Den här veckan har jag inte skrivit något längre blogginlägg utan delar istället ett poddcastavsnitt som jag medverkat i. I det pratar jag om varför det är fel att ljuga. Detta är något som de flesta håller med om, men ändå ljuger vi för varandra hela tiden. Vi rationaliserar bort problemen som lögnerna skapar för oss, vår omgivning och för samhället.
För några veckor sedan fick jag en förfrågan av mina vänner Per Lundgren och Samuel Stenberg att medverka i deras podd, Evil Flow, som handlar om att designa livet och jobbet så att helheten funkar. De ville att jag skulle berätta om boken Lying av Sam Harris och hur den förändrade mitt liv.
Det var väldigt roligt att få medverka i en podd för första gången, jag hoppas att ni också kan få ut något av avsnittet.
Efter att ha överlevt händelserna i Iron First säsong 2 beslutar Matt sig för att helt och hållet bli Daredevil och låta Matt Murdock förbli död. Detta för att skona sina vänner från faran som hans fiender hela tiden utsätter dem för. Hans värsta fiende, Wlison Fisk, sitter i fängelse, men är de galler som håller honom inne tillräckliga för att stoppa honom från att hämnas?
De senaste säsongerna av Netflix superhjälteserier har inte levt upp till förväntningarna. Det kändes därför osannolikt att den nya säsongen av Daredevil skulle kunna överraska och bryta den negativa trenden. Men sedan läste jag Tentakelmonsters spoilerfria recension av serien och blev intresserad.
I efterhand är jag glad att jag gav den en chans. Daredevil säsong tre är tillsammans med Jessica Jones säsong ett och The Punisher bäst av Netflix alla superhjälteserier. Säsongens största styrka är att den är starkt karaktärsdriven och att alla karaktärerna känns trovärdiga och intressanta, särskilt skurkarna.
Inte nog med att Wilson Fisk, aka "Kingpin" (som är en av de bästa skurkar som gjorts på TV) är tillbaka, vi får nu även lära känna FBI-agenten Ben "Dex" Poindexter, aka Bullseye, som försöker tygla sina inre psykopatiska tendenser. När Kingpin får reda på Dex särskilda färdigheter tar det dock inte lång tid innan han manipulerat honom över till sin sida.
Kingpins förmåga att hela tiden förutse allt som Daredevil och hans vänner försöker göra för att stoppa honom, tillsammans med Bullseyes förmåga att faktiskt möta Daredevil i strid gör dem båda till en perfekt kombination för att göra Daredevils liv till ett helvete. Redan efter några avsnitt får vi se hur Daredevil och Bullseye strider mot varandra i ett kontorslandskap i en välkoreograferad strid där Bullseye tydligt visar hur han kan göra vad som helst till ett livsfarligt vapen. När det kommer till actionsekvenserna ligger Daredevil utan tvekan långt före de andra serierna. Striden i kontorslandskapet är bara en av många välgjorda stridsscener i säsongen.
Samtidigt som både Dex och Fisk är blodtörstande monster är de också människor med problem och det är många gånger som man tycker synd om dem, och faktiskt hejar på dem. Att se hur dessa ondskefulla karaktärer utvecklas och förändras under säsongen, precis som Daredevil gör, är imponerande och inspirerande att ta del av.
Även handlingsmässigt var säsong tre välskriven. En del scener känns lite överdrivet långa och vissa av karaktärernas tvivel ältas lite väl mycket ibland vilket gör att säsongen stundtals blir lite seg. Den har trots allt 14 avsnitt som precis som många av de andra serierna hade kunnat bantas ner till tio avsnitt. Men i jämförelse med Netflix andra serier är detta inte ett särskilt stort problem. Alla avsnitt förutom ett, det som uteslutande handlar om Karen, har en tydlig framåtrörelse och håller sig till den bärande röda tråden, något som säsong två av Daredevil inte alls gjorde.
