Blogg

Albin Hedström - Författarintervju0

27 januari 2018

Albin Hedström debuterade 2015 med boken Arvsblod som är del ett i en duologi där vi får följa fyra karaktärer som alla grubblar på svåra frågor. Deras öden flätas snart samman av en mystisk man som säger sig vilja bekämpa ondskan i riket. Nu är Albin aktuell med uppföljaren Blodsband.

Fotograf: Håkan Dauvén

För de läsare som inte känner till dig sedan tidigare: vad handlar Arvsblod om?

Arvsblod är min debutroman som jag skrev under 2013. Det är en roman som till viss del försöker problematisera vad ondska är för något, och hur detta kan bekämpas. Men trots dessa lite djupare delar är det till största delen en äventyrsroman med fantasy inslag som jag hoppas att läsarna kan försvinna in i utan att behöva reflektera för mycket kring såpass tunga ämnen som ondska, om läsarna inte själva vill det. I Arvsblod finns det också vissa mystiska och gåtfulla inslag, jag ville att läsarna sakta skulle börja förstå allt mer av både intrig och den fiktiva världen ju längre in i boken de kom. Vissa sidointriger och hela världsbygget tror jag inte heller att läsarna förstår förrän en eventuell omläsning. Jag har alltid själv tyckt att det varit kul att bläddra tillbaka i böcker såsom Robert Jordans The Wheel of Time, spekulera både med mig själv och andra. Något av den känslan ville jag skapa för mina läsare.

Utan att avslöja för mycket, vad skulle du säga skiljer Blodsband från den första boken i serien?

Tempot är generellt sett högre i Blodsband än i Arvsblod. I Arvsblod var det mycket som behövde presenteras för läsarna. Jag tänker då på karaktärer och intrig, men kanske ännu mer på olika städer, seder och folkslag med mera. I Blodsband är mycket redan presenterat och tempot kan därför skruvas upp lite.

Du valde att startade ett eget förlag när du skulle ge ut Arvsblod. Berätta om det beslutet.

Jag kände redan från början att jag inte ville förlora tid och kraft på att försöka skicka runt boken till allt för många bokförlag i förhoppningen att bli utgiven av dessa. Jag visste ju hur svårt det är. Istället bestämde jag mig tidigt för att själv ge ut boken. Jag visste då inte hur mycket arbete det innebar och idag tänker jag kanske i lite andra banor, att jag hellre vill fokusera på att bara skriva och inte på själva förlagsverksamheten.

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Redan på gymnasiet började jag drömma om att skriva en mäktig historisk roman som utspelar sig på stenåldern. Jag hade då läst både Jean M Auel och Sue Harrison och inspirerats av dem, samtidigt som jag kände att jag själv skulle vilja föra handlingarna i deras böcker åt ett annat håll. Det var då jag bestämde mig för att själv skriva en stenålderssaga en dag. När jag sedan långt senare började skriva så startade jag medvetet med något annat (Arvsblod och Blodsband) för att få erfarenhet både av att skriva och att ge ut böcker innan jag började med min stenålderssaga. Inom något år kommer jag återuppta arbetet med stenålderssagan och mitt mål är att skriva en så bra roman som jag någonsin kan.

Spännande! Berätta mera, vad är det som lockar med just stenåldern?

Tiden som samlare och jägare har alltid fascinerat mig. På något sätt tror jag livet var "renare" och mer naturligt då. Trots att det givetvis kunde vara ett hårt liv som till viss del säkerligen förskönas i dagen samhälle så måste det också ha varit en oerhört spännande tid som inbjöd till stora äventyr. Tänk att som ung man eller kvinna ta med dig några vänner och ge sig ut på en vandring. Att få se platser som man bara hört talas om i sagor, få se platser där ingen människa tidigare varit, eller ännu mer spännande, få upptäcka helt nya folkslag! Detta är nog det som lockar mig mest, det stora äventyret att på den tiden få upptäcka allt från början.

Även mötet mellan olika kulturer lockar mig. Hur reagerade de första bönderna, som enligt ny forskning kom från sydöst, när de träffade samlare och jägare när de tog sig över till Skandinavien? Uppstod många konflikter? Dessa frågor ämna jag skildra i min kommande roman.

Jag läste i en tidigare intervju att du är lite allergisk mot ordet fantasy när du ska beskriva dina böcker. Ser du dig själv som en fantasyförfattare?

