Blogg

Recension - Prince of Thorns0

06 mars 2016

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.

Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.

Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5

Recension - Ondvinter0

05 februari 2016

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld...

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Ondvinter är den första delen av fyra i fantasyserien Berättelsen om Blodet av författaren Anders Björkelid. Boken gavs ut 2009 via Natur och Kultur.

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5

Betyg: 3 av 5 Böcker Fantasy Recensioner

Recension - Med hjärtat i halsgropen0

09 september 2015

"När fjortonårige Tozan får reda på en fruktansvärd hemlighet ställs han inför ett svårt beslut: för att stoppa en ondskefull plan måste han förråda sin egen far. Fylld av tvivel ger han sig ut i en främmande värld, där dödliga sjukdomar härjar och ett inbördeskrig är nära. Amuletten som han bär kan antingen rädda folket eller orsaka deras undergång. Det är upp till Tozan att varna dem innan det är för sent, men kan han verkligen lämna allt han känner till bakom sig?" - Fantasiförlaget

För någon vecka sedan blev jag ombedd av Fantasiförlaget att recensera deras nya bok Med hjärtat i halsgropen skriven av debutanten Elin Niklasson.

Det blev en stor omkastning för min del att läsa denna roman eftersom jag normalt inte läser böcker i denna genre. Den senaste boken jag läste, Brandon Sandersons The Way of Kings, är 400 000 ord lång och riktar sig till den inbitne fantasyläsaren. Elins Niklassons roman uppskattar jag vara cirka 40 000 ord och riktar sig till en yngre målgrupp.

Med hjärtat i halsgropen kastar in läsaren i handlingen. Redan på första sidan hoppar vi in i adelspojken Tozans perspektiv. Han har precis stulit en magisk amulett från sin far och måste nu fly. Därefter får läsaren följa Tozans flykt undan sin faders soldater som jagar honom och amuletten genom hela boken. Berättelsen håller ett högt tempo från första till sista sidan vilket troligtvis också givit boken dess titel.

Jag gärna sett mer av världs- och karaktärsbyggande kring Tozan och hans två kompanjoner Sangha och Kirian. Annat än vilka deras föräldrar var får man inte reda på särskilt mycket om dem. Jag vill veta mer om deras relation till sina föräldrar och till omvärlden. Tozan har till exempel varit undangömd i sin faders slott hela sitt liv. Hur påverkade detta karaktären? Världen drabbades av en enorm olycka som utplånade större delen av mänskligheten och lämnade efter sig nya obotbara sjukdomar. Men mycket mer än så får vi inte veta. Jag kan tänka mig att en värld med en så tragisk historia har mycket intressant att berätta. Hade karaktärerna och världen varit djupare hade jag fått mer sympati för dem och bokens actionbetonade story hade känts mer greppande. Nu lämnar den mig tyvärr ganska oberörd.

Med tanke på att Elin skrivit boken medan hon gått i högstadiet är jag imponerad av hennes bedrift. Jag önskar själv att jag hade vågat börja skriva på ett så pass stort projekt i hennes ålder. Det ska bli spännande att följa Elins fortsatta utveckling som författare.

Elin Niklasson - Fotograf Daniel Wångstedt

Böcker Fantasy Recensioner

Recension - The Way of Kings0

26 juli 2015

"It has been centuries since the fall of the ten concecrated orders known as The Knights Radiant, but their Shardblades and Shardplate remain: mythical swords and suits of armor that transforms ordinary men into near invinsible warriors. Men trade kingdoms for Shardblades. Wars are fought for them, and won by them."

I maj läste jag färdigt Robert Jordans mästerverk Wheel of Time (Drakens Återkomst). Det lämnade ett tomrum inom mig då jag följt serien i 20 år, och jag behövde en ny episk fantasy som potentiellt kunde axla Jordans mantel. Jag vände mig till Brandon Sandersons nya serie The Stormlight Archive. Bok ett, Way of Kings, är massiv: över 400 000 ord och fler än 1000 sidor (som jämförelse var den första Harry Potter-boken 76 000 ord). Way of Kings har även hela tre prologer.

