Blogg

Du behöver antagonism när du berättar om ditt varumärke – här är anledningen0

07 juli 2018

I en städskrubb under trappan hos sin faster bor unge Harry. På sin elfte födelsedag får han reda på att han har magiska förmågor och börjar studera på en hemlig skola för trollkarlar och häxor. Harry blir snabbt tidernas bästa elev. Han är bästis med alla och lärarna, de formligen älskar honom. Efter sju år går han ut med toppbetyg, blir skolans nya rektor och lever lycklig i alla sina dagar.

J.K. Rowlings värld må vara charmig att bara njuta av, men om Harry Potter skrivits enligt ovanstående skulle serien aldrig haft skuggan av en chans till framgång. Skissen ovan rymmer inte ens en komplett berättelse; här saknas essentiella ingredienser: Voldemort, Dödsätare, kärlekstrassel och alla andra källor till konflikt i Harrys liv.

Det här vet du såklart. Ingen som läser den här bloggen tror att det går att skriva en berättelse utan konflikt. Ändå är det ungefär så Harry Potter skulle ha skrivits om någon av alla de marknadschefer jag träffat hade hållit i pennan. På tok för många berättar nämligen om sina varumärken i dag genom tillrättalagda solskenshistorier. Så fort folk ska representera ett varumärke – ett personligt varumärke så väl som ett som anställer tusentals – tycks de falla in i att berätta utan konflikter, utan antagonism. De skippar Voldemort.

Ska jag lyssna på dig och bli intresserad av ditt varumärke, kommer du aldrig lyckas engagera mig med utläggningar enbart om hur bra det kommer gå för dig och varför du eller din bok är så fantastisk. Nyckeln till att engagera ligger istället i vad som står emot dig och varför du mycket väl kan komma att misslyckas.

Voldemort

Vad är en varumärkesberättelse?

Först några ord om det här med “varumärkesberättelse”, eller “brand story” om vi pratar utrikiska. Begreppet används vitt och brett och verkar betyda olika saker för olika företag och personer.

Jag använder begreppet för att beskriva det kunder oftast verkar efterfråga när de ber mig och mina kollegor på Uppfatta (text- och varumärkesbyrå) att hjälpa dem “hitta och berätta sin brand story”. Då visar det sig att de oftast behöver få ihop sitt varumärkes mission, värden, budskap och till viss del historik, i ett enda sammanhängande narrativ.

Detta narrativ ska sedan kunna appliceras i olika medier, användas och tolkas på lite olika sätt av alla varumärkets anställda. Oavsett medium eller vem som berättar, ska det som kommer ut ge publiken samma känsla. En idé om vad varumärket försöker åstadkomma, varför, vad bakgrundsberättelsen är och, självklart, hur produkten eller tjänsten passar in i narrativet.

En viktig skillnad mellan berättande för varumärken och en berättelse i en roman, är att det senare behöver ett berättelseark, en intrig, kalla det vad du vill. Varumärkens berättande är pågående, något tydligt slut finns inte. Det ställer ännu större krav på att varumärken måste ha koll på alla de beståndsdelar som ligger till grund för att pågående och återkommande kunna berätta om sitt varumärke. Vad kämpar varumärket för? Varför? Hur ser dess omvärld ut? Antagonism, som jag ska komma till alldeles strax, är en sådan viktig beståndsdel.

Vad är syftet med en varumärkesstory?

Varför behöver du då en varumärkesstory, på vilket sätt är en sådan användbar?

För att skaffa fans.

Precis så. Jag vill inte komplicera det mer. När någon hör talas om ditt varumärke och dess story ska hon känna att hon vill vara en del av det. Det där kan jag ställa mig bakom! Det där vill jag följa, stötta, uppleva, påverka! Och när hon en gång konsumerat produkten eller tjänsten, ska hon vilja komma tillbaka och, allra viktigast: berätta berättelsen för andra.

Fotbollsfans

Svenska fotbollfans

Antagonism och dess dygder

Så kommer vi till antagonismen som del i varumärkesberättelsen. Jag tänker tackla fyra vanliga misstag och vanföreställningar om antagonism och ge exempel som förhoppningsvis inspirerar dig att utveckla hur du berättar om ditt varumärke.

Misstag 1: Du tänker på antagonist och skurk som samma sak

De saker som skapar konflikt, som står emot huvudkaraktären i en story, är antagonistiska krafter. De antagonistiska krafterna ska representera värden som på olika sätt står emot huvudpersonens värden.

De antagonistiska krafterna kan ta formen av en klassisk skurk. I många typer av berättelser är en bra skurk essentiellt. En Bondfilm är till exempel aldrig bättre än skurken. Star Wars skulle ha varit en parentes i filmhistorien utan den ikoniske Darth Vader. Och som sagt så behöver Harry Potter sin Voldemort.

Fysisk form är inget måste för de antagonistiska krafterna. Jag älskar den klassiska komedin As Good As It Gets (Livet från den ljusa sidan). Jack Nicholson spelar Melvin, en narcissistisk och fyrkantig författare som har fullt upp med att älska sig själv. Han träffar Carol (Helen Hunt) och direkt ser publiken att det finns en kemi där, men ett stort hinder står i vägen för en potentiell relation. Ingen skurk, inte en annan man eller en kvinna som skapar en kärlekstriangel, utan Melvins personlighet. Så Melvin är huvudkaraktär, men samtidigt antagonisten, eller snarare är hans egoistiska personlighet den antagonistiska kraften. Han måste förändras om det här förhållandet ska bli av.

Okej, de flesta varumärken står inte i konflikt med sig själva (även om interna problem ofta står i vägen i större organisationer), men de flesta varumärken kämpar heller inte mot Bondskurkar. Du måste identifiera de antagonistiska krafterna i ditt varumärkes historia. Vad är det för snedvridna värden i världen eller i dig själv som du står emot och rättar till?

