JL Fantasy

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5

The Expanse bygger på en sci fi bokserie, av James S. A. Corey, med samma namn. Den första boken Leviathan Wakes släpptes 2011 och nominerades till en Hugo Award för årets bästa bok.

Det första jag tänkte på när jag såg The Expanse var att den inte kändes som en sci-fi serie. Den kändes mer som en deckare som utspelar sig i rymden. Holden, Miller och Avasarala försöker alla tre lösa sina respektive mysterier som på något sätt hör samman med försvinnandet av Julie Mao. 

Trots att säsong ett inte hade någon stor budget i ryggen, eftersom serien skapades av den lilla kanalen Syfy och köptes först senare av Netflix, kändes världsbyggandet trovärdigt tack vara många välvalda och subtila detaljer. Världen är inte heller helt svart och vitt och det är ibland svårt att avgöra vem som är fiende och vem som är vän.

Handlingsmässigt tyckte jag att serien på många sätt påminde om min favoritserie Firefly. En liten omaka grupp med sina respektive färdigheter kämpar mot en mystisk och tillsynes övermäktig fiende.

Det enda större problemet jag hade med serien var karaktärerna. I jämförelse med Firefly, där varje karaktär blir som en nära vän redan efter några få avsnitt, fastnade jag aldrig riktigt för någon av huvudpersonerna i The Expanse. Det berodde inte på skådespelarna, även om de inte gjorde någon särskilt minnesvärd insats, utan snarare på att de inte stack ut tillräckligt mycket när omgivningen är en spektakulär rymdopera. 

Sammantaget

Trots de relativt bleka karaktärerna är The Expanse en av de bättre sci-fi serierna jag sett. Ett välskapat universum med en spännande handling som hela tiden levererar nya ledtrådar och håller en gissandes om vad som ska hända och vem som ska förråda vem härnäst.

Betyg: 4/5

Rogue One är en fristående Star Wars film som har en helt annan ton än alla de övriga filmerna. En mer verklig och vuxen film som för första gången introducerar grå nyanser mellan den ljusa och den mörka sidan. Rogue One känns inte som de andra filmerna. På det sättet har Disney lyckats. Detta var mer eller mindre redan uppenbart utifrån de trailers som släppts. Den har mer gemensamt med krigsfilmer om andra världskriget än vad den har med de fantasyinspirerade Star Wars filmerna. Striderna är snyggt filmade, även om de inte kommer i närheten av känslan i en välkoreograferad ljussabelsstrid, och skådespelarinsatserna är överlag bra. Men trots dessa bra sidor var Rogue One en ganska intetsägande film. 

Spoilervarning

Filmen har enligt mig två stora brister. Det första är karaktärerna. Inte skådespelarinsatserna, även om en del av dem också var riktigt dåliga, utan rollerna i sig. Huvudtesen i den här filmen är att du inte får följa de stora spelpjäserna. Inga Jedi's eller Sith's, istället är det fotsoldaterna, rebellerna som gör det smutsiga jobbet som krävs för att Imperiet ska kunna störtas.

• Huvudkaraktären Jyn som är dotter till ingenjören som mer eller mindre skapat Dödsstjärnan.
• Gruppledaren Cassian Andor som är nån slags spion.
• Roboten K-2SO, en mörkare variant av C3PO.
• En blind wannabie Jedi.
• En berserkaraktig soldat som ständigt bär en tung laserkanon.
• En smått galen pilot.
• En paranoid extremistledare.

Problemet med alla dessa karaktärer är att ingen av dem är särskilt intressant. De flesta av dem gör egentligen ingenting genom hela filmen förutom att följa efter Jyn och Cassian. Jag fick samma känsla i den här filmen som jag fått i flera av DC's superhjältefilmer. De klämmer in för många "coola" karaktärer men ger inte någon av dem det utrymme som behövs för att man ska bry sig. När den blinda mannen svingar sin stav, när hans hårige berserkarkompanjon sätter igång laserkanonen eller när K-2S0 drar ett elakt skämt tycker jag att det är coolt och roligt i två sekunder men det är allt vad karaktärerna är. Inte ens Jyn och hennes klassiska föräldralösa bakgrund är särskilt känslomässigt engagerande. De hoppar direkt från att hon tappar sina föräldrar tills att hon mer eller mindre tvingas gå med i rebellalliansen och tar sig inte tiden att bygga upp karaktären ordentligt. När alla dessa karaktärer sedan dör i slutet av filmen bryr jag mig därför inte ett dugg om någon av dem. 

