JL Fantasy

Du behöver antagonism när du berättar om ditt varumärke – här är anledningen0

07 juli 2018

I en städskrubb under trappan hos sin faster bor unge Harry. På sin elfte födelsedag får han reda på att han har magiska förmågor och börjar studera på en hemlig skola för trollkarlar och häxor. Harry blir snabbt tidernas bästa elev. Han är bästis med alla och lärarna, de formligen älskar honom. Efter sju år går han ut med toppbetyg, blir skolans nya rektor och lever lycklig i alla sina dagar.

J.K. Rowlings värld må vara charmig att bara njuta av, men om Harry Potter skrivits enligt ovanstående skulle serien aldrig haft skuggan av en chans till framgång. Skissen ovan rymmer inte ens en komplett berättelse; här saknas essentiella ingredienser: Voldemort, Dödsätare, kärlekstrassel och alla andra källor till konflikt i Harrys liv.

Det här vet du såklart. Ingen som läser den här bloggen tror att det går att skriva en berättelse utan konflikt. Ändå är det ungefär så Harry Potter skulle ha skrivits om någon av alla de marknadschefer jag träffat hade hållit i pennan. På tok för många berättar nämligen om sina varumärken i dag genom tillrättalagda solskenshistorier. Så fort folk ska representera ett varumärke – ett personligt varumärke så väl som ett som anställer tusentals – tycks de falla in i att berätta utan konflikter, utan antagonism. De skippar Voldemort.

Ska jag lyssna på dig och bli intresserad av ditt varumärke, kommer du aldrig lyckas engagera mig med utläggningar enbart om hur bra det kommer gå för dig och varför du eller din bok är så fantastisk. Nyckeln till att engagera ligger istället i vad som står emot dig och varför du mycket väl kan komma att misslyckas.


Voldemort

Voldemort
   

Vad är en varumärkesberättelse?

Först några ord om det här med “varumärkesberättelse”, eller “brand story” om vi pratar utrikiska. Begreppet används vitt och brett och verkar betyda olika saker för olika företag och personer.

Jag använder begreppet för att beskriva det kunder oftast verkar efterfråga när de ber mig och mina kollegor på Uppfatta (text- och varumärkesbyrå) att hjälpa dem “hitta och berätta sin brand story”. Då visar det sig att de oftast behöver få ihop sitt varumärkes mission, värden, budskap och till viss del historik, i ett enda sammanhängande narrativ.  

Detta narrativ ska sedan kunna appliceras i olika medier, användas och tolkas på lite olika sätt av alla varumärkets anställda. Oavsett medium eller vem som berättar, ska det som kommer ut ge publiken samma känsla. En idé om vad varumärket försöker åstadkomma, varför, vad bakgrundsberättelsen är och, självklart, hur produkten eller tjänsten passar in i narrativet.

En viktig skillnad mellan berättande för varumärken och en berättelse i en roman, är att det senare behöver ett berättelseark, en intrig, kalla det vad du vill. Varumärkens berättande är pågående, något tydligt slut finns inte. Det ställer ännu större krav på att varumärken måste ha koll på alla de beståndsdelar som ligger till grund för att pågående och återkommande kunna berätta om sitt varumärke. Vad kämpar varumärket för? Varför? Hur ser dess omvärld ut? Antagonism, som jag ska komma till alldeles strax, är en sådan viktig beståndsdel.

  

Vad är syftet med en varumärkesstory?

Varför behöver du då en varumärkesstory, på vilket sätt är en sådan användbar?

För att skaffa fans.

Precis så. Jag vill inte komplicera det mer. När någon hör talas om ditt varumärke och dess story ska hon känna att hon vill vara en del av det. Det där kan jag ställa mig bakom! Det där vill jag följa, stötta, uppleva, påverka! Och när hon en gång konsumerat produkten eller tjänsten, ska hon vilja komma tillbaka och, allra viktigast: berätta berättelsen för andra.

