JL Fantasy

Altered Carbon är en ny sci-fi serie från Netflix som baseras på Richard K. Morgans cyberpunk roman från 2002. 

Serien kastar in tittaren i en värld med hög inlärningskurva. Världens alla olika aspekter förklaras redan i det första avsnittet, vilket gjorde att den inledningsvis kändes överdådig och något rörig. I grunden är dock Altered Carbon en cyberpunk-värld i klassisk Blade Runner-stil – flygande bilar, virituella verkligheter och enorma klyftor mellan rika och fattiga. Utöver det lutar den sig även mot en mörk noirstil med regnstänkta gator, girighet, korruption, massor av sex och prostituerade flickor med hjärtan av guld. Kovacs rekryterar även snabbt en comic relief sidekick när han bosätter sig på ett hotell som drivs av en articifiell intelligens. AI'n gillar 1800-talsdeckare och ser omedelbart sig själv som Kovacs Watson när han får reda på att Kovacs ska lösa ett mord.  Altered Carbon är med andra ord fylld av välanvända troper från flera olika genrer. Den försöker inte anpassa världsbygget eller karaktärerna för att bättre stämma överens med de krav som många av dagens tittare ställer. Istället följer Altered Carbon originalboken från 2002 troget. 

Det mest intressanta med världsbygget är dock inte stilen i sig, utan odödlighetsaspekten. Alla med tillräckligt mycket pengar kan i princip inte dö. Om deras kropp skulle råka ut för en olycka är deras medvetande digitalt uppbackat och därmed oförstörbart. Hur detta påverkar samhället är fascinerande. Likt många vampyrromaner tar Altered Carbon linjen att mänskligheten inte är avsedd att leva så länge som de rika gör i den här världen. De som behåller sitt medvetande genom århundradena blir trötta, avtrubbade och tappar respekten för mänskligt liv. De är inte rakt ut onda men behöver ständigt utsätta sig själva för mer och mer våldsamma nöjen för att få ut samma kick av livet. Men eftersom kroppar är utbytbara och de kan ersätta sina offer med en ny, vackrare kropp efteråt så skadar det ju ingen... eller?

Under de första avsnitten får man jobba hårt för att förstå vad som är vad och vem som är vem. Mysteriet om vem som mördat Bancroft blir inte direkt enklare att lösa när de rika kan byta kroppar till höger och vänster och bli vem de vill. Ännu mer komplext blir det när en stor del av handlingen utspelar sig i tillbakablickar av Kovacs förflutna. Denna del av handlingen kopplas inte samman med huvudhandlingen förrän i seriens tre sista avsnitt. När kopplingen väl görs blir det dock uppenbart varför de spenderat så mycket tid med att hoppa runt i olika tidslinjer. Kopplingen hade gärna kunnat göras tidigare för att tillbakablickarna inte skulle kännas så långrandiga i början av serien.

Handlingen hade också gärna kunnat utforska odödlighetsaspelkten ännu mer än vad den gör. Två av de mest minnesvärda scenerna i serien kretsar kring vilka kroppar som medvetandena sätts in i.

• Den första är redan i det inledande avsnittet då vi får se då två föräldrar som återförenas med deras mördade sjuåriga dotter. Probemet är dock att flickans medvetande har placerats i en medelålders kvinnas kropp på grund av familjens dåliga inkomst. 
• Den andra scenen är när polisen Ortega väcker upp sin döda mormor i den enda kroppen som hon hade tillgänglig just då, en manlig brottslings piercade och tatuerade kropp. Mormorn, i brottslingens kropp, leker med barnbarnen, läxar upp sin vuxna dotter och ger Ortega livsråd.

Scenerna väcker massor av frågor hur man själv skulle reagerat i en liknande situation, men också större frågor om hur stor betydelse har våra fysiska kroppar har för vad eller vilka vi egentligen är. Det hade varit intressant om serien vågat dyka ännu djupare in i dessa frågor. Altered Carbon tycks vara medveten om hur intressanta dessa frågor kan vara men väljer i stället aktivt att vara trogen originalboken och lägga fokuset på Kovacs förflutna, på mordgåtan och på strider med mystiska lönnmördare. Ett missad chans skulle somliga kanske anse. Jag tycker dock att det är rätt skönt med en serie som både innehåller ett visst djup och som dessutom har gott om fightscener med såväl avancerad teknologi som klassiska svärdsstrider.

