända med svensk fantastik under detta decennium? Låt oss starta upp AI:ns prediktionsmodell och skåda in i kristallkulan.

Flera av mina kollegor har redan pratat om elefanten i rummet, nämligen pandemin som härjar runt om i världen. Så därför tänkte jag att jag skulle försöka undvika att prata om den. Istället tänkte jag att jag skulle spekulera kring förutsättningarna för svensk fantastik framöver.

Som Mattias Kuldkepp nämnde tidigare i den här bloggserien har vi i många år pratat och drömt om ett kommande svenskt fantastikunder. Samtidigt tror att jag många med åren har blivit desillusionerade inför tanken. Vi har väntat så länge nu, och ingenting har hänt. Eller har det? 

Det är lätt att ta på sig offerkoftan när man skriver fantastik. Men lyssna på vad romance-författarna säger. Eller feelgood-författarna. De är lika frustrerade över hur svårt det är att nå ut. Att inga förlag vill ta sig an deras böcker. Jag har till och med hört deckarförfattare uttrycka samma typ av frustration för att deras alster anses vara fullitteratur.

Men något har hänt under de senaste åren – något som vi inte får glömma bort när vi blir molokna och deprimerade över att det efterlängtade svenska fantastikundret fortsätter utebli – och det är att bokmässan sedan ett par år tillbaka har dedikerat en hel sektion av mässgolvet till Fantastikgränden. I år kan vi ju dessvärre inte besöka den på grund av den där pandemin som jag inte tänkte prata om, men hade Bokmässan varit som vanligt så hade den funnits där. Visst, vi är fortfarande underrepresenterade i panelerna och seminarierna, men det är ändå ett rejält steg framåt för våra genrer.

Det till trots, som Anna Jakobsson Lund var inne på, har det ännu inte lett till några stora försäljningsframgångar. Å andra sidan tror jag inte att det är guld och gröna skogar för de flesta deckarförfattare heller. Det finns alltid undantag, och det är dem vi ser. De som omedelbart säljs till femtio länder och har stående plats på försäljningstopplistorna, men de allra flesta får kämpa på precis som vi, dessutom i en betydligt mer konkurrensutsatt genre. 

Foto: Villfarelser - Offerkofta

  

Det är någonting som är på väg att hända med fantastik. Jag tror inte gemene man ens vet vad ”fantastik” betyder, men vi har ändå vår egen gränd på mässan.

Kanske får vi draghjälp från film och TV. Det är enkelt att peka på vilket fenomen Game of Thrones blev hemma i vardagsrummen hos mugglarna. Men sedan dess har många av de största biofilmerna varit inom vår genre. Allt från Marvel-filmerna till Star Wars. De har dominerat filmbranschen, och det innebär att många får upp ögonen för den typ av underhållning vi producerar.

Så det kanske upplevs som att det fortfarande går trögt. Det gör det också, jag vill verkligen inte förminska någons frustrationer (eller mina egna) över hur det ser ut i förlagsvärlden. Men jag tror ändå att något är på gång. Det kanske inte kommer nästa år, men under 2020-talet tror jag det finns förutsättningar för att växa.

Men med det sagt så tror jag att läsandet (och då menar jag att bläddra i en bok och läsa bokstäver) kommer att minska. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men alla tecknen pekar på det. Vi är så stressade idag att blotta tanken på att sätta sig ner i sitt favorithörn av soffan med en bok skapar oroskänslor. Vi måste prestera hela tiden och bokläsning har för de flesta blivit något som man i bästa fall ägnar sig åt i solstolen. Och när samtidigt en miljard streamingtjänster lockar med både ljud, bild och faktiskt riktigt underhållande berättelser så har boken allt svårare att stå sig i konkurrensen.

Historiskt kunniga kommer att påpeka att det här inte är första gången som boken hotas. Senast var för ungefär tio år sedan när e-böckerna var på tapeten. Amazon släppte sin Kindle 2007 och började sälja böcker direkt till plattan. Vi hade inte samma utveckling här i Sverige, men diskussionen fanns. Skulle e-böckerna ersätta de tryckta böckerna?

Stephen Fry sa då att e-böcker var ett hot mot tryckta böcker på samma sätt som hissar var ett hot mot trappor.