Utöver Daredevil, Kingpin och Bullseye handlar en stor del av säsongen om bikaraktärerna Foggy, Karen och FBI-agenten Ray Nadeem. Alla dessa bikaraktärer är välgjorda men ibland önskar jag att serien hade dragit ner en del på deras scener för att istället fokusera mer på huvudkaraktärerna. Foggys familj får ett större utrymme, Karens förflutna kommer tillbaka och påverkar hennes beslut och Nadeem brottas med hur han ska förhålla sig till Kingpin.
En sista intressant aspekt av säsong tre är att den fokuserar mycket på religion och hur människor ska våga ha tillit till varandra när det är så lätt att sluta tro på människans godhet. En scen i avsnitt två som jag uppskattade mycket var när man får se hur Matt som ung med sin superhörsel brukade tjuvlyssna på andras böner och hur det påverkade honom till att bli Daredevil.
Om Daredevil i framtiden skulle läggas ner, som en del rykten säger, hade den inte kunnat få ett bättre slut än vad den får med säsong tre. Jag hoppas dock verkligen att vi får se mer av dessa karaktärer, särskilt Bullseye som än bara har fått en mindre introduktion. Det vore fantastiskt att se en hel säsong av hur han blir en fulländad superskurk.
Betyg: 4 av 5
Under den senaste månaden har jag haft problem med att reda ut hur jag ska arbeta vidare med mitt manus. För att försöka få en bättre översikt av situationen har jag sammanställt en lista på alla de saker jag i nuläget vet att jag behöver redigera.
.jpg?mw=700 "Redigeringslistan")
De av er som läste Oktobertankar vet att jag brottades med hur jag skulle hantera den första feedbacken på mitt manus. Det kanske mest uppenbara sättet att hantera det var genom att sitta lugn i båten, vänta in de andra testläsarnas kommentarer och ha tillit till redigeringsprocessen. Men en del av mig funderade på om jag behövde ta ett steg tillbaka. Manuset kanske hade för många stora brister och att det, även denna gång (som med mitt första manus), var bättre att ge upp den här berättelsen och i stället börja skriva något helt nytt. Att stånga sig blodig med ett manus med allt för stora grundläggande brister leder inte till något annat än frustration och tidsspill. En tredje tanke var att jag kanske bör läsa ytterligare någon skrivkurs som mer fokuserar på texthantering innan jag fortsätter. En sista tanke som jag på allvar övervägde var att det kanske var en bättre idé att gå tillbaka till ritbordet för hela manuset, skriva om allt från början som jag hört att somliga författare gör.
Surret av dessa tankar i mitt bakhuvud ledde till att jag gick in i något av en mindre depression. Jag har sovit sämre, inte velat träffa andra människor och i allmänhet haft svårt att finna ro i tillvaron. Jag beslutade mig först för att vänta in de andra tre författarnas kommentarer innan jag gjorde något över huvud taget. Men tankarna fortsatte att surra och det är fortfarande flera veckor kvar innan tiden för testläsarnas feedback har gått ut. Att bara gå runt och finna mig i att låta depressionen vara var inte hållbart. Därför beslutade jag mig för att agera och har nu i stället för att bara vänta ut tiden skrivit en lista över allt som jag i nuläget vet att jag behöver arbeta vidare med manuset.
Karaktärer
Det är svårt att veta huruvida detta är en helt normal, eller om det är en väldigt lång lista, över vad ett första utkast brukar behöva åtgärda. För mig känns det som en väldigt lång lista. Även om jag vet att det skiljer sig oerhört från fall till fall, och man kanske inte kan dra några större slutsatser av det, hade det ändå varit intressant att se och jämföra med hur andra debutantförfattares manus har sett ut i det här stadiet.
Men en sak är säker. Det kommer troligtvis ta längre tid att gå igenom alla dessa punkter än vad jag först föreställt mig. Med det i åtanke är det extra skönt att jag tidigare i veckan blivit beviljad F-skatt och att det därför nu är helt klart att jag kommer att gå ner i tid som lärare och arbeta 20 % som författare. Att nu kunna ha ca sex timmar schemalagd skrivtid, utöver det jag redan skriver idag, betyder oerhört mycket och känns som ytterligare stort steg i rätt riktning.