Den har en helt självständig handling till skillnad från till exempel A Song of Ice and Fire och Wheel of Time-böckerna, böcker som mer ska läsas som en helhet. Huvudkaraktärernas problem presenteras tidigt och blir mer eller mindre lösta i slutet av boken. Samtidigt är den övergripande handlingen något dold - det är inte helt uppenbart vad serien i stort kommer att handla om förrän ungefär halvvägs in i första boken. Detta tyckte jag var väldigt uppfriskande, eftersom de flesta andra fantasyböcker brukar göra det tydligt vilka som är de goda och de onda redan i första kapitlet.

Brandon Sanderson

Början av Way of Kings är ganska trög - det är trots allt en 1000 sidor lång episk fantasy. Boken kräver dessutom en hel del av sin läsare med dussintals nationer, geologiska fenomen, en helt ny fauna, ett avancerat magisystem och väldigt annorlunda kulturer. Det är inte heller tydligt hur karaktärerna kommer att ha med varandra att göra, men Sanderson har en plan för allt. Något som visar sig i bokens sista 200 sidor, vilket är bland det bästa jag någonsin läst. Episka strider och känsliga karaktärsutvecklingar. Imponerande för att vara första boken.

Somliga skulle säga att den omfattande och genomarbetade världen är Way of Kings starkaste sida, men för min smak blir det lite väl mycket. Jag hoppade över flera delar där växter och annat beskrevs allt för detaljerat. Jag uppskattar inte när böcker har allt för brant inlärningskurva, som till exempel Gardens of the Moon av Steven Eriksson. Jag vill inte heller bli vaggad in och få reda på saker allt för sent in i serien. Någonstans mitt emellan är att föredra.

World Map

För mig är Way of Kings största styrka de intressanta karaktärerna. Boken har 15 perspektivkaraktärer, men vi får framförallt följa tre personer: Dalinar Kholin, en krigstrött general, Shallan Davar, en ung adelsdam och tjuv och Kaladin, en före detta sergeant och numera slav. Alla har ett tydligt mål som inledningsvis tycks ouppnåeligt. De är alla kompetenta på sitt eget sätt men de har också alla personliga problem som de brottas med. Sanderson har blivit känd för sina detaljerade magisystem, men för mig är hans största styrka just hur levande hans karaktärer känns.

Kaladin Stormblessed

Sammantaget

I min värld är det bara en tidsfråga innan alla kommer att prata om Brandon Sandersons The Stormlight Archive som 2010- och 2020-talets främsta fantasyserie, och om kommande böcker står lika bra i sig själva som den första gör så kommer det att bli en angenäm och spännande resa dit. Gillar du episk fantasy och kan stå ut med det enorma sidantalet är det här serien för dig.

Betyg: 5/5

Betyg: 5 av 5 Böcker Fantasy Recensioner

Drakens Återkomst - Recension0

07 juni 2015

Tidens Hjul vrider sig. Åldrar kommer och åldrar går, och de efterlämnar minnen som blir legender. Legenderna bleknar till myter, och till och med myten är sedan länge glömd när den ålder som var dess upphov återkommer. I en ålder, av somliga kallad Tredje Åldern, en ålder som ännu skulle komma och en som sedan länge var förbi, uppstod en vind i De Dimmiga Bergen. Vinden var ingen början. Det finns varken början eller slut när Tidens Hjul vrider sig men det var en början.

Den unga fåraherden Rand al'Thor ska enligt profetian rädda världen från Shai Tan, ondskan personifierad. Han är ensam, ovillig och underlägsen på alla sätt. När hans by attackeras flyr Rand och hans vänner tillsammans med en mystisk Aes Sedai, magiker, och hennes väktare. En 4.422.397 ord lång resa har tagit sin början. Jag har läst denna serie i nästan 20 år, läst om böckerna flera gånger, och för mig är Drakens Återkomst den mest tongivande episka fantasyserien som skrivits sedan Sagan om Ringen.