Nej, det gör jag inte. Arvsblod och Blodsband utspelar sig ju förvisso i en uppdiktad värld (inspirerad av både romarriket och medeltiden) men det finns inte någon magi eller annat övernaturligt och därför vill jag inte se dem som några direkta fantasyböcker. Sedan så kommer ju min tredje roman inte ha något med fantasy att göra. Och någon gång i framtiden så vill jag även skriva en deckare (kanske i en historisk miljö). Så nej, jag är ingen fantasyförfattare.

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Det hade varit kul om Jan Guillou läste Arvsblod och Blodsband. Jag tycker om hans böcker, även om han kanske inte är någon direkt favoritförfattare. Jag inbillar mig att han skulle gilla mina böcker, men jag kan lika gärna ha helt fel. Han känns ganska svart och vit så förmodligen skulle han gilla dom mycket eller avsky dem.

När jag har läst klart Arvsblod och Blodsband, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Min tredje roman förstås! Om du orkar vänta några år.

Mer information om Albin kan ni hitta på hans hemsida och Blodsband kan ni köpa på Adlibris.

The realists of a larger reality0

24 januari 2018

En av fantasyvärldens allra mest lysande individer har lämnat oss. Ursula Le Guin var före sin tid, tänjde gränser och försvarade all fantastik både från inre och yttre fiender.

”I rejoice in accepting this award for, and sharing it with, all the writers who were excluded from litteratur for so long. My fellow authors of fantasy and science fiction. Writers of the imagination, who for the last 50 years have watched all the beautiful awards go to the so called realists. I think hard times are coming when we will be wanting the voices of writers who can se alternatives to how we live now, and can see through our fear stricken society and its obsessive technologies, to other ways of being. And even imagine some real grounds for hope. We will need writers who can remember freedom. Poets and visionaries, the realists of a larger reality. Right now, I think we need writers who can know the difference between the production of a market commodity and practice of an art.” - Ursula Le Guin

Ursula K. Le Guin accepts the National Book Foundation's Medal for Distinguished Contribution to American Letters at the 65th National Book Awards on November 19, 2014.

Fantasy Personligt Skrivande Övrigt

Top 5 fantasytrilogier0

21 januari 2018

Från N.K. Jemisins skildring av den nedbrutna Essun i Broken Earth-trilogin till Robin Hobbs Farseer-trilogi om lönnmördaren Fitz. Det finns fler bra fantasytrilogier att läsa än vad de flesta klarar av att läsa på en livstid. Men vilka är de allra bästa?

5. The Nagash Trilogy

Black Library är en källa för fantasy och sci-fi böcker som jag tror att många missat. Deras varumärken Warhammer Fantasy och Warhammer 40K förknippas främst med figurspelen som bär samma namn. Men det finns en mängd bra boktitlar att titta närmare på både för fantasy- och sci-fi-läsare. Min personliga favorit på fantasysidan är trilogin om Nagash – den mäktigaste nekromantikern genom historien och fadern till både vampyrerna och de odöda. Alla Black Librarys böcker i serien Time of Legends går att läsa självstående och de bästa att börja med är Nagashtrilogin.

4. The First Law Trilogy

Joe Abercrombie, a.k.a Lord Grimdark, slog igenom 2006 med sin First Law-trilogi. Det är en lättläst och händelsefylld berättelse med starka karaktärer. Den bittra krypplingen Sand Dan Glokta är min absoluta favoritkaraktär i alla böcker jag läst.

“You are aware, I suppose, that I lived through two years of torture? Two years in hell, so I can stand before you now. Or lean before you, twisted as an old tree root. A crippled, shambling, wretched mockery of a man, eh, Lord Hoff? Let us be honest with one another. Sometimes I lose control of my own leg. My own eyes. My own face." He snorted. "If you can call it a face. My bowels, too, are rebellious. I often wake up daubed in my own shit. I find myself in constant pain, and the memories of everything that I have lost nag at me, endlessly." He felt his left eye twitching. Let it twitch. "So you can see how, despite my constant efforts to be a man of sunny temper, I find that I despise the world, and everything in it, and myself most of all. A regrettable state of affairs, for which there is no remedy.” - Sand Dan Glokta

3. The Dark Elf Trilogy

R.A. Salvatore skapade i sista stund svartalven Drizzt Do'Urden som en bikaraktär i Icewind Dale-trilogin, efter att hans förlag bett honom ersätta en annan karaktär. Drizzt har sedan dess blivit en av Dungeons & Dragons mest populära karaktärer. Salvatore insåg att det var något speciellt med Drizzt och beslöt sig för att skriva en hel bokserie som beskrev karaktärens bakgrund.