  

Fotbollsfans

Svenska fotbollfans
  

Antagonism och dess dygder

Så kommer vi till antagonismen som del i varumärkesberättelsen. Jag tänker tackla fyra vanliga misstag och vanföreställningar om antagonism och ge exempel som förhoppningsvis inspirerar dig att utveckla hur du berättar om ditt varumärke.

    

Misstag 1: Du tänker på antagonist och skurk som samma sak

De saker som skapar konflikt, som står emot huvudkaraktären i en story, är antagonistiska krafter. De antagonistiska krafterna ska representera värden som på olika sätt står emot huvudpersonens värden.  

De antagonistiska krafterna kan ta formen av en klassisk skurk. I många typer av berättelser är en bra skurk essentiellt. En Bondfilm är till exempel aldrig bättre än skurken. Star Wars skulle ha varit en parentes i filmhistorien utan den ikoniske Darth Vader. Och som sagt så behöver Harry Potter sin Voldemort.  

Fysisk form är inget måste för de antagonistiska krafterna. Jag älskar den klassiska komedin As Good As It Gets (Livet från den ljusa sidan). Jack Nicholson spelar Melvin, en narcissistisk och fyrkantig författare som har fullt upp med att älska sig själv. Han träffar Carol (Helen Hunt) och direkt ser publiken att det finns en kemi där, men ett stort hinder står i vägen för en potentiell relation. Ingen skurk, inte en annan man eller en kvinna som skapar en kärlekstriangel, utan Melvins personlighet. Så Melvin är huvudkaraktär, men samtidigt antagonisten, eller snarare är hans egoistiska personlighet den antagonistiska kraften. Han måste förändras om det här förhållandet ska bli av.

Okej, de flesta varumärken står inte i konflikt med sig själva (även om interna problem ofta står i vägen i större organisationer), men de flesta varumärken kämpar heller inte mot Bondskurkar. Du måste identifiera de antagonistiska krafterna i ditt varumärkes historia. Vad är det för snedvridna värden i världen eller i dig själv som du står emot och rättar till?

  

Washington Post

Washington Post slogan
  

Grymt exempel: Washington Posts nya slogan

Tidigt 2017 bytte välrenommerade amerikanska tidningen Washington Post sin slogan till “Democracy Dies in Darkness” (‘Demokrati dör i mörker’). Kraftfullt, och opassande enligt vissa.  

Jag säger bara detta: Sett i kontexten Trumps valseger och hans konstanta kommentarer om fake news och “the failing media”, säger denna slogan så mycket. Genom den gör The Post ett tungt statement. De är ljuset som står emot mörkret, demokratins bevarare. Följden blir att du som prenumerant inte längre betalar för tidningen – du bevarar demokratin. Det är en tung varumärkesstory det.

Vinner de över många Trump-supportrar med den här ståndpunkten? Absolut inte. Men det är inte målet; deras mål är att elda upp sina följare, tillika Trumps motståndare.

Med hotet mot demokratin som en tydlig antagonistisk kraft (i det här fallet dessutom faktiskt representerat av en typisk filmskurk), har faktiskt prenumerationer på amerikanska tidningar stigit. I det här fallet är det tragiskt att det behövs, men antagonism hjälper.

    

Misstag 2: Din story saknar antagonism

Huvudkaraktären vill något, men kan inte få det på grund av X. Utan X, finns det ingen story. Utan X, så kan Frodo faktiskt simply walk into Mordor och kasta ned ringen.

  

One does not simply walk into Mordor

Boromir - One does not simply walk into Mordor
  

I en film eller bok finns det en eller flera antagonistiska krafter som skapar konflikt. Frodo måste undvika Saurons undersåtar (personlig konflikt), ta sig igenom Midgårds förrädiska landskap (utompersonlig konflikt) och samtidigt kämpa med sitt eget psyke och tvivel på om han klarar det (inre konflikt). Det är konflikt på flera nivåer och berättelsen blir mer engagerande genom den komplexiteten.

