Dagens inlägg är den första av sitt slag på JLFantasy. En gästrecension av Samuel Stenberg som till vardags är UX-skribent och designer på Uppfatta. Du hittar honom på twitter @samuelstenberg och han skriver även om bl.a. kreativitet, skrivande och marknadsföring på Medium.
Efter den kontroversiella The Last Jedi som kommer diskuteras till tidens ände, kan vi alla dra en kollektiv lättnadens suck: Solo: A Star Wars Story är trevlig, överlag defensiv och safe, det är definitivt en Star Wars-film och kontroverserna – för nog blir det några alltid – kommer vara hanterbara. Filmen är inget mästerverk, av den enkla anledningen att den inte ens siktar på det. Här har vi ett härligt äventyr med minnesvärda bitar men som överlag inte kommer ta någon större plats i historieböckerna. Samtidigt misstänker jag att just dess bekanta och trygga utformning kommer göra att den breda publiken tar emot den med öppna armar.
Storyn om Han Solo börjar långt från striden mellan Jedi och Sith, Rebeller och Imperium, på planeten Corellias smutsiga gator fyllda av laglöst avskum. Precis en sån plats man kan tänka sig att Han Solo härstammar från, alltså. Men han vill bli pilot, drömmer om stjärnorna och någonstans känner jag ekot av en ung Luke Skywalker. Men innan Star Wars-sagan ska föra de två karaktärerna samman i episod 4 ska Han, i Alden Ehrenreichs tolkning, hinna bli till Harrison Fords cyniska och bittra men innerst inne godhjärtade figur. Den transformationen påbörjas i den här filmen.
Äventyret som börjar när Han väl lämnar Corellia bygger på förväntade pusselbitar. Han träffar andra tjuvar av mer rutinerad karaktär än han själv, det planeras tillslag men motgångar uppstår och den ena planen mer improviserad och spektakulär än den andra hamnar på agendan. Vissa manusval är förutsägbara – vi får se hur Han träffade Chewie och Lando, vi får se hur han fick Millennium Falcon – och det kan man såklart kritisera, men samtidigt: hur gör du en Han Solo-film utan att täcka de punkterna? Det hade heller aldrig fått passera. Manusförfattarna Lawrence och sonen Jonathan Kasdan insåg antagligen att de behövde hålla en trygg balans mellan förväntat och lite oväntat, en balans jag tycker att de lyckas med även om det kan upplevas lite riskminimerande.
Om det är något jag uppskattar, är det att få se en film i det sprudlande Star Wars-universumet som inte beter sig som ett parti rymdbingo där fans ska bocka av referenser till episodfilmerna. Jag gillade Rogue One, men som ett komplement till huvudsagan, en episod 3.5. Till skillnad från den är Solo faktiskt fristående, berättelsen är komplett och refererandet till episodfilmerna bara glasyr på kakan. Vi hör inte ett enda May the Force Be With You, exempelvis. Kameran riktas mer mot det så kallade vanliga folket på gatan och mindre mot rymden, mot personliga frågor istället för mot den episka striden mellan gott och ont. I takt med att filmer märkta “A Star Wars Story” fortsätter rulla ut är det mer av det perspektivet jag vill ha. Inte rymdbingot.
Hur går det då, med Alden Ehrenreich som Han Solo? Bara fint, han har inte förstört Star Wars och låt ingen arg youtubare intyga dig om något annat. Det är en yngre Han Solo som gestaltas vilket ger Ehrenreich utrymme att porträttera en Han innan cynismen, samtidigt som grunden till den Han som med himlande ögon tillrättavisar en naiv Luke med ett “Look kid, …”. Här är det Han som är the kid. Så det funkar fint, men manusmässigt hade jag ändå förväntat mig lite mer för Ehrenreich att jobba med. Bland karaktärerna i filmen är det egentligen inte Han själv som skiner, trots att hans efternamn står på affischen.
Sett ur det perspektivet kanske filmen istället borde hetat Han, Chewie and Lando. För det är i den trions samspel som filmen lyfter. Donald Glovers Lando har tagit upp det mesta av försnacket och med all rätt om du frågar mig. Flärden, charmen, karisman, affärsmannen, spelaren. Allt kommer fram. Så snart han syns på skärmen äger Lando den.
Chewbacca, ja han är Chewbacca enligt hela wookiens register. Han reduceras alltså inte till grymtande och comic relief, ett snedsteg jag lite tycker att Last Jedi tog (då är jag ändå i positiva lägret på den filmen), utan här får vi också hjärta och lite mer förståelse för vad Chewie varit med om. Kemin mellan Han, Chewie och Lando misstänker jag kommer värma så många hjärtan att Disney kan överväga en Solo: Another Star Wars Story med samma rollbesättning.
Vid sidan om dessa tre är karaktärsgalleriet som bäst halvlyckat. Woody Harrelsson är ju grym men hans karaktär Beckett fungerar inte riktigt, han utvecklas inte riktigt trots att händelser i filmen bäddar för det och relationen till Han sitter inte riktigt. Fler sidokaraktärer dyker också upp och känns underutnyttjade. Rester från tidigare manusversioner som hänger kvar i limbo, kanske? Min spontana önskan hade varit lite färre karaktärer men att gå djupare i de som fungerar; exempelvis är Emilia Clarkes Qi’ra lovande men där finns trådar som filmen hade behövt nysta i mer för att utveckla henne.
