JL Fantasy

Första avsnittet i Sherlocks fjärde säsong släpptes igår på Netflix och därmed ska vi äntligen, efter två års väntan, få svaret på om Moriarty lever eller är död.

Avsnittet tar vid direkt där säsong tre slutade. Sherlock har dödat Charles Augustus Magnussen men rentvås direkt av Scotland Yard för att han ska kunna ta reda på om Moriarty verkligen är död eller inte. Sherlock isätter sig själv genast rollen som den jagade och väntar på att leken med Moriarty ska börja. För att fördriva tiden löser han ett dussintal andra brott som förbluffat Londons polis. Denna del av avsnittet, där Sherlock lekfullt väntar på att leken ska börja, är avsnittets starkaste del. Mina favoritscener är dopet och efteråt då Sherlock ska prata förstånd med den några månader gamla bäbisen Rosemund. 

Till slut får Sherlock ett fall som han tror är kopplat till Moriarty. Här tycker jag att avsnittet blir mindre underhållande. En ministers son har dött på ett mystiskt sätt och samtidigt har en byst av Margaret Thatcher förstörts. När Sherlock ganska snabbt lyckas hitta anledningen till detta visar det sig inte alls vara kopplat till Moriarty, utan till Marys förflutna. Det är inte att fallet i sig är tråkigt men i mina ögon är Marys förflutna inte lika intressant som Sherlocks relation till Moriarty. Det är dock viktigt att poängtera att även om vi lockas att tro att hela säsongen ska handla om Sherlocks kamp mot den ultimata skurken så har inte någon av de tidigare säsongerna gjort det. Om vi tar den tredje säsongen som exempel så är det inte förrän i det sista avsnittet som Magnussen och Marys dubbelidentitet blir en del av handlingen. Då blir vi som tittare uppmärksammade på alla de små ledtrådar som handlat om hennes förflutna och som placerats ut i de första två avsnitten.

Jag hade samma känsla i det här avsnittet som jag hade när jag såg de två första avsnitten i säsong tre – det vill säga att allt inte håller ihop. Det känns som att det fattas en massa småsaker för att avsnittet ska vara komplett. I säsong tre tyckte jag att avsnitt ett och två blev bättre efter att man sett hela säsongen och jag hoppas att jag kommer att känna samma sak med säsong fyra. 

Det var flera saker mot slutet av avsnittet som jag inte gillade. Watsons kärleksaffär kändes onödig men kommer troligtvis vara väldigt viktig i de kommande avsnitten – jag gissar på att hon är planterad av Moriarty.  Men det jag gillade allra minst var Marys dödsscen. Den kändes alldeles för plötslig. Sherlock brukar inte bli utmanövrerad på det där sättet utan borde innan han åkte dit eller i stundens hetta ha kunnat rädda henne. Hela hennes dödsmonolog kändes också som en kliché. En del av mig hoppas att allt det där med hennes död var orkestrerat av Sherlock och Mary av någon anledning, men det känns orimligt med tanke på att hon lämnade ett dödsmeddelande till Sherlock i efterhand. Den sista korta klippet efter eftertexterna där Mary säger åt Sherlock att "Go to Hell" tror jag betyder att han ska åka till Hell, vilket var byn i Norge som Mary besökte under hennes flyktmontage.

Sammantaget

Inledningsvis tyckte jag att avsnittet var perfekt men tappade allt eftersom när hypen om att äntligen få se Moriartys plan inte blev av. Mysteriet om Marys förflutna var inte tillräckligt intressant. Kanske kommer jag att gilla avsnittet mer när det har knutits ihop med de två kommande avsnitten. 

Betyg: 3/5

Inför 2016 var jag lite orolig. Hur skulle året egentligen gå ihop? Jag funderade mycket på det kommande bröllopet, flytten till vårt nyköpta radhus, pappaledigheten och om skulle jag finna någon tid till skrivande i mitten av allt detta. Min plan var att bli färdig med första utkastet till min andra bok och under Januari - Mars gick detta rätt bra. Åtta kapitel hade jag lyckats få ihop men sedan tog energin och tiden abrupt slut.