Konflikt tvingar fram val och det är i valen som karaktärer precis som varumärken får sitt tillfälle att briljera. Hur ska du tackla de tuffa val ditt varumärke måste göra? Det säger ganska mycket om varumärket.

    

Misstag 3: Du tror att ingen konflikt är bra för ditt varumärke

Antagonism och konflikt är bra för ditt varumärke, för det ger dig en sparringpartner, något du måste bättra dig själv för att segra över. I sin bok Story, skriver Robert McKee:

“The more powerful and complex the forces of antagonism opposing the character, the more completely realized character and story must become.”  

Ändå är de flesta rädda för konflikten. Det gäller från stora till små aktörer; jag har suttit med vd:ar för nationella storbolag såväl som enmansföretagare som vägrar ta i konflikt. De tror att fler ska lyssna på storyn om det är en simpel solskenshistoria. För en författare specifikt kan det låta såhär:

Jag fick en grym idé till för min nästa bok och sen skrev jag den på några veckor. Nu när den är ute har den fått 4 av 5 eller 5 av 5 på varenda blogg och en läsare skrev att det var den bästa fantasyboken hen någonsin läst

Det är inte bara det att det här är ointressant berättande – det är aldrig sant. Även om din produkt är ett smaskigt pulver som gör mig odödlig om jag blandar ned en tesked i morgonkaffet, så kommer ditt varumärke att möta hinder och behöva göra tuffa val. Trots odödligheten kommer stora skaror att avsky din produkt.

Så jag frågar dig: Vilka källor till konflikt står mellan ditt varumärke och framgång?

Snälla svara nu inte: “jag har inga konkurrenter, ingen har skrivit en liknande bok tidigare, men folk känner inte till mitt varumärke så min konkurrens är okunskap” eller “jag måste nå ut, jag når inte ut till rätt folk.”

Säger du så, då svarar jag bara: “Najs, spendera alla dina pengar på marknadsföring så har du räckvidden och uppmärksamheten. Eller ansök om lån för att göra det, eftersom du har ett vattentätt case kommer du ju få lånet.”

Här börjar du vrida på dig, för djupt inom dig vet du att det finns mer komplexa hinder. “Jaa, i och för sig, det finns också risken att folk kommer tycka boken är lite för udda …”

Där. Nu närmar vi oss det mumsiga: Källorna till faktisk konflikt som förvandlar din berättelse från den om en promenad in i Mordor till en engagerande kamp som folk kan fastna för.

Vilka är de antagonistiska krafter ditt varumärke måste stå emot?

Vilka värden är de du måste framhäva respektive nedgöra?

De saker du definierar som antagonistiska i förhållande till dig och ditt varumärke, definierar i högsta grad dig.

  

Misstag 4: Du är säker på att du är ‘the good guy’

Arketypiska berättelser har lärt oss att tänka i termer som gott och ont, rätt och fel. Men i den verkliga världen finns det få objektivt onda skurkar som helt enkelt har fel. Så berätta då inte din varumärkesberättelse som om dina motståndare är Sauron, Voldemort eller nazister.

Dina konkurrenter är bara helt vanliga människor som arbetar för ett annat varumärke, som i större eller mindre mån ser ditt varumärke som skurken. Du tycker att marknaden behöver din produkt, så du kämpar för att den ska få marknadsutrymme. Dina konkurrenter, ja de tycker deras är bättre så de kämpar omvänt för att behålla sin marknadsandel.

Så varför inte måla den mer exalterande bilden av ditt varumärke som riddaren i skinande rustning, kommer inte det engagera fler?

Nej. För en berättelse om gott och ont, en berättelse om rätt och fel, har ingen konflikt. Finns där inget val, finns det ingen story. Om du berättar storyn om ditt varumärke som om ditt varumärke är bäst och alla motståndare och hinder du möter är “onda” och “dumma” – varför ska då eventuella följare bry sig? Varför skulle någon ansluta sig till dig om det är givet att du vinner? Dessutom antar den typen av berättande ofta en arrogant ton.

