JL Fantasy

Jag har funderat på hur mycket min egen skrivprocess har förändrats sedan jag i höstas började utforska AI som medskapare. Men den här regissörsmetaforen gav mig en ännu tydligare bild av vad som egentligen händer. Det känns befriande på något vis att kunna rama in vad som håller på att ske.

För när jag tänker efter:

• Det är fortfarande min vision som driver berättelsen framåt – jag vet vilka teman jag vill utforska, vilka känslor jag vill väcka, vart vi ska m.m.
• Jag "anställer" AI-verktyget som en slags begåvad assistent med språkliga resurser jag kan dra nytta av.
• Min förmåga att kommunicera min vision genom välformulerade prompts avgör kvaliteten på resultatet.
• Jag låter AI:n överraska mig, ta visionen och göra den mer levande, ibland i riktningar jag inte förutsett.
• Ibland missförstår den visionen och skapar helt felaktiga beskrivningar, då måste jag tydliggöra och omformulera min vision med nya prompts.
• Jag behåller den redaktionella kontrollen – det är jag som avgör vad som fungerar, vad som ska utvecklas, vad som ska skrotas.

Den här insikten utmanar hela min tidigare bild av vad en författare är och gör. Jag har, som så många andra, burit på en romantisk föreställning om författaren som en ensam skapare, isolerad i sitt arbetsrum, kämpande med den blinkande markören. Men den bilden känns inte relevant för en bokregissör.

Ibland har tanken kommit att det kanske är lite skamset att använda AI i mitt skrivande. Som om jag på något sätt fuskar, som om det gör mig till en mindre "äkta" författare. Men regissörsmetaforen hjälper mig att se det annorlunda. Ingen skulle ju ifrågasätta Tarantinos konstnärskap, säga att det inte är hans film, för att han inte personligen spelar huvudrollen i sina filmer eller skapar specialeffekterna. Hans storhet ligger i visionen och förmågan att få alla delar att samverka.

Kanske håller ett nytt yrke på att skapas, på grund av AI. Att det handlar mindre om att producera varje stavelse själv och mer om att forma helheten, att veta när man ska styra och när man ska låta berättelsen hitta sina egna vägar.

  

Balansen mellan kontroll och överraskning

Under höstens dagliga arbete tillsammans med mina olika AI:s har jag ibland upptäckt den svåra balansen mellan kreativ kontroll och öppenhet för det oväntade – när AI arbetar.

Ibland behöver jag vara extremt detaljerad i mina instruktioner till AI:n: "Nej, den här karaktären skulle aldrig säga så där, försök igen med detta i åtanke..." Andra gånger behöver jag släppa taget och ge mindre instruktioner för att texten ska kännas mer levande. Att våga låta AI:n överraska mig med en dialogvändning eller en scenbeskrivning som tar berättelsen i en oväntad men spännande riktning. Vissa gånger har jag tom blivit tårögd av glädje då AI:n lyckats visualisera en scen jag själv tidigare skrivit mycket sämre än vad AI:n precis gjort.

Det är en dans mellan kontroll och samarbete, precis som när en regissör arbetar med skådespelare och filmteam. Ibland vet du exakt vad du vill ha, ibland måste du ge utrymme för magi att uppstå.

Men det mest överraskande i denna nya process är hur mycket glädjen i skrivandet har återvänt. Förr kunde skrivandet kännas som ett ensamt slit, där jag kämpade med varje mening och kände frustration över tomma sidor, och platta formuleringar. Nu kan jag sitta i timmar utan att ens märka hur tiden går. Skrivglädjen har kommit tillbaka med full kraft – jag längtar till mina skrivstunder och måste ibland tvinga mig själv att avsluta när andra plikter kallar.

Det är något befriande i att skapa tillsammans med en AI. Som ett lagarbete där båda parter bidrar med sina styrkor. Jag med min vision, mina erfarenheter och min känsla för vad berättelsen ska förmedla – AI:n med sin språkliga förmåga och oväntade associationer. Tillsammans hittar vi vägar som ingen av oss skulle hittat på egen hand.

Mitt skrivande har också fått en tydligare struktur. Samarbetet tvingar mig att formulera mina tankar klarare, att verkligen fundera över vad jag vill säga och åstadkomma med varje scen. När jag kommunicerar min vision till AI:n, blir den också tydligare för mig själv. Det händer helt enkelt mer i mina berättelser nu – fler nyanser, fler perspektiv, mer överraskande vändningar.