Folke klev upp allt tidigare varje morgon och landade tillslut på den tiden som blivit min och Hannas vardag under större delen av detta år, uppstigning klockan 05:15. Tidigare hade jag alltid kunnat skriva på morgonen innan jag åkte till jobbet men detta blev jag nu tvungen att sluta med. Vi försökte hitta nya tider som kunde passa men jag insåg ganska snabbt att det skulle bli svårare än jag trott. De kvällar jag faktiskt orkade sätta mig ner och skriva fick jag nästan ingenting gjort. Jag kände mig misslyckad och rätt uppgiven. Jag skrev ett inlägg på facebooks författargrupp där jag undrade hur alla aspirerande författare hittade skrivtid i mitten av småbarnsbubblan. Jag fick massor av tips. Skriv på mobilen när du handlar, skriv när du sitter på toaletten, sluta umgås med vänner, sluta se på serier/filmer och rådet som jag tillslut valde att följa. 

"Bra fråga! Men det är läge för lite smärtsam omprioritering. Du och det lilla barnets mamma har en annan stor uppgift framför er. Större än allt författarskap i världen. Så rådet är lika kort som kärvt: Anpassa dig! Men tids nog hittar du oaserna i livet där skrivandet väntar på dig." - Anders Aspenberg

Efter det taggade jag ner på skrivandet och lade mer fokus på min familj. Vi flyttade och det gick bra, förutom att Hanna bröt armen. Vi gifte oss under sommaren och bröllopet blev lyckat trots regn och stormar. Men det största under det här året har varit att få vara pappaledig med Folke. I åtta månader har vi skrattat, lekt, läst, gråtit, spelat Pokemon och haft en fantastisk tid. Jag kommer att sakna att alltid ha honom med mig nu då jag börjar arbeta igen i januari. 

I fantasyväg har året också levererat. Den största besvikelsen var utan tvekan Batman vs Superman. Nog sagt om det. Bäst under året var animen Re:Zero som ständigt överraskade mig. Men även filmen Deadpool och böckerna The Fifth Season och Warbreaker var höjdpunkter för mig. Överlag blev det rätt mycket anime under året eftersom det var det lättaste formatet att konsumera under föräldraledigheten när man väl fick en liten paus.

Under juli-oktober blev det väldigt mycket promenader tack vara fenomenet Pokemon Go. Jag lade ned min Hearthstonekarriär och satsade fullt ut på att bli Umeås bästa Pokemontränare. Jag gick ner fyra kilo, som jag snabbt lade på mig igen när snön föll i början av november. Under de månaderna konsumerade jag också många ljudböcker vilket var skönt eftersom jag inte han läsa särskilt mycket under sommaren. Det var dock synd att Storytel inte hade särskilt mycket svensk fantasy som jag hoppats. Därför bytte jag snart till Audible som har ett betydligt större utbud på engelsk fantasy.

I nuläget har jag skrivit 11 kapitel på min bok och jag är nöjd med den siffran med tanke på vars jag började det här året och allt annat som hänt. Under november och december månad har jag dock gått omkring och funderat en hel del på hur jag ska kunna utveckla mitt skrivande. 11 kapitel på ett år är inte tillräckligt oavsett hur mycket som händer i mitt övriga liv. I alla fall inte om jag ska ha kvar min nuvarande målbild med mitt skrivande. Därför har jag gjort en del omprioriteringar inför 2017.

• Jag kommer sluta spela spel helt och hållet och gå på spelberoendeträffar en gång i veckan för att upprätthålla detta.
• Jag har avföljt nästa alla mina vänner på facebook och får nu endast upp inlägg från de författare, skriv och fantasygrupper som jag är medlem i.
• Jag har avprenumererat så gott som alla youtubekanaler och bloggar, som inte rör fantasy, som jag följt.

Förhoppningsvis kommer detta ge mig mer tid att spendera på att skriva på min bok och för min blogg under 2017. 

Sammantaget

Trots att det blev mindre skrivet än jag velat under 2016 har det varit ett av de mest händelserika, lärorika och bästa åren i mitt liv. 

Rogue One är en fristående Star Wars film som har en helt annan ton än alla de övriga filmerna. En mer verklig och vuxen film som för första gången introducerar grå nyanser mellan den ljusa och den mörka sidan. Rogue One känns inte som de andra filmerna. På det sättet har Disney lyckats. Detta var mer eller mindre redan uppenbart utifrån de trailers som släppts. Den har mer gemensamt med krigsfilmer om andra världskriget än vad den har med de fantasyinspirerade Star Wars filmerna. Striderna är snyggt filmade, även om de inte kommer i närheten av känslan i en välkoreograferad ljussabelsstrid, och skådespelarinsatserna är överlag bra. Men trots dessa bra sidor var Rogue One en ganska intetsägande film. 