Om du representerar ett varumärke du hoppas är up and coming, tänk då också på att många av dina framtida följare i dag kan vara följare till de där korkade fienderna. De vill inte bli tilltalade som om de är korkade. Skulle du vilja det? Om du sedan länge läst några favoritförfattare, och sedan kommer en nykomling med sin roman och babblar på i någon podd om att det där du läst är skräp – hur får det dig att känna dig?

Undvik detta genom att acceptera vår komplexa verklighet och se till att du berättar storyn som om de andra alternativen är om inte bra så åtminstone helt förståeliga och motiverbara val – för att sedan komma till varför ditt är aningen bättre när allt kommer omkring.


Jag hoppas det här komplicerar det för dig!

Får den här texten dig att känna dig lite mer förvirrad inför hur du ska tänka på ditt varumärkes berättelse?

Bra! Det vill säga: din varumärkesberättelse ska inte vara förvirrande, men om du vill vara nog intressant för att engagera och fastna hos folk, kan du inte trumma på med en simplistisk solskenshistoria. Våga ge den lite mer bett genom att erkänna att det finns antagonistiska krafter, starka sådana. I form av konkurrenter (personlig konflikt), förhållanden på marknaden eller i samhället (utompersonlig konflikt) och förutsättningar inom dig och ditt liv (inre konflikt). Konflikterna framhäver vikten av att följare ansuter sig till dig – annars kommer de antagonistiska krafterna att segra.

Berätta vad det är du möter, så finns chansen att jag sällar mig till din kamp.


– – –


Författaren till detta gästinlägg är Samuel Stenberg som till vardags UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium. Den här texten är en svensk version av en story på engelska.



American Gods - Recension0

01 juli 2018

Shadow Moon får goda och dåliga nyheter. De goda är att han kommer att släppas några dagar tidigare från sitt sex år långa fängelsestraff. De dåliga är att hans fru har dött och han släpps för att få delta på hennes begravning. På flygresan hem hamnar Shadow i sällskap med en charmig och mysterisk man som kallar sig själv Wednesday. Han erbjuder Shadow ett jobb som hans livvakt och i ett svagt ögonblick går han med på erbjudandet. Det lugna livet som Shadow föreställt sig att han skulle få efter fängelsestraffet blir nu något helt annat.

American Gods

Neil Gaimans roman American Gods gavs ut 2001 och vann både Hugopriset och Nebulapriset 2002. TV-serien American Gods är Bryan Fullers (skapare av Hannibal och Pushing Daisies) påkostade och blodiga tolkning som släpptes 2017 via Amazon Prime. Har du inte läst Neil Gaimans romaner tidigare kommer du troligtvis att bli överraskad av den unika ton som hans berättelser har. Vanliga människor, livs levande gudar och mytologiska väsen blandas samman i en modern värld utan gränser. Personligen tyckte jag att American Gods var en av de mer överskattade böckerna under 2000-talet. Jag läste den kort efter att den publicerats och nu när jag såg tv-serien insåg jag att jag nästan inte kom ihåg någonting förutom den verkliga identiteten av några nyckelkaraktärer. Detta gjorde att TV-serien blev lite mer överraskande men det påminde mig också om de saker som jag inte uppskattade med boken. 

I början kan det vara svårt att förstå hur de olika delarna av handlingen hör samman. I den första scenen i det första avsnittet får vi se hur några vikingar blir strandsatta på den amerikanska kontinenten och hur de tvingas offra varandra, på extremt blodiga vis, för att deras gud från hemlandet ska hjälpa dem att överleva. I nästa scen får vi ser hur Shadow Moon försöker hålla sig fri från trubbel i fängelset. 