DET BRA:
Världen
Serien är omfattande, de nationer och kulturer som vi sakta men säkert får lära känna genom böckerna känns så levande att de nästan hoppar ut ur boken. Dussintals nationer och främmande kulturer med helt egna sätt att se på världen. Allt från ökennationer, till havsnationer, till magiska ordnar, uråldriga fiender och mycket mer. Alla är trovärdiga och välskrivna.

Magisystemet
Drakens återkomst var en av de första fantasyböckerna, som jag läst, som hade ett spännande och trovärdigt magisystem. Magin inte bara förklaras den används också aktivt i hela världen. En del, slumpmässigt utvalda människor, kan i olika styrka kalla på elementens kraft, eld, vind, jord, vatten och ande. Urkällan är uppdelad i kvinnlig del och en manlig del vilket har skapat en stor rivalitet mellan de manliga och de kvinnliga magikerna. Utöver magin har vi även människor som kan vandra i drömmar och även personer som kan tala med vargar. Det är ett rikt magisystem och huvudkaraktärerna fortsätter att utvecklas inom det genom hela bokserien.

Goda mot onda
De flesta äldre fantasyböcker som jag läst har alltid en god sida som ska besegra den uppenbart onda sidan. En ganska uttjatad ide som många av dagens fantayförfattare väljer att kliva ifrån. Drakens återkomst har även detta men Jordan har lyckats göra det på ett bra sätt av två anledningar. Först föra att den goda sidan så omfattande och oliktänkande. Det finns inte bara en god sida utan ett dussintal och de har svårt att samarbeta. Detta göra att världen blir levande och gör den goda sidan intressant att läsa om. För det andra är också den onda sidan intressant. Shai Tan's generaler, De Förlorade, är alla unika och intressanta att läsa om. De drivs alla av rädsla för Shai Tan men också av längtan att få överträffa alla de andra Förlorade och bli den ondes högra hand.

DET DÅLIGA:
Karaktärer
Det finns över 3000 karaktärer i Drakens Återkomst (ca 2000 enligt andra källor). Enligt wikipedia har serien 22 huvudkaraktärer. Inte perspektivkaraktärer, av dessa finns hela 129 stycken, utan huvudkaraktärer. I början är det egentligen bara tre huvudkaraktärer, Rand, Matrim och Perrin men när dessa splittras expanderar karaktärsmängden snabbt och serien tappar sin framåtrörelse. Särskilt den mellersta delen av serien kan stundtals bli oerhört långsam och det känns som att det ibland går hela böcker utan att man får följa någon av de tre första huvudkaraktärerna. Jag jublar inombords när jag inser att detta kapitel faktiskt handlar om Rand eller Matrim och till och med i deras egna perspektiv.

Längden
15 böcker på engelska, inklusive New Spring. På svenska delades böckerna in i två delar och förlaget Natur och kultur hann släppa 22 stycken innan de abrupt slutade att ge ut serien till många fans förtret. Det sägs att Robert Jordan ursprungligen planerade att serien skulle bli en trilogi. Att serien tillslut blev 15 böcker säger en hel del över hur långsam och hur lite som händer i en del av böckerna.

Sammanfattning
Läs inte serien om du inte har tålamod med långa utdragna sekvenser där nya karaktärer presenteras på löpande band. Läs serien om du älskar världsbyggande och episk fantasy med det klassiska temat goda mot onda.

Betyg: 3/5

Bild: Bengt Ragnemalm

Betyg: 3 av 5 Böcker Fantasy Recensioner

JL Fantasy

Recension - Prince of Thorns0

Recension - Ondvinter0

Recension - Med hjärtat i halsgropen0

Recension - The Way of Kings0

Drakens Återkomst - Recension0

Arkiv

Taggar