Blogg

Recension - Half The World0

20 mars 2016

Sometimes a girl is touched by mother war

Thorn is such a girl. Desperate to avenge her dead father, she lives to fight. But she has been named a murderer by the very man who trained her to kill

Sometimes a woman becomes a warrior

Fate traps her in the schemes - and on the ship - of the deep-cunning minister Father Yarvi. Crossing half the world to find allies against the ruthless High King, she learns harsh lessons of blood and deceit.

Sometimes a warrior becomes a weapon

Beside her on her gruelling journey is Brand, a young warrior who hates to kill. A failure in his own eyes and hers, he has one chance at redemption.

And weapons are made for one purpose

Will Thorn forever be a tool in the hands of the powerful of can she carve her own path? Is there a place beyond legend for a woman with a blade?

Bok två i Joe Abercrombies Shattered Sea-serie tar vid där Half a Kingslutade. Men i den här boken är det inte father Yarvi som är huvudpersonen utan Thorn och Brand som rycks med i Yarvis planer.

Half the Worldhar ett väldigt välskrivet språk. Rakt på sak och med en rytm som gör att man rycks med och hela tiden vill fortsätta läsa. Boken håller också ett högt tempo från kapitel ett, jag fann mig själv älska huvudkaraktären Thorn från första meningen där hon slåss för att de andra ska respektera henne. Ett tema som håller i sig genom hela boken.

Faktum är att alla karaktärerna är intressanta och trovärdiga. Abercrombie lyckas verkligen fläta samman karaktärerna och får dem att ständigt utvecklas och förbli intressanta. Särskilt intressant är relationen mellan Thorn och Brand. Två rivaler som tvingas att leva sida vid sida ombord på en trång båt som ska segla över halva världen. Brand är en stark, lugn kille som inte vill hamna i problem, välsignad av Fader Fred. Thorn en klassisk antihjälte, snabb, tuff och välsignad av Moder Krig.

Joe Abercrombie

Det är en ganska standard high fantasy-berättelse om kungadömen som krigar mot varandra. Det enda övernaturliga som finns med i boken är berättelser om alverna som levde förr och blev för giriga. Deras magi ödelade på något sätt deras imperium men det har inte särskilt stor påverkan på våra karaktärer annat än att de stundtals använder antika alvartefakter som handelsvara.

En sak som var lite konstig var att det kändes som att boken skulle ta slut efter två tredjedelar. Deras resa med Yarvi var över och det kändes som ett bra och naturligt slut på berättelsen, men då startar Abercrombie upp en helt ny handling som pågår i ytterligare några kapitel. Det känns som att det hade kunnat gjorts en smidigare övergång mellan dessa två delar.

Även om världsbyggandet och handlingen inte är dålig, långt därifrån, så är det utan tvekan de intressanta och alltid växande karaktärerna som gör den här boken läsvärd.

Gillar du klassisk heroic/high fantasy utan krusiduller och bra karaktärer så är detta en serie för dig.

Betyg: 4/5

Recension - Prince of Thorns0

06 mars 2016

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.

Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.

Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5

Betyg: 2 av 5 Böcker Fantasy Recensioner

Recension - Ondvinter0

05 februari 2016

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld...

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Ondvinter är den första delen av fyra i fantasyserien Berättelsen om Blodet av författaren Anders Björkelid. Boken gavs ut 2009 via Natur och Kultur.

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5

Betyg: 3 av 5 Böcker Fantasy Recensioner

Recension - Med hjärtat i halsgropen0

09 september 2015

"När fjortonårige Tozan får reda på en fruktansvärd hemlighet ställs han inför ett svårt beslut: för att stoppa en ondskefull plan måste han förråda sin egen far. Fylld av tvivel ger han sig ut i en främmande värld, där dödliga sjukdomar härjar och ett inbördeskrig är nära. Amuletten som han bär kan antingen rädda folket eller orsaka deras undergång. Det är upp till Tozan att varna dem innan det är för sent, men kan han verkligen lämna allt han känner till bakom sig?" - Fantasiförlaget

För någon vecka sedan blev jag ombedd av Fantasiförlaget att recensera deras nya bok Med hjärtat i halsgropen skriven av debutanten Elin Niklasson.

Det blev en stor omkastning för min del att läsa denna roman eftersom jag normalt inte läser böcker i denna genre. Den senaste boken jag läste, Brandon Sandersons The Way of Kings, är 400 000 ord lång och riktar sig till den inbitne fantasyläsaren. Elins Niklassons roman uppskattar jag vara cirka 40 000 ord och riktar sig till en yngre målgrupp.

Med hjärtat i halsgropen kastar in läsaren i handlingen. Redan på första sidan hoppar vi in i adelspojken Tozans perspektiv. Han har precis stulit en magisk amulett från sin far och måste nu fly. Därefter får läsaren följa Tozans flykt undan sin faders soldater som jagar honom och amuletten genom hela boken. Berättelsen håller ett högt tempo från första till sista sidan vilket troligtvis också givit boken dess titel.