Washington Post

Washington Post slogan

Grymt exempel: Washington Posts nya slogan

Tidigt 2017 bytte välrenommerade amerikanska tidningen Washington Post sin slogan till “Democracy Dies in Darkness” (‘Demokrati dör i mörker’). Kraftfullt, och opassande enligt vissa.

Jag säger bara detta: Sett i kontexten Trumps valseger och hans konstanta kommentarer om fake news och “the failing media”, säger denna slogan så mycket. Genom den gör The Post ett tungt statement. De är ljuset som står emot mörkret, demokratins bevarare. Följden blir att du som prenumerant inte längre betalar för tidningen – du bevarar demokratin. Det är en tung varumärkesstory det.

Vinner de över många Trump-supportrar med den här ståndpunkten? Absolut inte. Men det är inte målet; deras mål är att elda upp sina följare, tillika Trumps motståndare.

Med hotet mot demokratin som en tydlig antagonistisk kraft (i det här fallet dessutom faktiskt representerat av en typisk filmskurk), har faktiskt prenumerationer på amerikanska tidningar stigit. I det här fallet är det tragiskt att det behövs, men antagonism hjälper.

Misstag 2: Din story saknar antagonism

Huvudkaraktären vill något, men kan inte få det på grund av X. Utan X, finns det ingen story. Utan X, så kan Frodo faktiskt simply walk into Mordor och kasta ned ringen.

One does not simply walk into Mordor

Boromir - One does not simply walk into Mordor

I en film eller bok finns det en eller flera antagonistiska krafter som skapar konflikt. Frodo måste undvika Saurons undersåtar (personlig konflikt), ta sig igenom Midgårds förrädiska landskap (utompersonlig konflikt) och samtidigt kämpa med sitt eget psyke och tvivel på om han klarar det (inre konflikt). Det är konflikt på flera nivåer och berättelsen blir mer engagerande genom den komplexiteten.

Konflikt tvingar fram val och det är i valen som karaktärer precis som varumärken får sitt tillfälle att briljera. Hur ska du tackla de tuffa val ditt varumärke måste göra? Det säger ganska mycket om varumärket.

Misstag 3: Du tror att ingen konflikt är bra för ditt varumärke

Antagonism och konflikt är bra för ditt varumärke, för det ger dig en sparringpartner, något du måste bättra dig själv för att segra över. I sin bok Story, skriver Robert McKee:

“The more powerful and complex the forces of antagonism opposing the character, the more completely realized character and story must become.”

Ändå är de flesta rädda för konflikten. Det gäller från stora till små aktörer; jag har suttit med vd:ar för nationella storbolag såväl som enmansföretagare som vägrar ta i konflikt. De tror att fler ska lyssna på storyn om det är en simpel solskenshistoria. För en författare specifikt kan det låta såhär:

Jag fick en grym idé till för min nästa bok och sen skrev jag den på några veckor. Nu när den är ute har den fått 4 av 5 eller 5 av 5 på varenda blogg och en läsare skrev att det var den bästa fantasyboken hen någonsin läst

Det är inte bara det att det här är ointressant berättande – det är aldrig sant. Även om din produkt är ett smaskigt pulver som gör mig odödlig om jag blandar ned en tesked i morgonkaffet, så kommer ditt varumärke att möta hinder och behöva göra tuffa val. Trots odödligheten kommer stora skaror att avsky din produkt.

Så jag frågar dig: Vilka källor till konflikt står mellan ditt varumärke och framgång?

Snälla svara nu inte: “jag har inga konkurrenter, ingen har skrivit en liknande bok tidigare, men folk känner inte till mitt varumärke så min konkurrens är okunskap” eller “jag måste nå ut, jag når inte ut till rätt folk.”

Säger du så, då svarar jag bara: “Najs, spendera alla dina pengar på marknadsföring så har du räckvidden och uppmärksamheten. Eller ansök om lån för att göra det, eftersom du har ett vattentätt case kommer du ju få lånet.”

Här börjar du vrida på dig, för djupt inom dig vet du att det finns mer komplexa hinder. “Jaa, i och för sig, det finns också risken att folk kommer tycka boken är lite för udda …”

Där. Nu närmar vi oss det mumsiga: Källorna till faktisk konflikt som förvandlar din berättelse från den om en promenad in i Mordor till en engagerande kamp som folk kan fastna för.

Vilka är de antagonistiska krafter ditt varumärke måste stå emot?

Vilka värden är de du måste framhäva respektive nedgöra?

De saker du definierar som antagonistiska i förhållande till dig och ditt varumärke, definierar i högsta grad dig.

Misstag 4: Du är säker på att du är ‘the good guy’

Arketypiska berättelser har lärt oss att tänka i termer som gott och ont, rätt och fel. Men i den verkliga världen finns det få objektivt onda skurkar som helt enkelt har fel. Så berätta då inte din varumärkesberättelse som om dina motståndare är Sauron, Voldemort eller nazister.

Dina konkurrenter är bara helt vanliga människor som arbetar för ett annat varumärke, som i större eller mindre mån ser ditt varumärke som skurken. Du tycker att marknaden behöver din produkt, så du kämpar för att den ska få marknadsutrymme. Dina konkurrenter, ja de tycker deras är bättre så de kämpar omvänt för att behålla sin marknadsandel.

Så varför inte måla den mer exalterande bilden av ditt varumärke som riddaren i skinande rustning, kommer inte det engagera fler?

Nej. För en berättelse om gott och ont, en berättelse om rätt och fel, har ingen konflikt. Finns där inget val, finns det ingen story. Om du berättar storyn om ditt varumärke som om ditt varumärke är bäst och alla motståndare och hinder du möter är “onda” och “dumma” – varför ska då eventuella följare bry sig? Varför skulle någon ansluta sig till dig om det är givet att du vinner? Dessutom antar den typen av berättande ofta en arrogant ton.