 

  

Framtidens författarskap

Jag undrar ibland hur länge det dröjer innan "bokregissör" blir en etablerad term? När kommer nästa generations författare att presentera sig som kreativa regissörer eller dirigenter snarare än ensamma författare?

En sak är jag säker på – den är så här jag ser på mig själv nu. Kanske måste jag göra om min hemsida – Josef Lindell Bokregissör. Skrivandet med AI har gett mig en helt ny glädje, en ny sorts kreativ frihet och en partner att samarbeta med för att producera mina visioner. Jag är den som håller i taktpinnen, den som har den konstnärliga visionen, den som i slutändan står för verket. Men AI:n hjälper mig framåt, gör arbetet roligare och mer effektivt.

Senaste halvåret har jag suttit kanske en halvtimme varje morgon med att skriva om alla kapitel med hjälp av AI, en halvtimme per dag har lett till 24 kapitel – 98 573 ord.

Ett halvår = ca 180 dagar.

30 minuter per dag i 180 dagar = 5 400 minuter.

5 400 minuter = 90 timmar.

98 573 ord ÷ 90 timmar = 1 095,26 ord per timme

Jag har alltså producerat cirka 1 095 ord per timme, vilket är betydligt mer än vad jag gjorde när jag skrev allt själv. Det har varit roligare och jag vill påstå att det har blivit bättre än det jag själv skrev tidigare. Men samtidigt vet jag också att detta är bara början för jag hittar hela tiden nya sätt att finslipa mina prompter, nya kombinationer av instruktioner till AI:n som ger nya resultat. Den största skillnaden är inte produktiviteten eller kvaliteten – det är känslan i skrivprocessen. Den kreativa gnistan som dansar mellan mig och min digitala medförfattare. Att jag inte längre kämpar med mina egna tankar utan alltid har en ny prompt redo för att föra processen framåt. Är jag inte 100% nöjd är det bara att fortsätta. Det tar aldrig stopp så som det många gånger gjorde när jag satt själv. Det är en oväntat glädje, en förändring till det bättre, som jag inte visste att jag ville ha.

  ------

Men hur ser du på det? Jag är nyfiken på din syn på skrivande i AI-eran. Kanske känner du att den traditionella rollen som författare fortfarande är den som passar dig bäst? Eller ser du också nya möjligheter i detta digitala samarbete?

Några kanske ser AI som ett hot mot det konstnärliga uttrycket och den mänskliga kreativiteten. Andra kanske, precis som jag, upptäcker nya kreativa vägar. Ytterligare andra kanske befinner sig någonstans däremellan – och använder AI som ett verktyg ibland, men värnar om den helt och hållet mänskliga kreativiteten i projektet.

Det finns inga rätta eller felaktiga svar här. Men jag tror att vi befinner oss i en tid då vi alla behöver reflektera över vad det innebär att vara en skapande människa i en värld där teknologin blir en allt mer integrerad del av vår kreativa process. Vilken väg väljer du?

  

Grundkonceptet och min tolkning

Hålet utspelar sig i en vertikal fängelseanläggning kallad "Hålet" eller det "Vertikala Självhanteringscentret" som det kallas av en karaktär i orginalfilmen. En plattform med mat sänks dagligen genom anläggningens 333 nivåer. Principen "ju högre upp man är, desto större ansvar har man" gäller, men i praktiken kommer maten nästan aldrig längre ner än till cirka nivå 70, vilket lämnar merparten av fångarna att svälta. I slutet av varje månad sövs de överlevande fångarna och vaknar upp på en ny nivå, med en ny kompanjon.

I uppföljaren, som halvvägs in i filmen visar sig vara en prolog till den första filmen, har de intagna utvecklat ett strikt system där man bara äter sin tilldelade mat, med hårda straff för överträdelser. Detta system, som sprids muntligt mellan nivåerna, leder till nya former av förtryck och grymhet.

Efter analys av båda filmerna, samt en del läsande av andra recensioner, har jag kommit fram till en tolkning som jag tror kan ge en djupare mening till verket: Hålet är en allegori för skärselden och inte en "verklig" plats i vår värld.

I den katolska traditionen är skärselden en mellanstation mellan jorden och himlen, där själar genomgår en reningsprocess för att sona sina synder innan de kan träda in i paradiset. Jag menar att Hålet fungerar på samma sätt - det är en metaforisk plats där fångarna tvingas konfrontera sina tidigare misstag, sina svagheter och sina mörkaste sidor för att nå frälsning.