Karaktärerna är seriens svagaste sida – det finns inte någon karaktär som jag gillar helt och hållet. Även om Kinnamans roll som den buttra detektiven med ett mörkt förflutet är förutsägbar, gillade jag ändå honom betydligt mer än till exempel Jim Holden i The Expanse. Flera av de reaktioner som både Kovacs och flera andra karaktärer har, både i nutid och i tillbakablickarna, känns styltiga. Den allra mest påtvingade relationen för min del var den mellan Kovacs och polisen Kristin Ortega, som också undersöker mordet på Laurens Bancroft. Det ges flera bra förklarningar till varför karaktärerna dras till varandra, men kemin mellan skådespelarna var inte tillräckligt trovärdig för att sälja in relationen för mig.

Sammantaget

Huruvida man gillar Altered Carbon eller inte tror jag har mycket att göra med hur mycket man vill att serier ska anstränga sig för att tillgodose dagens tittares krav på till exempel jämställdhet och innovativa handlingar, likt hur till exempel Black Mirror och Star Trek: Discovery gör. Om man å andra sidan vill att serien ska vara trogen böckerna och de genrer som den tar sin inspiration ifrån kommer man troligtvis att uppskatta serien mer. Personligen hamnar jag någonstans mitt emellan dessa två läger. Jag gillade att den vågade ha många actionscener, överdådigheten i världsbygget och tidslinjerna som lägger upp grunden för kampen om mänsklighetens natur. Men jag hade samtidigt gärna sett att de modifierat karaktärerna något för att möta de krav som dagens publik har. Man hade inte behövt gå särskilt långt ifrån originalet för att åtgärda många av de brister som serien har utan att tappa noirkänslan.

Betyg 3 av 5

      

Vill du läsa fler recensioner?

Blade Runner 2049

The Expanse

The Punisher

 

 

De senaste två åren känns det som att jag tagit kontroll över mig själv och mitt liv på ett sätt som jag inte varit i närheten av tidigare. Jag har fattat några svåra beslut och jag är övertygad om att vart och ett av de besluten var det rätta. Men hur "vet" man att det var rätt? Jag tänker att man kan veta det genom att analysera ens mående under en längre tid. Mår jag bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan? 

Jag var på en ledarskapsutbildning i Stockholm tidigare i veckan. När vi skulle göra en självskattningsövning tyckte de andra deltagarna att jag var alldeles för hård mot mig själv. Jag försökte förklara för dem att jag gillar att vara självkritisk. En vanlig fördom som folk har mot självkritiska människor är att de aldrig är nöjda och att de tappar en del av glädjen i livet genom att fokusera för mycket på negativa saker. Ser jag tillbaka på mitt liv så stämmer det nog överlag rätt bra på mig, men idag är jag nöjd med vad som händer i mitt liv. Jag tänkte på det där efter utbildningen och landade i att det är okej att vara självkritisk – så länge man gör något åt saken. Om man bara kritiserar sig själv utan att göra något för att utvecklas är det en negativ egenskap. Men om man tar vara på det man finner och jobbar på att rätta till det är självkritiken en positiv egenskap. 

Det känns som att saker fortsätter att röra sig åt rätt håll, både privat och skriv- och arbetsmässigt. Bara de sista tre veckorna har flera intressanta möjligheter uppstått. En del som jag själv drivit fram, andra som landat i mitt knä tack vare det jobb jag lagt ner sedan jag började skriva. Jag kommer att återkomma till dessa i framtida inlägg.

Allra mest spännande just nu är att jag nästan är färdig med första utkastet till Devans dans. Det har tagit betydligt längre tid än jag tänkte att det skulle göra, men kvaliteten såhär tidigt i processen är mycket högre än vad jag förväntade mig. För tillfället skriver jag på det allra sista action- och magispäckade kapitlet. Håller jag den här takten kommer det första utkastet bli klart om två-tre veckor. 