Om du representerar ett varumärke du hoppas är up and coming, tänk då också på att många av dina framtida följare i dag kan vara följare till de där korkade fienderna. De vill inte bli tilltalade som om de är korkade. Skulle du vilja det? Om du sedan länge läst några favoritförfattare, och sedan kommer en nykomling med sin roman och babblar på i någon podd om att det där du läst är skräp – hur får det dig att känna dig?

Undvik detta genom att acceptera vår komplexa verklighet och se till att du berättar storyn som om de andra alternativen är om inte bra så åtminstone helt förståeliga och motiverbara val – för att sedan komma till varför ditt är aningen bättre när allt kommer omkring.

Jag hoppas det här komplicerar det för dig!

Får den här texten dig att känna dig lite mer förvirrad inför hur du ska tänka på ditt varumärkes berättelse?

Bra! Det vill säga: din varumärkesberättelse ska inte vara förvirrande, men om du vill vara nog intressant för att engagera och fastna hos folk, kan du inte trumma på med en simplistisk solskenshistoria. Våga ge den lite mer bett genom att erkänna att det finns antagonistiska krafter, starka sådana. I form av konkurrenter (personlig konflikt), förhållanden på marknaden eller i samhället (utompersonlig konflikt) och förutsättningar inom dig och ditt liv (inre konflikt). Konflikterna framhäver vikten av att följare ansuter sig till dig – annars kommer de antagonistiska krafterna att segra.

Berätta vad det är du möter, så finns chansen att jag sällar mig till din kamp.

– – –

Författaren till detta gästinlägg är Samuel Stenberg som till vardags UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium. Den här texten är en svensk version av en story på engelska.

Skrivande Övrigt

Swecon 20180

24 juni 2018

Detta var andra gången jag besökte Swecon, en science fiction- och fantasykongress som ägde rum den 15–17 juni i Stockholm. Där träffas branschmänniskor och fans inom fantastik i ett fullspäckat program med föredrag, paneler och gruppdiskussioner.

Swecon 2018

Årets Swecon blev en annorlunda upplevelse jämfört med året innan. Förra året var jag något nervös inför besöket då jag inte visste vad jag skulle vänta mig. Jag hade planer och ambitioner för att lära känna en del branschmänniskor men jag var osäker på om mitt introverta jag skulle lyckas knyta några efterlängtade första kontakter inom fantasysverige. Jag gick på så många paneler jag bara orkade och fick ganska snart en huvudvärk som höll i sig under stora delar av helgen. Förra året var kort och gott en chock och hade det inte varit för några särskilt lyckade möten som jag snubblade in i så hade jag kanske inte återvänt.

Den här gången visste jag mer vad jag gav mig in i. Jag stressade inte till alla programpunkter och jag kände igen många både från året innan och från de sociala forum som jag blivit mer aktiv i. Jag tog mig mer tid att prata med andra deltagare än vad jag gjorde förra året och på det stora hela var det en betydligt mer avslappnad upplevelse. Det gjorde att det kändes som att jag kom hem snarare som att jag var ute på djupt vatten.

Skriver du fantastik och inte besöker Swecon så missar du något som är en väsentlig del av författarlivet. Inte bara allt det roliga som Swecon erbjuder men även möjligheten att synas, knyta nya kontakter och lära känna branschen inifrån. Det kostar en del att fixa mat och boende men de pengarna är en investering i ditt författarskap.

Panel 1

Jag såg ett tiotal paneldiskussioner den här gången. Ovan har ni den allra första panelen för konventet som också var en av de mer intressanta för mig. Betaläsning med Karl-Johan Norén, Thomas Årnfelt, Elin Holmerin och Sten Rosendahl.

Terraforming föredrag

Jag såg även några intressanta föreläsningar, bland annat Patrik Centerwalls föreläsning om etik i fantasylitteratur. Men precis som förra året var den allra mest matnyttiga föreläsningen den av Jesper Strage. Förra året föreläste han om ekonomin och logiken bakom olika typer av kolonier och i år pratade han om terraformande någonsin skulle kunna vara ekonomiskt gångbart.

Paneldebatt 2

Allra störst för min egen del var panelen om böcker som blivit till TV-serier. Jag är rätt van att prata framför grupper av människor men det var ändå nervöst att delta i min allra första panel. Väl på plats kändes det dock helt naturligt och nervositeten försvann. Stort tack till de andra paneldetagarna Britt-Louise Viklund, Eva Holmquist, och Tommy Persson som gjorde att allt flöt på bra. Särskilt stort tack till Marika Lövström som var moderator och lugnade mig inför panelen.

Paneldebatt

Efter en stund insåg jag att det var rätt roligt att sitta med i panel. Jag var tvungen att hålla lite extra koll på mitt ego som fick en ordentlig boost av att sitta inför en publik och prata nörderier.

Det som dock var det allra största nöjet med Swecon var att få träffa både gamla och nya vänner inom skrivandet. Att vara aspirerande författare blir lätt ett ganska ensamt företag. Ovan ser ni Leif Wallsby som likt mig också skriver fantasy och håller på att redigera sitt manus. Vi pratade mycket om skrivande vid flera tillfällen under helgen och beslöt att vi skulle betaläsa varandras texter.

Pia Lerigon

Under lördagen pratade jag om lektörläsning och även lite politik med Pia Lerigon som bland annat driver podcasten Skrivdrömmar.

Marcus Olausson

Även om vi inte hann umgås lika mycket som vi gjorde i fjol så fick jag en liten stund tillsammans med Marcus Olausson vilket var efterlängtat.

Patrik Centerwall

Under söndagen hann jag ta en fika med Patrik Centerwall som jag tidigare intervjuat på bloggen.

