JL Fantasy

Under de senaste året har jag börjat sätta mig in i vad svensk fantasy har att erbjuda. För mig har ett namn stuckit ut redan från början - Oskar Källner. Ju mer jag hört och läst om honom, desto mer har han blivit något av en förebild för mig. Inte bara för att han skriver intressanta böcker utan mer för sättet han syns och hörs inom fantastikkretsar. Till exempel i Fantastisk podd, Farfarsparadoxen och diverse fantastikkonvent. Alltid på relevanta ställen och alltid med en lugn och inspirerande röst. Det var därför jag såg extra mycket fram emot att få recensera en av hans böcker.

Källner utkom 2011 med ungdomsböckerna Drakhornet och Skogens hjärta och har sedan dess varit väldigt aktiv i diverse antologier, såväl scifi som fantasy. Stormvinge, 2015, är hans senaste bok. Med denna hyllar Källner den första "riktiga" bok han läste, Svarta Hingsten av Walter Farley, enligt hans hemsida.

När jag skulle välja vilken av Källners böcker jag skulle recensera kunde jag inte motstå lockelsen att få läsa mitt livs första hästbok. Stormvinge blandar fantasy, scifi och hästbokstemat på ett nytänkande sätt. Källner verkar vara medveten om att det är ett något annorlunda projekt han tagit sig an. Även karaktärerna själva tycks stundtals vara medvetna om att de är i en hästbok. Som när Minna rider på Stormvinge för första gången: hästen har skadat ena vingen och kan därför inte flyga. "Hon hade alltid tänkt att det måste vara tråkigt att rida hästar som inte kunde flyga. Tänk vad fel jag hade...". Källner leker med genrens något förutsägbara handling och blandar där fantasyns mystik med scifiens gadgets och tydliga världsbeskrivningar. Han utmanar konceptet med en glädje som lyser igenom i varje en av bokens 200 sidor.

Handlingen utspelar sig på en avlägsen planet som mänskligheten koloniserat och sedan genmanipulerat dess hästar till att få vingar. Boken är därför rent tekniskt en scifi men när Minna flyger sin vildhäst över skogar, sjöar och berg är det svårt att inte se boken som fantasy. Minnas familj använder sig av en del avancerad teknologi men på det stora hela känns de som vilken vanlig nutida familj som helst – hjärtlig och ärlig när de stöttar och bråkar med varandra.

Bokens hjärta ligger i vänskapen mellan huvudkaraktären Minna och hennes nyfunna vildhäst, Stormvinge. Relationen skildras på ett väldigt bra sätt och gör det är svårt att inte ryckas med i deras villkorslösa kärlek för varandra. Ibland tycker jag dock att känslorna skrivs ut lite väl tydligt, särskilt i deras tankar - "Jag måste visa att Stormvinge är min häst". Men det är en ungdomsbok och övertydligheten är nog bra för nya läsare.

Boken har en tydlig röd tråd och känns aldrig långsam. De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst. Något som förvånade mig själv, då jag oftast brukar ha svårt att sträckläsa ungdomslitteratur.

Älskar du hästar och vill ha en twist på en traditionell hästberättelse är är det här utan tvekan boken för dig. Lättläst, trovärdiga karaktärer, intressant värld och en vänskap som du sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5

Bågens Mästare tar vid där del ett, Stäppens Krigare, slutade. Djingis har enat alla stammarna och är nu på väg att starta sin stora invasion av 1200-talets Kina. 

Boken börjar intressant med att Djingis erövrar den sista av de södraste stammarna sedan beger han sig söderut över öknen för att möta sin uråldriga fiende Djinn. En intressant inledning som omedelbart fångade mitt intresse. Tyvärr är detta bokens höjdpunk då större delen av boken inte handlar om Djingis själv utan hans två bröder, som skickas ut på ett hemligt uppdrag för att hitta ett sätt att besegra Djinns stora stenmurar. När perspektivet lämnar Djingis så lämnar också mitt intresse för boken. Relationerna mellan karaktärerna blir mindre intressant än i den första boken. Dynamiken och konflikterna mellan Djingis och de omkring honom finns inte i denna bok, han är den självklara ledaren och det finns inget som hotar hans makt.