Steins;Gate gavs ut 2011 av studion White Foch och är nog den anime som jag blivit rekommenderad flest gånger de sista åren. Jag har dock inte sett den förrän nu eftersom jag generellt sett har svårt för berättelser som innehåller tidsresande eftersom de sällan håller ihop handlingsmässigt.

Mindre spoilers

Berättelsen börjar rätt segt då Okabe och hans "labbmedlemmar" (tänk kompisar) leker runt med olika teorier om tidsresande. I de första fyra avsnitten byggs karaktärerna upp och trådar läggs upp för framtida konflikter. När de till slut råkar lyckas med ett av sina experiment och därmed uppfinner tidsresande tar handlingen fart. Okabe hjälper några av sina vänner lösa problem de haft i sitt förflutna vilket snabbt får hela världen att spåra ur. Resten av serien går ut på att Okabe måste lista ut ett sätt att ogöra den hjälp han gett sina vänner. Här inser man snart att de fyra första avsnitten var mer genomtänkta än vad de först verkade. Massa subtila ledtrådar och karaktärsdrag blir snart viktiga pusselbitar i Okabes försök att rätta till sina tidigare misstag.

Seriens största styrka är att den vågar dyka djupt in i den smärta som Okabe upplever när han gång på gång måste lida för de misstag han och hans vänner gjort tillsammans. Ibland måste han även utsätta samma vänner för smärta för att ställa världen till rätta igen och efter ett tag frukar man som tittare att den till en början skämtsamma självtituleringen som galen vetenskapsman ska bli sanning.

Jag gillade dock inte avslutningen av serien lika mycket. Genom stora delar av historien hintas det om att det finns en mystisk organisation som tävlar mot Okabe och hans vänner i att bli först att uppfinna tidsmaskinen. Jag blev besviken när de sista avsnitten inte tog upp denna del av berättelsen mer, särskilt inte efter att de hintat så mycket om den i de första avsnitten.

Betyg: 3/5

  

Vill du läsa fler animerecensioner?

• No Game No Life
• Berserk
• Haikyuu!

Fotograf: Håkan Dauvén

För de läsare som inte känner till dig sedan tidigare: vad handlar Arvsblod om?

Arvsblod är min debutroman som jag skrev under 2013. Det är en roman som till viss del försöker problematisera vad ondska är för något, och hur detta kan bekämpas. Men trots dessa lite djupare delar är det till största delen en äventyrsroman med fantasy inslag som jag hoppas att läsarna kan försvinna in i utan att behöva reflektera för mycket kring såpass tunga ämnen som ondska, om läsarna inte själva vill det. I Arvsblod finns det också vissa mystiska och gåtfulla inslag, jag ville att läsarna sakta skulle börja förstå allt mer av både intrig och den fiktiva världen ju längre in i boken de kom. Vissa sidointriger och hela världsbygget tror jag inte heller att läsarna förstår förrän en eventuell omläsning. Jag har alltid själv tyckt att det varit kul att bläddra tillbaka i böcker såsom Robert Jordans The Wheel of Time, spekulera både med mig själv och andra. Något av den känslan ville jag skapa för mina läsare. 

Utan att avslöja för mycket, vad skulle du säga skiljer Blodsband från den första boken i serien?

Tempot är generellt sett högre i Blodsband än i Arvsblod. I Arvsblod var det mycket som behövde presenteras för läsarna. Jag tänker då på karaktärer och intrig, men kanske ännu mer på olika städer, seder och folkslag med mera. I Blodsband är mycket redan presenterat och tempot kan därför skruvas upp lite.  

Du valde att startade ett eget förlag när du skulle ge ut Arvsblod. Berätta om det beslutet.

