Brandon Sanderson

Början av Way of Kings är ganska trög - det är trots allt en 1000 sidor lång episk fantasy. Boken kräver dessutom en hel del av sin läsare med dussintals nationer, geologiska fenomen, en helt ny fauna, ett avancerat magisystem och väldigt annorlunda kulturer. Det är inte heller tydligt hur karaktärerna kommer att ha med varandra att göra, men Sanderson har en plan för allt. Något som visar sig i bokens sista 200 sidor, vilket är bland det bästa jag någonsin läst. Episka strider och känsliga karaktärsutvecklingar. Imponerande för att vara första boken.

Somliga skulle säga att den omfattande och genomarbetade världen är Way of Kings starkaste sida, men för min smak blir det lite väl mycket. Jag hoppade över flera delar där växter och annat beskrevs allt för detaljerat. Jag uppskattar inte när böcker har allt för brant inlärningskurva, som till exempel Gardens of the Moon av Steven Eriksson. Jag vill inte heller bli vaggad in och få reda på saker allt för sent in i serien. Någonstans mitt emellan är att föredra.


För mig är Way of Kings största styrka de intressanta karaktärerna. Boken har 15 perspektivkaraktärer, men vi får framförallt följa tre personer: Dalinar Kholin, en krigstrött general, Shallan Davar, en ung adelsdam och tjuv och Kaladin, en före detta sergeant och numera slav. Alla har ett tydligt mål som inledningsvis tycks ouppnåeligt. De är alla kompetenta på sitt eget sätt men de har också alla personliga problem som de brottas med. Sanderson har blivit känd för sina detaljerade magisystem, men för mig är hans största styrka just hur levande hans karaktärer känns. 

Kaladin Stormblessed