Spoilervarning

Filmen har enligt mig två stora brister. Det första är karaktärerna. Inte skådespelarinsatserna, även om en del av dem också var riktigt dåliga, utan rollerna i sig. Huvudtesen i den här filmen är att du inte får följa de stora spelpjäserna. Inga Jedi's eller Sith's, istället är det fotsoldaterna, rebellerna som gör det smutsiga jobbet som krävs för att Imperiet ska kunna störtas.

• Huvudkaraktären Jyn som är dotter till ingenjören som mer eller mindre skapat Dödsstjärnan.
• Gruppledaren Cassian Andor som är nån slags spion.
• Roboten K-2SO, en mörkare variant av C3PO.
• En blind wannabie Jedi.
• En berserkaraktig soldat som ständigt bär en tung laserkanon.
• En smått galen pilot.
• En paranoid extremistledare.

Problemet med alla dessa karaktärer är att ingen av dem är särskilt intressant. De flesta av dem gör egentligen ingenting genom hela filmen förutom att följa efter Jyn och Cassian. Jag fick samma känsla i den här filmen som jag fått i flera av DC's superhjältefilmer. De klämmer in för många "coola" karaktärer men ger inte någon av dem det utrymme som behövs för att man ska bry sig. När den blinda mannen svingar sin stav, när hans hårige berserkarkompanjon sätter igång laserkanonen eller när K-2S0 drar ett elakt skämt tycker jag att det är coolt och roligt i två sekunder men det är allt vad karaktärerna är. Inte ens Jyn och hennes klassiska föräldralösa bakgrund är särskilt känslomässigt engagerande. De hoppar direkt från att hon tappar sina föräldrar tills att hon mer eller mindre tvingas gå med i rebellalliansen och tar sig inte tiden att bygga upp karaktären ordentligt. När alla dessa karaktärer sedan dör i slutet av filmen bryr jag mig därför inte ett dugg om någon av dem. 

Jag förväntade mig mer av den här filmen, en djupare ton och innebörd som aldrig tar vid. Visst får vi vissa glimter av det, som när Jyn är arg på Cassian efter att han ljugit och nästan mördat hennes pappa. Sedan glömmer hon det, efter ett 10 sekunder långt tal där Cassian pratar om vikten att lyda order, och blir hans bästa vän. Jag köper det inte. Den nya gråa tonen hade kunnat vara fantastisk om de faktiskt utforskat den mer. Frågor som hur mycket kan man tillåta för att medlen ska helga målen innan det blir för mycket? Eller hur många uppoffringar är okej för att tjäna ett gott syfte? Filmen nuddar vid dessa frågor men tar dem aldrig på allvar. 

Den andra och mest uppenbara bristen med filmen är handlingen. Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Redan när jag såg den första trailern undrade jag hur de skulle kunna hålla detta intressant. Man vet ju redan i förväg exakt vad som ska hända och hur filmen ska sluta. Visserligen finns det flera filmer som lyckas med detta. Filmer där man vet hur det ska sluta men som ändå gör handlingen intressant genom dess karaktärer eller deras ögonöppnande plot twists men det gör inte Rogue One. Inga plottwists - inte en enda genom hela filmen. Efter de första tio minuterna i filmen, då de hoppar runt för att lägga ut alla trådar för filmens handling, kan man förutsäga i stort sett varenda scen i resten av filmen. Den är sedan bara en parad av explosioner och karaktärer som offrar sig för att upproret ska kunna fortsätta. Filmen innehåller inte heller någonting som bygger upp inför kommande filmer. T.ex. vem eller vad Snoke är eller någon ledtråd om vilka Reys föräldrar är. Vad som helst som påverkar de kommande filmerna hade varit intressant.

De bästa i filmen var de två väldigt korta scenerna med Darth Vader. När han slaktar rebellerna i filmens absolut sista minuter hade jag kanske darrat om jag inte redan varit så avtrubbad av all död som filmen slängt omkring sig. Att så är fallet, när Vader inte egentligen har någon påverkan på denna film, säger mer om hur dålig den är än något annat.