 

  

Tecken på att Hålet är skärselden

Hålets struktur själv är en stark indikation på dess metafysiska natur. Med 333 våningar och två fångar per våning får vi totalt 666 personer - djävulens tal. Likt Dantes inferno tycks lidandet bli större och större ju längre ner man kommer. I den andra filmen går karaktären också snabbt förbi den nedersta nivån där en djävulsliknande figur sitter med 11 blodiga individer och tycks ha någon slags demonisk måltid, en tydlig allegori till Leonardos religiösa tavla Den sista måltiden.

En ytterligare observation är att ingen karaktär någonsin lyckas ta sig ut ur hålet i någon av filmerna. I den kristna traditionen är skärselden inte en plats man "flyr" från i vanlig bemärkelse, utan snarare en process man måste genomgå för att nå frälsning. I den första filmen talas det visserligen om att straffen har en viss längd, men detta prövas aldrig då alla personer dött innan vistelsetiden gått ut. I den andra filmen har regissören frångått detta helt och nämner inte någon strafflängd alls.

Regissören Gaztelu-Urrutia har i en intervju bekräftat att Goreng i den första filmen "är död innan han anländer ner i mörkret, och det är bara hans tolkning av vad han behöver göra." Detta stärker ytterligare idén om Hålet som en metafysisk upplevelse snarare än en fysisk verklighet.

    

Karaktärsresor - vägen ut ur skärselden

Flera karaktärers resor - från förnekelse till acceptans, från själviskhet till uppoffring - gestaltar skärseldens koncept av rening genom erkännande, gottgörelse och slutlig frälsning.

Goreng, huvudkaraktären i den första filmen, börjar sin resa förvirrad och desorienterad. Gradvis anpassar han sig till förutsättningarna innan han slutligen övergår till en mer självuppoffrande inställning. Detta kulminerar när han i slutet räddar ett barn som han finner längst ner i fängelset, trots att flera personer tidigare sagt att det inte finns några barn där. Precis som i många religiösa föreställningar om livet efter detta, representerar barnet en form av oskuld eller möjlighet till pånyttfödelse.

Perempuan, huvudkaraktären i Hålet 2, brottas med konsekvenserna av sin konstnärliga arrogans, som ledde till ett barns tragiska död och hennes efterföljande flykt från ansvaret. Hennes beslut att svälja en bit av tyget med en drunknande hund på blir en kraftfull symbol för hennes acceptans av skuld och botgöring. Perempuans resa når sin kulmen när hon, likt Goreng, ställs inför valet att rädda sig själv eller skydda ett oskyldigt barn från fängelsets grymheter.

Zamiatin, en central karaktär i uppföljaren, illustrerar tydligt hur Hålet fungerar som en allegori för skärselden. Hans fixering vid det "verkliga" och oförmåga att acceptera det abstrakta blir hans prövning. Zamiatins diskussioner med Perempuan om det imaginära antyder att hela upplevelsen kanske är en projektion av karaktärernas inre kamp. Hans slutliga handling att kasta sig ner i Hålets djup symboliserar en total självuppoffring och acceptans av en verklighet bortom hans tidigare förståelse.

Antagonisterna i filmerna, som Trimagasi och Dagin Babi, representerar de själar som fastnat i sina synder och inte kan bryta sig loss. Dagain Babi, fast övertygad om att det han gör är det rätta, som aldrig erkänner sina brister och därmed aldrig kan förlåtas. Samt Trimagasi som själv säger att hans första månad i hålet var den bästa månaden i hans liv, vilket tyder på hans ovilja att förändras eller söka försoning.

 

  

Slutsats

Genom att se Hålet 1 och 2 som en allegori för skärselden får vi en djupare och mer sammanhängande förklaring till filmernas symbolik och karaktärsutveckling. Det förklarar den cykliska naturen av lidandet, möjligheten till moralisk utveckling, och den ultimata möjligheten till frälsning genom självuppoffring och medkänsla.

Denna tolkning ger också en mer universell mening till filmerna. Istället för att enbart vara en kritik av specifika ekonomiska eller politiska system, blir de en undersökning av den mänskliga naturen själv och vår förmåga till både ondska och godhet, själviskhet och uppoffring. De utmanar oss att reflektera över våra egna moraliska val och hur vi behandlar våra medmänniskor, oavsett vilket samhällssystem vi lever i.

Filmerna har sina brister men de lockar också till djupare analys och reflektion.

Betyg: 3/5

Här sitter jag igen, redo att summera inte bara ett utan nästan tre år som gått. Det känns både märkligt och uppfriskande att återvända till tangentbordet med förnyad energi för att skriva på bloggen och på mina böcker. En härlig känsla.