Boknördar som gillar fantasy och sci-fi

Två andra höjdpunkter ur helgen var då facebookgruppen Boknördar som diggar fantasy & sci-fi träffades och diskuterade vilka böcker man köpt, författare och allmänna intryck av mässan.

Johan Anglemark

På lördagkväll var jag rätt trött efter alla paneler och allt minglande. Jag slog mig ner i hallen och övervägde att gå till hotellrummet för att kunna kliva upp tidigt och skriva lite på morgonen. Medan jag satt där och reflekterade över dagen kom Johan Anglemark och slog sig ner bredvid mig. Det var extra roligt eftersom Johan är något av en rockstjärna inom fandom. Bara någon minut senare hade den lugna hallen förvandlats till en grupp av människor som samlats runt Johan för att prata om det ena och det andra. Jag satt mest tyst bredvid och njöt av upplevelsen.

Tack för denna gång Swecon. Vi syns igen nästa år i Västerås.

Personligt Skrivande Övrigt

Patrik Centerwall - Författarintervju0

28 april 2018

Patrik Centerwall är aktuell med sin debutroman Klockan och Spegeln där vi får följa Marcus vars föräldrar reser mellan dimensioner och samlar information om olika kulturer och civilisationer. Vad Marcus föräldrar inte vet är att han ibland lånar fickuret som visar var och när portalerna öppnas och ger sig av själv.

Patrik Centerwall

Du verkar vara en man av många talanger Patrik. Vinnare av Alvar Appeltoffs Minnespris, poet, drinkexpert, f.d ordförande för Göteborgs Tolkiensällskap, novellförfattare, filosof, musiker och nu även romandebutant. Min första fråga blir därför givetvis – vilken är den bästa hemmadrinken?

Det är naturligtvis en Dry Martini. En klassiker som alltid är lika njutbar och som inte är svår att blanda. Jag lägger själv inte särskilt stor vikt vid vilken sorts gin som används. Det ska naturligtvis inte vara någon av de riktigt smakstarka ginsorterna som Hendricks, men om du använder dig av Gordons eller Beefeaters eller något annat av de vanliga märkena spelar enligt min mening inte stor roll. Av avgörande vikt är dock vilken sorts vermouth du blandar med. Det duger helt enkelt inte med något annat än torr Noilly Prat, och så är det med den saken.

Mängden gin respektive mängden vermouth är en smaksak. Jag vill själv ha min Dry Martini riktigt torr men kan nog tycka att de som anser att det räcker att ha en öppnad flaska vermouth i samma rum när de dricker sitt glas med gin överdriver aningen. Personligen blir jag nöjd med ungefär en sjättedel vermouth, men det är som sagt upp till var och en. Att drinken sedan ska röras, inte skakas, är väl så självklart att jag nästan inte behöver nämna det?

Jag får väl erkänna att jag inte fäster större vikt vid citronskalet, men precis som Trapper John i filmen MASH så kan jag inte dricka min drya utan en oliv i.

Kan du förklara ditt särskilda engagemang för Tolkien?

Det går ju att komma dragande med någonting om att The Lord of the Rings var min första stora läsupplevelse och att det är en bok jag alltid återkommer till, eller säga något om att jag träffade min fru i Göteborgs Tolkiensällskap, men faktum är att det finns andra saker som gör att jag värderar Tolkien så högt. Det handlar om hur han visade mig hur litteratur kan trigga fantasin och hur litteratur kan betyda något. För Tolkien lyckades med sitt kända verk glänta på dörren till något helt enastående och skapade en värld som de flesta andra fantasyförfattare inte ens kommer i närheten av. Måhända att det är många av efterföljarna som är bättre stilister och bättre på att berätta en historia, men det är sällan de lyckas blåsa in så mycket liv i sitt världsbygge och servera oss en mytologi med sådant djup. Tolkien gör det ibland med till synes enkla penseldrag och jag tror att mycket av framgången är att han inte berättar för mycket om den värld som var levande i hans huvud.

Jag minns så väl när jag första gången läste Silmarillion och specifikt avsnittet där de lägre änglaväsenden som Tolkien kallade för maiar presenterades. Sist nämndes Olorin, "den visaste bland maiar", och sedan får vi veta att han inte har någon plats i den här historien (alltså historien om silmarillerna). Då, när jag i tjugoårsåldern satt i min första egna lägenhet drog jag mig till minnes hur Gandalf vid något tillfälle i Lord of the Rings berättade att han kallades för Olorin i sin ungdom i väster. Poletten trillade ner, jag förstod vem Gandalf var och Tolkiens världsbygge växte i mitt huvud. Och just det här faktumet att Tolkien inte låter oss veta mer om Olorin än att han var vis och kände medlidande med andra gjorde att det blev ännu större. Genom att inte berätta för mycket så skapade han desto mer. Det är något många av efterkommande världsbyggare borde dra lärdom av (särskilt filmskapare med skägg och flanellskjorta).

Att Tolkiens egna värderingar spiller över i Midgård gör också att den känns levande och det är när andra författare försöker kopiera Tolkiens sätt att berätta, men inte tar med sig sina egna värderingar, som det faller platt. Ta till exempel hobbitarna, som personifierar en engelsk stoicism som han själv hade upplevt under första världskriget. Resonemanget ”nu biter vi ihop och gör vad vi kan för det vi tror på” är i mångt och mycket en gammaldags värdering som inte är så vanlig längre, och när vi ser romangestalter som ska vara ädelmodiga utan att den som har diktat upp dem förstår vad det faktiskt betyder att offra sig blir det ganska platta figurer.

Kanske kan man, efter den här långa utläggningen som säkert hälften av alla läsare har skummat igenom, sammanfatta det hela med att Tolkien engagerar mig för att det finns mycket att fördjupa sig i och att en insikt i hans författarskap gör mig till en bättre läsare och – förhoppningsvis – i förlängningen till en bättre författare.