Ganska snabbt in i serien inser man dock hur allt hör ihop. När människor kom till Amerika från andra delar av världen tog de med sig sin tro och därmed sina gudar till den nya kontinenten. Allt eftersom glömdes gudarna bort, men det betyder inte att de inte finns kvar. Premissen är alltså att alla gudar från de religioner som någon gång dyrkats på den amerikanska kontinenten lever bland oss vanliga människor. De försöker överleva precis som vi gör, har vanliga jobb, äter kakor och betalar räkningar. Om de inte väljer att avslöja sin sanna identitet är det i princip omöjligt att veta om någon är en gud eller inte.

De gamla gudarna har dock två problem. Det första är att deras krafter håller på att sina eftersom människor har slutat att tro på dem och när människor helt slutar att tro på dem kommer de att dö. Det andra är att det har kommit helt nya gudar (Media, Teknologi och Globalisering) under de sista årtiondena (en ögonblinkning för de gamla gudarna). De nya gudarnas krafter ökar och håller sakta men säkert på att konkurrera ut de gamla. En strid mellan dessa två grupperingar ser ut att ske när som helst och Shadow Moon hamnar i mitten av denna konflikt.

Skådespelarna som porträtterar både människor och gudar gör ett strålande jobb och bär berättelsen framåt, men överlag kämpar de i motvind eftersom de flesta av karaktärerna är rätt platta. Så fort man får reda på att någon är en gud stannar mer eller mindre karaktäriseringen av dem upp. Varje gnutta av nyans försvinner eftersom de drivs av sina egna agendor som oftast inte har någonting med världen eller människor att göra. Som tittare engagerar man sig därför inte särskilt mycket i de konflikter som uppstår.

Om det dock är något som Neil Gaiman är expert på är det att skapa intressanta scener där verkligheten möter fantasi och det har Bryan Fuller lyckats återskapa. Effekterna är storslagna och mycket av behållningen med att se på serien är alla sinnesvridande scener som uppstår när gudarna och väsen demonstrerar sina krafter. Shadow Moon, som är den enda karaktären med någon slags intern konflikt, slits mellan vad han vet är sant och vad han ser och får höra i sällskap av Mr. Wednesday. De allra mest intressanta delarna av denna första säsong var när Shadow och Mr. Wednesday diskuterar sanning, verklighet och galenskap. 

Sammantaget är serien svår att ge ett betyg på. Den är välgjord med bra skådespelare, snygga och udda scener som nästan vaggar en in i en slags hypnotisk stämning, på samma sätt som Fullers Hannibal gjorde. Karaktärerna blir dock rätt platta och handlingen och världsbygget läggs ofta åt sidan. Är du less på klassisk hjältefantasy och vill ha något nytt och annorlunda som chockar dina sinnen är dock American Gods troligtvis rätt serie för dig. 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

The Punisher

Game of Thrones säsong 7


Swecon 20180

24 juni 2018

Detta var andra gången jag besökte Swecon, en science fiction- och fantasykongress som ägde rum den 15–17 juni i Stockholm. Där träffas branschmänniskor och fans inom fantastik i ett fullspäckat program med föredrag, paneler och gruppdiskussioner.

Swecon 2018

Årets Swecon blev en annorlunda upplevelse jämfört med året innan. Förra året var jag något nervös inför besöket då jag inte visste vad jag skulle vänta mig. Jag hade planer och ambitioner för att lära känna en del branschmänniskor men jag var osäker på om mitt introverta jag skulle lyckas knyta några efterlängtade första kontakter inom fantasysverige. Jag gick på så många paneler jag bara orkade och fick ganska snart en huvudvärk som höll i sig under stora delar av helgen. Förra året var kort och gott en chock och hade det inte varit för några särskilt lyckade möten som jag snubblade in i så hade jag kanske inte återvänt.

Den här gången visste jag mer vad jag gav mig in i. Jag stressade inte till alla programpunkter och jag kände igen många både från året innan och från de sociala forum som jag blivit mer aktiv i. Jag tog mig mer tid att prata med andra deltagare än vad jag gjorde förra året och på det stora hela var det en betydligt mer avslappnad upplevelse. Det gjorde att det kändes som att jag kom hem snarare som att jag var ute på djupt vatten.

