JL Fantasy

En gång i månaden träffas jag och mina tre alfaläsare: Andrea, Irene och Victoria via skype. Helgen innan träffen skickar alla in texter som de vill att de andra ska läsa igenom och kommentera. I mitt fall brukar det röra sig om ungefär ca 10-30 sidor. Det jag hunnit skriva sedan förra träffen. De kommenterar inte meningsbyggnad, ordval eller felstavningar utan istället helheten. De läser igenom manuset som "vanliga" läsare gör och ger sin allmänna uppfattning om texten. Någon del kanske var långrandig, informationstung eller så var dialogen styltig. I många fall är det bara en känsla från läsaren men det är viktigt att ta till sig allt som författare. Om läsarna får en viss känsla av texten är det viktigt att jag vet det så att jag kan anpassa texten efter den känslan.

Men de konstruktiva kommentarerna som alfaläsarna ger är egentligen inte det viktigaste för min del. Skrivandet är en plåga. Jag kan inte stänga av min inre röst som säger åt mig att jag inte duger, att det jag skrivit är värdelöst, att ingen någonsin kommer att gilla det jag skriver. Jag bygger upp en frustration kring min text. Ju mer jag hunnit skriva, desto sämre tycker jag oftast att den är. Jag kämpar med att övertyga mig själv att inte radera allt jag skrivit och där kommer alfaläsarna in. När jag tvivlar tänker jag, "vänta och se vad tjejerna säger". De peppar och berättar vad de gillade, och även om det inte brukar vara en särskilt stor del av samtalet är detta det jag behöver allra mest. Jag inser då att allt som jag skrev inte var värdelöst. Vissa saker behöver jag jobba med, men vissa saker är också bra, något som jag tror att många kämpande författare har svårt att komma ihåg. Alfaläsarna ger mig en klapp på ryggen som säger åt mig att fortsätta kämpa. 

Alfaläsarnas kommentarer är därför på många sätt höjdpunkten på hela min månad. Ni som lämnar ert manus till alfaläsare sent, hur håller ni uppe motivationen och peppen under tiden och varför lämnar ni inte ifrån er manuset tidigare?

Jag gick på min första samtalsträff den femte januari. Jag var otroligt nervös eftersom jag inte visste vad jag hade gett mig in i. Jag var också nervös för att jag kanske skulle inse att mina problem var större än vad jag trott. Men samtidigt var jag också rädd för att de andra på träffen skulle tycka att mina problem var bagateller jämfört med deras och därför skulle jag inte vara välkommen.

Inget av de ovanstående hände. I stället möttes jag av väldigt trevliga och öppna människor som tog emot mig med ett leende. Vi utbytte berättelser och det var fantastiskt skönt att kunna prata öppet om mina problem utan att känna att någon av de andra skulle döma mig. Tvärtom var de glada och stöttande när jag tog mod till mig och berättade min historia. Jag berättade om hur mitt spelberoende startade, vilka problem det medfört, hur jag försökt hantera och maskera det under många år innan jag till slut insåg att det inte var hållbart, särskilt nu med en son och med mina nya målsättningar. Efteråt kändes hela jag lättare.

En vecka senare, tre veckor efter att jag slutat spela, fick jag min första fysiska reaktion. Det var en lördag och det kändes som att hela min kropp kliade. Jag tyckte det var jobbigt att sitta still, jag kunde inte sluta prata och till slut var jag tvungen att städa hela huset för att inte gå i taket. Först förstod jag inte vad det var, men efter ett tag gick det upp för mig. Jag var spelsugen. Efter att jag insåg vad det berodde på blev det lättare att hantera problemet och när känslan dök upp igen, någon dag senare, kunde jag sysselsätta mig med annat för att distrahera mig från känslan i kroppen.

Mina känslor inför spelandet har svängt flera gånger under dessa veckor och en kväll, när jag var hemma själv, var jag väldigt nära på att "belöna" mig själv genom att spela lite Civilization. Men idag har jag inte haft något spelsug alls på ungefär tre veckor och jag kan stolt säga att jag inte har spelat data, TV eller mobilspel en enda gång på två månader.