Kanske är det här samma sak. Vi har ju ljudböckerna som fortfarande är livskraftiga. Det är inte riktigt samma liknelse som mellan e- och pappersböcker men kanske nära nog. Vi ser redan förlag som till allt större utsträckning satsar på att gå direkt till ljudbok och e-bok, och bara i undantagsfall ger ut tryckta böcker. Så kanske behöver vi i egenskap av författare tänka mer i de banorna, och vara öppna för nya sätt att berätta våra historier.

Men även om formaten ändras så tror jag en sak kommer att bestå, och det är folks behov av berättelser. Hur vi tar till oss dem kommer att se annorlunda ut, men det kommer alltid att behövas någon som kommer på dem och skriver ner dem. Även inom fantastiken.

------

Markus Sköld är en veteran inom svensk fantastik och är nu aktuell med skräckromanen Skuggfödd. Ni kan hitta mer information om honom och hans författande på hans hemsida.

En utblick, en inblick och en fundering över den bästa av världar.

Vad kommer att forma fantastiken under det kommande decenniet? Flera av mina författarkollegor har redan bearbetat sina perspektiv på COVID-19 pandemin, ”elefanten i rummet” som Lovisa Wistrand benämnde den, och onekligen går den inte att komma runt, för det är en tjock jävla elefant, och därför får väl också jag börja där.

För de som inte känner till mitt författarskap så delar jag huvudsakligen upp det i en episk, mörk fantasyfåra och en annan mer lättsam, humoristisk fantasyvariant med steampunkinslag. Så hur har pandemin påverkat mig och mitt skrivande? Då jag har ett arbete vid sidan om författarskapet så har jag inte lidit ekonomiskt av den vikande försäljningen i samma utsträckning som ett par skribenter före mig lyft fram, den deltidspermittering som jag drabbats av har i någon mening faktiskt lett till mer tid för skrivande, så på pappret skulle jag kanske till och med kunna hitta en ljusglimt. På pappret. För hur påverkar pandemin en författare mentalt?

Jenny Töredal och Lovisa Wistrand beskriver de mentala barriärer som oinbjudet upprättat sig kring deras skrivande och jag känner igen mig. Under våren försvann motivationen att skriva helt. Den mörka värld som min fantasytrilogi ”Sönderfallet symfoni” utspelar sig i kändes direkt motig att skriva om, världen omkring var tillräckligt mörk som det var, men att skriva humor … Nej, det var svårt att komma in i den zonen också. (Däremot känner jag mig fullständigt övertygad om att jag matats med massvis av material och idéer för galenskaper som förr eller senare kommer leta sig in i det jag skriver, men det kommer bli senare snarare än förr). Lyckligtvis släppte motviljan för drygt en månad sedan och skrivlusten sipprade tillbaka, och med den även önskan att drömma sig bort till främmande världar.

Jag tror att COVID-19 kommer att ha en stor påverkan på samhället i stort och prägla 20-talet på många sätt, men med tanke på min egen resa så är jag hoppfull om att det inom litteraturscenen inte blir en ensam gigant, för det finns mycket andra samhällstrender som också pockar om uppmärksamhet och som skulle må bra av att masseras och porträtteras i fantastikgenrens olika speglar. Jag tänker på makrotrender i det svenska och det internationella såsom digitalisering, klimatet, vår stressade vardag, Metoo, integration och immigration, BLM, auktoritära ledare, kriminalitet, skiftande geopolitiska maktbalanser och utvecklingsländer i förändring. Alla dessa ämnen och mängder därtill tål att vändas och vridas på, och det finns otaliga perspektiv, påhittade såväl som äkta som kommer vara värda att föras fram. Fantastiken spelar och har alltid spelat en viktig roll där.

Marcus Åberg och Christoffer Pichler resonerade kring behovet av att bryta samt att hålla sig till invanda mönster och det är nog så att båda behövs. Så fungerar det på andra scener, förmodligen för att de uppfyller olika behov och vänder sig till olika publik. Oavsett om det ena eller det andra blir sanning, eller kanske mest sannolikt båda två då det ena inte utesluter det andra, så är min förhoppning att den härliga och livskraftiga samling författare som befolkar scenen i fantastiksverige kan fortsätta att höja varandra. Somliga spekulerar i möjligheten för ett svenskt fantastikunder liknande den på deckarsidan. Det låter roligt, så låt oss hoppas. Vad jag emellertid vet helt bestämt är att det finns en massa människor som drivs av en inre glöd att få dela med sig av sina tankar och idéer - och övning ger färdighet. Som gammal rollspelare har jag dessutom lärt mig att man ökar sitt färdighetsvärde mycket snabbare tillsammans än genom ensamträning, därför är det glädjande att se hur nya kontakter knyts och folk stöttar varandra. Det kommer att ge utdelning.