Skriver du fantastik och inte besöker Swecon så missar du något som är en väsentlig del av författarlivet. Inte bara allt det roliga som Swecon erbjuder men även möjligheten att synas, knyta nya kontakter och lära känna branschen inifrån. Det kostar en del att fixa mat och boende men de pengarna är en investering i ditt författarskap.

Panel 1

Jag såg ett tiotal paneldiskussioner den här gången. Ovan har ni den allra första panelen för konventet som också var en av de mer intressanta för mig. Betaläsning med Karl-Johan Norén, Thomas Årnfelt, Elin Holmerin och Sten Rosendahl

Terraforming föredrag

Jag såg även några intressanta föreläsningar, bland annat Patrik Centerwalls föreläsning om etik i fantasylitteratur. Men precis som förra året var den allra mest matnyttiga föreläsningen den av Jesper Strage. Förra året föreläste han om ekonomin och logiken bakom olika typer av kolonier och i år pratade han om terraformande någonsin skulle kunna vara ekonomiskt gångbart.

Paneldebatt 2

Allra störst för min egen del var panelen om böcker som blivit till TV-serier. Jag är rätt van att prata framför grupper av människor men det var ändå nervöst att delta i min allra första panel. Väl på plats kändes det dock helt naturligt och nervositeten försvann. Stort tack till de andra paneldetagarna Britt-Louise Viklund, Eva Holmquist, och Tommy Persson som gjorde att allt flöt på bra. Särskilt stort tack till Marika Lövström som var moderator och lugnade mig inför panelen. 

Paneldebatt

Efter en stund insåg jag att det var rätt roligt att sitta med i panel. Jag var tvungen att hålla lite extra koll på mitt ego som fick en ordentlig boost av att sitta inför en publik och prata nörderier. 

Det som dock var det allra största nöjet med Swecon var att få träffa både gamla och nya vänner inom skrivandet. Att vara aspirerande författare blir lätt ett ganska ensamt företag. Ovan ser ni Leif Wallsby som likt mig också skriver fantasy och håller på att redigera sitt manus. Vi pratade mycket om skrivande vid flera tillfällen under helgen och beslöt att vi skulle betaläsa varandras texter.

Pia Lerigon

Under lördagen pratade jag om lektörläsning och även lite politik med Pia Lerigon som bland annat driver podcasten Skrivdrömmar.

Marcus Olausson

Även om vi inte hann umgås lika mycket som vi gjorde i fjol så fick jag en liten stund tillsammans med Marcus Olausson vilket var efterlängtat. 

Patrik Centerwall

Under söndagen hann jag ta en fika med Patrik Centerwall som jag tidigare intervjuat på bloggen.

Boknördar som gillar fantasy och sci-fi

Två andra höjdpunkter ur helgen var då facebookgruppen Boknördar som diggar fantasy & sci-fi träffades och diskuterade vilka böcker man köpt, författare och allmänna intryck av mässan.

Johan Anglemark

På lördagkväll var jag rätt trött efter alla paneler och allt minglande. Jag slog mig ner i hallen och övervägde att gå till hotellrummet för att kunna kliva upp tidigt och skriva lite på morgonen. Medan jag satt där och reflekterade över dagen kom Johan Anglemark och slog sig ner bredvid mig. Det var extra roligt eftersom Johan är något av en rockstjärna inom fandom. Bara någon minut senare hade den lugna hallen förvandlats till en grupp av människor som samlats runt Johan för att prata om det ena och det andra. Jag satt mest tyst bredvid och njöt av upplevelsen.

  

Tack för denna gång Swecon. Vi syns igen nästa år i Västerås. 