Jag kände redan från början att jag inte ville förlora tid och kraft på att försöka skicka runt boken till allt för många bokförlag i förhoppningen att bli utgiven av dessa. Jag visste ju hur svårt det är. Istället bestämde jag mig tidigt för att själv ge ut boken. Jag visste då inte hur mycket arbete det innebar och idag tänker jag kanske i lite andra banor, att jag hellre vill fokusera på att bara skriva och inte på själva förlagsverksamheten. 

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Redan på gymnasiet började jag drömma om att skriva en mäktig historisk roman som utspelar sig på stenåldern. Jag hade då läst både Jean M Auel och Sue Harrison och inspirerats av dem, samtidigt som jag kände att jag själv skulle vilja föra handlingarna i deras böcker åt ett annat håll. Det var då jag bestämde mig för att själv skriva en stenålderssaga en dag. När jag sedan långt senare började skriva så startade jag medvetet med något annat (Arvsblod och Blodsband) för att få erfarenhet både av att skriva och att ge ut böcker innan jag började med min stenålderssaga. Inom något år kommer jag återuppta arbetet med stenålderssagan och mitt mål är att skriva en så bra roman som jag någonsin kan. 

Spännande! Berätta mera, vad är det som lockar med just stenåldern?

Tiden som samlare och jägare har alltid fascinerat mig. På något sätt tror jag livet var "renare" och mer naturligt då. Trots att det givetvis kunde vara ett hårt liv som till viss del säkerligen förskönas i dagen samhälle så måste det också ha varit en oerhört spännande tid som inbjöd till stora äventyr. Tänk att som ung man eller kvinna ta med dig några vänner och ge sig ut på en vandring. Att få se platser som man bara hört talas om i sagor, få se platser där ingen människa tidigare varit, eller ännu mer spännande, få upptäcka helt nya folkslag! Detta är nog det som lockar mig mest, det stora äventyret att på den tiden få upptäcka allt från början.

Även mötet mellan olika kulturer lockar mig. Hur reagerade de första bönderna, som enligt ny forskning kom från sydöst, när de träffade samlare och jägare när de tog sig över till Skandinavien? Uppstod många konflikter? Dessa frågor ämna jag skildra i min kommande roman.

Jag läste i en tidigare intervju att du är lite allergisk mot ordet fantasy när du ska beskriva dina böcker. Ser du dig själv som en fantasyförfattare?

Nej, det gör jag inte. Arvsblod och Blodsband utspelar sig ju förvisso i en uppdiktad värld (inspirerad av både romarriket och medeltiden) men det finns inte någon magi eller annat övernaturligt och därför vill jag inte se dem som några direkta fantasyböcker. Sedan så kommer ju min tredje roman inte ha något med fantasy att göra. Och någon gång i framtiden så vill jag även skriva en deckare (kanske i en historisk miljö). Så nej, jag är ingen fantasyförfattare. 

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Det hade varit kul om Jan Guillou läste Arvsblod och Blodsband. Jag tycker om hans böcker, även om han kanske inte är någon direkt favoritförfattare. Jag inbillar mig att han skulle gilla mina böcker, men jag kan lika gärna ha helt fel. Han känns ganska svart och vit så förmodligen skulle han gilla dom mycket eller avsky dem.  

När jag har läst klart Arvsblod och Blodsband, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Min tredje roman förstås! Om du orkar vänta några år. 

    

Mer information om Albin kan ni hitta på hans hemsida och Blodsband kan ni köpa på Adlibris.

”I rejoice in accepting this award for, and sharing it with, all the writers who were excluded from litteratur for so long. My fellow authors of fantasy and science fiction. Writers of the imagination, who for the last 50 years have watched all the beautiful awards go to the so called realists. I think hard times are coming when we will be wanting the voices of writers who can se alternatives to how we live now, and can see through our fear stricken society and its obsessive technologies, to other ways of being. And even imagine some real grounds for hope. We will need writers who can remember freedom. Poets and visionaries, the realists of a larger reality. Right now, I think we need writers who can know the difference between the production of a market commodity and practice of an art.” - Ursula Le Guin

  

Ursula K. Le Guin accepts the National Book Foundation's Medal for Distinguished Contribution to American Letters at the 65th National Book Awards on November 19, 2014.