När jag blickar tillbaka på min senaste årskrönika från 2021, slås jag av hur mycket som hänt sedan dess. Då kämpade jag med att upprätthålla mina rutiner och balansera familjelivet med en nyfödd Albin som vägrade sova hela nätter under två års tid. Nu, tre år senare, har livet tagit flera oväntade vändningar, och jag står inför nya utmaningar och möjligheter.

  

Rektorskapet - en kort men lärorik resa

Som jag nämnde i min förra krönika, hade jag då precis fått jobbet som biträdande rektor på en högstadieskola i Kramfors. Det var en spännande utmaning som jag såg fram emot. Jag gick introduktionsutbildningar och satt i rätt många elevsamtal och vårdnadshavarsamtal för att reda ut konflikter som uppstått, vilket gav mig en bättre förståelse för hur komplicerat rektorsrollen är. Men som livet ofta lär oss, går inte alltid saker som planerat. Redan efter två månader i den nya tjänsten fick jag veta att man planerade att göra en omorganisering på rektorssidan, vilket innebar att min provanställning inte skulle förlängas. Jag stannade terminen ut vilket gjorde att jag blev kvar på den positionen i endast sex månader. Utan att gå in på mer detaljer än så kan jag säga att det var en period fylld av lärdomar, både om mig själv och om skolvärlden i stort. Men att lämna den rollen kändes som ett misslyckande och ett nederlag, jag ville vara kvar.

  

Tillbaka till klassrummet - med en twist

Efter min korta sejour som rektor, fick jag möjligheten att återvända till läraryrket. Denna gång som svenska- och SO-lärare på Högakustenskolan i Kramfors. Jag minns tydligt min oro inför att undervisa i svenska, ett ämne jag aldrig tidigare undervisat i. Men det visade sig att alla timmar av skrivande och bloggande genom åren hade förberett mig bättre än jag kunnat ana. Det gick över förväntan, och det var faktiskt riktigt roligt och inspirerande att undervisa i svenska.

Jag blev mentor för en årskurs åtta, en klass som när jag började ansågs vara skolans stökigaste (det sade de också själva när jag klev in i klassrummet dag ett). Detta mentorskap blev en oväntad källa till glädje och stolthet. Vi gick igenom många upp- och nedgångar tillsammans, mest uppgångar. Det var en påminnelse om varför jag en gång valde läraryrket - möjligheten att göra skillnad och se unga människor växa både individuellt och som grupp. Ett stort tack till alla er elever i den klassen. Jag var ganska nere i min jobbkarriär när jag började. Varken min tid som rektor, eller de två skolor jag jobbade på innan dess hade blivit som jag önskat. Att jag nu fick en renässans hos er betydde mycket för mig.

Jag blev på Högakustenskolan också del av ett fantastiskt kollegium. De påminde mig om vikten av goda relationer på arbetsplatsen. Om att vi alltid är starkare tillsammans än vad vi är individuellt. Författarskapet kan vara väldigt ensamt och konstigt nog även läraryrket. Man står ofta där, längst fram vid tavlan, själv som lärare och får man inte till en god relation till klassen och sina kollegor känner man sig snabbt väldigt utelämnad och sårbar.

Lektion inför nationella prov i historia. Konsten att sammanfatta världshistorien på 30minuter.

  

Akademisk framgång mitt i yrkesutmaningarna

Trots turbulensen i mitt yrkesliv, fyra arbetsplatsbyten på lika många år, lyckades jag slutföra min masteruppsats. Min studie undersökte skolkulturer och deras påverkan på högstadieskolor i en norrländsk kommun. Det var ett omfattande arbete som gav mig värdefulla insikter i skolvärldens komplexitet. När jag tänker tillbaka på hur jag såg på hur lärande sker i individer och organisationer så förstår jag hur mycket jag utvecklat mitt sätt att se på skola under dessa fyra år. Forskare som E.J Gibson, M.A Westerman, G.H Sahlgren, K.S Louis och J Bornemark har utökat min förståelse för skolans komplexitet.

Men i ärlighetens namn var det stundtals nära att jag inte orkade läsa färdigt mastern. Albins sömnproblem och att jag även balanserade bloggandet, bokskrivandet, jobbytandet, mina politiska åtaganden, en SKUA-utbildning och masterskrivandet var för mycket. Det var under en tid inspirerande att känna att jag klarade av mer än vad jag tidigare trodde att jag var kapabelt till, så gjorde det också att jag kände mig splittrad och stundtals frustrerad. Även om vi människor överlag mår bättre av att vara mer fokuserad och samlad, tror jag samtidigt också att det är nyttigt att testa sina gränser rätt ofta. 