Best Served Cold - Recension0

15 juni 2018

Efter 19 år av krig i Styria har den hänsynslösa Grand Duke Orso näst intill tagit makten och utropat sig själv till kung. En av anledningarna till att han lyckats med detta är Monza Murcatto som är den mest fruktade legosoldaten i Orsos arsenal. Hennes segrar har dock gjort henne för populär för Orsos smak. Hon blir förrådd och kastas nerför ett berg och lämnas som död. Men Monza är inte död och nu har en brinnande hunger för hämnd fötts.

Best Served Cold

Spoilerfri recension

Best Served Cold gavs ut 2009 och är den första boken som Joe Abercrombie släppt efter att han skrivit färdigt First Law-trilogin som gjorde honom till en av fantasyns mer kända namn. Handlingen utspelar sig i samma värld, några år efter trilogin men går att läsa före den inledande trilogin. Om du inte har läst The First Law kommer du tappa en del referenser men ingenting som påverkar den övergripande handlingen. Perspektivet i boken hoppar mellan Monza och de krigare, legoknektar, torterare och giftmakare som hon samlar runt sig i sin kamp för hämnd. 

Den övergripande berättelsen, som egentligen inte blir helt tydlig förrän i bokens allra sista kapitel, är rakt på sak men ändå fylld av fler oväntade twister än vad jag förväntade mig. Många av dessa twister kommer i form av korta flashbacks där man får reda på mer om vad som egentligen hänt Monza i hennes förflutna. Texten har en bättre balans mellan de actionfyllda scenerna och de mer långsamma karaktärsbyggande scenerna än vad jag tyckte att First Law-trilogin hade. Förvänta dig dock ingen lättsmält läsning – i klassisk grimdarkanda är boken fylld av mer blod, tortyr, sex, svek och ilska än någon annan bok jag läst. Flera gånger var jag tvungen att lägga ner boken då vissa scener fick mig att må illa. Ett återkommande mantra för Monza är "Mercy and weakness is the same".

Det som fick mig att älska The First Law-böckerna var de engagerande karaktärerna. Alla hade sina egenheter vilket fick deras röster att bli unika och trovärdiga genom hela boken. Detta konststycke har Abercrombie inte bara lyckats återskapa i Best Served Cold – i mina ögon har han skapat en uppsättning karaktärer som är ännu mer ikoniska. I Monzas sällskap har vi bland annat en torterare, som ironiskt nog är den lugnaste och snällaste av alla, en fd general som nu är Styrias minst pålitliga fyllo, en förrädisk och äregirig giftmakare och hans ständigt hungriga lärljunge, en nordbo som vill bli en bättre man och, min favoritkaraktär, massmördaren Friendly som troligtvis har asperger.

"The dice came up six and one. The highest dice can roll and the lowest. A fitting judgement on Friendly’s life. The pit of horror to the heights of triumph. And back. Six and one made seven. Seven years old, when Friendly committed his first crime. But six years later that he was first caught, and given his first sentence. When they first wrote his name in the big book, and he earned his first days in Safety. Stealing, he knew, but he could hardly remember what he stole. He certainly could not remember why. His parents had worked hard to give him all he needed. And yet he stole. Some men are born to do wrong, perhaps. The judges had told him so."

Alla går med på att hjälpa Monza för att hon betalar dem och i stort sett varje kapitel undrar man vem som ska förråda henne först. Den nedåtgående spiralen som Monzas hämndbegär försätter henne och alla i hennes närhet i gör att berättelsen ständigt förändras men trots detta tar Monzas lust för blod aldrig slut.

En annan aspekt av Abercrombies författande som förbättrats är världsbyggandet. Detta tyckte jag var den svagaste delen av First Law-böckerna men detta kan jag inte säga med Best Served Cold. När gruppen reser genom Styria för att jaga ifatt alla personer som hon vill mörda känns både städerna och landsbygden levande och sammankopplad. Styria är en plats präglad av årtionden av krig vilket är den perfekta platsen för en grim dark fantasyberättelse – folk hoppas att saker och ting ska bli bättre, men innerst inne vet alla att det troligtvis kommer bli raka motsatsen.