Mest underutnyttjad är nog antagonisten Dryden Vos (Paul Bettany). Här har vi ett typexempel på när skurken får på tok för lite skärmtid för att bli intressant, hur skådisen än levererar. För att kompensera ger Dryden ärr i ansiktet och självlysande (till synes sjukt opraktiska) knivar till vapen, som för att säga “titta vilken excentrisk och minnesvärd skurk!”. Platt fall.
Filmen kategoriseras bäst som en äventyrsfilm med lite vibbar av gangster- och westernrullar, vilket gör det här med karaktärerna ganska viktigt för de får mer utrymme än i en vanlig actionrulle. På actionsidan får vi egentligen bara 4–5 actionsekvenser där två av dem står ut som direkt imponerande, resten är vardagsmat.
På det stora hela räcker allt för att jag ska vara nöjd. Men nog är känslan i magen lite underlig när jag som fan av sagan sett en Star Wars-film som inte är en storslagen, snudd på livsomvälvande upplevelse utan “bara” ett äventyr som mest eftersträvar att underhålla för stunden. Här finns dock mycket lovande sett till riktningen för Star Wars Story-filmerna. Med lite skarpare manus och lite mer vågade val tror jag att framtida sidofilmer kan kan bli riktigt intressanta.
Betyg: 3 av 5
NÅGRA SPOILERTANKAR:
L3. Jag var först skeptisk till att dra in ytterligare en droid men att göra en “social justice warrior” var ett drag som funkade för mig. Där fick vi in ytterligare en aspekt av Star Wars-universumet; klart robotar ska ha rättigheter! På grund av ämnet kommer det dock att bli debatt och det är lite unket att filmen tar in en sån karaktär men sen inte klarar Bechdel-testet utan istället antyder någon sorts mystisk halvromantisk relation mellan Lando och L3. Scenen där L3 pratar med Qi’ra om de vibbar hon får från Lando var bland de roligare, men som sagt på bekostnad av en unken underton.
I shall call you Solo. Namnet ja. Det här lär diskuteras; jag gillade det. Det blir så mycket mer intressant att en administratör trogen Imperiet gett honom hans efternamn, än om han själv tagit det. Kryddat med det faktum att han faktiskt sen visat sig tjäna tre-fyra år i Imperiet, så blir Han ännu mer en karaktär i gråzonen. Han är god innerst inne, som Qi’ra påpekar, men har verkligen stått på alla sidor. För mig känns det perfekt för karaktären som vi senare ser tveka till att ge sig i lag med gamla Jedi-riddare, rebeller och prinsessor.
The lucky dice...klipptes in ungefär 14 gånger för mycket. Jag trodde åtminstone han skulle spela till sig The Falcon med dem men icket. Det var allt jag hade på den punkten, tack.
The Kessel Run. Äntligen får vi se den. George Lucas decennier gamla miss att parsek mäter distans och inte tid banar 2018 väg för en riktigt mäktig sekvens. Visuellt intressant, intensiv, klaustrofobiskt tryckande. Häftig ljudmatta. Det enda de hade kunnat bespara mig: rymdtentakelmonstret. Där blev det så mycket Episod 1 och den där åkturen de gör genom Naboos djupa vatten att jag tänkte “härnäst kommer väl Darth Maul…”
Darth Maul: Okej så tänkte jag inte men alltså: vad i hela friden. Jag är sjukt kluven inför fan-service av det här slaget. På ett sätt kul (särskilt inflikningen av feta episod 1-styket Duel of the Fates) och ingen större skada skedd för en så liten grej, men som sagt: när Star Wars-sidofilmerna börjar packasfullaav sånt här får de inte chansen att stå på egna ben. Vi tränas till och sitta och vänta på nästa referens och så fort en karaktär hotar med “du vet vem jag tjänar och han kommer inte bli nöjd” ska vi inte tränas till att ALLTID förvänta oss att en klassisk karaktär dyker upp. Då krymper Disney universumet istället för att expandera det.
Han shot first. Kanske mitt favoritmoment i filmen. När Han till sist gör “det rätta” och skjuter Beckett först blir det ett typexempel på hur filmen bygger karaktären Han Solo utan att skriva oss på näsan. Det är också en referens som fungerar även för icke-nördiga; det symboliserar snyggt Solos utveckling i filmen att han faktiskt vågar dra. Jag väntade mig att Han skulle luta sig över Beckett och säga “Luckily I shot first” eller nåt men här håller filmen tillbaka och låter oss sluta cirkeln själva. En detalj, såklart, men symbolisk för fler val i filmen som jag gillar. När Qi’Ra sticker iväg i slutet står Han med en komplex uppsyn och blickar efter henne. Där hade de också kunnat ge honom en replik som “Never trust a woman” eller nåt men återigen så får vi själva fundera över kopplingarna till framtida Han Solo.
Vill du läsa fler recensioner?
The Last Jedi
Rogue One
The Force Awakens