Sammantaget

Vill du bara vill se ytterligare några snygga sekvenser med Dödsstjärnan, imperiegeneraler som barkar ut order och X-fighters som skjuter på saker. Kort och gott en massa explosioner och karaktärer som dör till höger och vänster. Då kommer du troligtvis uppskatta den här filmen. Men filmen i dess helhet håller inte måttet. Den har för många karaktärer som inte tillför något djup och en förutsägbar handling som aldrig överraskningar eller på allvar utforskar den nya gråa zonen som filmen försöker tillföra. 

Betyg: 2/5

Spoilerfri recension

Varför är de här? Det är frågan som sätter tonen för hela filmen. Förvänta er inte en massa action, utan snarare en stämningsfylld sci-fi film fylld av gåtor och oväntade svar. 

Lingvistikexperten Dr Louise Banks, som spelas av Amy Adams, känns väldigt trovärdig när hon tacklar de annorlunda utmaningar som utomjordingarna utgör. Under sträng tidspress försöker Banks leda ett team av vetenskapsmän och militärer i deras försök att ta reda på varför utomjordingarna är här. Men hur tar man reda på detta när utomjordingarna inte verkar ha några munnar eller på annat sätt ens tala med ord? Bikaraktärerna får inte samma uppmärksamhet eller utveckling som Dr Banks får men det behövdes inte för min del eftersom filmen till största del kretsar kring Banks och hennes kommunikation med utomjordingarna. Jag kan tänka mig att om man inte intresseras av de lingvistiska problem som hon ställs inför kan filmen nog kännas långsam under dess mellandel.

Ett vanligt problem med sådana här filosofiska sci-fi filmer är att den avslutande twisten sällan känns tillräckligt tillfredsställande, även om handlingen och skådespeleriet varit bra. Jag tänker närmast på Interstellar och Contact. De bygger upp inför en ögonöppnande avslutning som ska slå dig häpen, men oftast bara lämnar en med att känna - "nä det där håller inte". Men Arrival faller inte i samma fälla. Jag var väldigt nöjd med det för mig oväntade och känslomässiga slutet.

Sammantaget

Arrival hittade för mig en perfekt balans mellan, spänning, stämningfylld förväntan, känslomässigt djup, oförutsägbarhet och ett tillfredsställande slut.

Betyg: 5 av 5

Spoilervarning

Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor beundrare av Harry Potter-böckerna. Jag tycker att de är lättsamma barnböcker, men jag håller inte med om att de är så otroliga som många verkar tycka att de är. Särskilt magin, som inte har någon logik över huvud taget, har stört mig allra mest. När jag nu gick på bio för att se den nya Harry Potter-filmen Fantastiska Vidunder och var man hittar dem gick jag in med inställningen att jag skulle ge den en ärlig chans. Kanske skulle jag gilla den här bättre än de äldre filmerna. Men med facit i hand hade det varit bättre om jag gått in med inställningen: luta dig tillbaka, bli förtrollad och för guds skull – tänk inte någonting. Så fort du gör den minsta lilla kritiska analys av filmen är det över. Hundratals plot holes, overkliga karaktärer och överdriven scenografi är bara toppen av isberget på allt som är fel med den här filmen.

Hur kan det då komma sig att så många människor gillar filmen? I skrivande stund har den 7.8 på IMDB.

Det enkla svaret är att J.K. Rowling och regissören David Yates vet vad de håller på med. De ska ha en stor eloge för hur de trollar bort 2 timmar och 13 minuter och får en hel värld att hylla filmen som mysig och charmig. De viftar med ena handen och får dig att förundras över vackra CGI-varelser, viftande trollstavar eller en charmig men intetsägande dialog. Och med andra handen tömmer de din plånbok. Det här är inte den enda kommande Harry Potter-filmen – det kommer fyra till. Jag börjar direkt tänka på hur Peter Jackson lyckades mjölka ur The Hobbit med tre långfilmer.