För att hantera situationen var jag först tvungen att pausa bloggandet och kort därefter även bokskrivandet. Under de sista tre åren har jag därför inte skrivit någonting annat än min masteruppsats och några tidningsinlägg. I våras, när skrivandet på uppsatsen var som mest intensivt beslöt jag mig tillslut även för att pausa mitt politiska engagemang. Jag lämnade min plats i kommunfullmäktige och pausade mitt arbete i bildningsnämnden. 

Nu känns det dock som att jag har en del frirum i mitt liv igen, som att jag har energi att åter igen ta mig an bokskrivandet och andra nya äventyr. 

   

Ett nytt äventyr - från klassrum till strategi

Efter två fantastiska år på Högakustenskolan var det återigen dags för ett nytt kapitel. Förra hösten uppmuntrade min fru mig att söka en tjänst i Sollefteå som skolstrateg, något jag till en början var tveksam till. Jag trivdes bra som lärare igen, varför bryta upp det? Men som så ofta när det gäller min fru, visade sig hennes intuition vara spot on. Jag sökte jobbet och fick det. Det är en nyskapad tjänst så exakt allt som den ska innefatta får vi se över tid. Men i min tjänstebeskrivning står det att jag arbetar med samordning, omvärldsbevakning, analys och utveckling på förvaltnings-, koncern och övergripande nivå. Nu, tre veckor in i min nya roll, känner jag mig som fisken i vattnet. Riktigt all osäkerhet inför att kliva bort från skolans korridorer, en plats där jag arbetat i 18 år, in i förvaltningskorridorerna har dock inte släppt ännu. Men samtidigt är det som om alla mina tidigare erfarenheter som mellan-, hög- och gymnasielärare, som biträdande rektor, politiker, fackligt engagerad och mina akademiska studier - har lett fram till denna punkt.

Äventyr i Skuleskogen.

  

Reflektioner och framtidstankar

När jag ser tillbaka på mitt mål från 2020 - att upprätthålla mina rutiner - inser jag hur värdefullt det har varit under de senaste årens förändringar. Rutinerna har fungerat som en stabil grund när mycket annat har skiftat. De har hjälpt mig att behålla fokus och att hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt. Det var dessa inarbetade vanor och de mentala strategier jag utvecklat genom dem som gav mig verktyg att sätta gränser innan situationen blev ohållbar. Rutinerna har fungerat som ett skydd mot överbelastning och gett mig utrymme att reflektera när pressen ökat.

Tittar jag tillbaka ytterligare ett år så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur orolig jag var för att inte kunna skriva tillräckligt under 2020. Livet har verkligen ett sätt att ge oss nya perspektiv. Medan det skönlitterära skrivandet kanske inte har varit i fokus de senaste åren, har jag vuxit genom annat skrivande i klassrummet och i studiebänken. Och nu, när jag återvänder till bloggen, känner jag en ny glädje och förståelse för skrivandets kraft. Hur skrivandet formar våra våra tankar. Vi blir det vi gör. Nu ska jag åter igen bli författare. Kanske inte en lika hetsig författare som jag var tidigare. Då ville jag skriva på bloggen så mycket jag bara kunde, nya inlägg varje vecka. Och boken skulle bli klar till varje pris, så snart som möjligt. Varje motgång i den processen var som ett slag i magen. Men vi får se hur det går denna gång.

Avslutningsvis vill jag tacka er som letat er tillbaka till detta inlägg, trots denna långa period av tystnad. Här står vi nu, på tröskeln till ett nytt kapitel, med nya äventyr på horisonten. Jag ser fram emot att dela denna resa med er, oavsett vart den leder.

  

PS: Detta inlägg är skrivet med hjälp av AI. Jag misstänker att det kommer att bli flera blogginlägg i framtiden om AI och hur man kan använda det. Vi hörs!

Det är intressant att se tillbaka på det man skrivit i tidigare årskrönikor. I slutet av 2020 skrev jag att vi gått runt i en dimma större tiden av året. Covid, förlossningsdepression och oregelbunden sömn. Året 2021 har fortsatt i en liknande bana, men har fått ett helt annat slut än vad 2020 fick.

  

Mål och tankar inför 2021

På grund av hur det gick med mina mål under 2020 var mitt enda mål inför 2021 att fortsätta upprätthålla mina rutiner. Min förhoppning var att om rutinerna fanns på plats skulle även min skrivenergi komma tillbaka och fingrarna leta sig till tangentbordet igen.