Jag läste ett blogginlägg på Henrik Johanssons blogg från 2013 där du tog upp att du motvilligt såg dig själv som novellförfattare. Sedan dess har har du gett ut ett flertal ytterligare noveller. Vad skulle du säga är novellernas roll i dagens fantastik-landskap?

Jag ber först att få protestera mot uppfattningen om att jag skulle vara en motvillig novellförfattare. Jag älskar att skriva noveller och det jag ger uttryck för är snarare omgivningens syn på novellkonsten. ”När ska du skriva en roman då?” är ju inte ovanligt att höra, och när min första novellsamling fick flera refuseringar från förlag som tyckte att den var bra, men inte såg någon marknad för noveller, talar det ändå sitt tydliga språk (även om förlagen som refuserade mig fick fel – samlingen Skymningssång har sålt ganska bra).

Och med det kan vi gå vidare till den egentliga frågan om novellernas roll. Den krassa verkligheten är att marknaden för noveller är ganska liten i Sverige, och det finns i nuläget ganska få möjligheter att ge ut sina alster. Det här har gått upp och ner under de senaste tio-femton åren. Ett tag gavs det ut ganska många antologier och det fanns i alla fall ett par mindre tidskrifter. Just nu ges det bara ut enstaka antologier och de enda tidskrifterna jag kan komma på är Brev från Cosmos (som jag själv är inblandad i) och Fantastisk Fantastik som förhoppningsvis kommer ut med sitt första nummer under året. Ett intressant projekt är dock Fafner Förlags satsning på att ge ut noveller som ljudböcker – jag har fått vissa indikationer på att den här har gått rätt bra, så det ska bli intressant att fortsätta följa.

För novellutgivningen är viktig – som läsare är en novell ett bra sätt att få ögonen på ett författarskap, och som författare är det en möjlighet att pröva vingarna, att faktiskt bli publicerad. Mina egna blygsamma framgångar i novelltävlingar en gång i tiden var till exempel något som gav oerhört mycket självförtroende för att fortsätta skriva. Så det är ju inte utan avund som man kan snegla mot den engelskspråkiga marknaden och bli avundsjuk på vilken uppsjö av novellmagasin som finns, inte minst alla ezines som publicerar noveller av hög kvalitet.

Nu är du aktuell med din första roman Klockan och Spegeln. Hur skulle du säga att känslan inför den här utgivningen skiljer sig mot dina tidigare utgivningar?

Den övergripande känslan har varit samma vid alla boksläpp: en blandning av nervöst, men glädjefullt pirr och en förvirrad upplevelse av att folk intresserar sig för något jag själv har börjat tröttna på efter att ha jobbat med i alldeles för många år. Den stora skillnaden den här gången är ju att Klockan och spegeln ändå är ett nytt blad, om liknelsen tillåts. Skymningssång och Minnen av en sång är två novellsamlingar och den sistnämnda är dessutom en rätt naturlig uppföljare till den förstnämnda. Två noveller i Minnen av en sång är indirekta fortsättningar på historier i Skymningssång och jag slog väl dessutom inte på någon större trumma när Minnen av en sång kom ut.

Klockan och spegeln däremot är ju som sagt min första roman, den har delvis en annan målgrupp och lite annan ton än mina tidigare böcker. Känslan är att det är något nytt är därför påtaglig – för det är ju precis vad det är. En stor anledning till att jag främst skriver noveller är ju att jag inte vill stanna kvar på samma plats för länge och därför är det för mig mycket trevligt att min tredje bok blir ett nytt kliv framåt. Det betyder ju inte minst att jag påminner mig själv om att möjligheterna faktiskt är så gott som oändliga.

Berätta mer om Klockan och Spegeln, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Klockan och spegeln en ungdomsroman – en portalfantasy om Marcus som tar sig genom multiversums barriärer och besöker staden Gytet Malor, där han blir av med den klocka som visar var portalerna mellan världar dyker upp. Han är alltså fast i en annan värld. Idén föddes i två kortare övningar jag gjorde i en skrivarkurs. I den ena skrev jag några rader om den stad som sedermera blev Gytet Malor och i den andra övningen skrev jag en kort scen som handlade om en person som skulle se en unik spegel i en främmande värld men blev av med – ja, du gissar rätt om du gissar på klockan som skulle ta honom hem. Gabriel Setterborg, översättare (t ex av den första boken i Duneserien) och grundare av den anrika science fiction-föreningen Club Cosmos var med på samma kurs och sa direkt att den där scenen skulle han vilja läsa fortsättningen på.

Idén växte i bakhuvudet, efter ett tag hade jag bestämt att historien skulle passa bäst som en äventyrlig ungdomsroman. Jag arbetade fram ett synopsis och några skissartade personbeskrivningar att utgå från. När jag började skriva insåg jag mer och mer att det också fanns frågor som jag gärna ville kommentera på något sätt – till exempel faktumet att krig så sällan verkar kunna undvikas i fantasylitteratur.

Det tog väl någonstans mellan ett år och ett halvår att skriva färdigt det första utkastet – jag följde mitt synopsis förhållandevis mycket, men en del hände med historien under resans gång. Jag insåg lite mer kring vad jag ville säga med boken, och vissa personer – främst prinsgemålen Goffenbaum – fick mycket större roll än vad jag från början hade tänkt mig.

Redigeringsarbetet däremot har tagit betydligt längre tid, det har åkt upp och ner ur byrålådan otaliga gånger, och det har gått ganska lång tid mellan synpunkter från testläsare. Manuset har också legat orört under långa perioder – dels på grund av inflytande av latmasken, dåligt självförtroende och viss psykisk ohälsa, men också på grund av lite mer positiva saker som det faktum att det tar lite tid att vara tvåbarnsförälder och att jag lagt tid på att utveckla mitt novellförfattande.