Inför 2016 var jag lite orolig. Hur skulle året egentligen gå ihop? Jag funderade mycket på det kommande bröllopet, flytten till vårt nyköpta radhus, pappaledigheten och om skulle jag finna någon tid till skrivande i mitten av allt detta. Min plan var att bli färdig med första utkastet till min andra bok och under Januari - Mars gick detta rätt bra. Åtta kapitel hade jag lyckats få ihop men sedan tog energin och tiden abrupt slut.

Folke klev upp allt tidigare varje morgon och landade tillslut på den tiden som blivit min och Hannas vardag under större delen av detta år, uppstigning klockan 05:15. Tidigare hade jag alltid kunnat skriva på morgonen innan jag åkte till jobbet men detta blev jag nu tvungen att sluta med. Vi försökte hitta nya tider som kunde passa men jag insåg ganska snabbt att det skulle bli svårare än jag trott. De kvällar jag faktiskt orkade sätta mig ner och skriva fick jag nästan ingenting gjort. Jag kände mig misslyckad och rätt uppgiven. Jag skrev ett inlägg på facebooks författargrupp där jag undrade hur alla aspirerande författare hittade skrivtid i mitten av småbarnsbubblan. Jag fick massor av tips. Skriv på mobilen när du handlar, skriv när du sitter på toaletten, sluta umgås med vänner, sluta se på serier/filmer och rådet som jag tillslut valde att följa. 

"Bra fråga! Men det är läge för lite smärtsam omprioritering. Du och det lilla barnets mamma har en annan stor uppgift framför er. Större än allt författarskap i världen. Så rådet är lika kort som kärvt: Anpassa dig! Men tids nog hittar du oaserna i livet där skrivandet väntar på dig." - Anders Aspenberg

Efter det taggade jag ner på skrivandet och lade mer fokus på min familj. Vi flyttade och det gick bra, förutom att Hanna bröt armen. Vi gifte oss under sommaren och bröllopet blev lyckat trots regn och stormar. Men det största under det här året har varit att få vara pappaledig med Folke. I åtta månader har vi skrattat, lekt, läst, gråtit, spelat Pokemon och haft en fantastisk tid. Jag kommer att sakna att alltid ha honom med mig nu då jag börjar arbeta igen i januari. 

I fantasyväg har året också levererat. Den största besvikelsen var utan tvekan Batman vs Superman. Nog sagt om det. Bäst under året var animen Re:Zero som ständigt överraskade mig. Men även filmen Deadpool och böckerna The Fifth Season och Warbreaker var höjdpunkter för mig. Överlag blev det rätt mycket anime under året eftersom det var det lättaste formatet att konsumera under föräldraledigheten när man väl fick en liten paus.

Under juli-oktober blev det väldigt mycket promenader tack vara fenomenet Pokemon Go. Jag lade ned min Hearthstonekarriär och satsade fullt ut på att bli Umeås bästa Pokemontränare. Jag gick ner fyra kilo, som jag snabbt lade på mig igen när snön föll i början av november. Under de månaderna konsumerade jag också många ljudböcker vilket var skönt eftersom jag inte han läsa särskilt mycket under sommaren. Det var dock synd att Storytel inte hade särskilt mycket svensk fantasy som jag hoppats. Därför bytte jag snart till Audible som har ett betydligt större utbud på engelsk fantasy.

I nuläget har jag skrivit 11 kapitel på min bok och jag är nöjd med den siffran med tanke på vars jag började det här året och allt annat som hänt. Under november och december månad har jag dock gått omkring och funderat en hel del på hur jag ska kunna utveckla mitt skrivande. 11 kapitel på ett år är inte tillräckligt oavsett hur mycket som händer i mitt övriga liv. I alla fall inte om jag ska ha kvar min nuvarande målbild med mitt skrivande. Därför har jag gjort en del omprioriteringar inför 2017.

• Jag kommer sluta spela spel helt och hållet och gå på spelberoendeträffar en gång i veckan för att upprätthålla detta.
• Jag har avföljt nästa alla mina vänner på facebook och får nu endast upp inlägg från de författare, skriv och fantasygrupper som jag är medlem i.
• Jag har avprenumererat så gott som alla youtubekanaler och bloggar, som inte rör fantasy, som jag följt.