Det gjorde de inte, av samma anledning som året innan. Albin har fortsatt sova oregelbundet under hela 2021. Somliga nätter sover han rätt bra, vaknar och gnyr lite några gånger men somnar om efter att ha fått sin välling. Men alltför ofta kommer det nätter då han vaknar och har i det närmaste panik i vad som känns som flera timmar. Vårt sätt att hantera detta har varit att sova i olika sovrum så att åtminstone en av oss är utvilad dagen därpå. Med tiden har detta blivit vårt nya normala och även om man är rätt trött många dagar är det inte något som vare sig jag eller Hanna tänker särskilt mycket på längre. Det är vad det är.

Under våren var jag pappaledig med Albin och på grund av Covid fortsatte vi att ha Folke och Elis hemma under nästan hela vårterminen. Hanna jobbade också hemifrån. Hela familjen var därför uppe i varandra hela våren. Våra dagar blandades ihop och den ena blev den andra lik. Det kanske låter som en jobbig period, men det var tvärtom. En ren fröjd. Vilket säger mycket om hur jag fungerar som person.

Jag gjorde mina rutiner, tränade med sällskap av Albin varje morgon som snart blev duktig på att göra benböj och hoppövningar tillsammans med pappa. Jag byggde snökojor och tågbanor, lyssnade på poddar, fortsatte plugga på distans och var allmänt nöjd med tillvaron. Allt fungerade över allas förväntan, både med Hannas hemmaarbete och med att ha barnen hemma.

Under våren började jag även engagera mig politiskt. Jag gick med i Moderaterna och har valt att ställa upp på Örnsköldsviks kommunlista inför nästa års val. Det har varit väldigt ögonöppnande och gett mig en bredare bild av hur mycket av sin tid och engagemang som våra lokalpolitiker ger, varje vecka, för att utveckla samhället i en riktning som de tror är bäst. Oavsett vad man tycker om deras åsikter anser jag att politiker, i alla partier, är individer som ska hyllas snarare än att demoniseras. Jag tycker att många tar för givet det fantastiska samhälle vi lever i. Hur svårt det är att upprätthålla det.

De många utmaningar vårt samhälle möter, måste mötas av vanliga människor som inte alltid vet de rätta svaren men som ändå försöker, så gott de kan, att göra det de tror är bäst. Det är genom samtalet om vad som är ett bra samhälle och diskussioner kring hur vi kan nå dit som samhället blir bättre. Utan en dialog och utan en öppenhet för att lyssna på dem vi tycker olika än kommer vi aldrig skapa ett fungerande demokratiskt samhälle.  

Barndisco i vardagsrummet.

     

Nya jobb

Inför sommaren blev jag flyttad till en annan arbetsplats, dels för att jag ville testa något nytt, dels på grund av övertalighet i personalen. När arbetet startade igen i augusti var det därför på en ny arbetsplats och även på ett annat stadie än vad jag tidigare jobbat på. Under större delen av mitt arbetsliv jobbat på högstadiet, nu skulle jag för första gången testa på mellanstadiet. En del av mig var peppad på att få arbeta inom en ny del av skolan vilket skulle medföra nya möjligheter att lära mig mer. En annan del av mig var orolig att mellanstadiet skulle bli ett allt för stort kliv bort ifrån gymnasiet och högstadiet.

Utan att gå in på detaljerna kan man sammanfatta det hela som att några olika faktorer gjorde att jag redan efter några veckor kände att mellanstadiet inte var det rätta för mig. Jag började leta andra jobb och efter några månader av letande och grubblande kring vad framtiden skulle föra med sig står det nu klart att jag blir biträdande rektor på Gudmundråskolan, en femparallellig 7-9 skola i Kramfors.

Detta känns otroligt roligt, spännande och sporrande. Detta är något som jag velat testa på under flera år och var huvudanledningen till att jag hoppade på masterprogrammet i utbildningsledning och skolutveckling i fjol. Jag ser verkligen fram emot den här utmaningen.

Getsvedjebergets predikstol.