Världen som historien utspelas i har jag utvecklat under tiden som jag skrivit och redigerat och därmed fått det stora nöjet att gradvis glänta på min egen fantasi och hitta på en fiktiv värld som jag skulle kunna utforska. Jodå, jag har också ritat en karta, men den är inte med i boken.

Illustratör – David Jansén

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Att skriva. Det låter kanske som ett cirkelresonemang, men det är det inte. För ju mer jag skriver, desto mer idéer föds och desto fler frågor och världar vill jag utforska. Kreativitet göds som bekant bäst av kreativitet. Det finns många historier jag vill skriva, många frågor jag vill utforska. Jag vill skriva böcker som underhåller och som också kan få mig själv och läsaren att beröras och att fundera. Att lära sig saker genom att skriva är helt enkelt väldigt fantastiskt.

Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mig själv. Jag skojar inte, jag jobbar utifrån devisen ”skriv en bok du själv skulle vilja läsa”. Nu när jag har kommit ut med en roman så skulle jag helt ärligt vilja veta vad jag skulle tycka om den om jag inte hade skrivit den.

När jag har läst klart Klockan och spegeln, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Att bara rekommendera en bok är närmast hopplöst, men då jag gärna slår ett slag för svensk fantasy föreslår jag Anna Jakobsson Lunds Equilibrium. Det är en synnerligen välskriven och intressant bok, som liksom min utspelar sig i en stad i en sekundärvärld, men där slutar också likheterna. Vilket naturligtvis är en bidragande orsak till att jag rekommenderar den – jag gillar själv att variera min läsning.

Mer information om Patrik kan ni hitta via hans förlag Undrentide och Klockan och spegeln kan ni köpa på Adlibris.

Författarintervjuer Skrivande Övrigt

Vilken är Marvels bästa film?0

08 april 2018

Marvel har gjort 18 filmer i deras unika MCU. Det började 2008 med Iron Man och nu är det dags att knyta ihop säcken med Avengers 3 och Avengers 4. Men vilken av alla dessa filmer är den bästa och den sämsta?

Det som oftast gör att jag sätter ett högt betyg på en Marvel-film är att huvudkaraktären känns trovärdig. Ett stort problem som superhjältefilmer har är att det lätt blir tjatigt och alla filmer känns mer eller mindre likadana. Genom att karaktären upplevs som en verklig person som ställs inför spektakulära hinder försvinner tjatigheten i stor utsträckning. Därför är det viktigare att skapa en trovärdig huvudkaraktär än att actionscenerna är snygga och storslagna.

Här är min lista över alla filmer som lett fram till Infinity War.

Plats 18. Thor: The Dark World (Nov 8, 2013)

Den enda av Marvels filmer som är rent ut sagt usel. Alla andra filmer har vissa aspekter som gör dem sevärda på nått sätt, men inte Thor: The Dark World.

Plats 17. Captain America: The First Avenger (Jul 22, 2011)

Captain America har alltid varit en karaktär som jag har haft svårt för och den här filmen gjorde inget för att ändra mina förutfattade tankar. Karaktärerna kändes inte som riktiga människor utan mest som lösryckta arketyper, handlingen var varken bra eller dålig. Men det som gjorde den här lite sämre än flera av de andra introduktionsfilmerna var heja Amerika-referenserna och att jag även är less på att se nazister som skurkar i filmer. Inte en dålig film som The Dark World men inget som jag skulle vilja se om igen.

Plats 16. The Incredible Hulk (Jun 13, 2008)

Samma problem som The First Avenger men utan nazister och heja Amerika-referenser.

Plats 15. Iron Man 3 (Maj 3, 2013)

Egentligen mer intressant än Ironman 2 och flera andra av Marvels filmer, men jag störde mig otroligt mycket på hela Mandarin-twisten, därför rasar Iron Man 3 i rankingen.

Plats 14. Iron Man 2 (Maj 7, 2010)

På många sätt en rätt intetsägande film. Whiplash var en platt skurk men filmen hade inte någon stor besvikelse som Ironman 3 hade.

Plats 13. Guardians of the Galaxy Vol. 2 (Aug 8, 2017)

Guardians of the Galaxy 2 Payoff - Movie Master

Guardians och the Galaxy-filmerna är svårplacerade i den här listan eftersom de har en särskilt ton. Även om vol 2 hade flera intressanta delar innehöll den alldeles för mycket one liners och det var för mycket påklistrade karaktärskonflikter vilket gjorde att allt kändes rätt platt. För mycket, för fort helt enkelt.

Plats 12. Thor: Ragnarok (Nov 3, 2017)

Thor: Ragnarok led av liknande problem som Guardians of the Galaxy 2. Mitt största problem var att de klämde in för mycket skämt i en handling som hade kunnat vara fylld av spänning och mörker. De lämnade också vetenskapen bakom sig och gjorde allt magiskt. Även denna hade alltså för mycket action och skämt och inte tillräckligt med djup.

Plats 11. Thor (Maj 6, 2011)

Lite väl prålig med all CGI kring Asgård. Platsen kändes aldrig i närheten av så levande som t.ex. Wakanda gjorde i Black Panther. Men samtidigt var det en rätt bra introduktionsfilm för karaktären Thor. Jag kommer ihåg att jag var var positivt överraskad efter biobesöket.

Plats 10. Avengers: Age of Ultron (Maj 1, 2015)

Den sämre av de två Avengersfilmerna gör i stort sett alla de vanliga felen. För många nya karaktärer och för lite fokus på de karaktärer man vill följa. Halvdana actionscener, massor av one liners, men framförallt en dålig skurk. Trots detta är det ändå intressant att se alla karaktärerna i samspel med varandra. Överlag en sevärd film men med en hel del brister.