Istället för att ha relationskonflikter som håller boken samman blir det istället deras stora fiende som ska måste göra det jobbet. Men Djinn blir aldrig någon riktigt skrämmande fiende. Mongolerna är ute på djupt vatten och är numerärt underlägsna Djinn. Man ska som läsare undra hur de, mot alla odds, ska kunna lyckas? Men när de hela tiden vinner alla strider och fienderna hela tiden agerar som idioter, man får även följa deras generalers perspektiv, så blir aldrig Djinn den skrämmande fienden de behöver vara för att hålla boken levande.

Kanske hjälper det inte till att jag nyligen lyssnade på Wrath of The Khans, av Dan Carlin. Alla sluga manövrar som Djingis gör pratade Carlin om i sin poddcast och därför kom de inte som någon överraskning för min del.

Betyg: 2/5

Boken handlar om hur Temujin växer upp och till slut enar alla stammarna under 1200-talet i Mongoliet. Det är en historisk roman om den mytomspunna Khanen som många säger ha varit historiens allra största erövrare och bästa general.

Iggulden försöker varken försköna eller förfula Djingis och hans folk. Man får förklarat varför de var så hänsynslösa, men det sker alltid ur ett underifrånperspektiv vilket gör att man fortsätter att hejja på Mongolernas erövringar trots den enorma förstörelsen och det enorma lidande som de för med sig. Det hjälper också att Djingis i grunden har goda motiv för sina erövringar. Han drivs inte av maktlust eller pengar, utan vill ena sitt folk och se till att de får en framtid säkrad från sina uråldriga fiender. Böckerna är inte helt historiskt korrekta men de avvikelser som Iggulden gjort redovisar han för i bokens efterord. Det är i grunden inte någon faktabok utan en historisk roman.

Boken var lättläst och spännande från början till slut. Det enda jag hade problem med var att boken hela tiden hoppar mellan de olika karaktärernas perspektiv. I grunden får vi följa Djingis men väldigt ofta hoppar det till hans bröder, hans fru, hans mor, hans far och alla hans fiender. Så ofta att jag då och då längtar tillbaka till att bara få följa Djingis.

Betyg: 4/5

Elantris är Brandon Sandersons debutroman och utsågs av Barns and Noble till 2005 års bästa fantasybok. En ensamstående episk fantasy, även om vi inte får ta del av något episkt uppdrag eller världens undergång. Istället får vi en blandning av politiska intriger, en intressant värld och ett nytt intressant magisystem baserat på japansk skriftsystem.

Likt många andra av Sandersons böcker tar den plats i en enda stad, Elantris och dess runtliggande förorter. 10 år efter att staden drabbades av den mystiska sjukdomen. Staden är nu en spöklik ruin och Elantrianerna driver runt inuti staden utan mening eller hopp.

Vi får följa tre karaktärer. Prins Raoden väljs ut av Dor och därmed kastas in i Elantris. Prinsessan Sarene, Raodens blivande hustru som precis anlänt till staden. Hrathen, en präst och missionär som skickats för att konvertera människorna i Arelon. Om Hrathen misslyckas med sitt uppdrag kommer alla människor i landet att utplånas av den mäktiga nationen Fjordell. Medan Raoden försöker överleva inne i Elantris måste Sarene hantera effekterna av prinsens försvinnande samtidigt som hon försöker stoppa Hrathen att konvertera nationen.