Får vi skörda frukterna under 20-talet? Vad vet jag? Är ett större genomslag ens det främsta målet? Kanske inte om priset är att genren förlorar sin själ på vägen, men måste framgång utesluta bibehållen genuinitet? Jag tror inte det. Rent personligen när jag förhoppningen om att nå ut till en större publik, men det är inte nålsögat jag måste passera. Det allra viktigaste för mig är att läsekretsen jag vänder mig till uppskattar mina verk och får chansen att drömma sig bort, för att drömma är i mina ögon att växa. Jag har älskat den här genren så länge jag kan minnas. Jag satt klistrad vid tv:n när rymdäventyret ”Det var en gång” sändes på SVT, jag rullade tärningar och bläddrade i Monsterboken när andra badade, jag har låtit mig hänföras och ryckas med av fler författare och konstskapare än jag kan räkna. Nog kan jag uppskatta verk inom andra genrer, men det är till fantastiken jag alltid återvänder.

Jag vill gärna tro på Hans Roslings bild av en värld som trots allt lidande och allt elände, ändå rör sig mot en ljusnande horisont. Kanske lever vi inte i ”Den bästa av världar” som Voltaire häcklade i Candide, men jag tror och hoppas att när 20-talet summeras kommer såren från pandemin och flera av svårigheterna som vi står inför idag, om inte vara läkta så i alla fall att smärtan trubbats av. Därför vill jag gärna tro att de flesta av oss kommer tycka att decenniet lämnar världen i ett bättre skick än det föddes till.

Avslutningsvis vill jag rikta blickarna uppåt och inåt. För under 20-talet så förutspår jag att vår fantasi kommer att kittlas av förberedelser inför upprättandet av stationer som Lunar Gateway, månlandningar liknande de som planeras i Artemis-programmet eller planer på framtida månbaser och Mars-resor.

Tankar på människan i rymden har alltid varit en grogrund för fantastik, för författare såväl som läsare, och säkert så även denna gång. Här nere på jorden spår jag att den artificiella intelligensen och robotiken, som ännu är i sin linda, kommer att explodera under 20-talet, med betydligt mer avancerade tillämpningar än robotgräsklippare eller sexrobotar, och vilka effekter det får på fantastikförfattare, i Sverige såväl som internationellt, ska bli spännande att följa.      

Stort tack, Josef, för denna möjlighet att få tömma mina tankar.

------

Mattias Kuldkepp är en framträdande röst bland svensk fantasy. Han är aktuell med två trilogier som båda går att köpa via Adlibris - Sönderfallets Symfoni och Den Ofrivillige Hjältens Handbok. 

Du borde skriva varje dag.

Du borde jobba mer på din skrivteknik.

Du borde inte jämföra dig själv med andra författare.

Du borde njuta av att du har möjlighet att ägna tid åt ditt skrivande.

Du borde ha fler följare på ditt författarkonto på Facebook.

Du borde ha fler följare på Instagram.

Du borde sluta vara inne på Facebook och Instagram.

Du borde knyta fler kontakter med människor i branschen.

Du borde åka på fler mässor och konvent.

Du borde leka mer med dina barn.

Du borde inte spendera så mycket tid på att läsa manga.

Du borde läsa mer fantasylitteratur.

Du borde läsa mer klassiska böcker.

Du borde läsa fler böcker om skrivande.

Du borde se färre tv-serier.

Du borde se The Wire, Sopranos, Breaking Bad, House of Cards, Firefly, Game of Thrones och Vänner.

Du borde meditera oftare.

Du borde skriva dagbok varje dag.

Du borde träna mer.

Du borde äta nyttigare.

Du borde inte småäta.

Du borde äta mer frukt.

Du borde dricka mer vatten.

Du borde slappna av mer och tillåta dig själv att äta det du vill.

Du borde se till att du får åtta timmar sömn varje natt.

Du borde kliva upp tidigt och få saker gjort innan resten av världen vaknat.

Du borde inte bli irriterad när dina barn kliver upp klockan fem och stör din skrivrutin.

Du borde inte sitta ner så mycket.