Plats 9. Captain America: Civil War (Maj 6, 2016)

Civil War sticker ut från mängden på ett bra sätt. Den vågar chansa och skapa en huvudhandling som inte handlar om ett yttre hot utan istället om en kamp inom hjältegruppen. Jag minns att jag var helt lyrisk efter biobesöket, mycket för att Spiderman gjorde ett efterlängtat inhopp. I efterhand är det dock inte en film som lämnade ett särskilt stort intryck. Jag önskar nog att hela Captain America och Iron Man-konflikten hade fått mer djup och trots att det är en superhjältefilm önskar jag att den hade vågat vara mer politisk än vad den var.

Plats 8. Ant-Man (Jul 17, 2015)

Ant-Man är den enda Marvelfilmen som jag inte såg på bio för jag tänkte att det inte fanns någonting med filmen som skulle vara bra. När jag väl såg den på DVD ångrade jag mig djupt. Ant-Man är en av de roligaste marvelfilmerna samtidigt som man känner för huvudkaraktären och hans mål.

Plats 7. Black Panther (Feb 16, 2018)

Black Panther är den snyggaste Marvelfilmen hittills. Wakanda och andevärlden lämnade ett starkt intryck på mig och det var uppfriskande att se en film med mer eller mindre uteslutande svarta karaktärer. Tyvärr är handlingen och karaktärerna inte lika intressanta vilket drar ner helhetsintrycket.

Plats 6. Doctor Strange (Nov 4, 2016)

Efter Guardians of the Galaxy är Doctor Strange nog den film som överraskat mig mest. Jag hade svårt att se hur de skulle kunna göra en film med så mycket magi och få det att passa in i Marvels universum utan att det skulle kännas påklistrat. Men de lyckades med det tack vare Benedict Cumberbatch. Jag fullkomligen älskade både karaktären Dr Strange och skådespeleriet. Handlingen är dock rätt standard vilket gör att den inte hamnar högre upp på listan.

Plats 5. Guardians of the Galaxy (Aug 1, 2014)

Groot: "I am Groot!" Rocket: "I know they're the only friends we've ever had!"

Ensamble-filmer brukar ofta misslyckas fatalt eftersom det blir för många karaktärer som slåss om skärmtiden. Guardians of the Galaxy lyckades dock hitta en perfekt balans mellan alla karaktärerna och den är den roligaste av alla marvelfilmer. Hade det inte varit för den platta skurken Ronan the Accuser hade Guardians of the Galaxy kanske toppat listan.

Plats 4. Iron Man (Maj 2, 2008)

Filmen som startade allt. Robert Downey Jr är en perfekt casting för den exentriska miljadären Tony Stark. Ironman 1 är en ursprungsberättelse, inte bara för karaktären utan för tonen för hela marveluniversumet. Filmen är intressant från början till slut även om den inte överraskar eller sticker ut på något särskilt sätt. Kanske förtjänar den inte att vara riktigt så här högt upp på listan om man jämför den med alla andra filmer men när den släpptes var den något helt unikt vilket gör att Ironman förtjänar den höga placeringen.

Plats 3. Marvel's The Avengers (Maj 4, 2012)

Likt hur Ironman var filmen som startade allt så var också Avengers det på sitt sätt. Aldrig tidigare hade vi sett en film som lyckades kombinera flera stora karaktärer i en och samma film. Avengers är på många sätt rätt förutsägbar men den levererar på exakt alla sätt som den gav sig ut för att göra.

Plats 2. Captain America: The Winter Soldier (Apr 4, 2014)

Jag gillade inte den första Captain America-filmen särskilt mycket och blev därför väldigt överraskad över djupet som The Winter Soldier hade. Den är fylld av plot twists, kanske de bästa actionsekvenserna av alla Marvelfilmer, trovärdiga karaktärsmotiv och en väldigt välbalanserad handling. Hade det inte varit för att jag är så otroligt kär i den sista superhjälten hade The Winter Soldier tagit förstaplatsen.

Plats 1. Spider-Man: Homecoming (Okt 17, 2017)

Alla har vi vår favorithjälte. För mig var det alltid Spiderman. Ingen annan hjälte kom någonsin i närheten av honom, men det är inte bara för att det är Spiderman som jag har gett den här filmen förstaplatsen.

Spiderman: Homecoming är lika djup och välbalanserad som The Winter Soldier. Den blir det genom att vara den av Marvels filmer som mest fokuserar på karaktärens liv utanför hjälterollen, vilket även gör den till den mest hjärtliga av alla Marvels filmer. Den får även en extra skjuts av de välspelade karaktärerna, inte bara Tom Holland, som är den överlägset bästa versionen av Spiderman vi har sett hittills, utan även Michael Keaton som The Vulture. Han är den mest intressanta och välgjorda av alla Marvels skurkar.

17 dagar kvar till Avengers 3: Infinity War.

Infinity War

Filmer Marvel Recensioner Övrigt

En guide för att skriva magisystem: del 20

10 mars 2018

Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går tillväga när jag lägger grunden i mina.

Magi

I del ett gick jag igenom tre steg för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I den här delen tänker jag att gå närmare in på detaljerna i ett fungerande magisystem. Dessa råd gäller framför allt om du försöker skapa ett hårt magisystem.

1. Bestäm var kraften kommer ifrån

Det första steget kan tyckas uppenbart, men det är förvånande många fantasyserier som inte berör detta. Man kan självklart göra ett system där magikerna kan använda magin när de vill och hur de vill utan att behöva dra kraft från någon särskild källa. Ofta väljer författare att säga att magi bara är ännu en kraft, likt till exempel gravitationen, och det är väl bara coolt om ens värld innehåller mer magi?