Drizzt växte upp i Menzoberranzan, svartalvernas underjordiska huvudstad, där demongudinnan Lolth härskar. Där tävlar åtta mäktiga familjer om att vara närmast Lolth. Drizzt inser att han kommer få svårt att bevara sitt godhjärtade sinne i en stad där män inte är värda något och alla hugger varandra i ryggen för att klättra i hierarkin. Karaktären Drizzt är enkel att gilla och staden Menzoberranzen är bland de mest fascinerande platser jag läst om.

2. Mistborn

Den författare som håller absolut högst lägstanivå av alla fantasyförfattare är Brandon Sanderson. Med sina välplanerade karaktärsark och handlingar och med de mest genomtänkta magisystemen du kan föreställa dig sjunker man alltid djupt in i hans världar. Han har flera intressanta serier men min favorit är Mistborn-trilogin. Handlingen utspelar sig 1000 år efter att hjälten som skulle rädda världen misslyckats. The Lord Ruler (tänk Sauron) har erövrat allt, mänskligheten är förslavad och aska regnar konstant från himlen. En liten grupp av allomantiker ska nu göra ett försök att stjäla ett av Lord Rulers mest skyddade föremål.

1. Lord of the Rings

Hur ska man beskriva storheten med fadern av all fantasylitteratur? Kort och gott är det för att både världsbygge, handling och karaktärer är av allra högsta kvalitet än idag, 60 år efter att den skrevs. Tolkien tillbringade flera årtionden med att bygga upp historien, kulturerna, och språken till detta mästerverk. Men den innehåller även en handling med djup och bredd som få av dagens författare lyckas åstadkomma. Till råga på allt är också nästan alla karaktärer så minnesvärda att du aldrig kommer glömma deras namn. Om du kan svälja de stundtals långrandiga beskrivningarna är Sagan om Ringen än idag den ohotade ettan på fantasytronen.

Vilka är era favorittrilogier?

Böcker Fantasy Övrigt

Mitt läsande 20170

09 december 2017

Inför 2017 var mitt huvudsakliga mål att läsa ännu fler svenska fantasyböcker och därmed få bättre koll på hur svensk fantastik stod sig mot de internationella böcker jag läst genom åren. Jag kände mig peppad på att ta an läsandet på ett mera akademiskt sätt, att studera de böcker jag läste mer aktivt för att bli bättre i mitt eget skrivande... I efterhand önskar jag att någon stoppat mig.

Innan jag tog mig an de svenska böckerna ville jag först läsa färdigt en del serier som jag påbörjat. Tower Lord, Queen of Fire som avslutade Anthony Ryans Shadow of the Raven trilogi. Words of Radiance, Brandon Sandersons andra bok i Twillight Archive serien. The Obelisk Gate, N.K. Jemisins andra bok i Broken Earth serien. Tyvärr var samtliga böcker sämre än dess föregångare.

Jag läste även Sandersons novellsamling Arcanum Unbounded: The Cosmere Collection, som förutom några enstaka undantag mest innehöll en massa berättelser som kändes helt överflödiga. Jag har fortfarande svårt att förstå mig på noveller, det är ytterst få av dessa som jag tycker fyller någon mening eftersom man nästan aldrig hinner lära känna karaktärerna eller världen på ett sätt som gör att man bryr sig om vad som ska hända dem.

Den första svenska boken jag tog mig an var Marcus Olaussons De Rotlösa. Jag hade längtat efter denna bok då jag på förhand ansåg att den verkade vara den allra mest lovande svenska boken i genren episk fantasy. Under resten av året läste jag flera svenska böcker. Elda Blod, Cirkeln, Bäraren, Drakhornet, Tredje Principen, Arvsblod, Fred så Gyllene, Skymningseld, Drakviskaren. Tyvärr levde inte De Rotlösa upp till de höga förväntningar jag hade och de andra böckerna föll mig inte heller i smaken. Trots att de flesta är skrivna av författare som jag ansett vara extra framträdande inom svensk fantastik. Att jag inte fastnade för någon av dem gjorde mig rätt besviken och tåg hårt på min läslust.

Jag behövde därför pausa den skönlitterära läsningen och hoppade istället på en del fackböcker. On Writing, Lying, The Strange Death of Europe, Sapiens, On Tyranny och Synligt Lärande för Lärare. Är man intresserad av de olika sakområdena som böckerna berör kan jag rekommendera dem allihop. Min läslust var åter igen påfylld. Det är lustigt hur det där fungerar. För att jag ska orka läsa böcker behöver jag läsa bra böcker som ger mig energi.