The First Law brukar beskrivas som Grim Dark men jag tyckte hela tiden att den mer kändes som klassisk hjältefantasy fast med en mörk underton. Jag trodde att Best Served Cold skulle göra samma sak och var inte riktigt förberedd på att de mörka tonerna skulle ta över helt – krig, blod, död, tortyr, sex och en dialog full av påhopp och förolämpningar. Ingen av karaktärerna i denna bok kan ses som en hjälte. Inledningsvis gillade jag Monzas beslutsamhet men ju längre berättelsen går och ju fler hemskheter som staplas på varandra desto mindre gillade jag boken. Grim Dark är nog inte riktigt den subgenre som faller mig bäst i smaken. Med det sagt så är jag övertygad om att om du gillade The First Law kommer du även gilla den här trots att det är en helt annan typ av berättelse. 

Betyg: 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Blood Song av Anthony Ryan

Elantris av Brandon Sanderson

Half The World av Joe Abercrombie

Prince of Thorns av Mark Lawrence


Junitankar: sticka ut eller inte sticka ut0

10 juni 2018

Vårterminens betyg är satta och jag drar en lättnadens suck. Den värsta arbetstoppen är över. Nu väntar Swecon nästa vecka där jag ska vara med i en paneldebatt och sedan är det två arbetsveckor kvar innan det är dags för semester, och efter det fem månaders pappaledighet. Medan jag förbereder mig inför panelen har jag även funderat på om det är värt att vara smått provocerande på sociala medier för att nå ut?

Junitankar

De senaste veckorna har jag testat lite nya strategier för hur jag förhåller mig på sociala medier. Inga storskaliga grejer, men jag har gått lite utanför min bekvämlighetszon. Särskilt mycket har jag reflekterat över vad jag skriver i de inledningar som mina recensioner och övriga blogginlägg frontas med. De korta texter som ska få folk att klicka vidare och läsa vidare. Somliga tester har gått bra medan andra fått blandade resultat.

Ett exempel på detta var när jag en lördagkväll, efter två modhöjande glas vin, lade ut ett blogginlägg i ett fantasyforum med en lätt provocerande inledning. "Min bojkott av Star Wars är nu implementerad. Detta på grund av de två senaste monumentala misslyckandena som Rogue One och The Last Jedi var. Tur är det väl då att man har ynnesten att få in en gästbloggare av hög kaliber som kan recensera istället." Därefter följt av länken till gästrecensionen av Solo.

Redan efter en halvtimme hade jag fått ca 20 kommentarer på inlägget. Några positiva, ett par stycken som förstod att jag var ute efter att provocera, och en hel del kritiker. De flesta kritiska handlade om mina formuleringar, om idén om bojkott och om att jag beskrev de två filmerna som monumentala misslyckanden. Några kallade mig barnslig, töntig och urbota korkad. Jag var förberedd på kritiken och jag tycker själv att den delvis är befogad, men när de kritiska kommentarerna fortsatte började jag fundera på om det verkligen är på detta sätt som jag vill synas? 

Så: mitt test lyckades för inledningen gav utan tvekan effekt. Fler kommentarer leder till mer exponering, inlägget hamnar högre upp i gruppmedlemmarnas flöden under en längre tid, vilket gör att fler klickar och så vidare. Men är det ren exponering jag vill åt? Då fungerar det. Men det bidrar också till att skapa den typ av negativa stämning på nätet som jag inte vill vara en del av. Även om det var medvetet gjort och jag inte egentligen bryr mig om vad alla säger så känner jag inte att det är denna personlighet jag vill ha på nätet.

Hela den här händelsen fick mig även att fundera kring det inlägg jag håller på att skriva för en annan blogg. Även där har jag tänkt vara en aning provocerande, fast på ett annat sätt. Jag tycker att det är viktigt att våga sticka ut och säga det man tycker även om det gör andra irriterade, men det är en fin balans att gå mellan det och att inte vara onödigt provocerande. Frågan är väl bara var den gränsen går?