Om du inte är särskilt bekymrad över att din värld ska vara trovärdig håller jag med om att man inte behöver tänka på varifrån magin i världen kommer, och jag håller med om att mycket magi oftast är coolare än lite magi. Problemet med detta är dock att man tappar kontakten med verkligheten och med karaktärerna. Till slut är det lätt hänt att läsarna efter ett tag inte bryr sig om vad som händer i berättelsen. De vet ändå att huvudkaraktärerna kommer att trolla fram en lösning på alla problem som kommer deras väg, så varför ska de engagera sig och oroa sig för dem?

Vill du skriva trovärdig fantasy bör du dock förklara varifrån din kraft kommer. Genom att definiera var kraften kommer ifrån sätter man en gräns på hur mycket kraft som kan dras från den källan och därmed skapar man konflikt i berättelsen. Fundera kring källan men också vem som kan använda kraften, och kanske ännu viktigare: vad krävs för att någon ska kunna dra kraften från den källan? Vilket leder oss till nästa råd.

2. Definiera vad magin inte kan göra

Detta är det största problemet jag har med mjuka magisystem. Varje gång en röd präst gör något magiskt i A Song of Ice and Fire-böckerna blir jag mer förbannad än glad över att jag har fått se en ny magisk förmåga. Samma sak gäller Gandalf i Sagan om Ringen, när han till exempel lyser med sin stav i Moria. Det är ju passande att han kan göra det, för annars skulle alla utan mörkersyn inte kunna se något eftersom de troligtvis inte har släpat med sig lampolja över halva Midgård. Varje gång en ny förmåga presenteras i böcker där magisystemet inte har förklarats tänker jag att magin troligtvis endast är där för att författaren skrivit in sig i ett hörn och inte kommer på något annat sätt att leda berättelsen dit hen vill.

Nu tänker ni kanske att det viktigaste är väl ändå att bestämma vad magin KAN göra? Mitt enkla svar där är, nej. Det är alltid begränsningarna som sätter ramen för karaktärernas handlingsutrymmen och det är begränsningarna som skapar spänning, djup och konflikt i din värld. Genom att ha tydliga regler för vad som är möjligt i din värld vet både du som författare och läsarna vilka problem som magin kan lösa och vilka den inte kan lösa. När karaktärerna använder magi för att till exempel besegra en fiende känns det naturligt, till skillnad från när Gandalf eller Melisandre använder magi. Om man inte vet var gränserna för magin går kommer den alltså inte engagera läsarna i samma utsträckning.

Den vanligaste begränsningen inom fantasy är att det är jobbigt för karaktärerna att lära sig de färdigheter som krävs för att bruka magin, oftast någon form av koncentration. Det brukar sedan också vara vanligt att karaktärerna, när de väl lärt sig magin, inte kan använda hur mycket som helst av den kraften eftersom de blir trötta av att använda magi, likt hur man blir trött av att sitta och skriva på sitt manus timmar utan ände. Tänk dock på att begränsningar och andra problem med magisystemet kan komma från betydligt fler håll än bara inifrån karaktären själv. Koncentrationsträning och trötthet är rätt uttjatat.

Här har ni några exempel:

Material eller föremål: För att frammana magi behövs något, till exempel olika metaller som behöver sväljas varje gång en magisk förmåga ska användas. Böcker, trollspön, svärd eller soniska skruvnycklar måste konkas runt och kan lätt tappas bort.
Offer: För att magin ska fungera krävs någon form av offer. Blod brukar vara vanligt men offret kan vara vad som helst. Desto större offer desto mer kraft kan användas. Man kanske åldras snabbare eller tappar muskler/känslor/minnen. Eller kanske blir berusad eller våldsam av kraften.
Geografiska eller geopolitiska: Detta är min favoritbegränsning för det kopplar samman magin med omvärlden. Kraften kanske kan bara dras från vissa platser eller att det bara finns en viss mängd kraft i världen vilket gör att nationerna tävlar om den.
Sociala: Ytterligare en vanlig trop är att omvärlden ser ner på personer med magiska krafter. En ganska naturlig begränsning – se bara hur många i vår värld som har fördomar mot rika och mot politiker.
Långsiktiga: Skadan på dig själv eller omvärlden kanske kommer långt senare. Hur skulle man reagera om man efter några timmar eller dagar märker att man går ner i vikt, tappar allt hår eller sina pigment av att bruka magin.
Kosmiska: Gudarna ser ner på dig om du använder magin vilket får effekter på ditt nästa liv. Eller man kanske bryter sönder verkligheten och öppnar upp hål till parallella verkligheter.

Möjligheterna är oändliga och om de görs rätt kommer ditt magisystem att bli unikt.

3. Håll det simpelt men gör det ordentligt

När jag bestämt mig för vilken typ av magisystem jag ska ha, bestämt var kraften kommer ifrån, vad den kan och inte kan göra och vilka problem den medför – då brukar jag bjuda över mina allra mest kritiska vänner på vin och sedan tillsammans sitta ner och leta fel. Detta gör vi genom att ställa en rad frågor. Vilka dessa frågor är beror mycket på förutsättningarna som det givna magisystemet har. Men det handlar i grunden om att ställa massor av "vad skulle hända om?"-frågor. Detta gör vi i några timmar tills vi inte kommer på några fler frågor att ställa. Många av dessa frågeställningar kommer troligtvis aldrig tas upp i böckerna men som författare är det bra att veta mer om sin skapelse än vad läsarna gör.

Genom att ställa dessa frågor slipar man bort eventuella skavanker, trimmar ner överdrivna krafter, och lägger till ytterligare begränsningar – allt för att magisystemet ska bli mer strömlinjeformat. Ibland blir man också frestad att lägga till fler och fler krafter, kanske till och med parallella magisystem med olika kraftkällor. Än så länge har jag aldrig läst en bok där två, eller tre magisystem har känts nödvändiga. Min erfarenhet är att det alltid är bättre att göra ett system ordentligt, än att lägga till mer. Det är lätt att det blir rörigt och det är lätt hänt att man missar en massa problem som man kommer att få sona för längre fram.