  

Mitt skrivande under 2021

Precis som under 2020 har mitt engagemang för skrivandet fortsatt att falna. Ambitionen är fortfarande densamma men på grund av tre barn, sömnbrist, nya jobb och studier har mitt fokus legat på andra fronter. Jag har trots detta ändå skrivit en del. Fortsatt min fjärde och största redigeringsrunda av Devans Dans - i skrivande stund är jag ungefär halvvägs genom manuset och har i den gjort en del omskrivningar av hela grundstrukturen. Den andra halvan av boken som jag snart ska påbörja kommer inte bli så mycket redigering, utan snarare en total omskrivning av hela händelseförloppet. Jag är inte särskilt peppad på detta, om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat med boken i sex år nu och än är slutet inte i sikte. När jag började skriva boken trodde jag att det skulle ta ungefär två år. Jag har dock inga planer på att sluta skriva helt och hållet. Boken kommer att bli klar även om det tar tio år till innan jag är redo att ge ut den. 

Även bloggandet har gått på halvfart under året. Jag valde att fortsätta att endast skriva ett inlägg per månad. Det har känts rätt lagom. Jag gillar att hålla bloggen vid liv, ventilera mina tankar då och då. De två texter jag blev mest nöjd med under året var nog Varför skriver jag? och Betyg i recensioner.

Hanna chillar på toppen av Slåttdalsberget.

    

Mitt läsande och lyssnande

Om man ska tro statistiken i min Pocket Cast-app har jag lyssnat på 1152 timmar av podcast under året, dvs 48 dagar av min vakna tid. Jag har dock svårt att tro att detta verkligen stämmer, utan tror snarare att jag har blivit bättre på att sålla bland det jag lyssnar på. Jag börjar allt oftare lyssna på ett avsnitt, men om jag inte gillar det så hoppar jag över resten och lyssnar på en annan podd. Troligtvis loggar dock telefonen detta som att jag lyssnat på ett helt avsnitt. Om detta stämmer eller inte, vet jag inte. Visserligen följer jag fler poddar nu än tidigare - 70 stycken. Men det är ytterst få av dessa som jag lyssnar på alla avsnitt av och vissa av dem är knappt aktiva.

De mest intressanta temanen som jag följt är skolutveckling, filosofi, politik, sociala medier och människokroppen. Jag har sammanstället en lista på de avsnitt som jag gillat allra mest under varje månad och delat ut dessa på Facebook. Intresset har varit rätt svalt men jag har tyckt att det varit roligt och fortsätt i alla fall. Lite av samma orsak som dessa årskrönikor - de fungerar som trevliga tidskapslar som det är intressant att gå tillbaka till och få inspiration av.

Jag har läst 40 böcker under året. Mest skolrelaterad litteratur men även en del barnböcker med barnen och några böcker om marknadsföring och skrivande. Flera av de skolrelaterade böckerna var väldigt intressanta men Lärarens Återkomst och Glädjeparadoxen var nog de två mest ögonöppnande. 

Jag och Albin går genom Norrfällsvikens naturreservat.

      

Tankar inför 2022

Jag har en känsla av att 2022 kommer att bli ett väldigt formativt år för min del. Det är svårt att sia kring hur året kommer att bli men jag misstänker att utöver familjen kommer mitt nya jobb att ta det mesta av min tid och uppmärksamhet. Jag har därför inga skrivrelaterade mål för 2022 och troligtvis kommer jag blogga ännu mindre än vad jag gjort under 2020 och 2021. Några inlägg tror jag nog att det kommer bli ändå, för jag tycker fortfarande att det är roligt att skriva ner mina tankar och se var det tar mig. Det är en lärande process i sig självt. Jag hoppas även att jag kan hitta lite tid att fortsätta jobba med boken emellanåt och sakta men säkert bli klar med den fjärde redigeringsrundan. Men ska jag vara helt ärlig tror jag att detta kommer bli svårt. Jag vet hur krävande en rektorstjänst kan vara och jag vill inte ta på mig mer än vad jag orkar. 

Tack för att ni tagit er tid att läsa den här årskrönikan. Vi ses under 2022. 

/Josef Lindell

  

Förra veckan lyssnade jag på ett samtal mellan David Fuller och Damien Walter. Samtalet handlade om Dune-serien och om sci fi-genrens djupare mening. Walter menade att sci fi-genren är en symbol för mänsklighetens utåtriktade och framåtsyftande medvetande. Genren speglar den bild vårt samhälle har av framtiden - huruvida den är på väg att bli utopisk eller dystopisk. Om det skrivs mycket dystopier kan det med andra ord vara ett tecken på att något är fel, i en kollektiv bemärkelse, i vår egen samtid. Han menade vidare att genren även speglar mänsklighetens ständiga kamp mot dess närmiljö, mot den teknologiska utvecklingen och mot tidens påverkan. Den ställer frågor om vad miljön och tekniken gör med oss och vad det betyder att vara människa när omgivningen förändras.