Du borde slappna av mer.

Du borde inte låta din trötthet gå ut över andra.

Du borde inte tänka på jobbet när du är hemma.

Du borde umgås med dina vänner oftare.

Du borde blogga oftare.

Du borde sprida blogginläggen du skriver mer än vad du gör.

Du borde inte blogga så ofta utan istället fokusera mer tid på din roman.

Du borde inte be om hjälp så ofta.

Du borde be om hjälp oftare.

Du borde sätta upp tydliga målbilder.

Du borde vara nöjd med hur du har det här och nu.

Du borde ta en paus från alla borden.

Du borde inte stressa upp dig över det du inte kan kontrollera.

Du borde inte tänka och känna efter så mycket, gör bara.

Du borde ta till dig av de råd som andra författare och förlag ger.

Du borde lita på din egen magkänsla och hitta din egen väg.

I tjugo år har jag undervisat om krig, kriser och konflikter. Om spanska sjukan, ebolautbrottet 2014 och om Hans Rosling. På min fritid har jag läst fantasy och sett på filmer med samma tema. Jag har drömt mig bakåt i tiden, men ibland även framåt. Sugits in i någon spännande dystopi med osäkert slut.

Just nu lever jag bara här och nu. I verkligheten. Min verklighet har blivit en dystopi. Aldrig hade jag trott att en pandemi skulle bli en del av min vardag på det här sättet.

Vi reagerar alla olika på det som händer i världen och det är okej, jag lägger inga värderingar i det. Själv önskar jag att jag kunde fortsätta som innan med mitt skrivande, men har kommit fram till att det inte är möjligt. I alla fall inte just nu. Det jag hade tänkt skriva i det här blogginlägget om framtiden har blivit historia.   

Fantastikens framtid är sammanvävd med pandemin vi nu lever med. Hela bokbranschen påverkas av dess effekter. Nätbokhandlarna kan inte kompensera för de fysiska bokhandlarnas förlust. Förlag och författare får minskade ekonomiska intäkter. Något jag saknar, och som inte kan mätas i pengar, är alla fysiska möten som nu inte kan äga rum.

Jag instämmer med tidigare skribenter, marknaden för den svenska fantastiken var liten redan innan pandemin bröt ut. Marknaden var inte lätt att komma ut på och ekonomiskt överleva i.

Jag tror man får tänka på kort och lång sikt när det gäller den svenska fantastikens framtid. På kort sikt handlar det om att ta sig igenom de följder krisen har skapat. Lättare sagt än gjort, men något annat alternativ är inte möjligt. Jag tror också att det är viktigt att ställa rimliga krav på sig själv som författare när det gäller försäljning och att hitta alternativ till fysiska träffar och bokmässor. Och där är jag optimistisk. Jag har sällan träffat så många positiva och handlingskraftiga personer som inom den svenska fantastiken.

Världen reste sig efter spanska sjukan och första världskriget. Så även efter andra världskriget. På sikt kommer världen att bli sig mer lik, men först måste forskarna hitta en effektiv behandlingsmetod mot covid 19 och ett vaccin. Då kommer de ekonomiska hjulen att börja rulla snabbare igen. De fysiska bokmässorna kommer att komma tillbaka.

Jag delar Wistrands tankar om framtiden för oss författare. Vi kommer att vandra olika vägar postcorona. Vissa av oss kommer att fortsätta som vanligt, medan några kommer att sluta skriva eller byta genre. För min egen del känner jag mig mer som lärare än författare just nu. Jag kommer inte sluta skriva, men som det känns nu kommer jag prova en ny genre. Jag kommer att stanna i verkligheten, fast i förfluten tid.

En annan sak som jag har funderat över under pandemin är dystopiernas framtid. Kommer de locka fler läsare, eller färre? Kommer det bli fler eller färre författare inom genren? Och vad kommer dystopierna handla om? Värre pandemier med högre dödlighet än Covid 19? Eller något helt annat?

Framtiden kommer att ge oss svaren, men det ska bli intressant att se hur det kommer att utvecklas.

Jag vill avsluta mitt inlägg med ett citat från Harry Potter:

“Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light.”

Tack Josef för att jag fick möjligheten att medverka på din blogg.'

-----

Jenny Töredal är aktuell med sin trilogi, Sagan om Ella. Vill ni läsa mer om Jenny kan ni gå in på hennes författarsida på facebook.