Scenografiskt är filmen ganska menlös. New York framställs som en dyster variant av Gotham City, vars enda roll är att gå sönder när trollkarlar och vidunder träder fram. Detta sätts i skarp kontrast till Scamanders väska – huvudkaraktärens egna miniuniversum med hundratals olika djur i alla klimat. Jag kan inte göra annat än att himla med ögonen när bikaraktären Kowalski, med vidöppen mun, stirrar på alla fantastiska varelser och platser som ryms i Scamanders väska. För mig var det allt den här filmen var – en exposé av påhittade djur utan mening. Ibland lockar varelserna till skratt, som när Scamander försöker locka på en dräktig, blinkande, noshörning genom att vifta på sin rumpa eller när en kleptomanisk gnagare plockar på sig en hel juvelbutik i sin pung. Gulliga katt- och hundklipp på Youtube kan också få mig att skratta.

Jag måste också nämna magin. Karaktärerna kan teleportera sig vart som helst, men väljer ändå att springa större delen av filmen. En trollkarl kan besegra dussintals utbildade aurorer genom att vifta lite extra snabbt med trollstaven. En liten flaska med gift från ett av Scamanders djur kan kastas in i ett moln och vips tappar hela New Yorks befolkning minnet. Människor kan födas med "särskilda" krafter, till exempel att kunna läsa andras tankar. Man kan inte låta bli att undra var alla dessa individer var i de fem första filmerna. Om du är en trollkarl och inte använder din magi på länge kommer du att förvandlas till ett blodtörstigt mörkermonster. Författaren i mig blir nästan förnärmad över hur lat J.K. Rowling varit när hon konstruerat sitt magisystem. Det ger hela fantasyvärlden ett dåligt rykte.

Redan i filmens inledning är det smärtsamt tydligt att de förlängt handlingen in i absurdum bara för att kunna göra fler filmer i framtiden. Den riktiga handlingen börjar två tredjedelar in i filmen, efter att Scamander och Kowalski sprungit omkring och försökt fånga in bortsprungna djur i ungefär en och en halv timme. Då mördas en senator och blivande president av en mörk kraft. Detta sätter spänningarna i staden på sin spets och det är nu bara en tidsfråga innan trollkarlsvärlden exponeras för mugglarna. En agent inom det amerikanska trollkarlsministeriet skyller det hela på Scamander och därmed blir även han indragen i den överliggande komplotten – trollkarlar som vill att de ska styra världen i stället för mugglarna. Kanske tänker du nu: är inte det exakt samma handling som i de fem första Harry Potter-böckerna? Jo, det är det. Men i stället för Voldemort har du nu Johnny Depp som Gellert Grindelwald, trollkarlsvärldens motsvarighet till Hitler.

Karaktärerna är tyvärr inte heller mycket att hylla. Den tillbakadragna Scamander är pillemarisk med ett stort hjärta. I hela filmen går han runt och klappar djur för att få dig att gilla honom. Vi får en del mindre hints om att han har ett mörkt förflutet, men vad det innebär får vi troligtvis inte veta förrän i film fyra och fem. Karaktären Scamander är så tillbakadragen och menlös att alla karaktärer omkring honom verkar ha skapats enbart för att kunna dra ur honom dialog. Den enda karaktären som har en gnutta identitet är mugglaren Jacob Kowalski. Men det är även här väldigt uppenbart att han är med i filmen för att fylla en roll – inte för att vara en långvarig, intressant karaktär som följer med genom de kommande filmerna. I övrigt kryllar filmen av skurkar. En tidningsmagnat med fascistiska inslag, en korrupt auror, en häxhatande fanatiker och en mystisk mörk kraft som ödelägger allt i sin väg. Ingen av dem blir dock särskilt läskiga eftersom Scamander aldrig har någon meningsfull interaktion med någon av dem, med undantag för de sista trollstavsviftande 30 minuterna som är filmens upplösning. Skurkarna är för många och får alla för lite utrymme för att lämna något minnesvärt intryck.

Sammantaget

Förutom problemet med brist på handling försöker filmen locka både en ung och en äldre publik. En seriös, mörk film med riktiga insatser samtidigt som den försöker vara lustig för en publik med åldersgräns på 11 år – samma misstag som många storfilmer gjort de senaste åren, till exempel Star Wars episode 1, Pirates of The Carribean och The Hobbit.

Men om du redan har hoppat på Harry Potter-tåget kommer du troligtvis ändå uppskatta den här filmen, trots alla bristerna som jag listat ovan. Den har en del vackra CGI-effekter, ett varmt budskap och får en att skratta emellanåt.

Betyg: 1/5