Även om det självklart känns jobbigt att se så tydligt vilket enormt arbete som kvarstår så mår jag mycket bättre av att veta det än av att gå runt i något slags limbo där jag inte vet hur framtiden ser ut. Jag har tagit tillbaka kontrollen över processen och jag är fortfarande övertygad om att det finns något där inne i manuset, bakom allt bråte av redigering. En kärna av något unikt. En berättelse som kommer att bli läsvärd om jag bara lyckas reda ut alla problem som uppstår av min egen brist av kunskap.
Hur som helst så känner jag mig tillbaka på banan igen. Frustrationen och uppgivenheten över hur stor och omöjlig uppgiften tycks vara ska inte få fortsätta störa eller styra arbetet som är kvar.
Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går till väga när jag lägger grunden i mina.
Illustratör: Lap Pun Cheung
I del ett tog jag upp tre punkter för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I del två gick jag igenom vad man kan tänka på när man skapar ett hårt magisystem och i den här tredje delen tänker jag beröra vad man bör tänka på när man ska skapa ett mjukt magisystem.
De mjuka kräver ett något annorlunda angreppssätt än vad hårda gör eftersom att syftet på sätt och vis är dess raka motsats. I de hårda ska läsaren förstå hur magin används för att karaktärerna sedan ska kunna bruka magin fritt igenom boken i valfri utsträckning för att lösa de problem de ställs inför. Syftet med ett mjukt magisystem är inte att läsaren ska förstå det, snarare tvärtom. Ju svårare det är att förstå, desto bättre. Detta eftersom det grundläggande syftet är att läsaren ska få en känsla av förundran. De ska undra vad som kommer att hända härnäst och tro att allt är möjligt. Man skulle kunna säga att hårda magisystem är till för att tjäna karaktärerna så att de upplevs som coola, medan mjuka magisystem i större utsträckning är där för att tjäna författaren och berättelsen.
"Fantasy needs magic in it, but I try to control the magic very strictly. You can have too much magic in fantasy very easily, and then it overwhelms everything and you lose all sense of realism. And I try to keep the magic magical — something mysterious and dark and dangerous, and something never completely understood. I don’t want to go down the route of having magic schools and classes where, if you say these six words, something will reliably happen. Magic doesn’t work that way. Magic is playing with forces you don’t completely understand. And perhaps with beings or deities you don’t completely understand. It should have a sense of peril about it." - Interview with George R R Martin
Den största fördelen med mjuka magisystem är att de är mer flexibla. De är därför ett mer användbart skrivarverktyg än vad hårda magisystem är. Om man som författare skriver in sig själv i ett hörn kan magisystemet finnas där för att lösa problemet. Mjuka magisystem är vanligare i berättelser riktade åt barn och unga vuxna, kanske för att världen i ett barns ögon är full av möjligheter och de ofta inte har ett lika tydligt behov av att förklara det som sker i dess omgivning som vuxna läsare har.
---------
Tack för att du tagit dig tid att läsa mina tankar om att skapa magisystem. Är det något av det jag har skrivit som du har sypunkter kring? Hör då gärna av dig här i chatten eller på min författarsida på facebook.
Reportern Eddie Brock vägrar låta rika slippa undan de brott de begår. Han förstör dock sin karriär när han retar upp miljardären Carlton Drake. Brock bestämmer sig dock för att hämnas och infiltrerar ett av Drakes labb där han blir infekterad av en utomjordisk blodtörstande parasit som kallar sig själv för Venom.
I originalversionen är Marvelkaraktären Venom, aka Eddie Brock, mest känd som en av Spindelmannens farligaste fiender. Från början var han en tuff men ganska vanlig journalist som hade en personlig vendetta mot Spindelmannen, men när han blir infekterad av Venomparasiten genomgår han en drastisk förändring. Krocken mellan Brocks och parasitens personlighetsdrag och olika agendor gör att han till slut blir en våldsam antihjälte som räddar de han anser vara oskyldiga, men samtidigt också förgör ondska och alla som han inte gillar, inklusive Spindelmannen.