Jag förväntade mig mer av den här filmen, en djupare ton och innebörd som aldrig tar vid. Visst får vi vissa glimter av det, som när Jyn är arg på Cassian efter att han ljugit och nästan mördat hennes pappa. Sedan glömmer hon det, efter ett 10 sekunder långt tal där Cassian pratar om vikten att lyda order, och blir hans bästa vän. Jag köper det inte. Den nya gråa tonen hade kunnat vara fantastisk om de faktiskt utforskat den mer. Frågor som hur mycket kan man tillåta för att medlen ska helga målen innan det blir för mycket? Eller hur många uppoffringar är okej för att tjäna ett gott syfte? Filmen nuddar vid dessa frågor men tar dem aldrig på allvar. 

Den andra och mest uppenbara bristen med filmen är handlingen. Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Redan när jag såg den första trailern undrade jag hur de skulle kunna hålla detta intressant. Man vet ju redan i förväg exakt vad som ska hända och hur filmen ska sluta. Visserligen finns det flera filmer som lyckas med detta. Filmer där man vet hur det ska sluta men som ändå gör handlingen intressant genom dess karaktärer eller deras ögonöppnande plot twists men det gör inte Rogue One. Inga plottwists - inte en enda genom hela filmen. Efter de första tio minuterna i filmen, då de hoppar runt för att lägga ut alla trådar för filmens handling, kan man förutsäga i stort sett varenda scen i resten av filmen. Den är sedan bara en parad av explosioner och karaktärer som offrar sig för att upproret ska kunna fortsätta. Filmen innehåller inte heller någonting som bygger upp inför kommande filmer. T.ex. vem eller vad Snoke är eller någon ledtråd om vilka Reys föräldrar är. Vad som helst som påverkar de kommande filmerna hade varit intressant.

De bästa i filmen var de två väldigt korta scenerna med Darth Vader. När han slaktar rebellerna i filmens absolut sista minuter hade jag kanske darrat om jag inte redan varit så avtrubbad av all död som filmen slängt omkring sig. Att så är fallet, när Vader inte egentligen har någon påverkan på denna film, säger mer om hur dålig den är än något annat.

Sammantaget

Vill du bara vill se ytterligare några snygga sekvenser med Dödsstjärnan, imperiegeneraler som barkar ut order och X-fighters som skjuter på saker. Kort och gott en massa explosioner och karaktärer som dör till höger och vänster. Då kommer du troligtvis uppskatta den här filmen. Men filmen i dess helhet håller inte måttet. Den har för många karaktärer som inte tillför något djup och en förutsägbar handling som aldrig överraskningar eller på allvar utforskar den nya gråa zonen som filmen försöker tillföra. 

Betyg: 2/5

Spoilerfri recension

Varför är de här? Det är frågan som sätter tonen för hela filmen. Förvänta er inte en massa action, utan snarare en stämningsfylld sci-fi film fylld av gåtor och oväntade svar. 

Lingvistikexperten Dr Louise Banks, som spelas av Amy Adams, känns väldigt trovärdig när hon tacklar de annorlunda utmaningar som utomjordingarna utgör. Under sträng tidspress försöker Banks leda ett team av vetenskapsmän och militärer i deras försök att ta reda på varför utomjordingarna är här. Men hur tar man reda på detta när utomjordingarna inte verkar ha några munnar eller på annat sätt ens tala med ord? Bikaraktärerna får inte samma uppmärksamhet eller utveckling som Dr Banks får men det behövdes inte för min del eftersom filmen till största del kretsar kring Banks och hennes kommunikation med utomjordingarna. Jag kan tänka mig att om man inte intresseras av de lingvistiska problem som hon ställs inför kan filmen nog kännas långsam under dess mellandel.