Förhoppningsvis kommer detta ge mig mer tid att spendera på att skriva på min bok och för min blogg under 2017. 

Sammantaget

Trots att det blev mindre skrivet än jag velat under 2016 har det varit ett av de mest händelserika, lärorika och bästa åren i mitt liv. 

Min blogg valde att deleta min recension som jag skrivit förra veckan när jag precis sett Star Trek Beyond. Därför kommer här en kort recension av det jag kommer ihåg av filmen.

Filmen hade en intressant inledning. Lagom med humor när Kirk misslyckas med en fredsförhandling och väldigt snygga effekter när Enterprise dockar med Federationens nya rymdstation. Väl där får vi reda på att både Kirk och Spock har bekymmer. De vet inte längre om de vill tjänstgöra ombord Enterprise men ingen av dem vågar berätta för den andra.

Detta var höjdpunkten av Star Trek Beyond. Enterprise kallas ut igen för att söka efter ett skepp som försvunnit i en svårnavigerad nebulosa. Resten av filmen var en kavalkad av explosioner och oneliners. Skämten som jag tyckte var okej i början blir jag snabbt less på när de fortsätter i samma stuk genom hela filmen. Men det största problemet med filmen är att den saknar en engagerande handling. Skurken Krill, Krull, Kroll... (Kommer inte ihåg vad han hette, såhär en vecka efteråt). Skriker mest åt allt och alla under hela filmen utan att någonsin förklara varför han vill förgöra Federationen. Det är inte förrän i filmens sista 20 minuter som en dålig förklaring ges. Kirks och Spocks bekymmer, som nämndes i början, läggs åt sidan och tas inte upp igen förrän i filmens sista scen. Huvuddelen av filmen går ut på att besättningen splittras på en främmande planet och måste hitta tillbaka till varandra och sedan komma på ett sätt att besegra Krill innan han förstör Federationen med ett domedagsvapen. Förutsägbart. Jag förväntade mig mycket mer efter de två första filmerna som jag gillade.

Filmens absolut sämsta scen är när de besegrar hela fiendes flotta genom att spela en Beastie Boys låt på deras "radiofrekvens". De klara inte av "oljudet" och mer eller mindre självexploderar. Facepalm.

Om du går in för att få action och en stor dos oneliners kommer du att gilla Star Trek Beyond. Mitt råd är att inte se den på bio, om den fortfarande går på bio när den här recensionen kommer upp. Så imponerande är inte explosionerna och så roliga är inte skämten. Vänta tills den släpps på Blue Ray.

Betyg: 2/5

(Ber om ursäkt för den något ihophafsade recensionen.)

Julledigheten är över. 2016 är här och jag har precis kastat mig över ett nytt bokprojekt som jag kallar Andesagan. En helt ny fantasyserie i en ny spännande värld som jag byggt under de senaste två åren parallellt med att jag skrev Cirkeln av Hat.

Är ni intresserad av att veta mer om Andesagan följer ni bäst idéerna via min pinterest, där samlar jag idéer till mina böcker i bilder. Nedan har ni ett smakprov från andesagan.


Under julen har många frågat mig om jag hört något från förlaget gällande Cirkeln av Hat som jag skickade in i november. Det har jag inte. Att de inte har svarat ännu tar jag som ett gott tecken. Hade de inte gillat boken hade jag troligtvis fått ett standardrefuseringssvar ganska snabbt. Att jag inte har hört något än tror jag kan betyda en av fyra saker.

1. Antingen har de inte läst det jag skrivit. Det får nog in rätt många manus och hinner nog inte läsa alla direkt de kommer in.
2. De har läst det men men manuset var så dåligt att de inte ens bemödade sig att svara.
3. De hinner inte svara alla som skickat in manus. 
4. De har läst det och gillat det men har inte hunnit svara ännu. Troligtvis är processen för förlagen att bestämma sig om de ska ge ut en bok eller inte särskilt enkel. Mer än en person är troligtvis involverade och då tar det längre tid att fatta ett beslut. kanske då skickat runt det på förlaget för att få fler åsikter om det faktiskt är värt att ge ut. 

Jag håller mina tummar för det fjärde alternativet.