JL Fantasy

Igår lämnade jag ut mitt redigerade manus till en grupp alfaläsare. Det var jobbigt. Kroppen protesterade så gott den kunde: "Nej, lämna inte bort det! De kommer att tycka att det är värdelöst. De kommer inte att förstå det. De kommer att klaga på språket, handlingen och karaktärerna. De kommer att tycka att det är löjligt, barnsligt...".

"När fjortonårige Tozan får reda på en fruktansvärd hemlighet ställs han inför ett svårt beslut: för att stoppa en ondskefull plan måste han förråda sin egen far. Fylld av tvivel ger han sig ut i en främmande värld, där dödliga sjukdomar härjar och ett inbördeskrig är nära. Amuletten som han bär kan antingen rädda folket eller orsaka deras undergång. Det är upp till Tozan att varna dem innan det är för sent, men kan han verkligen lämna allt han känner till bakom sig?" - Fantasiförlaget

För någon vecka sedan blev jag ombedd av Fantasiförlaget att recensera deras nya bok Med hjärtat i halsgropen skriven av debutanten Elin Niklasson.

Det blev en stor omkastning för min del att läsa denna roman eftersom jag normalt inte läser böcker i denna genre. Den senaste boken jag läste, Brandon Sandersons The Way of Kings,  är 400 000 ord lång och riktar sig till den inbitne fantasyläsaren. Elins Niklassons roman uppskattar jag vara cirka 40 000 ord och riktar sig till en yngre målgrupp.

Med hjärtat i halsgropen kastar in läsaren i handlingen. Redan på första sidan hoppar vi in i adelspojken Tozans perspektiv. Han har precis stulit en magisk amulett från sin far och måste nu fly. Därefter får läsaren följa Tozans flykt undan sin faders soldater som jagar honom och amuletten genom hela boken. Berättelsen håller ett högt tempo från första till sista sidan vilket troligtvis också givit boken dess titel. 

Jag gärna sett mer av världs- och karaktärsbyggande kring Tozan och hans två kompanjoner Sangha och Kirian. Annat än vilka deras föräldrar var får man inte reda på särskilt mycket om dem. Jag vill veta mer om deras relation till sina föräldrar och till omvärlden. Tozan har till exempel varit undangömd i sin faders slott hela sitt liv. Hur påverkade detta karaktären? Världen drabbades av en enorm olycka som utplånade större delen av mänskligheten och lämnade efter sig nya obotbara sjukdomar. Men mycket mer än så får vi inte veta. Jag kan tänka mig att en värld med en så tragisk historia har mycket intressant att berätta. Hade karaktärerna och världen varit djupare hade jag fått mer sympati för dem och bokens actionbetonade story hade känts mer greppande. Nu lämnar den mig tyvärr ganska oberörd.

Med tanke på att Elin skrivit boken medan hon gått i högstadiet är jag imponerad av hennes bedrift. Jag önskar själv att jag hade vågat börja skriva på ett så pass stort projekt i hennes ålder. Det ska bli spännande att följa Elins fortsatta utveckling som författare.

Elin Niklasson - Fotograf Daniel Wångstedt

Förutom böcker och dokumentärer hämtar jag nog mest inspiration från anime. Här kommer de fem animeserier som jag fått mest inspiration från.

5. Kenshin

Hjältar startar oftast svaga och växer sig starkare under seriens gång. Men vad händer om du tar den starkaste personen genom tiderna och startar berättelsen när hen, mer eller mindre, är som allra starkast? Hur kommer karaktären utvecklas. Hur bygger du upp den dramaturgiska kurvan utan att tappa läsarnas intresse? Kenshin gör detta på ett fantastiskt sätt med den mytomspunne samurajen Kenshin the Battousai.