När jag hörde att Tom Hardy skulle spela Venom blev jag överlycklig. För mig var han både utseendemässigt men också rent skådespelarmässigt perfekt för att kunna leverera en trovärdig och skrämmande Venom. Efter att ha sett trailrarna svängde dock min förväntan 180 grader. Framförallt för att jag tyckte att det verkade som att de inte lyckades fånga dynamiken mellan Brock och Venomparasiten. Jag gick därför in i biografen med låga förväntningar.
Den inledande delen är väldigt lik många andra Marvelfilmer. Den bygger upp Brock som en fantastisk, givmild och älskvärd människa. Han skänker pengar till hemlösa och småpratar med dem för att lysa upp deras dag, han klagar inte på sin granne som spelar för hög musik, han slåss mot överheten genom sina självuppoffrande journalistiska gärningar och han älskar sin flickvän mer än livet självt. I stället för att framstå som en karaktär som kan tackla det mesta framstår han i stället som någon som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. När han sedan dumpas av sin flickvän Anne Weying (Michelle WIlliams) efter att ha retat upp miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed) hoppar handlingen två år fram i tiden. Brock är nu ett vrak som inte kan ta hand om sig själv. Han söker jobb som diskplockare och håller på att bli av med sin lägenhet men får en chans till upprättelse när en vetenskapskvinna vid Drakes bolag söker upp honom och vill ge honom information om de olagliga experimenten som Drake genomför.
När Brock infekterats skiftar filmen från att ha varit väldigt allvarlig till att fyllas av överraskande mycket slapstick-humor, vilket gjorde det otydligt vilken känsla filmen försökte förmedla. I början kan parasiten bara skrika ut enkla kommandon till Brock, som "HUNGRIG!" eller "MAT!", men efter bara några få scener kommenterar den Brocks misslyckade sexliv och öppnar upp sig kring att även hen var en "loser" på sin hemplanet. I en intervju med regissören Ruben Fleischer säger han att samtidigt som han försökt skapa en mörkare hjältefilm har han även velat få med en aspekt av en slags "buddy-film". I mina ögon hade filmen gärna fått höja åldersgränsen och omfamnat den mörkare versionen av Venom mer och tagit bort buddy-aspekten helt och hållet. Nu blir den i stället en slags PG 13-film med väldigt mörka kulisser och teman men utan att gå in i något av dem särskilt djupt. Till exempel dör det människor till höger och vänster – huvuden bits av, människor torteras och utsätts för experiment men vi får inte se en droppe blod och väldigt lite reflektion av de våldsamma händelserna.
Kontrasten mellan Brocks personlighet innan och efter parasiten flyter inte heller ihop på ett troligt sätt. Samma sak gäller konstigt nog också parasitens personlighet. I början är hen helt fokuserad på mat medan den i slutet reflekterar om tingens tillvaro och sin framtid på jorden. De hade kunnat göra Venomparasiten till någon slags primal kraft eller dylikt. Men när de i stället har små skämtsamma dialoger och diskussioner med varandra blir Venomparasiten en egen karaktär, vilket hade kunnat vara väldigt intressant om den delen utforskats mer.
Tyvärr är det också en del scener i filmen där Hardy överspelar, medan han i flera andra scener underspelar. Liknande problem finns även hos Riz Ahmed och Michelle Williams. Eftersom ingen av dem vanligtvis är dåliga skådespelare landar jag i slutsatsen att de tvingats arbeta med ett dåligt manus och dålig regi.
Trots alla dessa brister tycker jag ändå att filmen var sevärd. Tempot är välavvägt och den överliggande handlingen är helt okej. Eftersom Spindelmannen inte är med i den här filmen har de ändrat karaktärens bakgrundshistoria något men i det stora hela är det samma som i serien vilket jag uppskattar. Jag gillade också att det är en mörk anti-hjältefilm men hade önskat att de vågat dyka ännu djupare in i det temat. Jag hade kanske gett filmen en trea i betyg om det inte vore för tonskiftningarna och den dåliga regin.
Vill du ha en något mörkare hjältefilm kan Venom vara värd att se när den kommer ut på DVD men jag skulle inte se om den på bio. Jag tror inte att den här versionen av Venom kommer att leva vidare in i Marveluniversumet.
Betyg: 2 av 5
Tau (Netflix)
Annihilation (Netflix)