Det bästa med den här boken var världsbyggandet. Den sönderfallna staden Elantris var sorgsligt vacker i sin forna glans. Jag kände att jag ville spendera mer tid i den och hjälpa till att restaurera den. Man fick också direkt känslan att det fanns en massa saker i staden och i handlingen som inte var så enkla som de först verkade. Detta gjorde att jag ständigt var nyfiken på vad som egentligen hänt med staden och dess gudalika invånare.

Elantris är dock inte riktigt lika bra som Sandersons nyare böcker, t.ex. Warbreaker, Mistborn eller Way of Kings. Det är Sanderssons första publicerade bok och tycker jag märks. Framförallt på grund av karaktärerna. Alla tre huvudpersonerna är välskrivna och intressanta men ingen av dem hade det där lilla extra som gör att de sticker ut. De fångade mig lika mycket som karaktärerna i hans nyare böcker gjort, t.ex. Lightsong, Kelsier eller Kaladin.

Elantris är lättläst och enkel att följa och jag kan rekommendera den till både vuxna och unga läsare även om den är 638 sidor lång.

Betyg: 4/5

Det mäktiga Hallandren är på väg att starta krig mot grannationen Indria. För att stoppa detta gifter kungen av Indria bort sin yngsta dotter Siri med Hallandrens gudakung - den mäktigaste av Hallandrens Återvända, människor som dött och sedan återvänt för att bli levande gudar åt Hallandrens folk. Siri tvingas leva i gudarnas palats fast bland deras betjänter och präster som, trots hennes giftemål, fortsätter att planera attacken på Siris hemnation. Kan Siri påverka gudakungen på något sätt för att förhindra kriget?

Siris äldre syster Vivienne är chockad över att hennes far skickade Siri istället för henne för att gifta sig. Hon beslutar sig för att rädda sin lillasyster från gudakungen och tar hjälp av en grupp opålitliga legosoldater. Hur ska Vivienne gå tillväga för att rädda sin syster från en gud?

Lightsong the Bold, en av Hallandrens gudar, tror inte själv på sin egen religion. Han är fast besluten att han inte är en gud och han försöker bevisa detta genom att sova och supa så mycket som möjligt. Tyvärr, för honom, kan Lightsongs gudakropp inte bli sjuk, åldras eller bli full och ingen av hans präster, betjänter eller tillbedjare lyssnar på honom när han förklarar för dem att han inte är en gud. Kommer Lightsong att ta ställning när kriget kommer?


Warbreaker är en ensamstående fantasyroman skriven 2009 av Brandon Sanderson. Det är ovanligt att läsa en ensamstående fantasybok med så mycket innehåll i en enda bok. Handlingen är spännande från start och precis när man tror att man vet vad som kommer att hända härnäst överraskar den med smarta vändningar - fler vändningar än jag läst i någon annan fantasybok.

Båda systrarna har tagit sig vatten över huvudet och är inledningsvis vilsna i det främmande landet. Nationerna har helt olika värderingar och Siri och Vivienne tror inte att gudarna som styr Hallandren verkligen är gudar. Men det är svårt för dem att fortsätta tro det när de både ser ut som gudar och brukar magiska krafter.

Sanderson har skapat ytterligare ett originellt magisystem, precis som i hans andra serier Mistborn och The Way of Kings, där dess utövare genom "andetag" och "färg" kan befalla objekt att göra som de vill. De riktigt kraftiga magikerna, som kallas awakeners, får färg att böjas runt dem och slukar färg från sin omgivning när de brukar sina andetag. Det låter kanske rörigt, men Sanderson har en förmåga att väva ihop och förklara magi som ingen annan fantasyförfattare kan.

Jag hade gärna sett lite fler strider mellan awakeners och gudar, faktum är att det endast är en magisk strid i hela boken. Men det uppvägs av bokens mest intressanta karaktär, Nightblood, ett talande svärd vars enda syfte är att förgöra ondska.

Gillar du en episk fantasyvärld där gudar vandrar på jorden och en handling som överraskar, då är det här en bok för dig.


Betyg: 5/5