4. Hajime no Ippo

 

I motsats till Kenshin är Ippo svagast på skolan. Han är mobbad och undrar hur det skulle kännas att vara stark. Så startar Hajime no Ippo, en boxningsmanga som fascinerat mig i flera år. Hur bygger man långsamt upp en karaktär, steg för steg över 25 år? Serien startade 1989 och pågår fortfarande och så gör även Ippos karaktärsutveckling. Han lär sig sakta men säkert att boxas och jag älskar hans resa. Framgångar möter motgångar men det finns en ständig framåtrörelse i serien som håller mig kvar.



3. Naruto

Jag har lärt mig mycket om skrivande av denna serie, och särskilt intressanta har alltid skurkarna varit. De utmanar alltid huvudkaraktärerna på precis rätt nivå, det vill säga de är alltid lite starkare än dem. Alla skurkarna känns levande, trovärdiga och fascinerande. Ofta har författaren tagit en egenskap och gjort den till karaktärens signum. Är han intresserad av ormar? Då får ormar bli hans signum - ormar följer honom överallt och alla hans magier baseras på ormar. Är sugen på att se om alla 600+ avsnitt bara för att studera skurkarna mer ingående.

 

2. One Piece

Den serie som jag följer med allra största intresse just nu är One Piece. One Piece har också smittat av sig i planerandet av min nästa bokserie. Det jag har tagit vara på är magisystemet. I stället för att lära sig "magi" äter karaktärerna här Djävulsfrukter och får oanade krafter. Huvudkaraktären Luffy äter till exempel gummifrukten och hela hans kropp förvandlas till gummi. Vad skulle hända om människor kunde "hitta" magiska krafter? Hur skulle det påverka världsekonomin? Politiken? Religionen? Miljön? 

1. Berserk
Jag har sett om den här serien flera gånger bara för att komma in i rätt stämning för mitt egen bokserie. Huvudkaraktären i min fantasyserie har jag på många sätt skapat efter Guts, huvudkaraktären i Berserk. Men det är mer än bara Guts som fascinerar med denna serie. Till exempel hur den tidigt i serien ger subtila ledtrådar för vad som komma skall i det episka slutet, och hur kamaraderiet i Band of the Hawk så enkelt glider igenom rutan. Jag gläds med deras framgångar och sörjer deras motgångar. Ingen anime, eller bokserie för den delen, har chockat mig så mycket som Berserk, du som har sett slutet vet vad jag menar.

Efter sex månaders redigering är det andra utkastet av min bok äntligen färdigt. Nu kvarstår en genomläsning av en första läsargrupp, en mer genomgående språklig redigering och en sista redigering utifrån vad läsargruppen kommer fram till, innan jag skickar in mitt manus till förläggare. Förhoppningsvis hinner jag lagom till när de tar emot sina vårmanus.

Det har varit en lång resa fylld av frustration, tidiga morgnar och tålamod, men också av lärdomar. Här kommer mina tre största lärdomar från redigeringsprocessen:

1. Att redigera tar mycket längre tid än man tror. När jag började redigera fanns det en del av mig som trodde att jag skulle kunna göra en grov redigering av hela boken på 1-2 månader. Nu i efterhand är jag glad att jag över huvud taget tog mig igenom hela processen. Jag har också insett att jag inte gillar att redigera. Det är mycket roligare att skriva själva berättelsen än att hålla på att peta i texten och skruva på meningar om och om igen. Efter bara några minuter känns det som att orden bara jävlas med mig, texten blir en retsam mobbare.

2. Fightscenerna behöver bli bättre. Jag har fokuserat för mycket på själva striderna och för lite på vad karaktärerna tänker och känner i stridsögonblicket.

3. Att skriva dialoger är det jag behöver utveckla mest.  Mina bikaraktärer har känts för platta vilket har gjort att dialogerna har blivit rätt karaktärslösa. Under redigeringen har jag fördjupat bikaraktärerna och läst på en hel del om olika tips och tricks för hur man kan skriva bättre och mer trovärdiga dialoger, men jag har fortfarande en bit kvar tills jag är nöjd.

Någon som känner igen sig?

Hur kommer du på allting? En fråga som författare fått igenom alla tider.