Jag var dock inte så pass motiverad att jag orkade hoppa på fler svenska fantasyböcker. I stället tog jag mig an några gamla och moderna klassiker. Böcker som jag hittat på diverse listor över "bästa fantasyböcker". Det här kan inte gå fel... tänkte jag. Chronicles of the Black Company, The Steel Remains och Neverwhere. I samtliga tre fall tog jag mig inte längre än 4-5 kapitel innan jag lade ifrån mig böckerna. Samma sak hände också när jag skulle bryta av fantastiken och läsa "den bästa boken genom alla tider", som tre personer oberoende av varandra kallat The God of Small Things.

Sämst: Den allra största besvikelsen var dock The Return of Nagash. De första trilogin om den store nekromantikern är en av mina favoritserier men den här ensamstående och avslutande boken i sagan om Nagash var otroligt dålig. Ett ovärdigt slut på en fantastisk antagonist.

Bäst: Det är svårt att bestämma vilken bok som har varit bäst under året. Ingen har fått 5 av 5 i betyg (förutom en av novellerna i Sandersons antologi). Men The Obelisk Gate och Words of Radiance var helt okej. Även Uprooted, Emperors Blades, The Hundered Thousand Kingdom och Steelheart var läsvärda.

Sammantaget: I det stora hela var läsåret 2017 en stor besvikelse. Jag hoppas att det här var en tillfällig dip och inte början på en trend. Ska försöka tänka på att inte överanalysera alla böcker jag läser nästa år.

Personligt Recensioner Skrivande Övrigt

Lovisa Wistrand - Författarintervju0

18 november 2017

Lovisa Wistrand är aktuell med sin debutroman Drakviskaren, en highfantasyberättelse där vi får följa solalven Iszaeldas jakt på hämnd.

För mig dök ditt namn upp från ingenstans under hösten när du släppte din highfantasybok Drakviskaren. Snabbt förstod jag att det här var något speciellt då lovord om boken haglade över sociala medier. Berätta lite grann om dig själv och hur du började skriva fantasy.

Redan när jag som barn läste David Gemmells heroiska fantasyböcker, fastnade jag för genren, och sedan inspirerades jag av Christopher Paolinis unga ålder som författardebutant (han var bara 15 när han kom ut med ”Eragon”). Vid 14 års ålder gav jag mig därför på mitt eget första fantasymanus. Det gick så där för att vara ärlig, och manuset var nog alldeles för likt ”Harry Potter”. Bättre gick det när jag var 18 och skrev en fantasybok om sjöjungfrur som gymnasiearbete. Någonstans där började jag inse att det här med tegelstenslånga böcker var min grej. Jag tycker fortfarande synd om lärarna som behövde ta sig igenom alla 400 sidor, men det är ändå ”kort” om man jämför med längden på böckerna jag skriver i dag.

Så varför skriver jag just fantasy? Om jag ändå visste. Ibland känns det som en förbannelse. Flera gånger har jag försökt skriva andra saker, men på något sätt smyger det sig alltid in magi, drakar eller andra övernaturligheter. Den verkliga världen kan kännas rätt begränsande. Själv tycker jag om att få fria händer, att vad som helst kan hända – och utnyttja det.

Bortsett från böckerna och fantasyn, är jag fästmö, kattägare och uppsalabo. Min fästman skriver också, och är grym på det, så på fritiden blir det mycket skrivande samt utbyte av texter. Annars älskar vi båda att resa och det är även på det viset jag får mycket av min inspiration.

Din huvudperson är en alv och du skriver i förstapersonsperspektiv. Det måste ha varit en intressant utmaning. Känner du dig som en alv i vanliga livet också eller hur landade du i det formatet?

Haha! Ja precis, jag är egentligen en alv. Det är min stora hemlighet här i livet. Skämt åsido, är förstahandsperspektiv något jag personligen älskar när jag själv läser böcker. Jag tycker att man kommer närmare huvudkaraktären på det sättet. Lite att jämföra ett förstapersonsperspektiv i dataspel, gentemot ett tredjepersons. Det blir du, som läsare eller spelare, som får uppleva allting. Du hamnar ett steg närmare händelserna och plötsligt blir boken mer verklig. Det är nästan att du kan känna doften av stekos och känslan av torrt gräs under fötterna.

Förr när jag skrev, vågade jag inte skriva annat än tredjepersonsperspektiv, för jag kände att det var det man skulle göra. Att det var det som var accepterat – särskilt inom fantasyn. Men någonstans där på vägen slutade jag bry mig om vad andra skulle tycka, och tog de val jag tyckte gynnade historien mest. Som, enligt mig, fick berättelsen att komma fram på bästa sätt.

Hur skiljer sig Drakviskaren från andra böcker i samma genre?