En fråga som slog mig var: om detta är meningen bakom sci-fi, vad är då den djupare meningen bakom fantasy? Vilken roll har fantasy som genre för oss? 

Jag tror inte att jag kan ge ett lika djupgående svar på frågan som Walter, men detta är mina tankar.

Sigurt Fafnesbane dräper draken Fafner (Från ca år 1000)

  

Fantasy är en sekulär ersättning av den religiösa myten

Vad är fantasy? Det vanligaste svaret man brukar få är att fantasy är en genre som innehåller magi, andra övernaturliga ting och som ofta utspelas i helt fiktiva världar. Detta till skillnad från sci-fi, och så gott som alla andra genrer, som oftast tar avstamp i vår egen historia och som utspelar sig i en framtida värld som skulle kunna vara vår. Denna inramande beskrivning av fantasy är förvisso helt rätt, men den berör inte vilka typer av frågor som genren vanligtvis ställer och den tydliggör inte heller att fantasy som en genre är mer än bara dess inramning. 

På grund av att genren har möjligheten att visa övernaturliga ting blir fantasy ofta en genre som kretsar kring myter. Berättelser som vi ofta inte helt kan greppa, då det inte helt och hållet vilar på rationalitet, men som betyder något för oss på ett djupare plan, ungefär som religioner. Religiösa myter har dock en stor del av västvärldens befolkning lämnat bakom sig, på gott och ont. I och med att fantasygenren och religion rör sig inom liknande ramar fyller den också till viss del det gud-formade vakuum som sekulariseringen av vårt samhälle har skapat för många.

Fantasy berör därför som en genre både omedvetet och medvetet religiösa teman oftare än andra genrer. Detta tar sig uttryck genom att bland annat måla upp det goda och det onda, det ljusa och det mörka, de strukturfrämjande och de kaosartade krafterna. Men även genom att brottas med frågan om vad det egentligen innebär att vara en god moralisk människa. Precis som religioner gör. Hur överkommer vi våra skuggsidor och blir den bästa versionen av oss själva? Hur lever vi meningsfulla liv där vi tar ansvar för oss själva och för vår värld? Vad är godhet och vad är ondska? Fantasy är en genre som ställer stora frågor. I förlängningen ställer den därför också stora krav på författare och deras förmåga att förmedla komplexa bilder och frågor på ett tillgängligt och engagerande vis.

Beowulf dör efter att ha besegrat draken (Från ca år 700). Målning av John Henry Frederick Bacon

  

Fantasy vänder sig inåt med hjälp av sina övernaturliga ramar

Fantasy blickar inåt och tillbaka på vårt förflutna, även om det ofta är i en fiktiv sekundärvärld snarare än i en verklig historisk form. Den ger oss också i bästa fall en bild av vad vi gjort fel och vad vi kan göra annorlunda för att vara mer moraliska. Den belyser, med hjälp av vidsynta miljöbeskrivningar, udda kulturer och magiska krafter, vad en människa är och kan vara - även om dess omgivning är uppseendeväckande eller rubbad. 

Genren ställer ofta omgivningen på sin spets och gör med magins hjälp en människa till en protagonist som kan förändra hela världen. Fantasy har därmed i grunden ett positivt budskap för hela mänskligheten, men också för varje given individ. För även en liten hobbit eller en vanlig bondpojke kan göra skillnad. Fantasy visar att det finns en önskan djupt inom varje människa - ett hopp om att varje individ ska kunna utvecklas och förvandlas till det bästa han eller hon kan vara. Den säger att kraften finns där inom oss, redo att slunga oss framåt mot det som behöver göras för att världen ska bli bättre. Ingen annan genre visar så tydligt resan från vad det är att vara ung till vad det är att bli vuxen. 

Genren belyser även att människor ständigt letar efter hjältar som kliver fram och gör det som behöver göras. Att vi ser upp till människor som tar steget från att enbart glida med till att ta ansvar. Människor som vågar göra skillnad även när vägen framåt inte alltid är tydlig.

Jag vill också sträcka mig så långt att säga att ingen annan genre har i sin natur överlag en så positiv syn på världen och på vad det innebär att vara människa. (Joe Abercrombie, Mark Lawrence och Robert E. Howard skulle dock kanske inte hålla med om detta). Vi kan alla bli hjältar som rider ut och gör världen till en bättre plats - vad kan vara ett mer positivt budskap än det?

Marduk slåss mot draken Tiamat (Från Babylonien ca 1800 f.kr.)