Jag gärna sett mer av världs- och karaktärsbyggande kring Tozan och hans två kompanjoner Sangha och Kirian. Annat än vilka deras föräldrar var får man inte reda på särskilt mycket om dem. Jag vill veta mer om deras relation till sina föräldrar och till omvärlden. Tozan har till exempel varit undangömd i sin faders slott hela sitt liv. Hur påverkade detta karaktären? Världen drabbades av en enorm olycka som utplånade större delen av mänskligheten och lämnade efter sig nya obotbara sjukdomar. Men mycket mer än så får vi inte veta. Jag kan tänka mig att en värld med en så tragisk historia har mycket intressant att berätta. Hade karaktärerna och världen varit djupare hade jag fått mer sympati för dem och bokens actionbetonade story hade känts mer greppande. Nu lämnar den mig tyvärr ganska oberörd.

Med tanke på att Elin skrivit boken medan hon gått i högstadiet är jag imponerad av hennes bedrift. Jag önskar själv att jag hade vågat börja skriva på ett så pass stort projekt i hennes ålder. Det ska bli spännande att följa Elins fortsatta utveckling som författare.

Elin Niklasson - Fotograf Daniel Wångstedt

Böcker Fantasy Recensioner

Recension - The Way of Kings0

26 juli 2015

"It has been centuries since the fall of the ten concecrated orders known as The Knights Radiant, but their Shardblades and Shardplate remain: mythical swords and suits of armor that transforms ordinary men into near invinsible warriors. Men trade kingdoms for Shardblades. Wars are fought for them, and won by them."

I maj läste jag färdigt Robert Jordans mästerverk Wheel of Time (Drakens Återkomst). Det lämnade ett tomrum inom mig då jag följt serien i 20 år, och jag behövde en ny episk fantasy som potentiellt kunde axla Jordans mantel. Jag vände mig till Brandon Sandersons nya serie The Stormlight Archive. Bok ett, Way of Kings, är massiv: över 400 000 ord och fler än 1000 sidor (som jämförelse var den första Harry Potter-boken 76 000 ord). Way of Kings har även hela tre prologer.

Den har en helt självständig handling till skillnad från till exempel A Song of Ice and Fire och Wheel of Time-böckerna, böcker som mer ska läsas som en helhet. Huvudkaraktärernas problem presenteras tidigt och blir mer eller mindre lösta i slutet av boken. Samtidigt är den övergripande handlingen något dold - det är inte helt uppenbart vad serien i stort kommer att handla om förrän ungefär halvvägs in i första boken. Detta tyckte jag var väldigt uppfriskande, eftersom de flesta andra fantasyböcker brukar göra det tydligt vilka som är de goda och de onda redan i första kapitlet.

Brandon Sanderson

Början av Way of Kings är ganska trög - det är trots allt en 1000 sidor lång episk fantasy. Boken kräver dessutom en hel del av sin läsare med dussintals nationer, geologiska fenomen, en helt ny fauna, ett avancerat magisystem och väldigt annorlunda kulturer. Det är inte heller tydligt hur karaktärerna kommer att ha med varandra att göra, men Sanderson har en plan för allt. Något som visar sig i bokens sista 200 sidor, vilket är bland det bästa jag någonsin läst. Episka strider och känsliga karaktärsutvecklingar. Imponerande för att vara första boken.

Somliga skulle säga att den omfattande och genomarbetade världen är Way of Kings starkaste sida, men för min smak blir det lite väl mycket. Jag hoppade över flera delar där växter och annat beskrevs allt för detaljerat. Jag uppskattar inte när böcker har allt för brant inlärningskurva, som till exempel Gardens of the Moon av Steven Eriksson. Jag vill inte heller bli vaggad in och få reda på saker allt för sent in i serien. Någonstans mitt emellan är att föredra.

World Map

För mig är Way of Kings största styrka de intressanta karaktärerna. Boken har 15 perspektivkaraktärer, men vi får framförallt följa tre personer: Dalinar Kholin, en krigstrött general, Shallan Davar, en ung adelsdam och tjuv och Kaladin, en före detta sergeant och numera slav. Alla har ett tydligt mål som inledningsvis tycks ouppnåeligt. De är alla kompetenta på sitt eget sätt men de har också alla personliga problem som de brottas med. Sanderson har blivit känd för sina detaljerade magisystem, men för mig är hans största styrka just hur levande hans karaktärer känns.

Kaladin Stormblessed

Sammantaget

I min värld är det bara en tidsfråga innan alla kommer att prata om Brandon Sandersons The Stormlight Archive som 2010- och 2020-talets främsta fantasyserie, och om kommande böcker står lika bra i sig själva som den första gör så kommer det att bli en angenäm och spännande resa dit. Gillar du episk fantasy och kan stå ut med det enorma sidantalet är det här serien för dig.

Betyg: 5/5

Betyg: 5 av 5 Böcker Fantasy Recensioner

JL Fantasy

Recension - Half The World0

Recension - Prince of Thorns0

Recension - Ondvinter0

Recension - Med hjärtat i halsgropen0

Recension - The Way of Kings0

Arkiv

Taggar