Det här med starka kvinnliga huvudpersoner har blivit stort på sistone, men främst inom young adult-litteraturen. Inom den episka high fantasyn är det fortfarande könsstereotypiskt, tycker jag, där de mest kända böckerna består av manliga hjältar som ska rädda försvarslösa unga kvinnor från faror. Ungefär. Eller så ska de inte rädda någon, utan bara slåss och vara hjältar. Kanske får de en ungmö på köpet. Självklart ville jag då ha en kvinna i huvudrollen och göra henne stark och modig – ja, på gränsen till dumdristig – och det var extra roligt att hon blev alv. De framställs ofta så ädla och försiktiga, kan man tycka, något som Iszaelda verkligen inte är. Resten av alvfolket är däremot det, och vår huvudkaraktär får kämpa för rättigheterna att ens använda vapen.

Något som annars är typiskt fantasyböcker är väl sommarskogarna, mjöden, medeltiden. Det har jag också gjort allt för att komma ifrån. I Drakviskarens början ser vi en del skog, men den är kall och täckt av snö och is, och ju mer boken fortskrider presenteras djungler, vulkaner och oändliga öknar. Samtidigt har jag försökt ge varje art, varje folkslag, unika drag och kulturer som skiljer sig stort från det som är normalt inom genren. De har alla sina egna gudar, ritualer och kläder som de klär sig i. Stjärnalverna har mörka traditioner med offer och blodsutgjutelse, medan solalverna tillber solen och naturen och blir svaga i brist på solljus.

Kan du beskriva för oss aspirerande författare hur det känns att äntligen bli utgiven och vad vi kan vänta oss efter att våra böcker släppts?

Att bli utgiven kändes lite som att fylla år. Ingenting särskilt, alltså. Releasen kom och gick och det kändes faktiskt som vilken annan dag som helst. Himlen täcktes inte av fyrverkerier och hela världen stannade inte upp för att beundra detta nya verk som kommit ut på marknaden. Att skriva kontrakt var roligare än releasen. Då hade jag några veckor där jag gick runt och inte riktigt förstod att jag faktiskt skulle ge ut en bok, eller nej – tre. Att sedan få vara delaktig i omslagsprocessen och därefter diskutera saker som bokmässor, signeringar och vad ska vi ha för baksidestext, var riktigt roligt.

Drakviskaren är egentligen mitt fjärde manus, och den här gången trodde jag verkligen på historien och satsade mycket på dramaturgi och karaktärer. I takt med åtskilliga skrivarkurser fick den genomgå flera omgångar redigeringar, och eftersom jag ville maximera chanserna till att få ett förlag intresserat anlitade jag både lektör och redaktör på egen hand. Att de skulle älska manuset så mycket var jag absolut inte beredd på, och säkert var det deras lovhyllningar som fick det utgivet.

Vad man kan förvänta sig efter utgivning, är att man behöver kämpa mycket med marknadsföringen. Och det är sant, oavsett om du ger ut via ett stort förlag, ett mindre, eller om du vill satsa på egenutgivning. I dagens läge är konkurrensen enorm och varje enskild författare behöver anstränga sig till tusen för att nå sina läsare. Själv startade jag tidigt upp en författarsida på Facebook. Det har blivit min ”bas” kan man säga, där jag försöker uppdatera så ofta som möjligt. Nu har jag snart 900 följare och det är mycket tack vare Facebooks annonsverktyg.

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Oj, det här var svårt. Jag skulle nog tänka strategiskt och välja någon med stort inflytande. Kanske en kändis med stor blogg, som skulle kunna lyfta boken och tipsa om den för sina läsare. Annars vore det löjligt roligt om George R.R. Martin läste och gillade den. Det vore på något sätt ett kvitto på att jag skrivit någonting bra.

När jag har läst klart Drakviskaren, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Någon annan svensk fantasybok, eller böcker av svenskar överhuvudtaget. Förr var jag rejält insnöad på amerikansk och engelsk litteratur och tyckte inte alls om att läsa på svenska, men nu har jag kommit över det och försöker läsa ikapp det jag missat. Jag kan framförallt rekommendera Sara Dalengrens serie om Flocken, Alice Ekströms böcker samt den episka rymdoperan ”Svärmen” som min fästman Åke Qvarfort håller på att skriva i detta nu. Sedan är så klart David Gemmells böcker, för att ändå nämna något utländskt, ett måste för alla fantasyälskare därute.

Mer information om Lovisa kan ni hitta på hennes facebook och Drakviskaren kan ni köpa på SF-bokhandeln.

Författarintervjuer Skrivande Övrigt

JL Fantasy