Ett vanligt problem med sådana här filosofiska sci-fi filmer är att den avslutande twisten sällan känns tillräckligt tillfredsställande, även om handlingen och skådespeleriet varit bra. Jag tänker närmast på Interstellar och Contact. De bygger upp inför en ögonöppnande avslutning som ska slå dig häpen, men oftast bara lämnar en med att känna - "nä det där håller inte". Men Arrival faller inte i samma fälla. Jag var väldigt nöjd med det för mig oväntade och känslomässiga slutet.

Sammantaget

Arrival hittade för mig en perfekt balans mellan, spänning, stämningfylld förväntan, känslomässigt djup, oförutsägbarhet och ett tillfredsställande slut.

Betyg: 5 av 5

Under de senaste året har jag börjat sätta mig in i vad svensk fantasy har att erbjuda. För mig har ett namn stuckit ut redan från början - Oskar Källner. Ju mer jag hört och läst om honom, desto mer har han blivit något av en förebild för mig. Inte bara för att han skriver intressanta böcker utan mer för sättet han syns och hörs inom fantastikkretsar. Till exempel i Fantastisk podd, Farfarsparadoxen och diverse fantastikkonvent. Alltid på relevanta ställen och alltid med en lugn och inspirerande röst. Det var därför jag såg extra mycket fram emot att få recensera en av hans böcker.

Källner utkom 2011 med ungdomsböckerna Drakhornet och Skogens hjärta och har sedan dess varit väldigt aktiv i diverse antologier, såväl scifi som fantasy. Stormvinge, 2015, är hans senaste bok. Med denna hyllar Källner den första "riktiga" bok han läste, Svarta Hingsten av Walter Farley, enligt hans hemsida.

När jag skulle välja vilken av Källners böcker jag skulle recensera kunde jag inte motstå lockelsen att få läsa mitt livs första hästbok. Stormvinge blandar fantasy, scifi och hästbokstemat på ett nytänkande sätt. Källner verkar vara medveten om att det är ett något annorlunda projekt han tagit sig an. Även karaktärerna själva tycks stundtals vara medvetna om att de är i en hästbok. Som när Minna rider på Stormvinge för första gången: hästen har skadat ena vingen och kan därför inte flyga. "Hon hade alltid tänkt att det måste vara tråkigt att rida hästar som inte kunde flyga. Tänk vad fel jag hade...". Källner leker med genrens något förutsägbara handling och blandar där fantasyns mystik med scifiens gadgets och tydliga världsbeskrivningar. Han utmanar konceptet med en glädje som lyser igenom i varje en av bokens 200 sidor.

Handlingen utspelar sig på en avlägsen planet som mänskligheten koloniserat och sedan genmanipulerat dess hästar till att få vingar. Boken är därför rent tekniskt en scifi men när Minna flyger sin vildhäst över skogar, sjöar och berg är det svårt att inte se boken som fantasy. Minnas familj använder sig av en del avancerad teknologi men på det stora hela känns de som vilken vanlig nutida familj som helst – hjärtlig och ärlig när de stöttar och bråkar med varandra.

Bokens hjärta ligger i vänskapen mellan huvudkaraktären Minna och hennes nyfunna vildhäst, Stormvinge. Relationen skildras på ett väldigt bra sätt och gör det är svårt att inte ryckas med i deras villkorslösa kärlek för varandra. Ibland tycker jag dock att känslorna skrivs ut lite väl tydligt, särskilt i deras tankar - "Jag måste visa att Stormvinge är min häst". Men det är en ungdomsbok och övertydligheten är nog bra för nya läsare.

Boken har en tydlig röd tråd och känns aldrig långsam. De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst. Något som förvånade mig själv, då jag oftast brukar ha svårt att sträckläsa ungdomslitteratur.

Älskar du hästar och vill ha en twist på en traditionell hästberättelse är är det här utan tvekan boken för dig. Lättläst, trovärdiga karaktärer, intressant värld och en vänskap som du sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5